The National är tillbaka (eller Hur jag slutade våndas och valde att konsekvent blogga på svenska)

national

I samma veva som ett av planetens bästa och mest intressanta band, The National, åter äntrar scenen bestämmer jag mig för att tills vidare endast skriva på mitt modersmål svenska, oavsett ämne. Och när det nu är utrett går vi över till dagens spörsmål – The National.

Den 8:e september släpper The National (via det ypperliga bolaget 4AD) sin sjunde fullängdare, som har fått titeln Sleep Well Beast. Mörkermännen från Brooklyn (via Ohio) lockar med så lovande låttitlar som Day I Die, Born to Beg, I’ll Still Destroy You, The Dark Side of the Gym och The System Only Dreams in Total Darkness. Den sistnämnda är också singeln, som gavs ut i dag.

På singeln hittar vi klassiska National-ingredienser som mollstämda pianon, en drivande bas och den där fingertoppskänslan för melodier som sätter sig utan att för den skull tappa i subtilitet, men vi bjuds även på distade gitarriff och körsångerskor. Singeln vittnar också om att sångaren Matt Berninger fortfarande skriver texter bättre än många andra engelskspråkiga textförfattare i dag. Som vanligt blandar han sitt bläck med lika delar Cohen, Cave och Morrissey – mörker, finess och humor – och delar här med sig av en haltande relation. Någon är världsfrånvänd och isolerad, en annan vill för mycket, tappar tron och känner sig i vägen. Det de hade har blivit något annat. We’re in a different kind of thing now. 

I sommar och fram till december är The National ute på turné. Den 4-5/11 spelar de på Annexet i Stockholm. Läs mer om turnén här, och lyssna på singeln här.

 

Bild hämtad härifrån.

 

News: The return of Algiers

AlgiersUoP-copy-1200x1200

Algiers released their debut album in 2015, and it was one of the best albums of that year. Now, they’re back. A new album is out June 23rd via Matador Records, and the first single was released a few days ago. The single (and the album) is called The Underside of Power, and it is a smash! Their unique and patented mix of chilly post-punk electronics and gospel is interspersed with a motownesque chorus, and the result is magnificent.

The lyrics speak of solidarity with those oppressed by the (corrupted) powers that be, and they’re much needed in these times of Trump, right-wing extremism and murderous police.

“Because I’ve seen the underside of power/ It’s just a game that can’t go on/ It could break down any hour/ I’ve seen their faces and I’ve known them all.”

The single is accompanied by a video. Watch it here.

Recension: Slowgold – Drömmar

Amanda_Werne-10-1024x683

Vissa reagerar sent. Men nu har det hänt – jag har börjat lyssna på Slowgold. Detta är förstås mycket tack vare att Amanda Werne (som ju är Slowgold) sjunger på årets bästa skiva, Pelle Osslers Evig himmelsk fullkomning, och gästade Pelle på hans konserter nu i april. Men ibland behövs det något sådant. Något som väcker en och knuffar en framåt, får en att fatta.

Amanda släppte den femte Slowgold-plattan, Drömmar, i februari, och den tillhör det finaste jag hört i år. Folk snackar om progg, om hennes göteborgska bakgrund. Jag hör det inte. Jag hör lika delar Monica Zetterlund, lika delar Yo La Tengo, med ett stänk Greenwich-gitarrer från 60-talet här och var. Samtidigt låter hon inte som någon annan i Sverige just nu. Jag kommer jag inte på någon annan i Sverige som verkar inom samma referensramar, och får till samma sound, och att haspla ur sig namn och genrer är att förenkla hennes sound. Lyssna i stället.

Mest representativ för skivan: Andetag

– Drömsk indie, zetterlundsk vis-jazz. Essensen av Slowgolds sound.

Bäst på skivan: Evighet

– Psykofarmaka omvandlat till ett ljudspår. En varm akustisk ballad (med ett dragspel från himlen sänt) som driver varje demon på flykt.

Se Slowgold här i vår och sommar:

Bild hämtad härifrån.

