Elvis, 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 40-31

1956_may_audubon_drive

 

Elvis är den enskilt viktigaste artisten i rockhistorien. Han har influerat The Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan, Bruce Springsteen, David Bowie, Morrissey, och fler än jag kan räkna till.  Han är en av de tre allra viktigaste artisterna för mig, personligen. Han är en artist som jag kan lyssna på när som helst, var som helst, oavsett sinnesstämning, och alltid känna en värme och ett hopp. Elvis för mig är tröst, medicin, berusning och samhörighet i ett. Och alla tiders bästa sångröst. Den 16:e augusti är det 40 år sedan han gick bort och med anledning av detta ska 482 MHz publicera en topp 40 över hans bästa låtar.

Årtal indikerar året då låten/versionen ifråga först gavs ut. Album indikerar den fullängdare den först gavs ut på. Ibland finns det ingen relevant fullängdare, då hänvisar jag i stället till EP:n eller singeln som låten först gavs ut på.

Ni som har följt bloggen sedan i våras vet att jag i samband med Thåströms 60-årsdag i mars publicerade en topp 60 över hans bästa låtar som en veckovis följetong: en topp 10-lista i veckan i sex veckor. Jag ska nu göra samma sak med Elvis, med början i kväll: en topp-10-lista i veckan de närmaste 4 veckorna. Nedan följer platserna 40-31.

 

40. Return to Sender

År: 1962

Album: Girls! Girls! Girls (soundtrack)

– Ett av de starkare undantagen till den allmänt vedertagna uppfattningen att Elvis filmlåtar var genomgående skräp. Det finns många guldkorn att plocka från de många soundtracken, och denna Otis Blackwell-klassiker är sannerligen ett av de starkast skimrande.

 

39. I Got a Woman

År: 1956

Album: Elvis Presley

Ray Charles klassiska jump-blues-hit i stökig och rå rock’n’roll-tappning. Elvis började spela den live redan i början av 1955, när Charles version fortfarande klättrade på listorna, och det var en av de första låtarna Elvis spelade in för RCA Records 1955. Den förblev en bestående del av Elvis setlists fram till slutet, ofta i ett medley ihop med gospeln Amen.

 

38. That’s Someone You Never Forget

År: 1962

Album: Pot Luck

– Elvis var ingen låtskrivare. Han var arrangör, musiker, producent, utomvärldslig sångare och uttolkare. Men ingen låtskrivare. Men undantag finns förstås, och detta är ett sådant. That’s Someone You Never Forget skrev han ihop med kompisen Red West 1961. En fin och ganska tidstypisk ballad om något och någon som kunde blivit något, men som gick om intet och försvann.

 

37. That’s All Right

År: 1954

Album: släpptes inte på en regelrätt fullängdare innan hopkoket For LP Fans Only (1959)

– Elvis första singel och låten som sparkade in dörren för rock’n’roll/rockabilly-rörelsen tillkom genom en lycklig slump, sägs det. När Elvis, Scotty Moore och Bill Black stod i Sun Records inspelningsbås och förgäves försökte sig på countryballad efter countryballad utan att hitta rätt fick de plötsligt för sig att ta sig an Arthur “Big Boy” Crudups bluesdänga That’s All Right. De slopade några verser, gjorde några ändringar i texten, ökade tempot något och skapade ett helt nytt sound. Låten blev en enorm framgång framförallt i USA:s södra regioner och banade väg för Elvis karriär och rockmusiken i stort.

 

36. Take My Hand, Precious Lord

År: 1957

Album: Peace in the Valley (EP)

– För Elvis fanns det ingen musik som slog an hårdare och djupare än gospelmusik och spirituals. Det var musiken han växte upp med, och innan Sun Records gav honom ett skivkontrakt 1954 försökte han förgäves att gå med i gospelgruppen The Songfellows. Och de enda Grammy-priserna han vann under sin livstid var för gospelskivor. Take My Hand, Precious Lord skrevs av pastorn Thomas Dorsey efter att dennes hustru och lilla dotter båda gått bort. Det var Martin Luther Kings favoritgospel (dock i Mahalia Jacksons tappning), och man behöver inte vara religiös för att bli berörd av den.

