Bäst just nu: januari 2019

 

 

Nytt år, ny musik. Allt är som vanligt, bara sångerna är nya.

 

1900 30 sekunder under Tokyo

– Året börjar ack så starkt med detta tidigare outgivna mästerstycke från 1900 – geniale Christian Gabels anakronistiska, audiovisuella våta dröm. 30 sekunder under Tokyo blandar österländsk mystik med Jacaszek-stämningar och är inte bara årets första odiskutabla fullträff, utan också en av Gabels allra vackraste kompositioner.

Tio år efter att den första 1900-skivan släpptes spelades musiken för första gången live i en serie succéartade audiovisuella föreställningar. Först med sex utsålda datum på Orionteatern i Stockholm i maj i fjol och sedan under en kritikerrosad turné i Sverige och Norge under hösten. Nu sluts cirkeln då ett livealbum med inspelningar från det gångna året presenteras, varifrån 30 sekunder är hämtad. I dag har föreställningen även nypremiär på Orionteatern. Fram till och med 13/1 ges sex stycken föreställningar. Mer information här.

 

Nizui Daisy’s Dystopia (demo-EP)

– Shoegaze, emo, postpunk, goth, dreampop – associationerna må vara flertaliga, men soundet och uttrycket saknar (nästintill) motstycke i musiksverige anno 2019. Söderortsynglingarna i Nizui befinner sig ännu på demostadiet, men är redan huvudet högre än flera av sina mer etablerade kollegor. Och vilken mäktig sångare Gabriel Bermúdez är. Om två veckor spelar de i Stockholm. Sannolikt är de lika bra live som på skiva.

 

Rome One Lion’s Roar

– Jerome Reuter hyllar fritänkandet och utanförskapet med tunga nya singeln One Lion’s Roar. Man kan antingen sälla sig till horden av får, sjunger Reuter, eller gå lejonets stolta, egna väg. Vi vet alla vilken väg Rome väljer.

Fredag 18/1 släpps nya albumet Le Ceneri Di Heliodoro via Trisol Music Group.

 

Otavan VeretSyvys (album)

– Finska Otavan Verets andra album, utgivet på lysande Cyclic Law, är den bästa, nya dark ambient-musiken just nu. Drömskt, kyligt och med pulserande atmosfärer som både kväver och förtrollar.

 

Svart KattDet var då

– Vemodspunkarna i Svart Katt är tillbaka med ny singel, utgiven via Adrian Recordings, och i vanlig ordning rör det sig om en explosiv dänga med hjärtat på utsidan. Här besjungs ett skimrande då i skenet av ett grådaskigt nu, och man vet inte om man ska pogo-dansa eller gråta. Men bra är det. Väldigt bra.

 

Annonser

Bäst just nu: december 2018

 

 

Nu har det dröjt nästan 14 dar sedan senaste inlägget här. Men livet har helt enkelt inte gått att hållas stången. Det har inte funnits tid. Men efter att ni lyssnat på dessa låtar kommer ni känna att väntan var motiverad. Vilken omgång det blev!

 

Morrissey – de tre nyskrivna bonusspårennyutgåvan av Low in High School:

– Hur du än gör kommer du falla för honom. Sålunda är denna lustiga 60-tals-doftande poplåts budskap. Kanske inte på torsdag, kanske inte heller på fredag, men snart får han dig. Som om Peter Sellers anno Oh, vilket party tolkat The More You Ignore Me, the Closer I Get.

– Den bästa av de tre. Skriven ihop med bassisten Mando Lopez – och det hörs. Basen mullrar och gungar sexigt och suggestivt genom hela denna mörka och atmosfäriska historia om förlust, identitet, kärlekens omöjlighet och mänsklighetens meningslöshet. Klassisk Moz, som ni förstår.

– En nästan lika mörk låt är denna olycksvals om uppbrottets bittra eftersmak. Moz har blivit hjärtekrossad och han kan för sitt liv inte begripa hur han kunde falla för vederbörande. Självsäkert sjunger han att denne kommer att ångra sig och att han kommer att dröja sig kvar i själ och hjärta långt efter deras uppbrott.

