Nytt album och singel från Anna Von Hauswolff

0011994098_10

Anna Von Hauswolff, Sveriges svar på och häpnadsväckande korsning mellan Michael Gira och Lydia Lunch, är tillbakaFjärde fullängdaren Dead Magic är ute 2 mars via City Slang/Pomperipossa, men redan nu kan man höra ett smakprov från albumet. Igår släpptes en singel kallad The Mysterious Vanishing Of Electra. Och tro mig när jag säger det – det är en av årets mäktigaste låtar. Swans ödesmättade ackord och rytmer blandas med darriga Ossler-gitarrer och en hundra år gammal dansk orgel. Anna sjunger med sin fullständigt unika stämma som om livet stod på spel, och låten växer och växer och blir till ett oroligt spöke som med sin övernaturliga kraft tar över allt under de sex minuter som låten pågår. Som lyssnare lämnas man skräckslagen och överlycklig.

Lyssna på singeln på Spotify, och förboka albumet här.

Annonser

Bäst just nu: December 2017, del 1

Attachment-1-17

 

Årets näst sista Bäst-just-nu-lista. Varsågoda.

GodfleshBe God

– Industrimetal-pionjärerna Godflesh är tillbaka, och det med ett genomstarkt album. Där förra plattan på det hela taget var aggressiv och motsträvig är nya albumet mer atmosfäriskt och experimentellt. Lysande utveckling. En av höjdpunkterna är mittenspåret Be God. Där möts lyssnaren av svallvågor av tung elektronik och sångaren Justin Broadricks distade avgrundsvrål, innan låten mynnar ut i en avskalad gitarrslinga.

 

Empathy Test Trampoline

– Londonbaserade synthpopduon Empathy Test debuterade nyligen med att släppa två album på samma dag. Ett vågat drag. En höjdarlåt är den kyliga balladen Trampoline, om att växa ifrån en gång betydelsefulla personer. Tänk Soft Cell, fast 2018.

 

RomeBlighter

– I januari är Rome tillbaka med nytt material, vilket jag skrivit om. Nya singeln Blighter lovar mycket gott. På många sätt en klassisk Rome-låt, men också otvetydigt ny. Här finns en aggressivitet och ett malande jag inte känner igen, som dessutom intensifieras genom hela låten och fler och fler lager läggs på soundet. Efter fyra minuter är man slutkörd, men man vill höra låten igen. Och igen.

 

HaterBlushing

Jag hyllar Malmös (Sveriges?) just nu bästa popband Hater så ofta jag får chansen, och med tanke på hur produktiva de är (två ep:s och ett album på ett år) får jag chansen ganska ofta. Senaste ep:n Red Blinders innehåller deras bästa låt hittills, Blushing. Jag har skrivit om den förr, men det skiter jag i. Den låten har allt som var bra med melankolisk och atmosfärisk svensk indiepop från 00-talet (och det är ganska mycket). Just i dag går jag igång på basslingan (årets vackraste!) som återkommer här och var. Den låter som sann kärlek, som lycka och saknad i ett.

 

SwansWas He Ever Alive?

– I februari besöker Michael Gira Köpenhamn för en akustisk spelning, och detta har fått mig att återupptäcka Swans mer avskalade låtar. Was He Ever Alive? är en kolsvart sorgesång om ett liv så meningslöst, så bortslösat, att låtens jag tvivlar på om det ens existerat. Efter några studsiga, experimentella och stökiga album hoppas jag nu att Gira och kommande uppsättning av Swans återvänder till detta mer avskalade sound.

Recension (tillika bäst just nu, november 2017, del 2): Noel Gallagher’s High Flying Birds – Who Built the Moon?

https---images.genius.com-4a33fe07867287d27f88e51e91d795a4.1000x1000x1

Trötta svenska rockjournalister kommer aldrig att respektera Noel eller Liam Gallagher. Oavsett vad de gör eller hur plattorna egentligen låter kommer samma murkna och motsägelsefulla argument om att det var bättre förr, att de aldrig utvecklas och att det är Beatles- och Stones-influerat rehashas tills tidens ände. Även nu, när Noel släppt en platta som inte låter som något annat han har gjort rapas dessa härskna och mycket lata invändningar upp i recension efter recension. Jag är trött på’t och jag begriper det inte. Nedan följer en recension skriven av någon som dels lyssnat på skivan och dels är insatt i ämnet.