 

35. Baby, Let’s Play House

År: 1955

Album: A Date With Elvis 

– Tveklöst en av höjdpunkterna bland Elvis Sun-inspelningar. Ännu en bluesdänga som i Elvis händer förvandlas till rå, kåt rock’n’roll, och ett av de tidigaste och tydligaste exemplen på ren rockabilly, med bluesackord, kontrabas, ekad sång och tremolo-gitarr.

 

34. Any Day Now

År: 1969

Album: From Elvis In Memphis

– En av otaligt många makalösa inspelningar från Elvis mytomspunna och omhuldade Memphis-inspelningar från 1969. En soulhit med Chuck Jackson 1962, en (minst lika soulig) b-sida för Elvis sju år senare (a-sidan var den, enligt mig, något uttjatade In the Ghetto).

 

33. It Hurts Me

År: 1964

Album: Elvis’ Gold Records Vol. 4

– Ännu en b-sida som överglänser sin a-sida (den ganska så förskräckliga Kissin’ Cousins), och något av en favorit hos Elvis själv. Originalinspelningen är jättefin, men den ultimata versionen återfinns på soundtracket till The ’68 Comeback Special (även om den klipptes bort från originalsändningen).

 

32. Trying to Get to You

År: 1956

Album: Elvis Presley

– Inspelad för Sun 1955, släppt på RCA ett år senare. En utomordentlig, bluesig r’n’b-pärla som förblev en favorit hos Elvis själv, och som fick en revival under hans livesets i mitten av 70-talet. 

 

31. Mary in the Morning

År: 1970

Album: That’s the Way It Is

– En ballad som kanske borde komma på en högre placering på en sådan här lista. Fantastiskt varm, hoppfull och trösterik, och sentimental på det allra renaste och finaste sätt. Elvis 70-tal skulle bjuda på mer av denna vara.

My latest purchase: Rome – The Hyperion Machine

IMG_3378

In August Jerome Reuter, a.k.a. Rome, released his ninth full length album, and let me tell you, it is his best, so far.

Taking its name from a novel by Friedrich HölderlinThe Hyperion Machine is Reuter at his darkly romantic and windswept best. Unlike his past albums The Hyperion Machine is not based on/tied to a specific theme. This makes the album feel more personal, which in turn makes the listening experience more powerful. Don’t get me wrong – All of the Rome albums are more or less great, but this is Rome looking inwardly and in the process moves from great to sublime.

From the depiction of Louis-Ferdinand Celines disoriented wanderings in Jerusalem (You’re wandering the world meaning no harm, finding no peace…) on Celine in Jerusalem, to the defiant post-punk farewell to bitter blood and lovers of old on Transference, to the crushingly gorgeous Adamas, about the loss of faith in a world that is crumbling to pieces all around you (And you wonder is that God out to help you now? But he is gone…).

But the track that really does it for me is Stillwell, a duet with Thåström. When has impossible love ever sounded this desolately stunning? Jag stannar min tid här, vid din källa. Shimmering, atmospheric, frail. For five minutes time actually stops. Then the track fades out and my trembling finger reaches for the repeat button.

Finishing off the album is a cover of Thåströms classic lost-love-ballad Fanfanfan. A venture like this could very easily go tits up, but Reuter avoids the common pitfalls of clumsy frame-by-frame literal translations and karaoke arrangements, and creates his very own version, while still retaining the heart wrenching sentiment of the original. And he sings the chorus in Swedish!

This beautiful mix of neo-folk, post-punk and ambience and atmospheres is the album of the year, so far. Buy it on CDON, Amazon or Fantotal. Or listen to it on Spotify.

There is something I wanted to tell you…

This website will feature texts (written by me) about music. I will write about new discoveries as well as stuff I’m rediscovering. There will be lists and news reports. Disgruntled rants and bursts of joy. All in the name of music.

The genres and artists/bands I write about will vary depending on my general mood and taste.

It may not look like much at first, but you will learn to love it.

The photos on the home-, contact- and about page are taken and edited by me. The same goes for photographs of records (etc), unless I claim otherwise.

Take care,

Niklas