MALMÖFESTIVALEN 2018: 6 måsten

malmöfestivalen482

Vi ska alla vara glada att Malmöfestivalen finns. Denna gratisfestival, utspridd i en av landets allra bästa städer, år efter år fullsprängd av finfina bokningar och annan underhållning och grym stämning, liknar inget annat i dagens svenska festivalklimat. Och till skillnad från andra svenska gratisevenemang drivs Malmöfestivalen inte av folk som hatar musik – utan av folk som faktiskt har koll.

Nedan följer sex av årets tyngsta måsten.

Tid: fredag, 10/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Jag har inte sett Radio Dept. live sedan våren 2003. Jag var 17,5 och fintade mig in på en 18-årsklubb i min hemstad. Kände mig vuxen, världsvan, farlig. Kände mig som John Dillinger. Kände mig samtidigt hemma i popklubbsmiljön. I de vemodiga popmelodierna. Kunde spegla mig i det lite nördiga bandet. Det var stort. Vår relation tog trots detta aldrig riktigt fart, blev aldrig riktigt eldig. Kan inte riktigt begripa varför. Har endast återkommit till Radio Dept. i skov, men varje gång har det varit rätt så underbart och väldigt bitterljuvt. Jag ser fram emot fredagens spelning och hoppas med varje fiber i min kropp att de inte sparar på det popmelankoliska krutet.

 

Tid: måndag, 13/8, kl 21:15

Plats: Stora Scenen

– Efter spelningen i Helsingborg i juli var jag inställd på att inte få se Thåström live på ett par år. Så när beskedet om konserten på Malmöfestivalen kom var det som ett brev på posten. En vacker bonus och respit. (Gratis)festivaler är väl inte kända för att frambringa de allra bästa spelningarna, men med Thåström kan man vara så gott som säker på att man får något utöver det vanliga. Jag har tjatat om det förr, men det måste nämnas igen: Thåström är Sveriges bästa (live)artist. Hans band är Sveriges bästa (live)band. Se honom en gång eller se honom 14 gånger, på klubb, på stor scen, inomhus, utomhus – du blir lika överkörd, frälst, helad och lycklig oavsett. Man stålbadar i hans mullriga Europa-blues och kommer ut på andra sidan som en bättre människa. Jag är glad för Malmö-publikens skull och för min egen.

 

Tid: tisdag, 14/8, kl. 19:30

Plats: Gustavscenen

– Anna är en av Sveriges mest unika och mest intressanta artister. Hon rör sig i samma sotiga, svärtade undervärld som Pelle Ossler och nyss nämnda Thåström – men hennes uttryck är helt och hållet hennes eget. Vem mer låter som Anna von Hausswolff? Vem mer blandar domedagsorglar, avgrundsmuller, Swans, Lydia Lunch, Diamanda Galas och Ossler-gitarrer – utan att låta som någon annan? Ingen. Att få se henne, gratis, på en liten scen i Malmö, är en ynnest som jag hoppas många bejakar.

 

Tid: torsdag, 16/8, kl 21:30

Plats: Gustavscenen

– Jag har följt Boman sedan debuten 2013, men har aldrig sett henne live. Nu ska det alltså äntligen bli ändring på det. Tänker att tid och plats, en sen sensommar kväll på en liten scen i en sjudande stad, är perfekt för hennes djupblå och sårigt romantiska vemodspop. Molltonerna kommer att skära rakt igenom åhörarna. Vad fint det ska bli.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 17:30

Plats: Gustavscenen

Sällskapet, zombiefilmssoundtracks, Tangerine Dream, kraut och 1900, med djup förankring i Skåne. Låter det som något? För en maskinmusikälskare stationerad vid nordvästra Skånes kust är det definitivt något. Cardigans-bassisten Magnus Svenningsson rör sig här många mil ifrån sitt gamla bands myspop – och med självklara och självsäkra steg! Men hur bra kommer det funka på en utomhusscen en tidig kväll? Jag är lite bekymrad, men väldigt intresserad.