Noel Gallagher är tillbaka, och det med sitt bästa och mest helgjutna album under eget namn, och det klart bästa Gallagher-albumet post-Oasis. Förhandssnacket har (i överkant) handlat om att det är experimentell, hemskt underlig och dansant techno-psykedelia Noel snickrat ihop med producenten David Holmes. Det är fel. Nog för att Who Built the Moon? är modig och inte låter som något annat album han gjort, men SÅ konstig är den inte. Gitarrerna är fortfarande framträdande, men det är större fokus på atmosfärer och ljud, och även rytm. Syntar och samplingar tar mer plats än tidigare, och influenserna är hämtade från fransk pop och psykedelia, men även från tidiga 90-talets Madchester-scen. Men under alla nya och nygamla influenser och referenser är det fortfarande rockmusik med bra melodier, och med Noel Gallaghers klassiska röst ibland långt fram i ljudbilden, ibland långt bak, dränkt av effekter, och ibland, som under de stämningsfulla mellanspelen Wednesday 1 och 2, saknas den helt.

Att Noel sticker ut hakan och gör något nytt är ju roligt, men plattans största behållning är givetvis det starka låtmaterialet. Från öppningsspåret Fort Knox, som är mer ett introstycke i stil med Oasis klassiska Fuckin’ in the Bushes, till avslutande (bonusspåret) Dead in the Water, är det ett jämnt och välskrivet album. Höjdpunkterna är många och starka: förstasingeln Holy Mountain, med Paul Weller på orgel, var jag väldigt tveksam till när jag först hörde den, men den växte sig stark ganska omedelbart. Det är hans mest catchy popsingel på Gud vet hur länge. Keep On Reaching är hårdkokt och malande soul. It’s A Beautiful World går från att i verserna vara suggestiv och monoton till att formligen explodera i en stark och atmosfärisk refräng. Be Careful What You Wish For är disig och psykedelisk blues, med en underbar gitarrloop genom hela låten. The Man Who Built the Moon är plattans mörkaste spår. En dov och episk pärla, full av religiös symbolik, som inte hade låtit fel på ett Nick Cave-album.

Som minst engagerande blir det på den traditionella och rätt bleka pop-rockaren Black and White Sunshine, som jag hade tagit för ett överblivet spår från något hans två tidigare soloalbum, om det inte hade varit så att alla låtar skrevs från scratch i studion i samband med inspelningen. Men de mer traditionella inslagen är inte bara av ondo. Bonusspåret Dead in the Water är en klassisk, akustisk Noel Gallagher-ballad, men så skör och vacker att klockorna stannar. Den är dessutom inspelad live i en irländsk radiostudio och existerar bara i just den här tagningen. Det kan mycket väl vara hans bästa sololåt och den mäter sig utan problem med hans gamla bands största stunder.

Efter att Noel släppt två mer eller mindre ojämna plattor var jag ganska övertygad om att lillebrorsan/ärkefienden Liam skulle dra det längsta strået i år, med sin upphaussade och habila solodebut As You Were. Men genom att återuppfinna sig själv och vidga sitt uttryck, men samtidigt bibehålla sin kärna, visar Noel med Who Built the Moon? att han är den vassare låtskrivaren av de två bröderna.

Nyheter: Rome tillbaka med nytt album

2COP004_b

 

19 januari nästa år är Rome tillbaka med nya albumet Hall of Thatch. I pressreleasen kan man läsa att Jerome Reuter, som han egentligen heter, den här gången gått ifrån tidigare skivors filosofiska, politiska och historiska spörsmål och i stället vänt siktet inåt, mot sig själv. Skivan beskrivs ta upp personliga och allmänmänskliga ämnen och tankar kring varat, intet, det mänskliga tillståndet, och detta inom en metafysisk och transcendental kontext. Inspirationen sägs komma från en resa Jerome gjorde till Vietnam för några år sedan. Där kom han i kontakt med buddismen och med ett folk som stirrade utplånandet i vitögat för mindre än 50 år sedan. Men Jerome är noga med att poängtera att han inte nått något högre tillstånd, att det hela är en ständigt pågående resa: ”The album is not the peaceful end product of that peaceful being that you eventually want to become, but it focuses the struggle that leads to this point. We obviously tend to have difficulties in letting go. On the album I try to make this negotiation along the journey from one state to another audible. Where am I, who am I, what would I like to be, what must I surrender to achieve this?…//…It’s not the peak of the holy mountain, merely the base camp. That’s all I can sing about, because I’ve not yet been any further.”

Musikaliskt jämförs soundet på skivan med idel mörkermän såsom Swans, Wovenhand och Neurosis-sångaren Steve Von Till och dennes kriminellt förbisedda soloalster. ”Rome’s basic sound has always been massive, but on none of the project’s previous albums was it ever so dark and powerful as on ‘Hall of Thatch’. Reuter grants rays of light here and there, but admits that this time there is no escape. This is not music that you can just flop down to. Rome compares it to being thrown into some satanic barrel organ, where you are never able to come out of it unscathed.”

