Thåström får årets Bellmanpris – här är hans 5 bästa Stockholmsskildringar

thåhbg2018
Thåström, Sofiero, Helsingborg. 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Joakim Thåström får årets Bellmanpris, och jag kan inte tänka mig en värdigare, nu levande konstnär. Få har i modern tid skildrat Stockholm sexigare, coolare eller mer suggestivt än Thåström. Oavsett om det handlat om Sveavägen, Rågsved eller nån ödslig park på Söder. För att uppmärksamma detta ger jag er här Thåströms fem bästa Stockholmsskildringar (i kronologisk ordning).

Ebba GrönHeroinister och kontorister

År: 1982

Album: Ebba Grön

– Ebba skrev flera grymma Stockholmslåtar, men få är finare än denna. Här skildras utarmandet av förorten. Centraliseringen. ”Ingen bor här, för alla bor där”. Till sitt sista album skrev Ebba några av sina absolut starkaste melodier och Thåström flera av sina då hittills bästa texter.

 

ImperietCosmopolite

År: 1986

Album: Synd

– Döpt efter (och kanske utspelad på) gamla Café Cosmopolite – haket i Klara-kvarteren där bland andra Nils Ferlin hängde. En tillflyktsort för tänkare, intellektuella och outsiders i Stockholm i början av 30-talet. Och som vi alla vet är Thåström professor i tillflykt och outsiderism.

 

Thåström – Vacker död stad

År: 1999

Album: Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

– 1999, efter flera år i industriland, gjorde Thåström comeback på svenska och för första gången på väldigt länge hörde man spår från det förflutna. Tydligast hörs det på denna tre minuter långa rocksalva, där utvandraren Thåström (då boende i Köpenhamn) besjunger (begråter) sin gamla hemstad.

 

Thåström – Söndagmåndagsång

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Skebokvarnsv. 209 är full av fina blinkningar till Stockholm, men jag vill mena att Söndagmåndagsång ändå är finast av dessa – med skarp konkurrens från Brev från 10:e våningen. Söndagmåndagsång kan ses som ett slags systerlåt eller uppföljare till både nyss nämnda Brev till 10:e våningen, men också till Vacker död stad. Här har våren kommit och man har flyttat hem till Stockholm igen. Man går ut och andas in stan, känner på den. Morsar på gamla bekanta. Man betraktar vad man har runtomkring sig. Inser att man kanske inte är den man var när man lämnade, även om allt runtomkring en är sig likt.

 

Thåström – Långsamt genom

År: 2015

Album: Den morronen

– Ljus och mörker sida vid sida i denna mäktiga, suggestiva självrannsakan, där Stockholm agerar kuliss. Sällan har väl stan känts så svartvit, så hotfull och samtidigt så förledande och lockande som här.

***

Och det var det. Grattis till Thåström, men kanske främst grattis till Stockholm som får inhysa denna gigant.

högdalen2017
Högdalen, november 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren
Annonser

Robert Smith 60 år – The Cures 60 bästa låtar

smith-gitarr

Robert Smith fyller 60 år. Hisnande.

The Cure är ett av de band jag lyssnat allra mest på. Helt klart jämförbara med Thåström, Morrissey och Elvis i antalet lyssningstimmar. Jag upptäckte The Cure när jag var 15 och ägnade sedan säkert sju år åt att i lugn och ro beta av och sätta mig in i allt de spelat in (det tog sin lilla tid eftersom jag varken hade dator eller pengar). Det var en mäktig upplevelse, och det har varit mäktigt sedan dess. The Cure är ett band jag ständigt återkommer till. Robert Smith är en låtskrivare med en sanslös bredd – som ibland ligger honom i fatet, men som lika ofta är en gåva. Det kvittar ju hur man mår – The Cure har något som passar. Var så säkra.

De var ett av otaliga band som slog igenom i den brittiska postpunk-vågen i slutet av 70- och början av 80-talet. De började som ett postpunkband med ojämförlig känsla för pop – eller möjligen som ett popband med fingertoppskänsla för postpunkens allvar, dramatik och suggestiva arrangemang. De gick vidare därifrån och var med och formade goth-genren, för att sedan överge den och utforska popens alla upptänkbara uttryckssätt och former, för att sedan komma ut på andra sidan fullt kapabla att skriva allt ifrån hypnotiska 10-minuters-stycken, vemodig drömpop och kristallklara poplåtar.

Skillnaden mellan The Cure och i princip vilket annat band som helst från samma era är att The Cure fortfarande headlinar megafestivaler som Glastonbury och Roskilde och säljer ut jättearenor. Och deras sound hörs i otaliga unga band i dag. Varför är det så? Ett enkelt svar är att Robert Smith alltid skrivit förbannat bra låtar, och att hans kompetens sträcker sig över så ofantligt många stilar, genrer och känslolägen. Att den där drömska, postpunkbaserade popmusiken de var med och introducerade för sisådär 35 år sedan varit brännande aktuell i över 15 år gör förstås sitt, det också.

För att hylla detta band, och framförallt denna låtskrivare, som betytt så obeskrivligt mycket för mig i nästan hela mitt musiklyssnarliv, ger jag er här Robert Smiths 60 bästa låtar. För att förtydliga: 58 av dessa är Cure-låtar, två är gästspel hos andra artister. Nedan följer en spellista med de 56 låtar som finns på Spotify – resten når ni via länkarna nedan. Mycket nöje, och grattis till Robert Smith.

 

60. Friday I’m In Love

År: 1992

Album: Wish

– Den må vara uttjatad och sönderspelad, men det räcker att lyssna ett par sekunder för att inse vilken fantastisk poplåt det ändå är. Jangly, luftig, mollig och oändligt romantisk. Det är lätt att förstå varför den är så oändligt populär.

 

59. Yesterday’s Gone (Reeves Gabrels feat. Robert Smith)

År: 2000

Album: Ulysses (Della Notte)

– I dag är gitarristen Reeves Gabrels fast medlem i The Cure, men år 2000 var han främst session-gitarrist, med ett förflutet med bland annat David Bowie under 80- och 90-talen. Denna raritet hör till bland det mest atmosfäriska som Smith skrivit under hela 2000-talet.

 

58. Want

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Wild Mood Swings är ett spretigt album, med flera toppar och dalar – och många humör, precis som titeln antyder. En av topparna är öppningsspåret Want. Här radar en till vansinne frustrerad och rastlös Robert Smith upp allt han vill ha, allt han önskar och längtar efter – bara för att sedan konstatera att However hard I want/I know deep down inside/I’ll never really get/More hope or any more time.

 

57. Grinding Halt

År: 1979

Album: Three Imaginary Boys

– Apati till tonerna av stram, mycket avskalad postpunk, med ett sväng som för tankarna till The Specials snarare än, säg, Joy Division. Hämtad från det underskattade debutalbumet Three Imaginary Boys.

 

56. Please Come Home

År: 2004

Album: osläppt

– The Cures självbetitlade album från 2004 är ett av deras allra sämsta. Men hade de bytt ut vissa av de många oinspirerade dussinlåtarna mot några av de utmärkta låtar som ratades hade vi fått ett helt annat album. En av dessa ratade låtar är demon Please Come Home – en ursinnig ballad om förlust och saknad. Med tanke på med vilken inlevelse och närvaro Robert sjunger är det märkligt att låten övergavs.

 

55. This Morning

År: 2004

Album: The End of the World (singel)

– Ett marginellt bättre öde fick This Morning, som får skatta sig lycklig som ändå gavs ut. Och fattas bara annat. This Morning är klassisk Cure: detta episka, långsamma och regngrå stycke hade passat utmärkt på Bloodflowers och, med mindre gitarr och lite luftigare produktion, även på Disintegration.

