Bäst just nu, juni 2017


Fem låtar att lyssna lite extra på.

ThåströmUtanför Old Point Bar

– I slutet av september kommer Centralmassivet, i början av september släpps nästa singel (som fått namnet Körkarlen, efter en film av Victor Sjöström och en berättelse av Selma Lagerlöf). Tills dess får vi hålla till goda med den här spoken word- och industrigospel-dängan. Och det gör vi ju så gärna.

Liam GallagherWall of Glass

– Äntligen. Och den lever upp till förväntningarna. I believe the resurrection’s on.


– En av många bra saker med nya Twin Peaks är den fantastiska musiken. Chromatics nya singel är det starkaste exemplet. Vemodig, atmosfärisk drömpop som gjord för The Bang Bang Bar och de dimmiga skogarna uppe i nordväst.

Mount EerieEmptiness, pt. 2

– Förra sommaren gick Phil Elverums fru bort i cancer. Likt Nick Caves senaste album, Skeleton Tree, är Mount Eeries senaste alster, A Crow Looked at Me, en reflektion över död, förlust och saknad. Men där Cave använde sig av metaforer är Phil Elverum ständigt brutalt rak och okonstlad. Döden är inget att sjunga om, gör han klart tidigt på skivan. Inget att göra konst utav. Den är meningslös och smärtsam. There is nothing to learn, her absence is a scream saying nothing, sjunger han sedan i Emptiness, pt. 2.

Songs: OhiaMighty Like Love, Mighty Like Sorrow

– Och slutligen ett äldre bidrag. Jason Molina gjorde musik i flera olika konstellationer. Mest känd är han för projektet Songs: Ohia, som släppte skivor mellan 1997 och 2003. Jag återkommer ständigt till Molina. Till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv som den är melodisk och varm.  Jason Molina slog aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. En vidrig orättvisa och en hopplös förlust. Jason Molina tillhör de allra största gåvorna som musikgudarna någonsin har skänkt oss. Denna låt är bara ett litet exempel på detta.


Fotot taget och redigerat av mig.

Iggy 70


Some days ago, on April 21, James Newell Osterberg (aka Iggy Pop) turned 70 years old. Seventy. Since the Stoogesdebut in 1969, he’s been an untamed, sinewy…entity, haunting the world of rock’n’roll with his wry barytone, flailing arms and sinister demeanor.

He invented punk rock before the seventies had even started, to little or no acclaim at the time (people were too busy grooving to the bubblegum nonsense of The Archies and the criminally overrated not-saying-anything-but-has long-guitar-solos tyrannosaurus rock of Led Zeppelin). With their brooding guitars and equally brooding, and introvert, lyrics, the Stooges went on to invent post-punk before anyone had even heard of punk. 

And Iggy is still around. He is still relevant and hungry. Just last year he released an amazing, universally acclaimed, album – his first to be acknowledged and lauded upon its release, according to himself. And to quote one of the driving forces behind that album, Josh Homme: “He’s the last of the one-and-onlys”. He’s got a point. In my book, Iggy’s one of the huge ones, and I’m grateful that he’s around. He’s much needed.

To celebrate this genius, this giant, and his birthday, I’ve compiled a top 10 of some of his greatest songs, solo and with the Stooges. Let’s begin.

10. Gold

– Released this year, in January, accompanying the film of the same name. A collaboration with Danger Mouse, Gold is a introspective, slow burner that brings to mind late era Cohen or –Cash. Gorgeous.

9. Chocolate Drops

– One of many stunning songs off of last year’s Post-Pop Depression. Chocolate Drops is an ode to survival and perseverance, by one of rock’s greatest survivors (perhaps THE greatest survivor – only Keith Richards would argue).

When You get to the bottom You’re near the top
The shit turns into chocolate drops

8. Gimme Danger (The Stooges)

– Iggy goes seductive and ominous, accompanied by some mean guitar by James Williamson. Completely ignored upon its release in 1973, the Stooges third album Raw Power is now considered one of the best rock albums of the 1970’s, and rightly so.

7. The Passenger

– Bar Lust for Life, this was the first Iggy song I ever heard, and it was love at first listen. One of those moments of hearing something unique for the first time. This celebration of travelling and movement and vigor and the pure drinking in of the outside world will never sound out of date.