 

Azure Blue – Shine On

– Lyckligare kärlek är det emellertid fråga om i Azure Blues nya singel – hämtad från kommande plattan Images of You, som ges ut i mars på Hybris i samarbete med Matinee i USA, Zeon Light (som ger ut kassetten) samt nystartade egna etiketten The Future Sound of Stockholm. Nya singeln Shine On tar avstamp i förra plattans mer synthpoppiga stunder, men melankolin i den bitterljuva melodin känner vi igen från Azure Blues tre första album. Och då som nu sitter man med en klump i halsen och trycker envist på play så fort låtjäveln fadar ut. Shine On är klassisk Tobias Isaksson, och tacka fan för det. För hur många som honom har vi i Sverige?

Skivbolaget The Future Sound of Stockholm lanserades förra veckan och drivs av, förutom Isaksson,  Viktor Blomstergren och Sophie Valencia Vogel, som annars driver design- och kommunikationsbyrån Bird Is The Word. Deras första release var The Land Belows nya kåtsvängiga singel Good Time – en utmärkt programförklaring, om man frågar mig.

Shine On släpps digitalt på fredag, 14/12.

Foto: Daniella Gullström

 

Blå timmenBlå timmen blues

– Elva månader har gått sedan vi senast hörde något från Gotlands just nu bästa band Blå timmen. I fjol runt den här tiden spådde jag dem att bli 2018 års genombrott. Men då världen är renons på rättvisa och anständighet (och Blå timmen själva skyndar mycket, mycket långsamt) blev det icke så. Med nya singeln hörs det tydligare än någonsin hur mycket de förtjänar den där framgången. De låter alltjämt hungrigare och mer angelägna. Till furiösa gitarrer, som till varje pris måste upp, bort, iväg mot himlen, och en saxofon som följsamt, smeksamt och samtidigt  bottenlöst melankoliskt lindar in den annars så febriga ljudbilden, sjunger sångaren Henrik Ryftenius om ett liv som stretar emot och inte låter sig levas. Det är en lång, mörk blues om allt det där vi tänker på när vi inte kan sova. Och en fin tidig julklapp är det också.

 

Sevendeaths FT4C EP

– Skotske mörkermannen Steven Shade är tillbaka med sitt grymma, dark ambient-inspirerade projekt Sevendeaths. Den här gången har mardrömmen från tidigare släpp skingrats och ersatts av en ödslighet. Vi är vakna, vi drömmer inte, men världen vi vaknar till är tom och öde. Någonting har hänt. Fåglarna tiger i skyn. Löven på träden har rasat av. Flingorna i luften är aska snarare än snö. Och FT4C är musiken som ringer i huvudet, soundtracket som gör apokalypsen vacker.

Betyg: 8/10

Bästa låt: SH4A

Om ni gillar detta: Sevendeaths – Concréte Misery

 

Henning Belladonna

– I ett alternativt universum är det 1984 i Santa Monica. I samma universum har Jocke Berg bildat band med Mark Knopfler. De har skrivit en fenomenalt vacker midtempoballad om kärlek, minnen och Paris, och det känns som allt kommer att lösa sig. Och så slutar låten och man inser att Belladonna är göteborgaren Hennings nya singel – och det är verkligen inte fy skam, det heller!

 

 

Bäst just nu: skarven november/december 2018

 

Americana, bluesrock, maskiner. November glider in i ett grått, fuktigt december och det är detta vi lyssnar på.

 

Signalfel Spökgarn (EP)

– Göteborgsindie, där hurtigheten skruvats ner flera steg, men där melankolin bibehållits. Signalfels meditationer över förgänglighet och vår trasiga omvärld kapslas in av sparsmakade, men samtidigt djupt drömska, ljudbilder i stället för skramliga Göthbergs-gitarrer eller jangliga Marr-diton, som GBG-traditionen annars bjuder på. Dessutom levereras ett par instrumentala nummer, varav det ena är en cover på 1900:s moderna klassiker Den minsta av segrar.

En intressant debut från ett band jag gärna hör mer av.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Fragment

Om ni gillar detta:  David Kauffman & David Caboor – Songs from Suicide Bridge

 

Free Monkeys with ShoesNever Get to Know Me

– Senaste släppet från Borås-dräggen är mer Stones-blues á la Exile on Main Street och spritdränkta pubgolv än debutsingelns ångestdarriga, läktarvåldsromantiska ölhävarpunk. Vad de båda dock har gemensamt är attityden, det bultande hjärtat och känslan för refränger.