Iggy 70

iggy

Some days ago, on April 21, James Newell Osterberg (aka Iggy Pop) turned 70 years old. Seventy. Since the Stoogesdebut in 1969, he’s been an untamed, sinewy…entity, haunting the world of rock’n’roll with his wry barytone, flailing arms and sinister demeanor.

He invented punk rock before the seventies had even started, to little or no acclaim at the time (people were too busy grooving to the bubblegum nonsense of The Archies and the criminally overrated not-saying-anything-but-has long-guitar-solos tyrannosaurus rock of Led Zeppelin). With their brooding guitars and equally brooding, and introvert, lyrics, the Stooges went on to invent post-punk before anyone had even heard of punk. 

And Iggy is still around. He is still relevant and hungry. Just last year he released an amazing, universally acclaimed, album – his first to be acknowledged and lauded upon its release, according to himself. And to quote one of the driving forces behind that album, Josh Homme: “He’s the last of the one-and-onlys”. He’s got a point. In my book, Iggy’s one of the huge ones, and I’m grateful that he’s around. He’s much needed.

To celebrate this genius, this giant, and his birthday, I’ve compiled a top 10 of some of his greatest songs, solo and with the Stooges. Let’s begin.

10. Gold

– Released this year, in January, accompanying the film of the same name. A collaboration with Danger Mouse, Gold is a introspective, slow burner that brings to mind late era Cohen or –Cash. Gorgeous.

9. Chocolate Drops

– One of many stunning songs off of last year’s Post-Pop Depression. Chocolate Drops is an ode to survival and perseverance, by one of rock’s greatest survivors (perhaps THE greatest survivor – only Keith Richards would argue).

When You get to the bottom You’re near the top
The shit turns into chocolate drops

8. Gimme Danger (The Stooges)

– Iggy goes seductive and ominous, accompanied by some mean guitar by James Williamson. Completely ignored upon its release in 1973, the Stooges third album Raw Power is now considered one of the best rock albums of the 1970’s, and rightly so.

7. The Passenger

– Bar Lust for Life, this was the first Iggy song I ever heard, and it was love at first listen. One of those moments of hearing something unique for the first time. This celebration of travelling and movement and vigor and the pure drinking in of the outside world will never sound out of date.

6. Fall in Love with Me

– Again, Iggy the seducer, the romantic. This time the setting is a cold and wet West Berlin, circa 1977. With a combination of post-punk moodiness and attitude and the blues, Iggy is trying to attract someone who apparently is younger than she looks and who can’t keep from falling over. Bizarre and just great.

5. I Need Somebody (The Stooges)

– Here, Iggy knows he’s being duped, but he’s losing his nerve, his friends and his feelings, and he needs somebody. Sometimes you just can’t face yourself alone again. This is perhaps the moodiest song off of Raw Power, and it’s the best one.

4. Some Weird Sin

– Iggy, the ultimate outsider. Here, he turns his outsidership into a catchy pop-rock song with an amazing riff (courtesy of Ricky Gardiner). And then there’s the lyrics… Iggy addressing and facing up to the fact that he’s been 30 years on the planet and more than ten years in the rock’n’roll business, and is yet to feel at home or be accepted.

Well, I never got my license to live
They won’t give it up
So I stand at the world’s edge

I’m trying to break in
Oh, I know it’s not for me
And the sight of it all
Makes me sad and ill

3. Mass Production

– The (glorious) albums The Idiot and Lust for Life (both released in 1977) were recorded in Berlin and produced by David Bowie. At one point they lived together, and toured and traveled together. Mass Production is perhaps the Iggy song that sounds the most like the mythical West Berlin of the late 70’s. Moody, heavy atmosphere, chilly electronics, and weird lyrics about loss, dying and yearning. Gorgeous.