6. Fall in Love with Me

– Again, Iggy the seducer, the romantic. This time the setting is a cold and wet West Berlin, circa 1977. With a combination of post-punk moodiness and attitude and the blues, Iggy is trying to attract someone who apparently is younger than she looks and who can’t keep from falling over. Bizarre and just great.

5. I Need Somebody (The Stooges)

– Here, Iggy knows he’s being duped, but he’s losing his nerve, his friends and his feelings, and he needs somebody. Sometimes you just can’t face yourself alone again. This is perhaps the moodiest song off of Raw Power, and it’s the best one.

4. Some Weird Sin

– Iggy, the ultimate outsider. Here, he turns his outsidership into a catchy pop-rock song with an amazing riff (courtesy of Ricky Gardiner). And then there’s the lyrics… Iggy addressing and facing up to the fact that he’s been 30 years on the planet and more than ten years in the rock’n’roll business, and is yet to feel at home or be accepted.

Well, I never got my license to live
They won’t give it up
So I stand at the world’s edge

I’m trying to break in
Oh, I know it’s not for me
And the sight of it all
Makes me sad and ill

3. Mass Production

– The (glorious) albums The Idiot and Lust for Life (both released in 1977) were recorded in Berlin and produced by David Bowie. At one point they lived together, and toured and traveled together. Mass Production is perhaps the Iggy song that sounds the most like the mythical West Berlin of the late 70’s. Moody, heavy atmosphere, chilly electronics, and weird lyrics about loss, dying and yearning. Gorgeous.

2. Cry for Love

– Co-written by Steve Jones (the Sex Pistols). The lead single off of his commercially most successful album, Blah-blah-blah, Cry for Love is very much a 1980’s mid tempo rocker-ballad. It would sit perfectly on a Billy Idol album. But it doesn’t sound dated, or if it does I’m completely oblivious to it – it’s such a beautiful song. A melody most would murder for, paired with vulnerable, personal, yet witty lyrics about desperately wanting to connect with someone special. Stunning.

1. Dirt (The Stooges)

– Post-punk meets the blues (at least seven years before anyone had even considered the term post-punk, let alone punk!). Can anyone think of a better stanza than this to sum up (what would be become) post-punk:

I’ve been dirt
And I don’t care
‘Cause I’m burning inside

Seven minutes of coal black perfection.


I love you, Iggy. I hope you’ll outlive us all.

Photo retrieved from here. Playlist available here.

The Clash – Forty Years On




1977. Året då Elvis Presley gick bort, Abba var världens största popband, discon slog igenom, David Bowie släppte sin bästa platta och Iggy Pop solodebuterade. Och en hyfsat ny form av rock’n’roll nådde de breda massorna, nämligen punken. Ett av banden som som hjälpte till med detta var The Clash, från London. Den 8/4 1977 släppte de sitt självbetitlade debutalbum.

The Clashs debutalbum var ett album som, mitt i den brittiska punkvågens närmast desperata och våldsamt utåtagerande attityder vågade vara komplext. Komplext nog att ta upp arbetslöshet och samtidigt vägran att ta vilket jävla skitjobb som helst som erbjuds en. Det var ett album som tog upp identitet och det eviga problemet att hitta sig själv. Problemen som kan dyka upp när man inser vem man är, men samtidigt inser att den man är inte går ihop med samhället man råka leva i.

Janie Jones, Career Opportunities, Hate and War, What’s My Name, osv.

The Clash var redan på debuten postpunk rent textmässigt och tematiskt – ett år innan postpunken ens existerade. De insåg att problemen låg i en själv lika väl som de låg i det ruttnande samhälle man verkade sitta fast i.

Samtidigt som de var punkrockare besatt de en hakan-i-golvet-känsla för väldigt starka melodier. En popkänsla. En känsla för populärmusiken, kan man säga, och både dess historia och nutid. De blandade musikstilar redan på debutalbumet (utan att för den skull tappa fokus eller kohesion) – något som de flesta punkare väntade med några år. Pop, dub, reggae, punk. The Clash vågade redan i begynnelsen mer än många andra.