 

Tid: fredag, 17/8, kl 19:30

Plats: Gustavscenen

– För min del slutar festivalen med Selecters och Beats gemensamma spelning på Gustavscenen. Festivalen pågår förstås några timmar till, men det känns helt riktigt att avsluta festivalen med lite konfrontativ, dansant och ur-engelsk 2-Tone-ska, efter en vecka av vemodiga och mörka toner. Att två av 2-Tone-rörelsens främsta fanbärare är på turné ihop är stort i sig – att de blivit bokade till Malmöfestivalen är väldigt imponerande. Rekommenderas för alla med minsta intresse för engelsk arbetar- och/eller alternativkultur. Kommer att bli fantastiskt.

Annonser

Outgivet och gömt: fyra osläppta låtar som måste höras

Ibland händer det att mästerliga låtar hamnar i byrålådan. Man kan prata om stora artisters bristande omdömen här (och ibland är det berättigat), men ofta finns det en rad olika anledningar till varför vissa låtar ges ut och andra inte. Nu råkar det vara så att några av 482 MHz-universumets mest omhuldade favoriter har färskt och outgivet material liggandes på YouTube. Låtar som de allra flesta kanske inte stöter på. I syfte att göra en kulturgärning vill jag med det här inlägget lyfta fram fyra stycken fantastiska och outgivna låtar av fyra stycken mäktiga artister. Till min hjälp har jag till en av låtarna fått exklusiv insideinformation… Varsågoda.

Ossler – Novembermoln

År: 2018

Exklusiv kommentar från Ossler:

”Novembermoln handlar ju om intill sinnesförvirring förälskelse. Hur man bultar på nåns hjärta för att bli insläppt, trots att det hjärtat med all säkerhet är tomt.”

I den här versionen samspelar Mikael Nilzéns frostiga Blade Runner-synt, Henrik Meierkords dova cello och Osslers försiktiga och djupt melankoliska gitarrplock så fint att man knappt törs andas. När än den släpps kommer den att konkurrera om det årets bästa låt. Det står tydligt.

 

The Cure – It Can Never Be the Same

År: 2016

– The Cure är inte främmande för att kassera och/eller glömma bort kanonlåtar. Det senaste exemplet är It Can Never Be the Same. Den visar upp bandet från deras allra bästa och sorgsnaste sida. Det grandiosa och atmosfäriska vemodet från Disintegration och Bloodflowers, som nästan helt saknats på bandets två senaste studioalbum, är här i full styrka. Robert Smith besjunger en förlust som omkullkastar hela tillvaron. Han resonerar med sig själv och försöker mildra omständigheterna (Don’t worry, I smile, I’ll miss you, but it’s not like you’re gone). Men ganska snart inser han det futila i detta: But we know, we always know I can sing, I can dance, I can laugh as if nothing ever changed, but without you, without you, it can never be the same. Han fortsätter: However long I wait there won’t be another one, it will always be too late, there won’t be another one, we won’t do it all again. Det är brutalt, men vi kommer alla att hamna där. Vi kommer alla att förlora någon som vi inte borde förlora. Någon som vi inte riktigt kan leva utan. Alla vet ju att det bara är en fråga om tid.

Conor Oberst – No One’s Gonna Change

År: 2017

– Conor Oberst och ett piano, på förtvivlans rand, och en ångestdriven redogörelse för självförakt, misantropi, saknad, desillusion och frustration vecklar ut sig. Men byggt på ett fundament av sorg – inte ilska – och en gränslöst vacker och skör melodi. Detta är en comeback till Conors tidiga och oförställda Bright Eyes-uttryck, men med den äldre Conors djup, nyans och world-weariness. Jag kan utan problem hävda att detta är en av hans fem bästa låtar. Att den är outgiven är snudd på perverst.

Morrissey – Blue Dreamers Eyes

År: 2018

– I skenet av dessa blytunga skildringar av förlust, självförakt och saknad ter sig Morrisseys retrodoftande och svepande poplåt, om att mitt i livets svinstia bibehålla drömmarens romantiska blick, som ganska lättviktig. Men det är fel. Blue Dreamers Eyes är en stark return-to-form för en artist som de senaste åren haltat på alla möjliga vis och som följaktligen hamnat både i skamvrån och ute i kylan. Hög tid för upprättelse och för att ta sig i kragen.