 

Rome Who Only Europe Know

– En av två nya singlar från 482 MHz-favoriten Rome, och den första att släppas digitalt. På klassiskt Rome-vis samsas här akustisk folk med samplingar och maskiner, och fram vävs en otvetydigt europeisk sång om solidaritet, kamp och blodspillan. Jerome Reuter (aka Rome) tycks inte kunna skapa något halvdant. Who Only Europe Know är ännu en fullträff och ännu en kuslig gestaltning av ett Europa som kommit, gått och kommit åter. Albumet, Le Ceneri di Heliodoro, släpps i början av nästa år via Trisol Music Group.

 

The Young Gods Figure Sans Nom

– Figure Sans Nom är det första livstecknet (på vax) från de schweiziska industri- och maskinpionjärerna på sju år. På nya singeln är hörnen rundade, jämfört med förra plattans sprakande, vassa ljudbild. Här får vi i stället en suggestiv, förförisk poplåt där fokus ligger på att skapa en stämning. Och stämningsfullt är det – från första ton. Och bra. Riktigt bra.

 

Ryan BinghamWolves

– Från europeisk skymning till amerikansk mylla. På nya singeln gör americana-pärlan Ryan Bingham precis det man förväntar sig (och hoppas). Men han gör det med fingertoppskänsla och insikt. För uttrycket och för genren. Så här säger Ryan själv om låten:

”It is really about the constant effort of fighting the darkness. Not only from what I’ve experienced personally growing up, but also witnessing what others are going through and fighting for everyday. There were a lot of ‘Wolves’ in my past from the schoolyard bully who was looking for a fight in the many different schools I went to while my parents kept moving, to the demons that were creeping up in my family with parents who were dealing with substance abuse. But the song was also inspired by the March for Our Lives students, in the wake of the Parkland school shooting, who were dealing with grown men and women questioning their integrity on social media…I was really taken aback by the kind of rhetoric people were using against these young people who were speaking out against gun violence. The courage of these kids was inspiring to me.”

Hjärtat på rätta stället, fingret på pulsen och med känsla för att förmedla alla dessa intryck. Americana av hög klass.

RECENSION: The Good, the Bad & the Queen – Merrie Land

the-good-the-badand-the-queen-merrie-land

Damon Albarn har gång på gång visat att han är den från britpop-generationen som åldrats bäst. Hans hunger tycks outsläcklig, hans nyfikenhet likaså. Hans sinne för (vemodiga) melodier är oantastligt. Vi har hört det i sentida Blur, i Gorillaz och på hans utomordentliga soloskiva från 2014. Och vi hörde det 2007, på ”supergruppen” The Good, the Bad & the Queens debutalbum. Nu är gruppen, bestående av Albarn, Paul Simonon (The Clash), Simon Tong (The Verve) och Tony Allen (afrobeat-pionjär, känd från bl.a. Fela Kutis legendariska band Africa ’70), tillbaka med sitt andra album. Då, 2007, besjöngs och sörjdes ett London, och kanske i synnerhet ett England, i krig. Nu, 2018, har en annan kris, nämligen Brexit, lockat bandet att göra den uppföljare man inte trodde skulle komma.

Beklämd av att landet han älskar forcerat sig självt ut ur Europa, bort från gemenskapen och solidariteten och mot isolering och avgrundens svarta famn, åkte Albarn på ett slags pilgrimsresa. På cykel, med buss, med tåg och till fots tog han sig runt öriket som fostrat honom och hans musik och tog pulsen på dess folk – postbrexit. Resultatet, eller ska jag säga konsekvensen, av detta blev Merrie Land. En elegi och sorgesång över läget i vår tids Storbritannien.

På debuten var grunden ett slags experimentell, djupt, djupt melankolisk och väldigt engelsk folkmusik, men med stark förankring i (lika engelsk) pop och dub. På Merrie Land har folkmusiken till viss del fått stryka på foten. Stämningen är grumligare, tyngre, poppen inte lika tydlig. Dubben, däremot, är allestädes närvarande. Simonons ikoniska bas, som förgyllde, ankrade och skänkte groove till åtskilliga Clash-låtar när det begav sig, mullrar och svänger plattan igenom. Detsamma kan sägas om Tony Allens fantastiska trumfigurer. Att mannen är 78 år är omöjligt att ta in. Han spelar inte bara med glöd – han spelar med eld, återhållen vrede och med gränslösa mängder kärlek till berättelserna som Albarn väver. Nästan lika närvarande är de urbrittiska music hall-influenserna, och tillsammans med dubben och de mardrömslika freakshow-orglarna som dyker upp i hartnär varje låt skapar Albarn och bandet ett sound som både känns igen och känns väldigt nytt.