I dag har jag lyssnat på The Clash debutalbum, för vilken gång i ordningen sedan jag som 16-åring fick skivan av min mamma i födelsedagspresent kan ingen räkna till. Det är ett av de där albumen man stöter på i sitt liv – The Queen Is Dead, Elvis Presley, The Velvet Underground & Nico, Unknown Pleasures – som man vid första genomlyssningen vet kommer etsa sig fast i en, rota sig i blodomloppet och aldrig lämna en. Man vet att det är något speciellt man hör – kan bero på hypen, men det kan också bero på den där känslan som finns i vissa plattor, vissa konstverk. Den där känslan som slår läger i vissa konstverk och ger dem evigt liv. En bultande pulsåder och en röst som förkunnar att nu lyssnar du på/tar del av något som inte bara kommer bli till en del av dig, men som också kommer fortsätta växa och veckla ut nya sidor för dig under åren som kommer. The Clashs debut är ett sådant konstverk.

Folk kommer att fortsätta att tala i tungor om den spretiga London Calling tills käkarna går ur led, för det är kutym (missförstå mig inte – London Calling är en riktigt bra skiva). Men vill man ha The Clash från deras mest fokuserade, jämna, brännande sida ska man lyssna på debuten. Deras tveklöst bästa platta.

Köp den överallt där skivor säljs.

I can’t think of a better way to spend the night

Fotot taget av mig.

Ossler – Evig himmelsk fullkomning


CDON har nu äntligen behagat leverera mitt ex av Osslers nya platta, och det är jag glad för. Jag har försökt att låta bli att läsa recensioner (inte velat ha några spoilers innan vinylen dumpit ner) men jag har ändå snappat hur hyllad den blivit. Förvånad har jag inte blivit – jag kan min Ossler, vet hans kapacitet och hur bra plattor han har i bagaget. Men samtidigt har jag ändå undrat; kommer jag hålla med alla recensenter? Tänk om jag blir besviken?! Kan den verkligen vara bättre än Stas? Efter x antal genomlyssningar lyder svaren på dessa frågor: ja, ingen risk, sannolikt. Detta är en formidabel skiva från en artist som för varje album bara växer och växer, utvecklas och utvecklas, och som finslipat sitt lyriska och musikaliska uttryck till den nivå som nu hörs på denna senaste platta.

På Stas var blicken ständigt riktad mot den egna insidan (och det fanns det mycket goda skäl till). Evig himmelsk fullkomning blickar till stor del utåt, och andas ödeläggelse och krig redan från första spåret Ingen rök utan eld. Han målar upp bilder från en härjad stad som instinktivt känns igen från Dagermans mästerliga efterkrigsskildring Tysk höst (en titel som för övrigt känns igen från Stas): hål i fasaden, oläkta sår nästintill, hål av granater och splitter och skott, och luften står still. Han blickar inåt genom att blicka utåt: glöden har slocknat för längesen, nu brinner det nån annanstans. Precis som Dagerman (och för att ta ett samtida exempel från musikvärlden, Jerome Reuter från Rome) dyker han ner i någonting stort, men berättar utifrån individer och gör på så sätt något allmänmänskligt av något så universellt drabbande som efterdyningarna av ett krig.

Samma sak pågår i vad som sannolikt är skivans (och årets) bästa låt, Botten av ditt hav. En låt om någon som under en flykt över medelhavet förlorat sin älskade (ett barn, en make/maka, en mor, en far, en syster, en bror) och nu desperat försöker bearbeta skulden och den hemsökelse som plågar hen. Men om jag fick vända tiden tillbaka, kunde jag vända tiden tillbaks, skulle jag bli hos dig, skulle jag stannat kvar. Ånger och skuld och en textrad applicerbar hos vem som helst som upplevt en (tung) förlust. En stor poet ska helst göra något allmänmänskligt av saker som katastrofer, kriser och predikament – personliga såväl som allmänna sådana. Dagerman gjorde det som sagt med Tysk höst, Camus gjorde det med Pesten, Bergman gjorde det med Det sjunde inseglet (och Skammen) – och Ossler gör det nu, 2017, med Evig himmelsk fullkomning.

Men skivan rymmer även klassisk introspektion. En annan alldeles enorm låt är Helsingborg. I den går jag:et tillbaka 35 år i tiden, tillbaka till den gamla hemstaden, för att försöka återkoppla till den där som försvann, den där som fastnade på honom, som aldrig helt försvann, den där som vände tanken ut och in, gav ett annat perspektiv. Vem hon än var så är hon borta nu, och jag:et försöker hitta henne, och genom henne och försöker han att hitta hem, hitta svar.