 

54. This is a Lie

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– En låt som kräver sina tillfällen och som kan bli väldigt fel om man är oaktsam. Här ifrågasätter Robert Smith samhälleliga konstruktioner som tvåsamheten, religionen, och de livsval man förväntas göra. Han ser ångesten och det omöjliga i att behöva välja och det absurda i att varje dag tvingas leva med denna ångest och denna förvirring och konstaterar att allt är förljuget.

 

53. The Caterpillar

År: 1984

Album: The Top

– Deras då hittills skiraste och mest romantiska poplåt. 1984 var en märklig tid för Robert Smith och The Cure. Eller, det som fanns kvar av The Cure, vill säga. Efter apokalypsen (även känd som Pornography) låg bandet i spillror. 1982 och 1983 spelade Robert och trummisen Lol Tolhurst in några udda singlar och 1984, med en helt ny lineup, gav de ut den mycket märkliga och djupt psykedeliska plattan The Top. Ett album som på många sätt andades lika mycket självdestruktivitet som Pornography, men som även innehöll några rena poplåtar. Det bästa exemplet på det är utan tvekan The Caterpillar.

 

52. Play for Today

År: 1980

Album: Seventeen Seconds

– Den strama, karga postpunken från debuten året innan fick på uppföljaren fler nyanser, mycket tack vare nytillskottet Mathieu Hartley på keyboard. Det är fortfarande minimalistiskt, men betydligt mer stämningsfullt och med tydliga hintar om vad som komma skulle.

 

51. Charlotte Sometimes

År: 1981

Album: Charlotte Sometimes (singel)

– Smith har alltid avfärdat föreställningen om att The Cure skulle vara ett gothband. Men år 1981 fanns det inget band som var mer goth än The Cure (nej, inte ens Bauhaus). Hade författaren Horace Walpole levat 1981 skulle han inte skrivit skräckromantiska romaner – han skulle spelat synth i The Cure. Charlotte Sometimes är förstklassig goth-pop.

 

50. La Ment

År: 1983

Album: Japanese Whispers

– Japanese Whispers är ett minialbum som samlar upp de singlar och b-sidor som Smith och Tolhurst gav ut 1982-83, i kölvattnet av Pornography. Det mesta på plattan är poppigt, lättillgängligt, till och med nästan lite dansant. Förutom framförallt La Ment, som har långt mer gemensamt med gothnummer som Charlotte Sometimes än med studsiga poplåtar som Let’s Go to Bed och The Walk.

 

49. The Last Day of Summer

År: 2000

Album: Bloodflowers

– Bloodflowers var en återgång till den djupt melankoliska och atmosfäriska musiken som framförallt utgjorde klassikern Disintegration. I The Last Day of Summer står Smith öga mot öga med åldrandet och inser att han tappat grepp om allt han trott på och allt som en gång gjorde honom till den han var. I öppningsversen sjunger han urlakat Nothing I am/Nothing I dream/Nothing is new/Nothing I think or believe in or say/Nothing is true.

 

48. The Top

År: 1984

Album: The Top

– Den skruvade, obehagliga plattan The Tops allra mest missmodiga stund. Här blandas drogfeber med självförakt, saknad och ånger. Resultatet är hypnotiskt.

 

47. To the Sky

År: 1987

Album: Join the Dots: B-sides and Rarities

– Ursprungligen utgiven på en samling från skivbolaget Fiction. Ett perfekt exempel på den där atmosfäriska, melankoliska popen de gjort till ett av sina signum.

 

46. Piggy in the Mirror

År: 1984

Album: The Top

– The Top-plattan är genomdränkt i självförakt och drogdimmor. Ingen låt exemplifierar det förstnämnda bättre än Piggy in the Mirror. Men mitt i allt självhat har Smith ändå den goda smaken att förse låten med en förstklassig melodi.

 

45. Catch

År: 1987

Album: Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me

Enligt uppgift ska inspirationen till denna solvarma, lätt vemodiga poppärla om svunnen kärlek komma från en scen ur Rocky II. Så märkligt, så oväntat att det inte går att ta in, men likväl ett faktum (om det nu är ett faktum) som får både filmen och låten att växa ytterligare.

 

44. Bare

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Från början skulle WMS bli ett avskalat album, med Bare som dess titelspår. Nu blev det inte så, men Bare är fortfarande en fantastiskt fin låt. Dess gitarrbaserade, hudnära sound skulle fyra år senare byggas ut och fläskas på till albumet Bloodflowers.

 

43. Halo

År: 1992

Album: Friday I’m In Love (singel)

– En otvetydigt ljus och romantisk text om äkta och sann kärlek, satt till en mollig popmelodi. Typiskt The Cure.

 

42. Fear of Ghosts

År: 1989

Album: Lovesong (singel)

– Kolsvart goth från avgrundens botten. Sällan har väl depression och neuroser låtit mer skräckinjagande än i denna fantastiska b-sida från 1989 (som i ärlighetens namn hade gjort sig bättre på Disintegration än a-sidan Lovesong).

 

41. Just One Kiss

År: 1982

Album: Japanese Whispers

– Ursprungligen utgiven på Let’s Go to Bed-singeln. Ursnygg, moody och mullrig gothpop.

 

40. Secrets

År: 1980

Album: Seventeen Seconds

– Det mycket snygga albumet Seventeen Seconds kanske allra snyggaste låt, om missade chanser och längtan. Så minimalistisk, så återhållsam, så stram – men ändå så förbannat stämningsfull, melodisk och läcker.

 

39. A Chain of Flowers

År: 1987

Album: Catch (singel)

– 9 av 10 band skulle inte tveka om att ge ut den här som a-sida eller åtminstone albumsspår. För The Cure anno 1987 dög detta skimrande minimästerverk inte till annat än b-sida.

 

38. Killing an Arab

År: 1978

Album: Boys Don’t Cry

– Bandets debutsingel är en tvåminutersversion av Albert Camus klassiska roman Främlingen, till tonerna av hårt åtdragen postpunk med österländska vibbar. Vill man som band etablera en image som introverta grubblare är det en utmärkt idé att tolka Camus på debutsingeln.

 

37. Spilt Milk

År: 1999/2000

Album: Osläppt

– Robert Smith har skrivit många låtar om ånger, livsval, om att bli omsprungen av livet och om att tappa begreppet om vem man själv egentligen är, men få låtar har varit lika drabbande eller känts lika uppriktiga som Spilt Milk. Till Cure-typisk pop sjunger han förtvivlat Sometimes…/I wonder…/If I’m wasting all my time/Sometimes… /I wonder…/If I’m putting off my real life…/What I could’ve done/Where I could’ve been. Låten skrevs omkring tiden för Bloodflowers, men har aldrig givits ut.

 

36. All I Want

År: 1987

Album: Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me

– En låt som lyckas med bedriften att vara en furiös gitarrorgie, med en text om att vilja ha sex, samtidigt som den ändå känns innerlig och varm.

 

35. Treasure

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Outsägligt sorglig ballad om en döendes sista önskan. Förbaskat vacker låt, men inget man slänger på hur som helst.

 

34. Not in Love (Crystal Castles feat. Robert Smith)

År: 2011

Album: Not in Love (singel)

– Electropunkarna Crystal Castles bjöd in Robert till att sjunga på en remix av deras Platinum Blonde-cover och resultatet är…lyckat. Minst sagt. Robert har aldrig backat för att visa sina känslor och här går han all in. Till pulserande beats, skimrande synthar och en otrolig sångmelodi sjunger han texten om en relation som gått om intet med otrolig närvaro. Hans röst krackelerar ju längre låten lider och som lyssnare vet man inte om man ska gråta eller dansa. Detta är en av 2010-talets allra bästa poplåtar.

 

33. Trust

År: 1992

Album: Wish

– Ödslig, oändligt melankolisk ballad om tvivel, svartsjuka och om att vara på väg att förlora någon man absolut inte borde förlora.