 

Det var allt. Stort tack till Pelle.

På återhörande.

Elvis, 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 40-31

1956_may_audubon_drive

 

Elvis är den enskilt viktigaste artisten i rockhistorien. Han har influerat The Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan, Bruce Springsteen, David Bowie, Morrissey, och fler än jag kan räkna till.  Han är en av de tre allra viktigaste artisterna för mig, personligen. Han är en artist som jag kan lyssna på när som helst, var som helst, oavsett sinnesstämning, och alltid känna en värme och ett hopp. Elvis för mig är tröst, medicin, berusning och samhörighet i ett. Och alla tiders bästa sångröst. Den 16:e augusti är det 40 år sedan han gick bort och med anledning av detta ska 482 MHz publicera en topp 40 över hans bästa låtar.

Årtal indikerar året då låten/versionen ifråga först gavs ut. Album indikerar den fullängdare den först gavs ut på. Ibland finns det ingen relevant fullängdare, då hänvisar jag i stället till EP:n eller singeln som låten först gavs ut på.

Ni som har följt bloggen sedan i våras vet att jag i samband med Thåströms 60-årsdag i mars publicerade en topp 60 över hans bästa låtar som en veckovis följetong: en topp 10-lista i veckan i sex veckor. Jag ska nu göra samma sak med Elvis, med början i kväll: en topp-10-lista i veckan de närmaste 4 veckorna. Nedan följer platserna 40-31.

 

40. Return to Sender

År: 1962

Album: Girls! Girls! Girls (soundtrack)

– Ett av de starkare undantagen till den allmänt vedertagna uppfattningen att Elvis filmlåtar var genomgående skräp. Det finns många guldkorn att plocka från de många soundtracken, och denna Otis Blackwell-klassiker är sannerligen ett av de starkast skimrande.

 

39. I Got a Woman

År: 1956

Album: Elvis Presley

Ray Charles klassiska jump-blues-hit i stökig och rå rock’n’roll-tappning. Elvis började spela den live redan i början av 1955, när Charles version fortfarande klättrade på listorna, och det var en av de första låtarna Elvis spelade in för RCA Records 1955. Den förblev en bestående del av Elvis setlists fram till slutet, ofta i ett medley ihop med gospeln Amen.

 

38. That’s Someone You Never Forget

År: 1962

Album: Pot Luck

– Elvis var ingen låtskrivare. Han var arrangör, musiker, producent, utomvärldslig sångare och uttolkare. Men ingen låtskrivare. Men undantag finns förstås, och detta är ett sådant. That’s Someone You Never Forget skrev han ihop med kompisen Red West 1961. En fin och ganska tidstypisk ballad om något och någon som kunde blivit något, men som gick om intet och försvann.

 

37. That’s All Right

År: 1954

Album: släpptes inte på en regelrätt fullängdare innan hopkoket For LP Fans Only (1959)

– Elvis första singel och låten som sparkade in dörren för rock’n’roll/rockabilly-rörelsen tillkom genom en lycklig slump, sägs det. När Elvis, Scotty Moore och Bill Black stod i Sun Records inspelningsbås och förgäves försökte sig på countryballad efter countryballad utan att hitta rätt fick de plötsligt för sig att ta sig an Arthur ”Big Boy” Crudups bluesdänga That’s All Right. De slopade några verser, gjorde några ändringar i texten, ökade tempot något och skapade ett helt nytt sound. Låten blev en enorm framgång framförallt i USA:s södra regioner och banade väg för Elvis karriär och rockmusiken i stort.

 

36. Take My Hand, Precious Lord

År: 1957

Album: Peace in the Valley (EP)

– För Elvis fanns det ingen musik som slog an hårdare och djupare än gospelmusik och spirituals. Det var musiken han växte upp med, och innan Sun Records gav honom ett skivkontrakt 1954 försökte han förgäves att gå med i gospelgruppen The Songfellows. Och de enda Grammy-priserna han vann under sin livstid var för gospelskivor. Take My Hand, Precious Lord skrevs av pastorn Thomas Dorsey efter att dennes hustru och lilla dotter båda gått bort. Det var Martin Luther Kings favoritgospel (dock i Mahalia Jacksons tappning), och man behöver inte vara religiös för att bli berörd av den.