Mer introspektion hittar vi i de två avslutande låtarna, Större än du tror och (den fruktansvärt vackra och ständigt växande) Sommardröm i grått. I den förstnämnda drar jag paralleller till Bruno K Öijers dikt Hålla honom kvar, från 2008 års Svart som silver. I den ringer poeten i en dröm upp sitt sjuåriga jag för att berätta att han saknar honom, att han tänker på honom, men ingenting han säger eller berättar når fram. Pojken är inte intresserad. Inget kan hålla honom kvar. I Större än du tror har jag:et varit nere i källaren och funnit ett gammalt fotografi av (och ett läkarutlåtande över) sitt 12-åriga jag (jag förutsätter här att det är jag:et i låten som det gäller, men kan mycket väl missta mig). Han ser barnet, med sin tomma blick, stirra rakt in i sig själv och fråga var detta ska sluta.  Samma fråga ekar i jag:et, och han fortsätter med att föreställa sig att han, på ett öijerskt vis, ringer tillbaka genom tiden och berättar för pojken att det kommer att ordna sig, att pojken är större än vad han själv tror, mycket mer än vad de andra (och den där diagnosen) säger. Detta är ett av skivans starkaste ögonblick.

I Sommardröm i grått, skivans sista spår, är jag:et åter i barndomens värld och rotar. Han minns gamla somrar, minns en enklare tid, saknar dem som var med. Han vill nå ut till dem, vill skriva dem ett brev, förklara varför livet blev som det blev, men han finner inga ord, och så blir brevet vått… Och nu är livet svårt att få ihop. Allting är desintegration och sönderfall. Man gör vad man kan, men man kan ju inte allt. Men en dag ska de ses igen, förenas efter allt. Låten, skivans längsta, är över tio minuter lång, men känns som fem. Det är en dynamisk låt, det pågår saker hela tiden, även under de ganska långa instrumentala partierna. Musiken börjar försiktigt, för att sedan intensifieras, och sedan stegra, och det vackra crescendot som skapas ur detta leder oss till de nyss nämnda raderna om sönderfall och desintegration. Oerhört effektivt och väldigt vackert.

Pelle Ossler har gjort en platta som i december kommer att slåss om en förstaplats på listan över årets bästa album. Det är bara mars nu, men detta vet man om man hört den.

Jag inser nu att jag till 99% fokuserat på skivans texter, och detta trots att Ossler är landets mest intressanta och uttrycksfulla gitarrist, och att skivan huserar den briljante batteristen och producenten Christian “1900” Gabel och Mikael Nilzén, för att nämna några. Men vad jag kan säga innan jag avslutar är att gitarrerna inte kommer att göra någon besviken – de är febriga och leriga och trubbiga, och de karvar sig ut ur högtalarna och in i märgen på dig när du lyssnar. Trummorna är ödesmättade och sporrar på gitarrerna. Produktionen och elektroniken är atmosfärisk och förstärker bilderna som texterna målar upp – och texterna förstärker i sin tur ljuden som maskinerna och instrumenten skapar. Ett perfekt samspel som alla som sysslar med kombinationen ljud/musik+ord  letar efter.

Sträck på dig, Pelle. Du har gjort din bästa platta, hittills.


Köp skivan på cdon, Ginza eller varför inte på Bengans, och gå på Osslers turné som snart drar igång!

Fotot är mitt.

Thåström 60: Lista 6, platserna 10-1



Vi är framme vid 20:e mars 2017. Vi är framme vid sista listan. Framme vid Thåströms 60-årsdag. Det har varit ett roligt projekt, och spännande att verkligen gå till botten med vilka låtar jag faktiskt tycker allra bäst om. Thåström är en oerhört jämn artist, så det har endast i undantagsfall varit lätt att göra urvalet och att sedan ranka de utvalda låtarna. En del listplaceringar ångrar jag, kanske även vissa låtval, men jag tänker inte gräma mig över det nu. I stället fokuserar vi på listan. Topp 10-listan. Thåströms 10 bästa låtar.


