Recension: Algiers – Cleveland (singel)

hq720

Algiers följer upp förra singeln, The Underside of Power (titelspåret till plattan som släpps 23/6 på Matador), med Cleveland – en låt som måste betraktas som en av de allra bästa som bandet hittills har släppt ifrån sig.

Låten är en urladdning – en rasande uppgörelse av närmast apokalyptisk sort med det våld och maktmissbruk som utövas mot USA:s afroamerikanska invånare av polismakten och, till syvende och sist, staten. Här tar Algiers sin industrigospel ett steg längre. Körerna sjunger som vore det den yttersta dagen. Elektroniken och gitarrerna fräser och skriker än mer frenetiskt än vi är vana vid, och ihop med textrader som

Here come the boys in black and white
With the kerosene
It’s been the same evil power since in ‘63
They hang in Homewood, Alabama with the whitest sheets
And in Montgomery County, Maryland from a sapling tree
But innocence is alive and it’s coming back one day
I don’t think you’re gonna get away

är slutsatsen tydlig: När apokalypsen är här kommer de rättrådiga att segra och alla de som svikit, kört över och mördat sina medmänniskor kommer gnissla tänder på väg ner i något slags helvete. Allt till tonerna av Cleveland.

 

Bild hämtad härifrån.

Recension: Agent Blå

agent-690x690

 

Och så var den här, Agent Blås fullängdare, efter en lång rad singlar. Singlarna, som alla återfinns på albumet, var larmiga postpunkdängor med mycket (döds)popkänsla. Resten av albumet låter likadant. Det är ett jämnt och enhetligt album, och kvalitén är definitivt hög, men det är aningen odynamiskt. De göthbergska Robert Smith-gitarrerna går som en röd tråd genom hela plattan. Likaså det relativt snabba tempot, och skivan hade absolut tjänat på ett par långsammare nummer för att bryta av och skapa fler nyanser och mer djup. Det ska dock tillstås att gitarrerna är skivans stora behållning – lead-gitarristen är Göteborgs nästa gitarrhjälte.

Man uppnår en dynamik med sistaspåret, tillika plattans odiskutabelt bästa låt, Faust. En sex minuter lång, kylig postpunk-dräpare om en relation som inte riktigt vill sig. Här tar gitarrerna stor plats och de gör de allra bästa av det. Jag gläds med alla unga (och olyckliga) dödspopälskare, som får ha denna pärla i hörlurarna på väg hem efter någon mindre lyckad kväll. Här hittar man en tyngd och ett uttryck som man mer än gärna får ta med sig till uppföljaren. Och jag ser fram emot att följa dem.

 

Bild hämtad härifrån.

 

Bäst just nu, juni 2017

Attachment-1-2

Fem låtar att lyssna lite extra på.

ThåströmUtanför Old Point Bar

– I slutet av september kommer Centralmassivet, i början av september släpps nästa singel (som fått namnet Körkarlen, efter en film av Victor Sjöström och en berättelse av Selma Lagerlöf). Tills dess får vi hålla till goda med den här spoken word- och industrigospel-dängan. Och det gör vi ju så gärna.

Liam GallagherWall of Glass

– Äntligen. Och den lever upp till förväntningarna. I believe the resurrection’s on.

ChromaticsShadow

– En av många bra saker med nya Twin Peaks är den fantastiska musiken. Chromatics nya singel är det starkaste exemplet. Vemodig, atmosfärisk drömpop som gjord för The Bang Bang Bar och de dimmiga skogarna uppe i nordväst.

Mount EerieEmptiness, pt. 2

– Förra sommaren gick Phil Elverums fru bort i cancer. Likt Nick Caves senaste album, Skeleton Tree, är Mount Eeries senaste alster, A Crow Looked at Me, en reflektion över död, förlust och saknad. Men där Cave använde sig av metaforer är Phil Elverum ständigt brutalt rak och okonstlad. Döden är inget att sjunga om, gör han klart tidigt på skivan. Inget att göra konst utav. Den är meningslös och smärtsam. There is nothing to learn, her absence is a scream saying nothing, sjunger han sedan i Emptiness, pt. 2.