2. Cry for Love

– Co-written by Steve Jones (the Sex Pistols). The lead single off of his commercially most successful album, Blah-blah-blah, Cry for Love is very much a 1980’s mid tempo rocker-ballad. It would sit perfectly on a Billy Idol album. But it doesn’t sound dated, or if it does I’m completely oblivious to it – it’s such a beautiful song. A melody most would murder for, paired with vulnerable, personal, yet witty lyrics about desperately wanting to connect with someone special. Stunning.

1. Dirt (The Stooges)

– Post-punk meets the blues (at least seven years before anyone had even considered the term post-punk, let alone punk!). Can anyone think of a better stanza than this to sum up (what would be become) post-punk:

I’ve been dirt
And I don’t care
‘Cause I’m burning inside

Seven minutes of coal black perfection.

*********

I love you, Iggy. I hope you’ll outlive us all.

Photo retrieved from here. Playlist available here.

Intervju: Ossler

FullSizeRender-19

 

När Ossler för några veckor sedan släppte sitt sjunde, och hittills bästa, soloalbum, Evig himmelsk fullkomning (Razzia/Family Tree), blev jag överväldigad. Överväldigad, trots att jag mycket väl vet vilka enorma plattor Ossler har i bagaget och vilken kapacitet han har. Jag var tvungen att skriva en recension. Recensionen fick bra spridning, inte minst tack vare subjektet själv. Nästa steg kändes naturligt: en intervju. Skivan väcker många frågor, och tidigare intervjuer med honom jag läst vittnar om någon som har väldigt mycket vettigt att säga. En röst som behöver höras mer.  Jag tog mod till mig och frågade honom. Svaret blev ett otvetydigt ja. Och svaren på mina frågor var fulla av precis den där insikten jag läst i tidigare intervjuer.

Detta är 482 MHz:s första intervju, och jag är glad att just Ossler är först ut.

Stort tack till Ossler för denna möjligheten. Det har varit en ära.

 

Intervjun:

Nu har skivan varit ute ett par veckor – hur känns det?

Det känns ok. Den fick bra omdömen och jag fick många fina sms när den kom. Nu är det tyst igen, det går snabbt nuförtiden men jag klagar inte, dom flesta plattor syns inte alls och det kommer ut drivvis med plattor varje månad.

Vi sågs faktiskt på din vernissage i Lund, på Jäger och Jansson, i februari förra året. Då berättade du att arbetet med plattan gick väldigt trögt. Trots detta lyckades du få till din bästa platta hittills. När kom vändningen och hur gick det till?

Vändningen kom aldrig vad jag minns, det var trögt hela vägen.

Ditt sätt att skildra vidrigheterna i och kring medelhavet genom att på plattan göra nedslag hos enskilda individer är både genialt och fräscht. Var det självklart för dig att på denna platta blicka utåt på det här sättet?

Förra plattan ’Stas’ var ett sorgearbete och nästan helt upptagen av min själsliga ångest kring en separation. Jag ville verkligen rikta mig utåt med den här men visste inte hur.. Vissa artister tycker sig ha förmågan att förklara världen men jag tillhör inte dom. Så sker det så fasansfulla saker i världen, som det alltid gjort iofs men det kryper närmre och närmre. Jag ser på nyheterna att det sköljs upp döda mänskor på stränderna kring medelhavet, folk som till vilket pris som helst vill bort från terrorn i deras hemland. Jag hade gjort detsamma, det är klart att man inte vill lämna sitt land och ursprung, men man måste. Vi är alla lika och hade jag varit mindre lyckligt lottad så kunde det varit mina barn som sköljt upp. När så Europa stänger sig känns det bara så uselt och medeltida. Jag har ingen lösning på situationen men jag känner mig något uppgiven. Samtidig plockar nyfascisterna både här och på kontinenten poäng på en oerhört tragisk situation, va fan är det?

 

Du har en väldigt fin låt på plattan där du återbesöker din ungdoms Helsingborg. Som relativt nybliven skåning och Landskrona-bo var detta en låt som redan på förhand kändes spännande. Du har även tidigare pratat om Ven. Hur mycket har Helsingborg och Öresundsområdet påverkat ditt uttryck och ditt skapande?