10. Uppgång & Fall (Ebba Grön)

År: 1982

Album: Ebba Grön

– På Ebbas sista platta var punken ett minne blott. Dessutom hade trion blivit en kvartett när Skånes punkikon Stry Terrarie anslutit till gruppen året dessförinnan. Parallellt hade Stry och Thåström startat Rymdimperiet; ett mer meldiöst och samtidigt experimentellt sidoprojekt till Ebba Grön. Deras musik bottnade i influenser som E-Street Band, new wave och dansmusik, och några av dessa influenser läckte över till Ebbas tredje och sista platta. Nu var ljudbilden varmare, svängigare, och innehöll instrument som klaviatur och munspel, som man normalt sett inte förknippade med Ebba. Skivan är långt bättre än sitt rykte, och innehåller några av Ebbas allra bästa låtar. En av dessa är Uppgång & Fall. En vemodig, Stones-doftande, melodiös pop-rock-dänga, med suveränt samspel mellan piano, munspel och akustisk (och elektrisk) gitarr, och med en av Thåströms allra bästa Ebba-texter (sannolikt den allra bästa). Texten är skriven ur ett utanför-perspektiv. Jag:et är förpassat till att passiviserat stå utanför samhället – medicinerad står han lydigt i kö och väntar “på sånt som blir över”, så att icke-existensen ska få fortsätta lite till. Man har tutat i honom att han ju “har allt” – en mor som tar hand om honom, tak över huvudet (får vi anta), fysisk hälsa(?), men han vet bättre. Han vet att han ju egentligen har “ingenting alls”, att hans liv är en “skyddad verkstad för meningslöshet”. Och i den sista versen lyser den gamla anarkismen igenom – när samhället som understödjer och skapar dessa tillstånd faller sönder ska han skratta, inte sörja. Han är ivrig, men väntar tålmodigt.


9. Jag är en idiot (Imperiet)

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– Ännu en låt som, om detta vore en lista över texter, hade platsat på topp 5. Nu hamnar den strax söder om topp 5. Men jösses vilken fantastisk text och låt detta är. En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. Imperiet har aldrig låtit argare eller mer skoningslösa än här. 14 år senare skulle Thåström fullända låten på Röda Sten i Göteborg. Den versionen hör till de allra, allra bästa Thåström-inspelningar som släppts.


8. Sluta när jag vill

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– En låt som i sitt tidiga skede, redan 2007, var en upptempo, närmast rusig (och alldeles underbar), rocklåt, inspelad i Berlin, vars närmaste släkting torde vara den elektriska versionen av The Haters. Fem år senare är den en lågmäld, elektronisk ballad. Helt ny stil, närapå en helt ny låt – men lika vacker, lika fantastisk. Texten är minst lika bra. Är det jag:et som konfronterar sig självt? Ställer sig självt till svars för alla flyktförsök och alla gömställen? Svaret som ges är vare sig defensivt eller nekande, blott ett konstaterande att “det är såhär: jag kan sluta när jag vill”. Gott så.


7. Kort BIOGRAFI med litet testamente

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– När den utmärkta musiktidningen Sonic 2012 listade Thåströms 50 bästa låtar, framröstade av vänner, kollegor, musikjournalister, branschfolk, var det Kort biografi som vann. Jag kan förstå varför. Det är ett mästerverk till låt. Med ett textgrepp, lånat av den amerikanske beatpoeten Lawrence Ferlinghetti, via svenska Sonja Åkesson, bestående av fragmentariska minnesbilder från hela livet rullar låten på med ett tungt musikaliskt driv, och avslutas med en sista vädjan att, när den yttersta dagen kommer, få slippa läggas på Skogskyrkogården, halvvägs ut till Farsta. 

Låten är enorm live, och måtte han aldrig tröttna på att spela den.


6. Karenina

År: 1989

Album: Thåström

– När Thåström år 1985 höll på att sugas ner i  det oerhört folkkära vis- och balladträsket, i och med Imperiets enorma framgångar med Bellman/Taube-singeln, var paniken nära. Taxichaffisar och gamla tanter visste vem han var, och de ville småprata. Imperiet tvärvände och släppte året därpå sin mest ambitiösa skiva, Synd. Mörk, atmosfärisk, experimentell (för att vara Imperiet), och med texter som drog åt både det politiska och det abstrakta. Tre år senare har Imperiet upplösts och ett liknande scenario är på väg att hända. Thåström bestämmer sig för att återigen leka på det folkkäras rand. Han släpper den hjärtskärande kärleksballaden Karenina som singel från sin solodebut, och den blir genast en stor hit. Allmänheten älskar ballad-Thåström. Det gör jag också. Han har ett sällan skådat sinne för drabbande moll-melodier, och hittar med till synes enkla medel in i folks hjärtan med sina texter om den där kärleken som trots allt gick förlorad. Det skulle sedan dröja 16 år innan Thåström släppte en regelrätt kärleksballad igen, och även den gången blev det en megahit. Vi älskar ballad-Thåström.