Till en början var jag skeptisk. Jag älskar Damon Albarns förmåga att skapa enkla, men samtidigt gränslöst vemodiga, engelska popsånger. TGTBTQ:s första platta innehåller några av hans finaste kompositioner i den kategorien. Att Merrie Land är lite trubbigare tog mig till en början emot. Kort sagt: jag var besviken. Men för varje påföljande lyssning släppte besvikelsen. Nu känns det som den självklaraste saken i världen att denna overkliga, kusliga och sorgsna världsbild ska tonsättas med overklig, kuslig och sorgsen musik. Kort sagt: jag älskar skivan.

Jag älskar hur titelspåret ackompanjerar sina hejdlösa ordsalvor om Storbritanniens avsked från Europa med sorgsen tivolimusik. Jag älskar hur Gun to the Head, med sin käcka refräng, hade kunnat vara ett överblivet spår från både Modern Life is Rubbish och The Village Green Preservation Society. Jag älskar den drog- och spritstinna resan genom nordvästra England som målas upp i den fantastiska The Great Fire. Desillusionen i The Truce of Twilight och Nineteen Seventeen. Den kolsvarta (inofficiella) Parklife-uppföljaren The Last Man to Leave. Den undersköna avskedshymnen The Poison Tree. Och allt däremellan. Jag älskar hur Damon Albarn till dags dato likt ingen annan kristalliserar och sätter ord och ton på den engelska folksjälen. Hur han gräver i dess digra musikaliska skattkista och ideligen plockar fram det som bäst gestaltar vad landet går igenom just nu. 

Men vad jag älskar allra, allra mest är låten Ribbons. Ribbons är den låt som bäst (och mest) återkopplar till TGTBTQ:s debutalbum, Albarns soloplatta och moderna Blur-mästerverk som Under the Westway och My Terracotta Heart. Ribbons är en otröstligt sorgsen folkballad, med en melodi som vilken annan låtskrivare som helst skulle gå över lik för. Till ett skört komp (och den där melodin som man inte kan nämna för många gånger) vecklar ett mästerverk om brittiska traditioner, gemenskap, tillhörighet och förlust (av detsamma) ut sig. Och om någon någonsin tvivlat på om Damon Albarn är sin generations bäste sångare behöver denne någon endast lyssna på Ribbons. Själv tvivlar jag bara på om Damon någonsin sjungit bättre än vad han gör här.

Sannolikt är Merrie Land årets bästa album. Lika sannolikt är det att det är 482 MHz:s första fullpoängare. En skiva som växer och växer, ju mer du sjunker in i den.

Betyg: 10/10

Bästa låt: Ribbons

Om du gillar detta: The Good, the Bad & the Queen – s/t, Damon Albarn – Everyday Robots

RECENSION: Mirny Mine – The Other Part

MirnyMine_TheOtherPart

Svenska indieetiketten Novoton fortsätter att leverera kvalité. Det senaste exemplet är Mirny Mines debutalbum The Other Part, som släpps i morgon 16/11. Bakom den svårbegripliga pseudonymen döljer sig den gotländska fotokonstnären och musikern Anna Sundström. Som Mirny Mine gör hon drömpop som känns lika ödslig som romantisk. Mörkret är allomfattande, både i text och musik, men här finns också något inbjudande och varmt. Kombinationen minner inte sällan om Angelo Badalamentis musik till tv-serien Twin Peaks, som också jobbade med precis samma motsättningar och som tack vare desamma skapade musik som både skrämde, förförde och lockade till tårar – precis som Sundström i sina bästa stunder gör.

Precis som Badalamentis musik är fast förankrad i de mörka skogarna i USA:s Pacific Northwest-område kan man på samma sätt inte tänka sig en mer passande miljö för Sundströms musik än Gotlands vindpinade och karga stränder. De kalla syntharna, det ödsliga blåset som här och var dyker upp och luften, tomrummen i Sundströms atmosfäriska sound andas och smakar Östersjön på ett sätt man inte hört sedan skivbolagskollegorna och gotlänningarna Skriets två första album. Men ibland, som på singeln Dream, hör man i stället möjliga influenser från Anna Von Hausswolff. Där känns uttrycket inte heller lika eget och resultatet inte lika intressant.