Jag hade mina tonår där nere och försöken att bli vuxen, en knepig tid i livet och inte alltid så kul men man suger åt sig som en svamp dom åren och det man upplever då kommer att färga en resten av livet. Älskar verkligen Öresund (min aska ska strös över sundet när den dagen kommer) och hoppas att det hörs i min musik. Det var/är porten till kontinenten och resten av världen för mig..på ett charmigare vis än Arlanda. Jag gick i terapi under skrivprocessen (tills pengarna tog slut) och en del tillbakablickar är tankar och gamla spöken som kom upp då.

Du har berättat att albumtiteln Evig himmelsk fullkomning har med schamanism att göra. Kan du berätta mer om titeln – hur relaterar den till plattan rent innehållsligt?

Jag ville skriva en text om min far som jag hade ett lite komplext förhållande till. För mig var han en stor visionär och nästan som en trollkarl som kunde se sakers innersta väsen, sen var han aningen paranoid också men det var nog en bieffekt. När jag Googlade magiker, trollkarl och liknande för att hitta rätt ord hamnade jag på en sida om shamanism. Jag är ytterst skeptisk till religion och new age i synnerhet, känns som ett kvasihopkop där man plockar dom delar som passar ens syften för tillfället. Det finns då alltså ett ställe i Ulan Bator som heter ‘Center för Shamanism och Evig Himmelsk Fullkomning’. Den sista meningen innefattar ju allt..allt på jorden , i själen, i universums oändlighet och i evig tid. Det blev en stark kontrast till plattans innehåll.. jag menar vem vill inte ha evig himmelsk fullkomning? Men i stället håller vi på att fördärva för varandra och allt runt omkring oss, och det tar ju aldrig slut.

Vad fanns det för konstnärliga inspirationskällor inför arbetet med det här albumet? Musik, bildkonst, litteratur etc.

Svårt att svara tydligt. Det är ett sammelsurium av en massa intryck där vissa kanske sticker ut mer. Borges och Poe t.ex. William Kentridge, Tapies, L Cohen, Malevitjs svarta kvadrat, PJ Harvey, Tarkovskijs Stalker, The Cure, Turinhästen, Iggys The Idiot.. jag kan fortsätta i hur länge som helst.

Du och Christian Gabel tycks vara en ofelbar kombination. Hur mycket påverkar han ditt arbete?

En hel del och jag trivs bra med det. Christian och jag är liksom i en konstant dialog när vi jobbar även om vi spelar och experimenterar mer än pratar. Jag går inte igång på musik om den inte framkallar bilder i huvudet och Christian är likadan, det kan man ju t.ex.höra på hans 1900-projekt. Han är en väldigt stor tillgång för mig i sitt sätt att tänka och vrida på saker. Om vi pratar är det inte om andra artister eller några musikaliska referenser, det är andra grejer.

På skivan sjunger du om hur svårt det är att veta vad man ska göra av sitt liv, om glöder som slocknat och var det ska bli av en. Rader lätta att relatera till. När man var ung fick man alltid höra att livet blir lättare med åren – hur ser du på det?

Lättare vet jag inte, man har andra typer av problem. Det man vill ta livet av sig för i unga år kan kännas som en bagatell långt senare och då är det nåt helt annat man vill ta livet av sig för. I mitt fall är det oftast ekonomiska- och/eller relationsproblem, och då menar jag också i relation till andra människor, inte bara kärlekstrassel. Tror att den mesta djävulskap som folk utsätter varandra för också bottnar i det här. Men man lär känna sig själv bättre med åren, eller accepterar sig själv och sina brister och det är befriande. “Det är som det är” som man säger i Värmland.

Vilken/vilka låtar på albumet blev du mest nöjd med och vilken/vilka slår an hårdast hos dig personligen?

Jag är relativt nöjd med alla låtar men den som slår hårdast är ’Ute på Ön’. Den är för mig central, när jag hittade den föll hela idén och tonen av plattan på plats. Sara Broos gjorde en vacker video till den som jag tycker är fantastisk i sin samklang med låten.