 

35. Baby, Let’s Play House

År: 1955

Album: A Date With Elvis 

– Tveklöst en av höjdpunkterna bland Elvis Sun-inspelningar. Ännu en bluesdänga som i Elvis händer förvandlas till rå, kåt rock’n’roll, och ett av de tidigaste och tydligaste exemplen på ren rockabilly, med bluesackord, kontrabas, ekad sång och tremolo-gitarr.

 

34. Any Day Now

År: 1969

Album: From Elvis In Memphis

– En av otaligt många makalösa inspelningar från Elvis mytomspunna och omhuldade Memphis-inspelningar från 1969. En soulhit med Chuck Jackson 1962, en (minst lika soulig) b-sida för Elvis sju år senare (a-sidan var den, enligt mig, något uttjatade In the Ghetto).

 

33. It Hurts Me

År: 1964

Album: Elvis’ Gold Records Vol. 4

– Ännu en b-sida som överglänser sin a-sida (den ganska så förskräckliga Kissin’ Cousins), och något av en favorit hos Elvis själv. Originalinspelningen är jättefin, men den ultimata versionen återfinns på soundtracket till The ’68 Comeback Special (även om den klipptes bort från originalsändningen).

 

32. Trying to Get to You

År: 1956

Album: Elvis Presley

– Inspelad för Sun 1955, släppt på RCA ett år senare. En utomordentlig, bluesig r’n’b-pärla som förblev en favorit hos Elvis själv, och som fick en revival under hans livesets i mitten av 70-talet. 

 

31. Mary in the Morning

År: 1970

Album: That’s the Way It Is

– En ballad som kanske borde komma på en högre placering på en sådan här lista. Fantastiskt varm, hoppfull och trösterik, och sentimental på det allra renaste och finaste sätt. Elvis 70-tal skulle bjuda på mer av denna vara.

My latest purchase: Rome – The Hyperion Machine

IMG_3378

In August Jerome Reuter, a.k.a. Rome, released his ninth full length album, and let me tell you, it is his best, so far.

Taking its name from a novel by Friedrich HölderlinThe Hyperion Machine is Reuter at his darkly romantic and windswept best. Unlike his past albums The Hyperion Machine is not based on/tied to a specific theme. This makes the album feel more personal, which in turn makes the listening experience more powerful. Don’t get me wrong – All of the Rome albums are more or less great, but this is Rome looking inwardly and in the process moves from great to sublime.

From the depiction of Louis-Ferdinand Celines disoriented wanderings in Jerusalem (You’re wandering the world meaning no harm, finding no peace…) on Celine in Jerusalem, to the defiant post-punk farewell to bitter blood and lovers of old on Transference, to the crushingly gorgeous Adamas, about the loss of faith in a world that is crumbling to pieces all around you (And you wonder is that God out to help you now? But he is gone…).

But the track that really does it for me is Stillwell, a duet with Thåström. When has impossible love ever sounded this desolately stunning? Jag stannar min tid här, vid din källa. Shimmering, atmospheric, frail. For five minutes time actually stops. Then the track fades out and my trembling finger reaches for the repeat button.

Finishing off the album is a cover of Thåströms classic lost-love-ballad Fanfanfan. A venture like this could very easily go tits up, but Reuter avoids the common pitfalls of clumsy frame-by-frame literal translations and karaoke arrangements, and creates his very own version, while still retaining the heart wrenching sentiment of the original. And he sings the chorus in Swedish!

This beautiful mix of neo-folk, post-punk and ambience and atmospheres is the album of the year, so far. Buy it on CDON, Amazon or Fantotal. Or listen to it on Spotify.

There is something I wanted to tell you…

This website will feature texts (written by me) about music. I will write about new discoveries as well as stuff I’m rediscovering. There will be lists and news reports. Disgruntled rants and bursts of joy. All in the name of music.

The genres and artists/bands I write about will vary depending on my general mood and taste.

It may not look like much at first, but you will learn to love it.

The photos on the home-, contact- and about page are taken and edited by me. The same goes for photographs of records (etc), unless I claim otherwise.

Take care,

Niklas