MirnyMine2_Photo-AnnaSundstrom

Men i övrigt finns det gott om höjdpunkter: Blood Will Be Shed borde släppts som förstasingel för ingen annan låt på skivan sammanfattar Mirny Mines sound lika bra. Öppningsspåret Ice är en annan höjdpunkt – och den gör skäl för sitt namn. Här samsas blåset och de kalla syntharna jag nämnde tidigare med ominösa, dramatiska trummor och Sundströms vackra, nästan hemsökande röst. Kyligt är bara förnamnet. Men allra bäst är låten Bad (ingen Michael-cover – bara så ni vet!). En fantastiskt vacker ballad, som för tankarna till Skriets mästerliga Ben och hjärtan, likaväl som till fjolårets debutanthopp Blå Timmen (också gotlänningar, för övrigt). Här driver hon den med kyla och melankoli utblandade skönheten till absolut fulländning. Bad är en av årets finaste låtar.

Anna Sundström har skapat ett starkt förstlingsverk och jag kan inte annat än fantisera om hur bra det sannolikt hade låtit live, på klubb. Hoppas det blir verklighet.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Bad

Om ni gillar detta: Skriet – Skriet

 

BÄST JUST NU: oktober 2018, del 2

Det är total och otvetydig höst, vilket avspeglas i dessa totalt och otvetydigt sorgesamma och höstliga sånger. Ljusterapi är för jönsar. Varsågoda.

 

Folke NikanorSkymningslåt

Annika Norlin möter Jan Johansson. Pianobaserade och vemodiga popmelodier från norr, med stänk av lika vemodig jazz. Det helt instrumentala albumet Bottenviken är utgivet på kvalitetslabeln Novoton, och det kom igår. Skymningslåt är dess i särklass bästa låt.

 

Azure Ray Palindrome

– Azure Ray är tillbaka. Äntligen. På Palindrome låter de precis som man önskar att de ska låta. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör. EP:n Waves, Azure Rays första släpp sedan 2012, gavs ut igår på Taylors egna etikett Flower Moon Records.

 

Boygenius Boygenius (EP)

– Ett av fjolårets bästa album var Phoebe Bridgers debut Stranger in the Alps. Självutlämnande och rå indiefolk med nerverna på utsidan, och med en oklanderlig känsla för melodi och text. I år bildade hon Boygenius ihop med de likasinnade vännerna och musikerna Lucy Dacus och Julien Baker. Resultatet är en EP så stark att den förtjänar att nämnas bland årets bästa. Tycker man om de enskilda artisternas tidigare släpp, eller bara har en svag punkt för känsloladdad och intim indierock och -folk, blir man knappast besviken. Bäst är Bridgers kompositioner Me and My Dog och Ketchum, ID. På den sistnämnda sjunger de harmonier som borde få systrarna Söderberg att skita på sig. Bara en sån sak.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Me and My Dog

Om ni gillar detta: Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps

 

The FaintChameleon Nights

– Ett annat välkommet återseende. Omahas synthpunk-hjältar The Faint är tillbaka – och de låter mer inspirerade än på många år. Stilen känns igen. Det är suggestivt, mörkt, kantigt och dansant, precis som man är van vid när det kommer till The Faint. Men samtidigt är låten djupt förankrad i nutiden, när sångaren Todd Fink sjunger om förljugenhet, påklistrade och stundom aggressiva nät-personas och ett samhälle som kanske, trots allt, inte vill oss så väl. En fenomenalt bra låt och jag ser fram emot ett nytt album.

 

White Birches Tabula Rasa

– I vintras släppta svenska dark wave-bandet White Birches sitt andra album. Nu följer de upp med en EP, där de gör klart att den goda formen och den klädsamma dysterheten sitter i. Bäst på EP:n är den lågmält dramatiska Tabula Rasa. Även om de inte börjar om på helt ny kula visar Tabula Rasa att de på intet vis skyggar för utveckling eller nya sound.