5. Alltid va på väg

År: 2015

Album: Den morronen

– Resandet, både det inre och det fysiska förflyttandet, vägran att stagnera, att varje dag vakna med en ny chans, att hålla ögonen öppna för det vackra runtomkring oss, att alltid vara på väg – det är vad Thåström är för mig. Tröst, styrka, inspiration. Alltid va på väg kristalliserar detta.


4. Om Black Jim

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Om Dan Andersson (Black Jim var en pseudonym han använde) och dennes tragiska bortgång på ett hotellrum i Stockholm år 1920. Hotellet hade cyanväterökt rummen mot ohyra, men inte vädrat ur sängkläderna ordentligt, och Andersson dog en mycket onödig och ensam död.  Texten till Om Black Jim är sannolikt det allra bästa jag läst om döden, när det kommer till låttexter. Texten och det drabbande uttrycket i rösten (en av Thåströms allra bästa sånginsatser) fångar klockrent känslan av maktlöshet och desperation inför det där som väntar oss alla. Pengar hjälper inte, ingen är speciell, ingen skonas, och hur lång eller kort tid man levt spelar ingen roll när de kommer från fabriken. Man är hjälplös, född hjälplös.


3. Beväpna dig med vingar

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– Precis som Alltid va på väg är detta en hyllning till, och nu blir det pajigt, det vackra i livet, och en uppmaning att fortsätta klättra uppåt, röra sig framåt – beväpna sig med vingar. Än en gång; tröst, styrka, inspiration. Ännu en låt som växer till om möjligt ännu högre höjder live – speciellt under Gun Club-partiet.


2. …den dan (Sällskapet)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Man väcks ur den vackra, febriga hypnosen som är Sällskapets debutalbum med detta knytnävsslag i magen till låt. I åtta låtar har man vaggats in i något slags vagt drömtillstånd av Ossler-gitarrer, pulserande elektronik, och drömska texter sjungna av en röst som låter som att den finns i samma rum som du, sedan kommer …den dan. …den dan är en kärlekslåt, men dess text och dess hotfulla musik gör den till en osannolik kärlekslåt. Men det passar bra, för kärleken den besjunger är en kärlek så stor, så obegriplig att den i sig blir osannolik.

En låt som knockade mig när jag hörde den för första gången, 28/3 2007, och jag har ännu inte rest mig. Kommer aldrig komma upp.


1. Kaospassageraren

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– Av alla låtar jag någonsin hört är detta min favorit. Av alla låttexter jag läst är detta den bästa. Den redogör för livet, “levandet”, vägarna man tar, besluten man fattar, uppförsbackarna man släpar sig uppför. Och alla transithallarna man väntar i, alla tåg man måste med. Den rastlösa resan. Man hamnar snett, gör bort sig, blir en gris. Men till slut blir pusslet ändå klart. 

Thåström sa i en intervju med Aftonbladet 2002, i samband med släppet av Mannen som blev en gris, att han med Kaospassageraren ville “få fram ett Tarkovskij-landskap”. En ödslighet, en “karg vandring” – och som han får till det! Kaospassageraren låter som Stalker eller Den yttersta domen ser ut. Texten klaffar till 110% med musiken på ett sätt som man ytterst sällan är med om.

Det är en makalös låt, som jag i mitt hjärtas allra djupaste vrår kommer bära med mig tills den dan när mitt nummer kommer upp.



Och där var listan slut. Thåströms 60 bästa låtar är sammanfattade och rankade. Tack till alla som läst. Ett extra stort tack (och grattis!) till Joakim Thåström för (suverän) inspiration, outsinlig styrka, bottenlös tröst. Tack.


Listan finns nu på Spotify. Lyssna här.


Köp Thåströms skivor, gå på hans konserter, läs/titta på hans intervjuer. Gör er själva den tjänsten.


Det taffliga kollaget är (uppenbarligen) mitt eget verk (men lite hjälp har jag fått – tack för det), men bilderna har jag hämtat från Google.


Det var allt, det var allt.



Thåström 60: Lista 5, platserna 20-11




Vi är nu framme vid listans verkligt nerviga del – topp 20. Här finner vi de oumbärligaste av de oumbärliga låtarna i Thåströms kanon. Låt oss inte spilla tid, låt oss gå direkt till platserna 20-11.


20. Såg dom komma (Sällskapet)

– Episkt, dimmigt och väldigt vackert om ett utdraget ögonblick då allting tycks hända. Och Ossler briljerar som vanligt.