 

32. All Cats Are Grey

År: 1981

Album: Faith

– Faith-plattan känns som en regnvåt, dimhöljd hed en söndagseftermiddag, och ingen låt fångar den känslan bättre än All Cats Are Grey. Dess våta, ambienta och episka sound skulle senare bli ett av bandets främsta signum och fulländas på mästerverket Disintegration.

 

31. Breathe

År: 1987

Album: Catch (singel)

– Nivån på The Cures b-sidor från 80-talet är löjlig. Till toppskiktet hör denna elektroniska ballad, skimrande i skymningsrosa. När Robert sjunger sista versen stannar till och med vinden och vågorna upp och lyssnar: Be with me/Be like you used to be/With me/With me.

 

30. Closedown

År: 1989

Album: Disintegration

– Listans första Disintegration-låt är en majestätisk redogörelse över egna tillkortakommanden.

 

robsmith!

 

 

29. The Loudest Sound

År: 2000

Album: Bloodflowers

– Om hur tystnad och stiltje kan vara det mest öronbedövande som finns – särskilt när det uppstår mellan två människor som en gång älskat varandra.

 

28. Close to Me

År: 1985

Album: The Head on the Door

– Första Cure-låten jag någonsin hörde. Jag var 15 år och lyssnade på punk, men anade instinktivt att detta band, som gjort denna märkliga, nerviga och klaustrofobiska poplåt, var något för mig. Jag var (är?) ju trots allt själv ganska märklig, nervig och klaustrofobisk. Många hyllar The Head on the Door som ett av The Cures bästa album, vilket jag aldrig förstått mig på. Jag tycker att det är ett av deras tre sämsta, och det är därför listan endast innehåller en enda låt därifrån. Musikaliskt pendlar skivan mellan lättviktigheter, alltför spretiga utflykter men också en del spännande arrangemang och produktioner. Textmässigt är den oftast ganska ointressant. Men den har sina stunder, och dess finaste stund är trots allt ändå jättehitten Close to Me.

 

27. Play

År: 1992

Album: High (singel)

– I de många låtar som Smith skrivit om trasig kärlek, förlust och saknad är det allt som oftast han själv som är boven i dramat. Han (textjaget) må ha brister, men brist på självinsikt är inte en av dessa. Smärtsamt tydligt blir detta i den ypperliga b-sidan Play. Med all önskvärd uppriktighet sjunger Smith: Day after day/I let you down/Promise you to change it all/Then change my mind/And every time I promise you/Soon be fine/It won’t be like this next time.

 

26. Untitled

År: 1989

Album: Disintegration

– Hypnotisk percussion, varmt klingande gitarrer och den sorgsnaste dragsspelslinga(?) man kan tänka sig tonsätter denna text om förlamande depression och vankelmod.

 

25. Sugar Girl

År: 1987

Album: Just Like Heaven (singel)

– Jag är omöjligt förtjust i denna enkla lilla poplåt och har så alltid varit. Melodislingan är så gränslöst vemodig och texten så lätt att relatera till att jag aldrig kunnat motstå den, och jag är sannolikt den enda som föredrar den framför dess klassiska a-sida.

 

24. 10:15 Saturday Night

År: 1979

Album: Three Imaginary Boys

– Tristess och ensamhet omvandlat till knappt fyra minuter suggestiv och rå postpunk. Inget dåligt sätt att inleda ett debutalbum på.

 

23. The Drowning Man

År: 1981

Album: Faith

– Hypnotisk goth inspirerad av Mervyn Peakes Gormenghast-trilogi ramar in denna ruggiga berättelse om död och utdömd kärlek.

 

22. Open

År: 1992

Album: Wish

– I 10:15 Saturday Night var tristessen förlamande och passiviserande. I Open driver den textjaget till fullskalig hedonism. På runt sju minuter och till tonerna av febrig, malande  och shoegazig psykedelia släpper en självföraktande och misantropisk Smith lös ett makalöst ordsvall om festandets och socialiserandets baksidor. Alla som vantrivts på en fest eller helt enkelt bara fått för mycket innanför västen kan relatera till denna fantastiska låt och text.

 

21. Jupiter Crash

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Wild Mood Swings kanske mest atmosfäriska låt och den låt på skivan som låter mest som ”klassiska Cure”. Här får ett upphaussat stjärnfall agera metafor för en kärlek som aldrig blev. Stjärnfallet lever inte upp till flickans förväntan och uttråkad glider hon iväg, bort. Textjaget blir ensamt kvar. Yeah, that was it/That was the Jupiter crash/Drawn too close and gone in a flash/Just a few bruises in the region of the splash/She left to the sound of the sea/She just drifted away from me/So much for gravity.

 

20. Prayers For Rain

År: 1989

Album: Disintegration

– Kanske Disintegrations svartaste stund. Här finns inte tillstymmelse till hopp. Inte minsta ljusinsläpp. Textjaget tycks bortom all räddning och relationen han lever i likaså. You shatter me your grip on me a hold on me/So dull it kills /You stifle me /Infectious sense of /Hopelessness and prayers for rain. Musiken är inte mycket muntrare. Boris Williams trummor faller ner som tunga kaskader från himlen. Smith och dåvarande gitarristen Porl Thompson spelar sina gitarrer både baklänges och framlänges och illustrerar fint textjagets febriga kvävningskänslor. Och genom hela låten löper Roger O’Donnells ödesmättade keyboardslinga som ett tema, medan alltsammans vilar mot basisten Simon Gallups mullrande fond.

 

19. From the Edge of the Deep Green Sea

År: 1992

Album: Wish

– Episk och drivande. Hänsynslös och skör. Romantisk och svartsynt. En fantastisk poplåt och åtta minuter lång. Att From the Edge of the Deep Green Sea är en fanfavorit är inte konstigt. Den sammanfattar vad The Cure är och innehåller flera av deras styrkor.

 

18. The Kiss

År: 1987

Album: Kiss Me Kiss Me Kiss Me

– Goth-psykedelia som är lika tillintetgörande och kärv som den är stämningsfull och vacker. Lyssna på det kontrasterande samspelet mellan de sobra syntharna och de febriga avgrundsgitarrerna. Öppningsspåret på Kiss Me-plattan var något helt annat än föregångaren, den poppiga The Head on the Door. Kiss Me-plattan skulle visa sig vara ungefär lika spretig som The Head on the Door var, men låtmaterialet var ofantligt mycket bättre och Smith & co vågade ta ut svängarna betydligt mer.

 

17. It Can Never Be the Same

År: 2016

Album: osläppt

– När The Cure drog ut på turné 2016 hade de två nya låtar med sig. Den ena, Step Into the Light, var ett tydligt och betryggande steg i rätt riktning efter åtta års tystnad. Den andra, It Can Never Be the Same, tillhör en klass för sig. Vi var många som saknade det grandiosa och skimrande vemodet från t.ex. Disintegration på Cures två senaste album, men på It Can Never Be the Same är det tillbaka – och det som ett knytnävslag i magen. Till en hjärtskärande vacker ljudbild som domineras av Simon Gallups mullrande, distade bas, och Roger O’Donnells elegiska synthslingor sjunger Robert Smith om en förlust som omkullkastar hela tillvaron. Han resonerar med sig själv och försöker mildra omständigheterna (Don’t worry, I smile/I’ll miss you, but it’s not like you’re gone). Men ganska snart inser han det futila i detta: But we know, we always know/I can sing, I can dance, I can laugh/as if nothing ever changed/but without you, without you/it can never be the same. Han fortsätter: However long I wait/there won’t be another one/it will always be too late/there won’t be another one/we won’t do it all again. Det är brutalt, men vi kommer alla att hamna där. Vi kommer alla att förlora någon som vi inte borde förlora. Någon som vi inte riktigt kan leva utan. Har det inte hänt än så kan du räkna med att det endast är en fråga om tid. Senare i år släpper The Cure sitt fjortonde album, och sitt första på elva år. Man kan bara hoppas att It Can Never Be the Same har en given plats på det albumet.