 

Recension: CURSIVE – Vitriola

cursive

Sex år efter stolpskottet I am Gemini är Cursive tillbaka – och den här gången gör de nästan allting rätt. 

Mellan 1997 och 2003 träffade Omaha-bandet Cursive mitt i prick med varje släpp. Plattorna var sprängfyllda med briljant formulerade känslor och tankar kring mänskliga relationer, konstnärskapet och vad man i hela friden ska göra med sitt liv.  Inte sällan hölls skivorna (löst) ihop av ett genomgående tema eller en röd tråd. Med taggtrådsgitarrer och malande och aviga rytmer – och volym – förvaltades det hela ypperligt väl. Men så 2006 hände något. Bandet släppte sitt femte album, Happy Hollow, och låtmaterialet var plötsligt oerhört mycket svagare. Kanske la låtskrivaren och sångaren Tim Kasher det mesta av sitt bästa låtskrivarkrut på sitt andra band The Good Life, som vid den tiden gav ut flera knäckande vackra emo-folk-plattor, för från och med Happy Hollow led Cursive av överjästa produktioner och arrangemang. Inte heller texterna berörde på samma sätt, och i stället för att hållas ihop av temana och de röda trådarna tyngdes skivorna ner av dem. Allra sämst är bandets förra skiva I am Gemini från 2012.

Men nu skriver vi 2018 och Tim Kasher & co har lärt sig av sina misstag. Det stod klart redan efter första lyssningen av Vitriola. Borta är jämntjocka och överambitiösa arrangemang. Borta är kvävande och stela teman. Vitriola låter som klassiska Cursive. Till och med cellon – det ljuvliga instrument som förgyllde och förtätade mången Cursive-låt under det tidiga 00-talet, är tillbaka. Då trakterades den av Gretta Cohn, nu av Megan Siebe, känd från både Cursive- och Kasher-turnéer. Medgrundaren och trummisen Clint Schnase, som lämnade skeppet efter Happy Hollow, är också tillbaka. Men framförallt skriver Tim Kasher återigen fantastiska Cursive-låtar. Och även om skivan inte lyder under ett särskilt tema eller narrativ så hålls den ihop – av ett ursinne och en sorg över det rådande världsläget vi, och i synnerhet USA, tvingades in i 2016.

Öppningsspåret To Be Or Not Be You and Me var den sista låten att komma med på plattan, och tillhör definitivt höjdpunkterna. Ett mörkt och mullrande intro, där gitarrerna och cellon tävlar om att låta obehagligast, leder fram till verserna. Tim gläntar på dörren till sitt hjärtas mörkaste rum och sjunger med (själv)förakt i rösten om hur han är ”cursed with life” och att ”to live is to be in schism”, medan gitarrerna hackar och ylar. Tongångarna lättas tillfälligt upp på nästa spår, Pick Up the Pieces, som musikaliskt hade kunnat vara ett överblivet spår från bandets kanske mest klassiska platta The Ugly Organ (2003). Megan Siebe kanaliserar Cursives klassiska cello-sound och Kasher sjunger om hur världen gått åt pipan och att allt vi gör är skicka ut ”thoughts and prayers” till höger och vänster, helt utan genuin medkänsla.

På tredje spåret, tillika plattans mästerverk, You Know It’s Gonna Hurt, turas Kasher och gitarristen Ted Stevens om att sjunga de nattsvarta verserna om någon som gått ner sig i missbruk och helt gett upp. Musikaliskt rör den sig i ett suggestivt emofierat postpunk-landskap, där emon och posthardcorens intrikata arrangemang och känsloutbrott blandas ut med postpunkens mörker, taggiga gitarrer och stämningar. Det är Cursives bästa låt på en herrans massa år. En annan höjdpunkt är Under the Rainbow, som låter som om Kasher skrivit en låt åt kompisen Conor Obersts antikapitalistiska posthardcoreband Desaparecidos. Med rösten full av avsmak sjunger Kasher: The one percent live in high rises, they block out the sun for all the denizens under the rainbow. Men i en värld som rasar samman, där solidaritet knappt existerar, är det lätt att tappa hoppet. En stund senare sjunger han: wish I had time, wish I had hope, wish I had mine, wish I could cope with this. We’ve been left all alone – under the rainbow. Hur gärna man än vill och hur mycket man än lider är det till slut nästintill omöjligt att uppbringa ett engagemang som är gott nog. Då är det lätt att misströsta och navelskåda. Och det är inget fel i det.