Att upptäcka din foto- och bildkonst var en stor upplevelse. Det öppnade en viktig dörr för mig och inspirerade mig till att bejaka en uttrycksform jag tidigare aldrig vågat ta mig an. Kan du berätta lite om albumets omslagsbild?

Jag tog bilden i centrala Oslo, var där ganska mycket 2014 för att repa med Høyem (Madrugada). Senare gjorde jag en kolteckning av fotot som 40årspresent till en väninna. När jag började skissa på skivomslaget slog det mig att den där teckningen passar så bra till titeln.

 I mars var det tio år sedan Sällskapet gav ut sin första skiva. Ett album (och ett band) som betytt outsägligt mycket för mig. Hur ser framtiden ut för Sällskapet?

Vi har en i princip färdig platta som vi jobbat med senaste åren. Väldigt bra är den men utgivningsdatum är inte klart än. Fortsättning följer..

Och stämmer det att Thåström inte längre är medlem? Detta antyddes i en intervju med NWT i höstas.

Sällskapet är mer ett projekt än ett band. Thåström har inte varit med mycket på den kommande skivan eftersom han jobbat med sin egen platta. Andrea Schröder från Berlin sjunger.

Du och Thåström är för övrigt en annan omåttligt stark kombination. Ni känns som (åtminstone konstnärliga) själsfränder. Är det fortfarande ett lika givande samarbete?

När jag jobbar med honom är det som att jag befinner mig i hans undermedvetna på nåt sätt, i hans värld eller innersta kärna, kanske jag romantiserar men det är väldigt spännande och sånt händer ytterst sällan med andra jag spelat med. Så jag försöker sätta ljud eller kanske bild till den världen.

Jag ser väldigt mycket fram emot konserten på KB i Malmö den 22/4. Är du spänd på att åka ut på soloturné i vår?

Jo det blir spännande, är alltid lika orolig inför det där.

Kommer du att blanda både nytt och gammalt material, och vågar man hoppas på Smak av hund, eller kanske Lergraven, i Malmö?

Det är klart att det blir några gamla låtar. Ännu oklart vilka.. Lergraven ligger bra till, får se.

Hur ser framtiden ut, om vi tittar bortom vårens turné? Kan du berätta om några kommande projekt?

Jag ska försöka få ut en ep efter sommaren med material som inte fick plats på plattan. Sen blir det lång turné med Thåström till hösten och Sällskapetplattan ska ut -med påföljande livespelningar hoppas jag. I övrigt tänker jag måla för en tänkt utställning.

 

Evig himmelsk fullkomning gavs ut på Razzia/Family Tree den 24/3. Köp den där skivor säljs. Se Ossler live på följande platser i vår:

Göteborg, Stora teatern, 2017-04-20. Biljetter.

Växjö, Café Deluxe, 2017-04-21. Biljetter.

Malmö, KB, 2017-04-22. Biljetter

Stockholm, Debaser Strand, 2017-04-27. Biljetter.

Se Sara Broos video till Ute på ön här.

Fotot är mitt.

The Clash – Forty Years On

 

IMG_5432

 

1977. Året då Elvis Presley gick bort, Abba var världens största popband, discon slog igenom, David Bowie släppte sin bästa platta och Iggy Pop solodebuterade. Och en hyfsat ny form av rock’n’roll nådde de breda massorna, nämligen punken. Ett av banden som som hjälpte till med detta var The Clash, från London. Den 8/4 1977 släppte de sitt självbetitlade debutalbum.

The Clashs debutalbum var ett album som, mitt i den brittiska punkvågens närmast desperata och våldsamt utåtagerande attityder vågade vara komplext. Komplext nog att ta upp arbetslöshet och samtidigt vägran att ta vilket jävla skitjobb som helst som erbjuds en. Det var ett album som tog upp identitet och det eviga problemet att hitta sig själv. Problemen som kan dyka upp när man inser vem man är, men samtidigt inser att den man är inte går ihop med samhället man råka leva i.