 

16. Strange Attraction

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Outstanding poplåt om en i huvudsak brevledes romans som är lika dödsdömd som den är omtumlande och intensiv – och vackrare än livet självt. Det går att tolka texten som att den skulle handla om en romans mellan Robert och ett fan, men det är bara en av många tolkningsmöjligheter. Men om att det är en strålande låt råder ingen tvekan.

 

15. The Figurehead

År: 1982

Album: Pornography

– Pornography är en fantastisk skiva. Men den är kompakt. Klaustrofobisk. Intensiv. Jag snackar både ljudbild och produktion här. Ögonblicken då lite syre släpps in är lätträknade. Ett sådant tillfälle är The Figurehead. Pornography har betydligt mer atmosfäriska låtar (mer om dessa senare), men på The Figurehead tillåts ljudbilden andas lite. Det är luft och tomma utrymmen mellan anslagen i basen, trummorna och gitarren. Och synthar hörs! De värsta åskmolnen på himlen har skingrats. Det är fortfarande mörkt, men det går att andas igen.

 

14. Cut Here

År: 2001

Album: Greatest Hits

– En av två nyskrivna låtar till storsäljande Greatest Hits från 2001. Låten är en av många fantastiska poplåtar som Robert Smith skrivit om ånger, förlust och sociala misslyckanden och misslyckanden som har med relationer människor emellan att göra. Men få drabbar en lika hårt som Cut Here. 1997 begick Billy McKenzie, sångare i The Associates och en nära vän till Smith, självmord. Texten till Cut Here handlar om Smiths oförmåga att vårda vänskapsrelationen med McKenzie i vad som skulle visa sig vara slutet av dennes liv. Vid tiden för release var det också tal om att detta skulle vara bandets sista låt. Titeln Cut Here är ett anagram på The Cure.

 

13. Apart

År: 1992

Album: Wish

– För någon som varit tillsammans med en och samma partner sedan tonåren är Robert Smith en jävel på att skildra kärleken från dess allra sämsta sida – som i den här bottenlöst sorgliga skildringen av relationer som alla gått käpprätt åt helvete. För paren i Apart finns det inga lyckliga slut och till en bitterljuv ljudbild och en lika knäckande melodi sjunger Smith, med en närmast urlakad röst, textrader som: She waits all night for him to call/But he won’t call anymore /He waits to hear her say/Forgive /But she just drops her pearl-black eyes/And prays to hear him say/I love you /But he tells no more lies.

 

12. Last Dance

År: 1989

Album: Disintegration

– Det blir aldrig som det en gång varit. Besvikelsen denna insikt för med sig. Till tonerna av Disintegration-typisk, skimrande och smärtsamt romantisk drömgoth.

 

11. Cold

År: 1982

Album: Pornography

– Aldrig har väl en låt haft en mer passande titel? Isande syntar dominerar och den kyliga och luftiga atmosfären som på Pornography först anades på The Figurehead fortsätter på Cold. Ett fantastiskt stämningsstycke. Over the top, melodramatiskt och heart-on-the-sleeve, som få band klarar av att ro hem utan att framstå som pubertala pellejönsar.

 

10. Bloodflowers

År: 2000

Album: Bloodflowers

– The Cures bästa låt de senaste 20 åren kan utan tvekan jämföras med bandets finaste 80-tals-ögonblick. Detta mästerstycke behandlar klassiska teman som förgänglighet, tillit och vilka val man förväntas göra i livet och gör det till ett arrangemang som svävar högt, högt upp och exploderar i vad som måste vara Smiths allra bästa gitarrsolo.

”This wave always breaks”, I said/”this sun always sets again/And these flowers will always fade”.

 

9. 2 Late

År: 1989

Album: Lovesong (singel)

– Av The Cures alla atmosfäriska, blödande romantiska, ändlöst melankoliska och melodiskt fulländade poplåtar är denna b-sida, om att beundra och älska någon på avstånd, bäst. Lyssna på den perfekta sångmelodin. De jangliga gitarrerna. De drömska syntharna. Smärtan och hoppet i Smiths röst – rösten hos någon som vill, någon som längtar, men som samtidigt vet att det är kört. 2 Late är en fulländad poplåt.

 

8. A Thousand Hours

År: 1987

Album: Kiss Me Kiss Me Kiss Me

– Att lyssna på A Thousand Hours, denna klagande, sorgfyllda ballad, är att begrunda ett liv levt i motvind och konstatera att man nått vägs ände. Det är ett fantastiskt vackert stycke musik, men också rejält drabbande lyssning.

 

7. Disintegration

År: 1989

Album: Disintegration

– Disintegrations titelspår rusar fram – malande, hänsynslöst – men nedtyngd av den sortens ångest som uppstår när allt det man hållit kärt plötsligt känns förljuget och dött. Smiths obarmhärtiga text om en relation bortom all räddning forsar fram på ett woolfskt vis medan glas krossas runtomkring oss, som för att illustrera kollapsen, och de aggressiva trummorna och den murriga basgången paras med O’Donnells vemodiga keyboardslinga. Och sannolikt är detta även en av Smiths fem bästa texter.

 

6. Faith

År: 1981

Album: Faith

– 1963 stångades pastor Tomas Ericsson mot Guds tystnad och sin egen rådvillhet, i Ingmar Bergmans odiskutabla mästerverk Nattvardsgästerna. Ericsson, spelad av Gunnar Björnstrand, har så gott som gett upp Gud. Han predikar mekaniskt för sin decimerade församling, men kan inte övertyga ens sig själv om det han säger. 18 år senare skulle en 22-årig vacklande katolik från Crawley brottas med liknande saker i ett av 80-tals-popens tyngsta existentialistiska verk. Skillnaden mellan Ericsson och Smith är att den senare lämnar oss med en känsla av hopp. Han konstaterar visserligen synnerligen uppgivet att ”the mountain never moves” (en referens till ordspråket ”Faith can move mountains”), han dömer närmast hånfullt ut predikantens röst som ”dead and old” och orden denne yttrar som tomma, och han lämnar församlingen och gudstjänsten med en stark känsla av utanförskap (Lost forever in a happy crowd/…/I went away alone). Han må ha gett upp, och blivit desillusionerad av, den organiserade katolicismen, men ett slags agnostisk tro förblir ändå intakt. Allt detta till tonerna av Simon Gallups rullande bas och Smiths hypnotiska, slingriga gitarr.

 

rob2018

 

5. To Wish Impossible Things

År: 1992

Album: Wish

– Drömmar om det som gått förlorat och en längtan tillbaka, och så det bistra morgonljuset som rasar in från fönstret när man inser att det man haft aldrig kommer åter och att alla drömmerier är lönlösa. Låter det dystert? Det är det. Men det är också en av 90-talets allra vackraste och mest atmosfäriska ballader och ett Cure i sitt esse.

 

4. A Strange Day

År: 1982

Album: Pornography

– Pornographys bästa låt. A Strange Day pekar bakåt mot stämningsstycken som The Funeral Party från Faith-plattan och inte minst framåt i tiden mot de mest atmosfäriska spåren på Kiss Me Kiss Me Kiss Me och hela Disintegration. Här samsas mörkret med atmosfär och inte minst melodi. För första gången på skivan tränger en stark melodi igenom och dominerar. A Strange Day är en skimrande gråsvart ballad om det vackra och mäktiga i något så slutgiltigt som jordens undergång och dess nyansrikedom är fullständigt oumbärlig för Pornography-plattan.