19. Österns röda ros (Imperiet)

Imperiets hatlåt till staten Israel. Finns i en rad olika versioner. Imperiets albumversion är pampig och vacker, deras liveversioner var råare, och under Thåströms senaste turné gjordes den i en närapå dansant tappning. En låt som ständigt får nytt liv, och ständigt är aktuell.


18. Rött liguriskt vin (Sällskapet)

– Vad som från början var en bluesig, konfrontativ solodemo vid namn Rött liguriskt regn, blir i Sällskapets händer en sprakande, ambient, elektronisk ballad, med referenser till både Velvet Underground och Adam Zagajewski. Nowy Port är på det stora hela underlägsen Sällskapets självbetitlade debut (men nämn den skiva som inte är det!), men topparna är verkligen skyhöga.


17. Staten och kapitalet (Ebba Grön)

– Här tar Ebba proggens fröer, sår dem i söderortsbetong, vattnar med sur tirnave, och upp växer ett sjuhelvetes punkschabrak med evigt liv. Precis såhär ska man axla ett arv. Listans enda cover, om jag inte minns fel. Kan också vara alla tiders bästa cover, men jag är inte helt säker. En rock n roll-dänga som ständigt och jämt känns fräsch, när man än sätter på den.


16. …ingen neråtsång

– En låt som finns i lika många versioner som det finns stjärnor på himlen. Textmässigt tillhör Thåströms absoluta topp, och hade detta varit en lista över hans bästa texter hade den platsat på topp 5. En oförställd redogörelse över hur det är att vara människa och behöva kämpa för att kunna vara den man vill vara, där man vill vara.

Och på grund av en miss i mitt låtval tvingas jag dela sextondeplatsen på två låtar. Den andra låten är…

Nordlicht (Sällskapet)

– Det första som omvärlden fick höra från Sällskapet, alldeles i början av 2007. Revolutionerade min musikuppfattning och slog an omedelbart och stenhårt. Jag hade aldrig hört något liknande. Minimalistiskt, långsamt, intensivt och intimt om en krog i Hamburg dit man kommer när man “mönstrat av” och inväntar den där färjan som förr eller senare oundvikligen tar oss alla med. Krogen finns för övrigt på riktigt och är mycket trevlig.


15. Söndagmåndagsång

– Ett slags systerlåt eller uppföljare till Brev till 10:e våningen. Våren har kommit och man har flyttat hem igen. Allting är sig likt, fast ändå inte. Man tar några steg tillbaka och betraktar vad man har runtomkring sig, inser att man trots allt kanske inte är den man var när man lämnade.


14. Långsamt genom

– Självrannsakan på en promenad genom stan. Blytung live, blytung på platta. Ljus och mörker sida vid sida.


13. Honungsgatan (Sällskapet)

– Minimalistisk svartsjuke-noir, med inslag av självförakt, och med en mycket suggestiv Ossler-gitarr som dyker upp genom hela låten. Jag:et förföljer nattetid sitt kärleksintresse, men konfronteras med och lär sig om sig själv snarare än någon annan. En utomordentligt bra låt.


12. Fanfanfan

– Få artister kan stoltsera med en genuint fantastisk och intressant låt som sin allra mest populära. Thåström kan det. Detta är en odödlig låt, med en melodi som är så klassisk och självklar att det känns som om den funnits sedan urminnes tider, och med en text så mänsklig och från hjärtat att alla kan relatera till den. Så här skrivs odödliga låtar.


11. Die Mauer (Ebba Grön)

– Ännu ett exempel på en omåttligt populär och allmänt älskad låt ur Thåströms kanon som är värd varenda hyllningsord. Omöjlig kärlek och en melodi som alla kan uppskatta. Ihop med Joy Divisions Love Will Tear Us Apart (1980) och The Smiths There Is a Light That Never Goes Out (1986) tillhör Die Mauer postpunk-generationens mest eviga evergreens.


Och så var det bara en enda lista kvar, platserna 10-1, och den publiceras på Thåströms 60-årsdag, den 20:e mars. Vi ses då!

Bilden tillhör Kulturbloggen och är hämtad härifrån.

Thåström 60: Lista 4, platserna 30-21


Har ni hämtat er från förra fredagens omvälvande nyheter? Det har inte jag. Så sent som i eftermiddags bokade jag fler biljetter. Flera konserter är nu slutsålda, ännu fler är på god väg. Detta och annat säger mig att det kommer att bli en alldeles särskild turné.