Första singeln Blighter släpps på fredag, 24/11.

På söndag 26/11 och måndag 27/11 agerar Rome förband åt ThåströmCirkus i Stockholm.

Hall of Thatch släpps 19/1 på Trisol Music Group. Kort därpå, 25/1, inleds en Europa-turné på Babel i Malmö. Fullständiga datum här.

 

Bild hämtad härifrån.

Recension: Morrissey – Low in High School

morrisseylowinhighschool

 

Det var nog inte många som vågade hoppas på en ny Morrissey-skiva efter senaste skivbolags-debaclet 2014, då det skar sig (rejält) mellan Moz och dåvarande labeln Harvest. Och efter några rykten om nya kontrakt i fjol och tidigt i år som inte ledde någonstans såg det inte vidare ljust ut. Men så i augusti stod det plötsligt klart att Morrissey skrivit på för BMG och att ett album kallat Low in High School skulle släppas i november. Och där är vi nu.

Skivan är på många sätt en typisk Morrissey-platta: ojämn. Det är lite för många murkna politiska låtar, lite för spretigt sound, men också gott om rejäla toppar. Home is a Question Mark hör till hans starkaste låtar under 2000-talet. I Bury the Living, likaså. I den förstnämnda sjunger han om rotlösheten som jagat honom under stora delar av livet, och om kärlekslösheten som blivit hans signum. I den sistnämnda belyser han det godtyckliga och meningslösa med krig och ger den enskilde soldaten mer ansvar och mer skuld än man är van vid. Home is a Question Mark är episk, självlysande, svävande pop av klassiskt Moz-snitt, som under sista minuten fullständigt lyfter mot skyarna för att aldrig någonsin komma ner igen. Hänförande. I Bury the Living byter mot slutet kurs och går från att vara en tung och mörk halvballad till Bowie-aktig music hall, och mynnar slutligen ut i ett trallande som är så skört och så vackert att det blir lönlöst att kämpa mot tårarna.

Det är överhuvudtaget första halvan av skivan som är bäst. Öppningsspåret My Love, I’d Do Anything For You är stompig, glammig Moz-rock i stil med You’re Gonna Need Someone On Your Side och Glamorous Glue. Texten är lysande, bortsett från ett par mediefobiska rader alldeles i början. Här återfinns också andrasingeln I Wish You Lonely, en stark och vital poplåt som friskt varvar introspektion med politik.

Andra halvan av skivan är musikaliskt spretigare, vekare och har överlag sämre texter. En grandios och vacker låt som Israel hade definitivt förtjänat en bättre text. When You Open Your Legs, med sin lysande refräng, hade klarat sig utan tango-arrangemanget. Ännu tydligare och än mer enerverande tango hör vi i The Girl from Tel Aviv Who Wouldn’t Kneel, som bortsett från ett par starka textrader helt saknar existensberättigande. All the Young People Must Fall in Love, vars grundbudskap är fint, har en lekfull, om än lite väl lättsam, sångmelodi och hade blivit en bättre låt utan textens ytligt formulerade politikerförakt. Men allra sämst är ändå Who Will Protect Us From the Police. Tungfotad kött-och-potatis-rock, sångmelodi utan melodi och en simpel och tråkig text (om än med en relevant frågeställning i dessa tider), som verkligen borde ratats i ett tidigt skede. Detta är Ganglord del 2: nu ännu segare och tröttare!

Men trots dessa brister ska man kanske inte klaga för mycket. Sedan 2014 då Morrissey senast släppte ett studioalbum har brittisk pop dominerats av låtar som Thinking Out Loud av Ed Sheeran och Hymn for the Weekend med Coldplay.  Låtar (och upphovsmän) som i praktiken fungerar som hån mot popmusiken som uttrycksform och övergrepp på varje normalbegåvad musiklyssnare. Att en sådan som Morrissey nu återvänder och ger oss låtar som Home is a question mark och I Wish You Lonely betyder mer än vad de flesta musiklyssnare och -tyckare omedelbart begriper. Vore det inte för dessa och liknande inslag i våra musiklyssnarliv hade vi för längesedan varit ohjälpliga träskallar. Morrissey håller oss ännu på rätt sida gränsen.

Ny upptäckt: Stainwasher

JMD028

 

Svensk mörk, drömsk pop mår alldeles förträffligt just nu. I höst har det påträffats tre utmärkta band som på olika sätt passar in under beskrivningen. Jag har tidigare skrivit om Blå timmen, och senast igår skrev jag om Stockholmsbandet Rottenheim. I dag upptäcker jag Stainwasher och dennes skimrande debutsingel Ruminate Forever, utgiven på etiketten Jämmerdosa tidigare i höst.