 

3. The Same Deep Water As You

År: 1989

Album: Disintegration

– The Same Deep Water As You är en av Robert Smiths allra mäktigaste kompositioner. I nästan tio minuter, till ljudet av forsande regn, åska (både faktisk och Boris Williams monumentala, åskliknande trummor), frostiga synthar och Smiths omisskännliga sexsträngsbas, hör vi hur han sjunker djupare och djupare ner i en kärleksaffär som bara kan sluta på ett enda sätt. It’s lower now and slower now/The strangest twist upon your lips/But I don’t see and I don’t feel/But tightly hold up silently/My hands before my fading eyes/And in my eyes your smile/The very last thing before I go. Jag var 17 år när jag hörde The Same Deep Water As You för första gången. Jag hade aldrig hört något liknande tidigare. Jag visste att ingen jag kände hade det heller. Jag visste att The Cure var ett stort, omhuldat band, men allt man hörde var ju hitsen. Detta var något annat. Som att ta en avstickare och ramla över ett underjordiskt rike, som bara några få utvalda känner till och släppts in i. Ett dystert skymningslandskap, måhända, men samtidigt outhärdligt vackert, med ändlösa, vindlande gator och stigar till platser man aldrig kunnat föreställa sig. Platser dit man kan gå när den vanliga världen känns för trång och där de där svarta känslorna som tynger en blir till något vackert, något naturligt och hanterbart. Så oerhört mäktigt för en 17-åring…och för en 33-åring också, för den delen.

 

2. One More Time

År: 1987

Album: Kiss Me Kiss Me Kiss Me

– The Cures mest underskattade låt. De har inte spelat den live sedan 1987, den påtalas aldrig och är aldrig med på listor över deras bästa låtar. För mig är det helt obegripligt. Få låtar har berört mig lika starkt som One More Time. Få låtar ligger mig lika varmt om hjärtat. Att den med sin drömska produktion och sin smärtsamt sorgsna melodislinga är en tydlig föregångare till det på alla sätt hyllade albumet Disintegration gör det hela ännu märkligare. Jag hörde den för första gången 2007 (jag var sen på Kiss Me-plattan). Och  tack vare (på grund av?) min förmåga (förbannelse?) att kunna känna sorg i alla lägen, oavsett hur lycklig jag än må vara, slog den an direkt. Den är ett litet mästerverk som alla med minsta dragning till drömsk, melankolisk musik borde älska – och det gäller dig också, Robert Smith!

 

1. Plainsong

År: 1989

Album: Disintegration

– Jag ska inte säga att detta är urmodern till The Cures drömska, storslagna sound (vi har ju precis talat om både A Strange Day och inte minst One More Time), men det är på Plainsong som de fulländar uttrycket – och detta cementeras redan i det två och en halv minuter långa introt. Ett vindspel är det första vi hör, innan bombastiska trummor kraschar ner som från en öppen himmel och dånande elektronik öppnar upp låten. En vemodig synthslinga sätter sedan tonen och kompletteras av Smiths karaktäristiska gitarr, och det står klart att vi befinner oss i ett drömlandskap vi tidigare bara kunnat ana. När den släpptes 1989 satte den ribban för hur all dreampop, drömsk postpunk och vemodig goth borde låta. Plainsong är mallen som jag som storkonsument av ovan nämnda stilar jämför med och refererar till när jag lyssnar på drömsk musik. Om en låt är hälften så vacker som Plainsong har den vunnit mycket, för lika vacker finns det nog ingen som är.

Scott Walker är död

IMG_6079

I måndags skakades 482 MHz-världen av Scott Walkers plötsliga bortgång. Den evigt unge brittisk-amerikanske avantgardeikonen, tillika en av mina stora musikaliska hjältar, blev 76 år. Jag försökte samla mina tankar, men gick bet gång på gång. Finns det något svårare än att skriva om någon man beundrat och som nyss gått bort? Jag behövde ett par dagar till att begrunda och leva i Scotts värld. Nedan följer det jag tog med mig ut igen.

Scott Walker var integritet och otämjd passion för det egna skapandet personifierat. Han gick från att vara tonårsidol i The Walker Brothers i mitten av 60-talet i paritet med The Beatles, till att helt oblygt skicka ut det med badvattnet när bandets uttryck började kännas överspelat. Hans nästa drag var att under en period bo i kloster och studera gregoriansk munksång, för att därefter kasta sig huvudstupa ner i europeisk kultur och konstnärer, artister och tänkare som Jacques Brel, Ingmar Bergman och Albert Camus. Musiken han sedan skapade och som utgjorde hans fyra första soloskivor rörde sig i stil någonstans mellan klassiska torch songs och centraleuropeiskt vemod. Första plattan bestod mestadels av covers, men sedan tog de egna kompositionerna över mer och mer – och arrangemangen blev alltmer avancerade, liksom tematiken. Och med det droppade skivförsäljningen av. 70-talet blev ett irrande i blindo, både som soloartist och som en del av ett återförenat Walker Brothers. Inget av det bringade framgång och Scott drog sig undan. Till den där ensamheten och särarten han så innerligt krävde och var tvungen att vårda. Ensamheten och särarten som skickade honom till klostret, som fick honom att gå solo, som genomsyrade låtar som Big Louise och On Your Own Again och som 1978 drev honom till att med det återförenade Walker Brothers på 1978 års album Nite Flights göra suggestiv och hypermodern konstrock istället för att återupprepa framgångsreceptet från 60-talet. I en intervju med The Guardian år 2008 sa han att han inte alls är skygg eller osocial, så som myten om honom vittnar, men att ensamheten är ett måste för skapandet.

När 70-tal blev 80-tal gick han in i sig själv, fast besluten att lämna alla försök till bred framgång därhän. 1984 kom han ut på andra sidan, med skivan Climate of Hunter, vars fröer såddes redan 1978, på nyss nämnda Nite Flights, men som egentligen inte lät som något annat han gjort. Här blandade han tidstypisk rock, komplett med synthar och stundtals gnistrande produktion, med aviga, abstrakta arrangemang, drömlika ambientpartier och besynnerliga låtstrukturer som tog vändningar man knappast väntade sig. Walkers lyrik, som alltid, även under den kommersiella storhetstiden på 60-talet, behandlat allt annat lättsamma ämnen, var på Climate of Hunter mer svårgenomtränglig än någonsin tidigare. Även röstmässigt kunde man ana en ny Scott Walker. Han var fortfarande en crooner, men man kunde ana en vilja att börja använda rösten på extremare sätt än tidigare. Kort sagt, de vuxna kvinnor anno 1984 som var unga på 60-talet och som såg fram emot att åter stifta bekantskap med sin tonårsidol lär ha blivit gruvligt besvikna. Och förvirrade. Och sådär skulle det fortsätta. Med Climate of Hunter stod det klart att Scott Walker äntligen, en gång för alla, skakat av sig de sista resterna av idoldyrkan och mainstreamberömmelse. Han var aldrig gjord för det och skulle aldrig se sig om efter det igen.

Efter Climate of Hunter var Scott tyst. I elva år. 1995 dök han åter upp igen – denna gång djupare försjunken i de mörka, abstrakta ljudvärldar han nosade på 1984. Tilt är ett smärre mästerverk. Kolsvart, obehagligt, men mycket vackert. Utmärkta musiksajten Allmusic.com liknar albumet vid ”the wind that buffets the gothic cathedrals of everyone’s favorite nightmares.”, och inget kunde väl vara mer sant. Här och var anar man melodier, och skivan är inte helt renons på (relativt sett) försonande, luftiga partier, men detta är för det mesta djupt begravet under groteska och absurda textsjok, kallsvettiga, operaliknande stycken och dissonans. Efter Tilt följde ytterligare en elvaårsperiod i tysthet innan Walker år 2006 gjorde ny comeback med, i mitt tycke, sin allra bästa skiva – The Drift.