Janie Jones, Career Opportunities, Hate and War, What’s My Name, osv.

The Clash var redan på debuten postpunk rent textmässigt och tematiskt – ett år innan postpunken ens existerade. De insåg att problemen låg i en själv lika väl som de låg i det ruttnande samhälle man verkade sitta fast i.

Samtidigt som de var punkrockare besatt de en hakan-i-golvet-känsla för väldigt starka melodier. En popkänsla. En känsla för populärmusiken, kan man säga, och både dess historia och nutid. De blandade musikstilar redan på debutalbumet (utan att för den skull tappa fokus eller kohesion) – något som de flesta punkare väntade med några år. Pop, dub, reggae, punk. The Clash vågade redan i begynnelsen mer än många andra.

I dag har jag lyssnat på The Clash debutalbum, för vilken gång i ordningen sedan jag som 16-åring fick skivan av min mamma i födelsedagspresent kan ingen räkna till. Det är ett av de där albumen man stöter på i sitt liv – The Queen Is Dead, Elvis Presley, The Velvet Underground & Nico, Unknown Pleasures – som man vid första genomlyssningen vet kommer etsa sig fast i en, rota sig i blodomloppet och aldrig lämna en. Man vet att det är något speciellt man hör – kan bero på hypen, men det kan också bero på den där känslan som finns i vissa plattor, vissa konstverk. Den där känslan som slår läger i vissa konstverk och ger dem evigt liv. En bultande pulsåder och en röst som förkunnar att nu lyssnar du på/tar del av något som inte bara kommer bli till en del av dig, men som också kommer fortsätta växa och veckla ut nya sidor för dig under åren som kommer. The Clashs debut är ett sådant konstverk.

Folk kommer att fortsätta att tala i tungor om den spretiga London Calling tills käkarna går ur led, för det är kutym (missförstå mig inte – London Calling är en riktigt bra skiva). Men vill man ha The Clash från deras mest fokuserade, jämna, brännande sida ska man lyssna på debuten. Deras tveklöst bästa platta.

Köp den överallt där skivor säljs.

I can’t think of a better way to spend the night

Fotot taget av mig.

Recommendation/New Discovery: Hater

hater

 

I’ll be writing this post in English since the band’s lyrics are in English. They also have a great chance of making it outside of their native Sweden (mainly because I think they’re good enough) and as many people as possible should check them out.

The band I’m speaking of is Hater, hailing from Malmö, Sweden. They debuted last year with an EP, Radius, released on PNKSLM. Their first full length, titled You Tried, was released one month ago (also on PNKSLM), and that album is the main focus of this post.

The music that Hater play is a moody sort of (indie-)pop. It’s not cute enough to be twee, it’s not dark enough to be post punk, not fuzzy enough to be shoegaze nor shimmering enough to be dream pop. Yet they incorporate all of these genres into their own expression. They have the aforementioned moodiness, and some of the darkness, of certain types of post punk (Common Way, Always to Get By). They have the wistfulness and melancholy found in dream pop (Carpet, You Tried) and the sometimes distorted, sometimes jangly guitars of C86/twee (Stay Gold, Mental Haven). And on Heavy Hearts they play an almost Fleetwood Mac-ian kind of sophisticated pop (pinch of salt, please) – in an ‘indie’ sort of way, of course.

Their singer, Caroline Landahl, alternates (convincingly) between hoarse cries and an almost velvet-y whisper. She sings of lost love, getting by in life, dealing with yourself and others – and I believe every word she says. The melodies surrounding her voice and lyrics are strong, yet subtle. You might not be walking down the street whistling any of the songs off of You Tried, but when you listen to the songs, the melodies, you feel them, way down in your gut.

I was supposed to see them live this past December, supporting Radio Dept., but my plans fell through (as so often they do…), and I wound up selling my ticket instead. Better luck next time, I hope. And hopefully soon!

Their album is available for purchase at PNKSLM’s store and all the usual places.

Photo from: http://pnkslm.tictail.com/product/hater-you-tried-lp-black-vinyl