Stainwasher jobbar med ett luftigt och vindpinat sound, byggt på reverb, ekande trummor och romantiska synt- och orgelslingor, som för tankarna till brittiska band som Marine Time Keepers, Dead Can Dance och Slowdive.

Stainwashers musik är som en novemberdag nere vid havet. Precis så bitterljuvt och vackert.

 

Bild hämtad härifrån.

Bäst just nu: november 2017, del 1

Attachment-1-16

Temperaturen rasar, lervällingen har förärats evigt liv. Vad mer finns det att göra än att dricka julöl och lyssna på lugnande, svärtade ljud? Ljud såsom dessa:

Fever RayRed Trails

Fever Ray gjorde oväntad comeback för några veckor sedan, och det med en jättebra skiva (läs min recension på Zero Magazine här). Lite tuffare än sist, lite lekfullare, men inte utan mörker. Och det är skivans mörkare stunder som känns allra hetast. Ett av de mäktigaste numren heter Red Trails. Ett elektroniskt stämningsstycke kryddat med mardrömsstråkar, om en omöjlig kärleksrelation. Hänförande.

 

ThåströmNatten för det här

– På Centralmassivet ger Thåström elektroniken mer spelutrymme än på någon annan av soloskivorna. Tydligast blir det på avslutande spåret, den meditativa Natten för det här. Ett fräsande ambientnummer om att dra sig undan, andas, ladda om. En stilla hymn om det mest nödvändiga i livet, som inte hade låtit alldeles tokig på Sällskapets Nowy Port. Och är det att hoppas på för mycket, att han spelar den på Cirkus den 27:e?

 

SvartsinnDoubt as sin (Nietzsches lament)

– Svartsinns första album i eget namn på åtta år, Mörkrets variabler, är ett av årets bästa dark ambient-album. En av höjdpunkterna är den massiva, hänsynslösa kolossen Doubt as Sin. Den rullar sakta fram som ett kolsvart rymdskepp och täcker varje möjlig spricka i höstmolnen. Otroligt mäktig drone från en av genrens allra bästa.

 

RottenheimGlass Ocean

– Sekunder in i Stockholmsbandets första släpp, låten Glass Ocean, hör man att det är något särskilt på gång. Lika delar atmosfärisk och vemodig 00-tals-pop, lika delar eterisk Cocteau Twins-goth skapar ett sagolikt vackert stycke musik. Öronen förälskas, hjärtat brister. Ser fram emot att följa dessa.

 

CursiveAm I Not Yours?

– Listans oldie är också månadens återupptäckt. Cursive bildades i Omaha, NE i mitten av 90-talet av Tim Kasher, Steve Pedersen och Matt Maginn och var ett av de allra första banden på den numera legendariska Omaha-labeln Saddle Creek. De är ett av de mest betydelsefulla banden för mig de senaste tio åren.

Cursive började som ett ganska traditionellt och tidstypiskt emo/post-hardcore band (om än exceptionellt begåvade i både text och musik, mycket tack vare den geniale Tim Kasher), men så 2001 tog de in en cellist i bandet, och började göra musik som än i dag hör till den bästa de gjort. PÄRLAN bland dessa pärlor är ett EP-spår från 2002: svartsjukeexorcismen Am I Not Yours. Just svartsjuka är något som Tim Kasher skrivit hyllmeter om: i Cursive, i sitt andra band The Good Life, och som soloartist. Men sällan har det gröna monstret slitit och skurit i honom så furiöst som här.

Who’s your school friend?
He left you some messages
He’d love to see you again
Thinks your ideas are brilliant and
Since you’ve been going out for coffee with him lately
Is he a pretty good looking guy?

Låtens komposition illustrerar svartsjukekänslorna på bästa sätt. Verserna är vemodiga och andas tvivel och rädsla för förlust, men i refrängen stegras allt till ett vredesutbrott där Tim kräver att få veta: am I not yours? För att sedan sedan konstatera att nej, I am not yours. Och cellisten Gretta Cohn accentuerar detta jättebra. I verserna spelar hon följsamt och varmt, för att sedan i refrängerna och ju längre låten lider verkligen ta ut svängarna och plocka fram de mest febriga toner och ljud hon kan hitta.

Am I Not Yours är inte bara Cursives bästa låt, det är en av de allra bästa låtarna som Tim Kasher överhuvudtaget har skrivit, och att återupptäcka den har varit en av månadens starkaste musikupplevelser.