A-sidan rundas av med det smärtsamt vackra stycket Remorse. Till vindpinad feedback och ett skört piano sjunger Tim om att hamna fel i livet och bristen på samvete och ånger. Hur få det är som erkänner för sig själva och andra hur fel det blev. Det finns något skamligt i den där vilsenheten, vilket Tim här hjältemodigt försöker utplåna. B-sidan inleds med besked med den fantastiska Ouroboros. Ouroboros är förstås den omättlige ormen som åt upp sig själv i ett slags evigt kretsloppstillstånd, och som Platon ska ha menat var den första levande varelsen på jorden. I Cursives värld får den i första versen symbolisera jordbrukarna, som en gång i tiden brukade jorden så att människan skulle slippa svälta, men som förvandlades till profithungrig industri, som återigen lämnade människan hungrig. I andra versen sjunger Tim om hur vi som människor välsignades med ett intellekt olikt andra djurs. Intellektet skapade sedan internet, som i sin tur tog död på intellektet och ersatte det med primala uttryck som hat och ilska. Jävelskapet snurrar runt runt – evigt. Det enda som tar död på det är döden i sig, vilket för oss in på Everending, en midtempo emo-dänga om det oförenliga i att ha dödsångest och ändå inte vilja leva för evigt. Om att försöka skapa något meningsfullt när allt ändå kommer att raderas ut, förr eller senare. Om att varje solnedgång man tar för givet är en solnedgång närmare utslocknandet. Musikaliskt tillhör den skivans minst ambitiösa, men textmässigt är den slående. Ungefär samma sak kan sägas om Ghost Writer, där internets många stollar får sig en välförtjänt känga. Alla har en åsikt (inte sällan är den dränkt i hyperbol) och alla gapar ut den. Allting är politiserat och alla hytter med näven åt vemhelst som avviker. Nobody asked me to do this – yet, here I am/…/Nobody asked my opinion – yet, here it is. 

Förstasingeln Life Savings är nästa spår, och den skrev jag om i augusti. Då hette det: ”På Life Savings mullrar basen ikapp med cellon, medan Kashers och Ted Stevens gitarrer ömsom hugger, ömsom slirar omkring på ljudmattan, på klassiskt Cursive-manér. Och en iskall synth fyller i och nyanserar den karga ljudbilden. Texten, en svartsynt uppgörelse med dagens kapitalistiska läge, sitter och det gör även melodin.” Två månader senare är jag av precis samma åsikt. Life Savings är en lysande låt. Betydligt svårare har jag för avslutaren Noble Soldier/Dystopian Lament – ett något överambitiöst och delvis pompöst stycke uppdelat på två låtar. Ett grepp som snarare hör hemma på skivor som Happy Hollow eller I am Gemini. Dock kan man glädjas åt att åtminstone andra halvan, A Dystopian Lament, är riktigt bra. Där sjunger en urlakad Tim Kasher om allt han en gång trott på och hängt upp sin tillvaro på, men som visat sig vara båg. Jag skulle kunna citera hela den knäckande versen som utgör låten, men väljer följande stycke:

I used to fall for love
For family and for friends
I used to fall for unity
Despite our differences
I used to fall for trust
The decency of man
I used to fall for secrecy
‘Til a neighbor played my hand
I used to fall for math
A universal truth
I used to fall for science books
Until they were removed

Det är ett paradigmskifte som skett, helt klart. Dessvärre till det sämre. Grundläggande fakta ifrågasätts och anständighet har bytts ut mot hat, nationalism, skriande rasism och allmän intolerans. Grundvalarna på vilka vårt demokratiska samhälle byggts monteras ner för varje dag som går. Jaget i låten har gett upp och sjunger i slutet hur han nu i stället rättar sig in i ledet. Detta är inte fallet för Tim Kasher eller Cursive. De stirrar vår hopplösa tillvaro stint i ögonen och erkänner vad den är och vad den gör med oss, och skapar sedan oumbärlig musik av det hela.

Cursive är tillbaka med sitt bästa album på 15 år –  utan tvekan ett av 2018 års allra bästa album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: It’s Gonna Hurt

Om ni gillar detta: Cursive – The Ugly Organ, Cursive – The Storms of Early Summer: Semantics of Song