Songs: OhiaMighty Like Love, Mighty Like Sorrow

– Och slutligen ett äldre bidrag. Jason Molina gjorde musik i flera olika konstellationer. Mest känd är han för projektet Songs: Ohia, som släppte skivor mellan 1997 och 2003. Jag återkommer ständigt till Molina. Till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv som den är melodisk och varm.  Jason Molina slog aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. En vidrig orättvisa och en hopplös förlust. Jason Molina tillhör de allra största gåvorna som musikgudarna någonsin har skänkt oss. Denna låt är bara ett litet exempel på detta.

 

Fotot taget och redigerat av mig.

Recension: Liam Gallagher – Wall of Glass

Attachment-1

 

I kväll, klockan 20:30 svensk tid, stod världen stilla. Liam Gallagher släppte då lös sin debutsingel, Wall of Glass, som soloartist, live på brittisk radio. Förväntningarna hade varit skyhöga. Vad skulle vi få?

Vi fick ingen vårig, folkrockig och akustisk kärleksvisa likt Songbird, ingen lennonsk och mörk psykedelia likt Born on a Different Cloud. Inte heller någon rå, explosiv rock’n’roll-rökare likt Man of Misery eller Ain’t Got Nothin’. Vad vi fick var en välproducerad pop-rock-dänga med bluesinfluenser, ett sjujäkla driv och en jättebra och konfrontativ text, och en fantastisk sångmelodi i verserna. Liam, som ofta fått kritik för sin röst de senaste åren, sjunger dessutom bättre än på mycket länge. Röstläget är balanserat, id:t är självlysande och han låter väldigt avslappnad.

Han är sin generations klarast lysande rockstjärna. Han är en av de allra största i min bok. Och han är tillbaka. Äntligen.

I believe the resurrection’s on.

 

Lyssna på Wall of Glass på Spotify, köp den på iTunes, se videon på YouTube. Och kom ihåg att köpa albumet As You Were i oktober.

***

Tonight at 7:30 BST, the world stood still, as Liam Gallagher let his debut solo single loose on the world, live on BBC Radio 1. The expectations had been sky high. What would we be getting?

We didn’t get a spring-y, folky, acoustic love song like Songbird. Nor did we get a lennonesque dark psychedelic number like Born on a Different Cloud. Nor a raw, explosive rocker like Man of Misery or Ain’t Got Nothin’. What we did get was a nicely produced pop-rocker with bluesy influences, a hell of a stomp and drive, great confrontative lyrics and an amazing vocal melody during the verses. Liam, whose voice often has been criticized over the last few years, is also singing better than he has in a long time. His voice is balanced, instantly recognizable and he sounds very relaxed.

He is his generation’s brightest shining rock star. He is one of the greatest in my book. And he is back. Finally.

I believe the resurrection’s on.

 

Listen to Wall of Glass on Spotify, buy it on iTunes and watch the video on YouTiube. And be sure to buy the album As You Were when it’s released in October.

Recension: Thåström – Utanför Old Point Bar

xnqo7ijhnmp1rfcs0xyi

 

Mellan varje avslutad Thåström-turné och nästa skivsläpp lever man som Moses i öknen. Man harvar runt i vad som känns som en evighet i ett fruktlöst landskap, letar efter tecken, hoppas själen ska hålla ett tag till. Hoppas törsten inte ska knäcka en. Törsten, törsten. Men så en dag kommer något, och man dricker vildsint vid källan. I dag är en sådan dag.

Thåströms senaste singel, Utanför Old Point Bar, det första smakprovet från den ännu namnlösa skivan som kommer i september (via Razzia/Family Tree) är ljudmässigt det tyngsta han gjort på jag vet inte hur länge. Förra sommaren såg han Algiers i Berlin och blev förälskad. Jag förstår varför, och jag hör influenserna (som visserligen redan fanns där). Han blandar europeisk och amerikansk blues med tung industri och gospel. Algiers signum, men Thåström var där och nosade redan på 2015 års Kom med mig (eller kanske redan på Långtbort, från 2009). Nu har han tagit det flera steg längre och djupare. Det skälver i kroppen när man lyssnar.