IMG_6083

Steget från Tilt till The Drift är förstås inte lika radikalt som det mellan Climate of Hunter och Tilt, men The Drift är mörkare, mer ogästvänlig och ogenomtränglig än något Walker gjort tidigare – något som kritiker och musiklyssnare vid tiden för Tilt knappast hade trott var möjligt. Ackompanjerad av tunga ljudblock som sällan har något med rock att göra (det makalösa öppningsspåret Cossacks Are får ses som ett slags lysande undantag) sjunger Walker febriga, djupt absurda och kollageliknande arior om 9/11, Elvis Presleys dödfödda tvillingbror Jesse, folkmorden i forna Jugoslavien och Mussolinis och hans älskarinnas våldsamma död. Rösten växlar mellan försiktig men samtidigt djupt obehaglig crooning och nervigt mässande. Och vid ett tillfälle dyker en mardrömslik Daffy Duck-röst upp, vilket lär skrämma slag på vem som helst. Att lyssna på The Drift är som att skickas ner i helvetets nedersta skikt med en glappig ficklampa som då och då lyser upp allsköns vidrigheter framför en. Inte så himla mysigt, men en helt igenom originell och mäktig upplevelse. Den har en given plats på min lista över mina tio favoritalbum.

Bish Bosch från 2012 var en naturlig fortsättning på The Drift. De är onekligen två systerplattor. Men även om det kvävande mörkret på The Drift onekligen går igen på Bish Bosch och särskilt på låtar som Dimple, Tar och The Day the ”Conducator” Died är skivan i allmänhet mer lekfull – både musikaliskt och textmässigt. På Phrasing samsas dissonanta elgitarrslingor och svärtade textrader/utrop som ”Pain is not alone” och ”Here’s to a lousy life!” med närmast sambaaktiga trumrytmer och visselpipor. På den monolitiska SDSS1416+13B (Zercon, A Flagpole Sitter) radar Walker upp hysteriska oneliners, omväxlande ackompanjerad av tundraliknande tystnad och kärv industri. På Pilgrim mässar han hurtigt/neurotiskt om att spränga oxgrodor med sugrör och om rum fulla av möss. I bakgrunden surrar ett ihärdigt och egendomligt trummönster. Bish Bosch är fullproppad med liknande märkligheter – och det är däri som obehaget – och skönheten – vilar. I det oförutsägbara gränslandet mellan mörker och ysterhet vet man varken ut eller in, och där någonstans hittar vi Bish Bosch, som en mordisk narr som ler med hela ansiktet medan han skär halsen av dig.

Ingen hade trott det, men redan två år senare, 2014, 71 år gammal (!) var han tillbaka – och det med ännu ett mästerligt album – Soused. Denna gång kompades han av doom metal-titanerna Sunn O))) – ett samarbete som skulle visa sig vara lika otippat som genialt. Sunns sotigt majestätiska drones och Scott Walkers och mångåriga samarbetspartnern Peter Walshs dissonanta ljudkollage går ihop som vore det det mest självklara i världen – oavsett om Sunn O))) subtilt fyller i ljudbilden, som i Bull och Lullaby, eller är mer framträdande, som i Brando och Herod 2014. I de allra flesta avseenden är Soused en naturlig fortsättning på det som Walker pysslat med sedan åtminstone Tilt (1995). Sunn bidrar med granitskarpa kanter till Walkers redan massiva ljudbygge, men deras egenart tar aldrig över och det är tydligt varför Walkers namn står först på konvolutet.

Bortsett från ett par mer eller mindre intressanta soundtracks från 2016 och 2018 var Soused, för övrigt det album som Scott själv tyckte bäst om, det sista vi fick höra från honom. I måndags kom dödsbudet. Någon dödsorsak har man inte gått ut med.  Den evigt private, djupt integritetsfulle Scott Engel, som han egentligen hette, ville väl ha det så. Och integritet hade han, som jag nämnde innan, och mod – så till den grad att han saknar motstycke och likar. I Sverige har vi Thåström som det självklaraste exemplet. David Bowie är ett internationellt praktexempel. Men Scott gick längre än de båda. I den där Guardian-intervjun från 2008 pratar han om hur han sedan länge hade gett upp tanken på att passa in. Han omfamnade sin särart, sa han, och betraktade ensamheten som en drog han måste ha i sig. Och han levde som han lärde – åtminstone konstnärligt. För vem annars än den som helt drivs av orubblig integritet och självbevarelsedrift och som struntar i om folk förstår eller inte vänder ryggen åt kommersiella framgångar, turnerande och gamla meriter för att istället helt gå upp i outforskade världar och ett evigt brinnande intresse för nya uttryck? 

Jag upptäckte Scott ganska sent. Året var 2008 och jag var 23. Jag upptäckte hans 60-tal först och slogs av vad jag uppfattade som en sällsam blandning mellan Frank Sinatra och Leonard Cohen – två andra hjältar. Det dröjde inte mer än ett år innan jag tog mig an hans senare soloalster och knockades omgående av The Drift. För en lyssnare som jag, som är lika torsk på melodi, vemod och blödande hjärtan som på svärta och dissonans var Scott Walker en perfekt artist. Hans låt- och albumskatt är lika mycket av allt det där. Och kvaliteten är för det mesta hisnande hög. Scott Walker skämmer bort en. Han är, för att citera en av hans kändare 60-talslåtar, best of both worlds. Jag saknar honom redan.

IMG_6082

För att runda av ger jag er här en spellista, med 25 fantastiska låtar i kronologisk ordning från hela hans karriär. Se det som ett smakprov och dyk sedan ner djupare. Det är han värd, och ni med.

Vila i frid, Scott. Och tack.

 

Bäst just nu: mars 2019 + hyllning till Jason Molina

 

 

För mycket stress. För lite musik. Här är ett försök att fokusera på det sistnämnda.

Shura BKLYNLDN

– Manchestertjejen Shura släppte ett av 2016 års snyggaste och intressantaste popalbum. Med influenser från 80tals-Madonna, Janet Jackson och drömpopband som Cocteau Twins satte hon ord och ton på hur det är att var ung med hjärtat på utsidan i slutet av 2010-talet. Nu har hon signat med lysande indie-etiketten Secretly Canadian och nya singeln kan mycket väl vara hennes bästa låt hittills. Influenserna från förra plattan är intakt, men soulen har krupit närmare hjärtat och kärnan. BKLYNLDN är en luftig och sensuell poplåt om närhet, frånvaro, längtan och drömmar. Outrot, de sista 50 sekunderna, är pur perfektion. Där byter låten riktning en aning och man tas med på en atmosfärisk resa med solen i ögonen tillbaka till 90-talets bästa r’n’b.

 

Stainwasher Joy For Me

– På Joy For Me, sin tredje singel, tar Stainwasher sitt sound till nya nivåer och låter drömpopen bli i det närmaste sakral. Joy For Me är Stainwashers hymn. Så vacker att fåglarna på himlen stannar till. EP:n What Did I See släpps 29/3 via Feverish Club och kommer finnas tillgänglig digitalt och på CD.

 

Wy Softie

– Några andra med Feverish-koppling är man- och hustruduon Wy från Malmö (Wy ges ut av Hybris, men Ebba och Michel som utgör duon driver tillsammans skivbolaget Feverish. Så. Utrett). Deras första skiva var som en välbehövlig svensk version av Daughter och The xx. Förra singeln hade avsevärt mer bett än så och nya singeln är som ett slags perfekt hopkok av båda sounden. Skörheten och melodierna finns där, men även attityden och den där smällen i magtrakten. Wy är ett band som vägrar stå still och som älskar att göra musik. Det är fantastiskt att få se på. Albumet, som också heter Softie, släpps 30/4.