Den massiva ljudbygget är skapat av Thåström själv och den alltid lika briljante Niklas Hellberg (Sällskapet, Peace, Love & Pitbulls, Thåströms liveband) i Hansastudion i Berlin. Och gitarren som tuggar och fräser – är det Ossler?

I texten befinner han sig i djupaste amerikanska södern och mässar på öijerskt vis fram vackra scenarion om att sitta på en motellbalkong i Houston i ösregn, att lycklig som ett barn susa förbi oljefälten, att hand i hand sjunga med äldre kvinnor i en liten kvarterskyrka. Han sätter sig sedan utanför Old Point Bar, och tänker på Stockholm, och på att han har mindre än en fjärdedel kvar…

Thåström fortsätter ge oss den där musiken man inte kan vara utan, och som bara han kan ge en. Han fortsätter berätta om hur vackert livet är utan att ens snudda vid pastischer. Han fortsätter fylla en med inspiration och känslan av att allt är möjligt.

Tack, Thåström. Nu har du gjort det igen.

Köp singeln på iTunes, eller lyssna på Spotify.

The National är tillbaka (eller Hur jag slutade våndas och valde att konsekvent blogga på svenska)

national

I samma veva som ett av planetens bästa och mest intressanta band, The National, åter äntrar scenen bestämmer jag mig för att tills vidare endast skriva på mitt modersmål svenska, oavsett ämne. Och när det nu är utrett går vi över till dagens spörsmål – The National.

Den 8:e september släpper The National (via det ypperliga bolaget 4AD) sin sjunde fullängdare, som har fått titeln Sleep Well Beast. Mörkermännen från Brooklyn (via Ohio) lockar med så lovande låttitlar som Day I Die, Born to Beg, I’ll Still Destroy You, The Dark Side of the Gym och The System Only Dreams in Total Darkness. Den sistnämnda är också singeln, som gavs ut i dag.

På singeln hittar vi klassiska National-ingredienser som mollstämda pianon, en drivande bas och den där fingertoppskänslan för melodier som sätter sig utan att för den skull tappa i subtilitet, men vi bjuds även på distade gitarriff och körsångerskor. Singeln vittnar också om att sångaren Matt Berninger fortfarande skriver texter bättre än många andra engelskspråkiga textförfattare i dag. Som vanligt blandar han sitt bläck med lika delar Cohen, Cave och Morrissey – mörker, finess och humor – och delar här med sig av en haltande relation. Någon är världsfrånvänd och isolerad, en annan vill för mycket, tappar tron och känner sig i vägen. Det de hade har blivit något annat. We’re in a different kind of thing now. 

I sommar och fram till december är The National ute på turné. Den 4-5/11 spelar de på Annexet i Stockholm. Läs mer om turnén här, och lyssna på singeln här.

 

Bild hämtad härifrån.

 

Recension: Slowgold – Drömmar

Amanda_Werne-10-1024x683

Vissa reagerar sent. Men nu har det hänt – jag har börjat lyssna på Slowgold. Detta är förstås mycket tack vare att Amanda Werne (som ju är Slowgold) sjunger på årets bästa skiva, Pelle Osslers Evig himmelsk fullkomning, och gästade Pelle på hans konserter nu i april. Men ibland behövs det något sådant. Något som väcker en och knuffar en framåt, får en att fatta.

Amanda släppte den femte Slowgold-plattan, Drömmar, i februari, och den tillhör det finaste jag hört i år. Folk snackar om progg, om hennes göteborgska bakgrund. Jag hör det inte. Jag hör lika delar Monica Zetterlund, lika delar Yo La Tengo, med ett stänk Greenwich-gitarrer från 60-talet här och var. Samtidigt låter hon inte som någon annan i Sverige just nu. Jag kommer jag inte på någon annan i Sverige som verkar inom samma referensramar, och får till samma sound, och att haspla ur sig namn och genrer är att förenkla hennes sound. Lyssna i stället.

Mest representativ för skivan: Andetag

– Drömsk indie, zetterlundsk vis-jazz. Essensen av Slowgolds sound.

Bäst på skivan: Evighet

– Psykofarmaka omvandlat till ett ljudspår. En varm akustisk ballad (med ett dragspel från himlen sänt) som driver varje demon på flykt.

Se Slowgold här i vår och sommar:

Bild hämtad härifrån.