 

Marissa Nadler & Stephen BrodskyFor the Sun

Marissa Nadler, gothfolkens främste fanbärare, och Stephen Brodsky, oljudsmakare från Cave In och Mutoid Man, har slagit sina påsar ihop. Albumet Droneflower släpps i april via Sacred Bone och första singeln lovar gott, precis som pressreleasen. Vi pratar perfekt blandning mellan mullrande gitarrmörker och eterisk drömfolk. Albumet har alla förutsättningar för att bli en av årets höjdpunkter.

 

Jason Molina (artist, låtskrivare, ljus i mörkret)

– I dag är det sex år sedan en av 482 MHz:s största favoriter gick bort. Jag återkommer ständigt till Molina. Oavsett om det handlar om Songs: Ohia, Magnolia Electric Co. eller de fantastiska skivorna han gjorde i eget namn. Jag dras till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv och gråmulen som den är melodisk och varm. Till hans i vemod genomdränkta blandning av country, folk, blues, rock ‘n’ roll och gospel. Dessvärre slog Jason Molina aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. Indie-enklaven av världens musikintresserade kände till och högaktade honom, men han tillhörde alltjämt periferin. Hans död var en vidrig orättvisa och en hopplös förlust.

When I die, put my bones in an empty street to remind me of how it used to be
Don’t write my name on a stone, bring a Coleman lantern and a radio
Cleveland game and two fishing poles and watch with me from the shore
Ghostly steel and iron ore ships coming home

– Songs: Ohia – Blue Factory Flame

Kärlek är för dom – 10 år!

28141250_800_800

Det är dags att uppmärksamma en skiva som i dag sorgligt nog inte uppmärksammas tillräckligt mycket. Jag snackar om Thåströms sjätte soloplatta, Kärlek är för dom, som släpptes i dag för exakt tio år sedan. Den hade oturen att följa upp Skebokvarnsv. 209 och i sin tur följas upp av Beväpna dig med vingar – två ikoniska praktverk och statements till plattor – och har således hamnat i skymundan. Den förtjänar bättre än så. Nu ska jag dra mitt strå till stacken. Grattis, KÄFD.

Thåström har sagt att Kärlek är för dom led av att den kom efter Skebokvarnsv. 209. Och att först berätta om den skivan är en förutsättning för att kunna berätta om Kärlek är för dom. När Skebokvarnsv. 209 släpptes hade Thåström varit tyst i över tre år. I april 2002 hade Mannen som blev en gris släppts. Den hade tagits emot ganska svalt, och turnén som följde var mest ett nödvändigt ont för Thåström. I intervjuer kring tiden för Mannen som blev en gris uttryckte Thåström att han såg ett slut på karriären. Texterna började sina, sa han. Han ville inte heller turnera mer. Kort sagt, han stod vid ett vägskäl. Skulle det bli en till skiva skulle den bli annorlunda. Han lovade sig själv att den här gången skulle det få ta tid. Han skulle inte låta sig pressas av vare sig management eller skivbolag. Framförallt skulle texterna bli annorlunda – och de skulle få tid att växa fram. Det skulle visa sig att allt detta gav resultat. Skebokvarnsv. 209 släpptes i november 2005 och är till dags dato Thåströms sannolikt mest framgångsrika och mest omhuldade album. Den fick strålande recensioner, grammisbelönades, fansen föll pladask och turnéerna som följde blev även de kritiker- och publiksuccéer. Än i dag betraktas skivan av många som hans största stund. Thåström var med Skebokvarnsv. 209 tillbaka, större än någonsin. Och en uppföljare var given. Den uppföljaren fick namnet Kärlek är för dom.

Skivan släpptes i mars 2009, nästan 3,5 år efter Skebovarnsvägen. Den spelades till stor del in i en mycket spartansk studio, två våningar under Fryshuset i Stockholm. Thåströms dåvarande management trodde märkligt nog inte att någon ville ge ut skivan och pengar ska ha saknats(!) – trots, alltså, att förra skivan varit en kioskvältare – så approachen var således något punkigare, mer back-to-basics. Bakom spakarna denna gång stod basisten och producenten Ulf ”Rockis” Ivarsson, som anslutit till Thåströms band under Skebo-inspelningarna.

Kärlek är för dom är Skebo-erans motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare (MSBEG följde ju megahitten Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal från 1999). Och det är detta Thåström menar när han säger att Kärlek är för dom led av att den kom efter Skebokvarnsvägen. Vissa skivor, oavsett hur bra de är, överskuggas alltid av sin framgångsrike föregångare. Men KÄFD försöker inte upprepa eller apa efter Skebos sound eller stil. Som jag nyss nämnde är KÄFD dovare. Ganska exakt två år tidigare, den 28 mars 2007, hade Thåström ihop med vapendragarna Pelle Ossler och Niklas Hellberg debuterat som Sällskapet – ett postindustriellt ambientband vars debutalbum perfekt skildrar det europeiska skugglandskapet. Och det var det mullrande soundet från den plattan som ihop med Skebos intimitet skapade KÄFD:s ljudbild. De som hjälpte Thåström med ljudbygget var tidigare nämnda Rockis Ivarsson (bas, diverse andra instrument samt produktion), Pelle Ossler (gitarr, kör), Conny Nimmersjö (gitarr), Niklas Hellberg (piano, orgel, synth, mixning), Anders Hernestam och Christian Gabel (trummor).

thåström09

Skivan inleds overkligt starkt med mästerverket Kort biografi med litet testamente – en låt som i samma sekund som den släpptes blev till en thåströmsk evergreen. Om man tyckte att Skebos texter var blottande är de ingenting mot Kort biografi. Till ett tungt beat signerat Rockis, gnissliga Ossler/Nimmersjö-gitarrer och monoton elektronik sjunger Thåström frankt om barndomsminnen, utanförskapet, landsflykten och mindre smickrande incidenter. När jag hörde den första gången började jag grina. Det är ett ganska gott betyg.

Jag brukar snacka om att Kärlek är för dom är Thåströms allra sorgsnaste skiva och detta blir tydligt redan vid skivans andra spår, när Kort biografi följs av Långtbort. En försiktig gospel om döden och dödsångest, om förlust och kärlek. I dag är Thåström en mästare på ödesmättad gnissel-gospel och här hör man hur uttrycket började ta sin form.

Tillbaks till Trehörnsgatan är dels ett feberdrömskt återbesök till gamla jaktmarker i Amsterdam, dels en utsträckt hand till någon från igår som man förlorat. En av skivans mest förbisedda låtar. Mästerlig i sin enkelhet. Även Som tåg av längtan lindas in i ett drömskt skimmer. Thåström sjunger om ett slags gemenskap, anonyma resenärer emellan. De färdas genom okända landskap, natt blir till dag, och de passerar hav och städer, småpratar med varandra – och det är resandet som är poängen här, inte målet. För den mytiske, rastlöse outsiderfiguren är detta (det drömda) löftet om gemenskap och lugn som äntligen gått i uppfyllelse. Han avslutar texten med att sjunga att han ”bara älskade att få va med.”

I Den druckne matrosens sång blir skivans inneboende sorg återigen smärtsamt tydlig. Här tonsätter han en av Dan Anderssons starkaste dikter – och han gör det med en melodi som känns så klassisk att den inte borde kunna vara nyskriven. Och han sjunger texten om svek och förlust med makalös patos. Musikaliskt är Axel Landquists Park rena motsatsen till Den druckne matrosens sång och övergången är mycket stilig. Där den senare är skör och melankolisk, mullrar den förra fram som ett åskoväder – mycket tack vare Osslers och Nimmersjös mardrömsgitarrer och Rockis avgrundsbas. Tillsammans utgör de fonden för det här suggestiva kärleksmötet i ett råkallt Södermalm.

Titelspåret var skivans första singel. Ett stramt, malande stycke om det kärlekskranka jaget som febrilt söker svaret på vad kärlek är. Anna Ternheim bidrar med drömsk och underskön bakgrundssång. Men något svar får vi icke. Live växte låten ytterligare under Den morronen-turnén 2015, då den på ett Joy Division-likt sätt stramades åt så till den grad att man i det närmaste höll andan under framförandet. Kärlekslösheten fortsätter i Över sundet, skivans sköraste ballad, där Thåström kanaliserar Dylans If You See Her Say Hello och skickar en hälsning tvärs över Öresund, till en som försvann.

KÄFD är full av monotona, mullrande pärlor, men ingen mullrar på lika monotont och olycksbådande som Linnéa. En grådisig historia om hämnd och om att spotta i ansiktet på belackare, och en ännu en låt som borde uppmärksammas mer. Skivan avslutas sedan med Bob Dylan/Nationalteatern-covern Men bara om min älskade väntar. På Skebo-turnén 2006 spelade Thåström en magnifik akustisk version av låten, och en liknande version spelades också in i samband med Skebokvarnsv. 209-plattan. KÄFD-versionen har fler pålägg och något fler kockar, och kanske är det därför den saknar nerven som är så tydlig i de andra versionerna. Dessutom blir ju låten överglänst av plattans andra tolkning, Den druckne matrosens sång. Och låt oss vara ärliga: två tolkningar på en tiospårsplatta är i överkant.

Trots den styvmoderliga behandlingen man kan argumentera för att plattan får dras med i dag var den en stor framgång när den släpptes. Den låg etta på albumlistan i mars 2009, den kammade hem grammis för årets album, fick utmärkta recensioner och turnén som följde blev även den en framgång (konserten i Göteborg på Thåströms 52-årsdag kan fortfarande vara den bästa jag varit på). Så släpp Skebokvarnsvägen, Beväpna dig med vingar och Centralmassivet för ett litet tag, om inte annat så för att ingen annan Thåström-skiva tonsätter detta tröstlösa, novemberlika marsväder bättre än Kärlek är för dom. Så höj volymen, stirra ut genom ditt lortiga fönster och låt det grå bara rulla. Och säg tack och grattis till denna suggestiva pärla.

 

Skivbolaget Luxury lägger ner – 482 MHz minns BOAT CLUB

boat club

Göteborgslabeln Luxury lägger ner verksamheten. Efter 13 år har bossen Rasmus Hansén nått vägs ände och vill syssla med något annat – och det är han väl värd. I 13 år har han givit ut inte sällan blödande romantisk, ofta drömsk, alltid högkvalitativ indie med band och artister som Franke, Palpitation, Anton Kristiansson, My Darling YOU, School ’94 och många fler. Men ett Luxury-släpp sticker ut extra mycket för mig: Göteborgsduon Boat Clubs hittills enda platta, den sällsynt vackra Caught the Breeze från 2007.

Jag upptäckte Boat Club någon gång på hösten 2007, ett par månader efter att Caught the Breeze hade släppts. Jag var 22 år och hade brutit upp från min stillastående tillvaro i min västsvenska hemstad och börjat ett nytt, på alla punkter mer givande, liv i Kalmar. Ny luft i lungorna (havsluft, dessutom!), nya intryck att svepas med av, nya känslor som fick hjärtat att slå. Det var på många sätt en exiltillvaro, något som jag än i dag är allt annat än främmande för. Och precis som exiltillvaror brukar vara var tiden i Kalmar absolut nödvändig – och väldigt fin.

Då som nu konsumerade jag mycket musik, och musiken fick förstås tillvaron att skimra extra mycket. 2007 var dessutom ett särdeles starkt musikår. Sällskapet debuterade, Bright Eyes gav ut det episka albumet Cassadaga, The National släppte vad som än i dag måste betraktas som sin bästa skiva, och så vidare… Och så var det Boat Club, då.

Två grabbar, Andreas, 22 och Magnus, 25, från Göteborg. 2006 bildar de en duo. De spelar gitarr, synthar, elektroniska trummor, sjunger bitterljuva sånger om kärlek, minnen och havet, och spelar in allt själva på dator. Andreas sjunger och lägger beatsen. Magnus spelar gitarr och synth. Skivbolaget Luxury nappar och släpper debut-ep:n Caught the Breeze i juli 2007. Skivan får minimal uppmärksamhet i Sverige, utanför indiekretsarna. Mig når den som en slägga ett par månader senare.

Caught the Breeze skulle komma att utgöra ett perfekt soundtrack till min exilhöst på Östkusten 2007. Balearica-genren, som Boat Club till viss del får sägas tillhöra, är ju egentligen ganska solig, men för mig är Caught the Breeze regntunga, skiffergrå skyar, luft tyngd av fukten från havet, en kuststad i dvala i väntan på nästa turistsäsong. Deras über-romantiska sound och melodier satte mitt redan sprittande hjärta i gungning. Jag minns mången promenad i det kalmaritiska duggregnet med Boat Club i hörlurarna, och varje gång jag tänker tillbaka på den tiden ligger Nowhere eller Memories som ett varmt, bitterljuvt ljudspår i bakhuvudet – och varje gång jag lyssnar på Boat Club är det på den tiden jag tänker.

Året därpå lämnade jag Kalmar, och livet skulle de kommande åren sakta men säkert falla isär för att sedan, tids nog, byggas upp igen och bli något annat. Något ännu större. Boat Club har emellertid inte hörts av sedan 2007 – i vart fall inte på skiva. För två år sedan försökte jag styra upp en jubileumsintervju med Magnus och Andreas, men det rann ut i sanden. Kanske ville de låta då vara då. Låta Caught the Breeze vara i sin 2007-kapsel. Och vem kan klandra dem?

 

Lördag 25 maj arrangerar Luxury en avslutningsfest på Pustervik i Göteborg. Nya och gamla band ska spela. Kanske är Boat Club ett av dessa.

Konsertrecension: 1900, Inkonst, Malmö, 4/10 2018

IMG_4780

Som hämtat ur Henry Spencers fantasier.

Christian Gabels audiovisuella gestaltande av sitt 1900-projekt må ha varit än mer lyckat på Orionteatern i våras, men tillhör alltjämt en klass för sig. Det är suggestivt likt Eraserhead, bitterljuvt som gamla journalfilmer. Videoprojektionerna och musiken får en att sakna det Europa och den värld som en gång i tiden sa NEJ till extremism och antidemokrati och JA till avantgarde och melankoliska piano- och dragspelsstycken. Men mitt i saknaden kan man likväl trösta sig med att Gabel och 1900 finns.

I kväll likt i våras fick de sällskap på scen av dels Pelle Ossler, vars penetrerande närvaro och ljudvärld för en stund förvandlade Inkonst i Malmö till The Bang Bang Bar i Twin Peaks, och dels den makalösa blåskvartetten. Fyra herrar i plommonstop med sällsynt känsla för förtätat blås. De känns lika mycket Tintin som Lynch och är, precis som Ossler, oumbärliga för föreställningen.

IMG_4770

Gabel har i intervjuer uttryckt en mildare oro för hur det ska gå att omvandla Orionteatern-föreställningen till en mobil dito. Och som sagt, vårens föreställning var visserligen bättre, men något skäl till oro finns icke. Christian Gabel kan lugnt känna att han lyckats mer än väl med höstens projekt. 1900 är en fantastisk upplevelse jag unnar alla.

IMG_4777 (1)

Bäst: Väldigt mycket. Till exempel det vansinnigt tajta bandet.

Sämst: Att vi inte fick höra Anti 1900 – en av Gabels vackraste kompositioner.

Längd: Omkring 70 minuter.