Men det är ännu många månader kvar, och nu fokuserar vi på listan. Den nedre halvan är avklarad – nu återstår den övre halvan. Låt oss börja.

30. Städer när jag blöder

År: 1999

Album: Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

– Hyllningen till fristaden framför alla andra, Köpenhamn, och kanske närmare bestämt Vesterbro. Ett ajöss till Stockholm där alla vet vem man är överallt. Integriteten måste värnas, utanförskapet bli ett nödvändigt ont.

En underskattad och skamligt förbisedd explosion till lovsång, om vikten av att få vara ifred  (förbisedd inte minst av upphovsmannen själv).

29. Saker som hon gör (Imperiet)

År: 1986

Album: Synd

– Tiden med Imperiet är Thåströms mest ojämna period. Ofta var de riktigt bra och gjorde många låtar som håller än i dag, men lika ofta var de ofokuserade, lite opersonliga och med en ljudbild som länge känts daterad. Saker som hon gör har en typisk 80-tals-ljudbild. Det är stora trummor, feta synthar, det är melodramatiskt, och med en stor refräng – men det funkar! Denna typen av drömsk, atmosfärisk,  alternativ 80-tals-rock har haft en revival så länge nu att det känns som att den aldrig blivit omodern. Här var Imperiet före sin tid, samtidigt som de var oerhört förankrade i sin samtid. Väldigt häftigt och en väldigt vacker låt. För övrigt den enda Imperiet-låt som faktiskt låter bättre med Imperiet än med solo-Thåström.

28. Spår överallt (Sällskapet)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Trots att tiden i Amsterdam var en viktig tid för Thåström är det sällan man hör honom uttryckligen besjunga den eller staden. Spår överallt är ett mycket sällsynt exempel. Han sjunger om hur han gick till centralstationen, såg tågen gå förbi och drömde sig bort. Amanda Ooms säger i boken som medföljde Ungefär såhär-boxen att det var i Amsterdam som Thåström verkligen upptäckte resandet, och denna låten får ses som ett slags hyllning till resande-tillståndet.

27. Alla visa män (Ebba Grön)

År: 1981

Album: Kärlek och Uppror

– En av många Ebba-låtar som aldrig tappar kraft. En skimrande pop-punk-dänga om hur gammel-vänstern (proggarna?) ser ner på den yngre generationen (punkarna). Helt igenom fantastisk.

26. Främling överallt

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– En låt om Thåströms far, men kan likaväl handla om vem som helst som lever i ett utanförskap. Man är fast i något man inte kan ta sig ur (familj, jobb, relation, geografisk eller mental plats), man vet om att man mist de viktigaste chanserna, att man svikit sig själv. Det finns inga vänner kvar, för vem kan man relatera till? Så vad gör man? Man harvar på, dricker sig full, ligger och vrider sig om natten, och önskar sig långt långt bort.

25. Ravic (Sällskapet)

År: 2007

Album: Sällskapet

Osslers stora stund på första Sällskapet-plattan. En låt döpt efter huvudkaraktären i Remarques utomordentligt fantastiska Triumfbågen (en roman senare besjungen i Samarkanda – tack, Thåström, för det tipset!). Ossler väver in Thåströms och Hellbergs pulserande elektronik i sitt febriga garn och tillsammans skapar de Sällskapets bästa instrumentallåt.

24. Kom kom (Imperiet)

År: 1984

Album: Du ska va president! (singel)

– En av Thåströms tidigaste kärlekslåtar. Och även om texten stundtals är rätt pajig, så är detta en grymt fin låt. Varm, innerlig, med en fantastisk melodi. Och stundtals är texten faktiskt riktigt träffande och fin: Var en nyhet bland det gamla, när man tröttnat på allt det andra.

23. t.k.k. (Fläskkvartetten feat. Thåström)

År: 2007

Album: Voices of Eden

– Vad är nu detta, undrar ni? Vad gör en sådan här parentes på en lista över Thåströms 60 bästa låtar? Det är så här: i Thåströms händer blir även de så kallade parenteserna till stora låtar, för han kan inte annat. Och jag minns när denna släpptes. Den lades upp på Thåströms MySpace (kommer ni ihåg MySpace?!) någon gång i januari 2007. Jag var i färd med att bryta upp från en gammal värld, ett föråldrat liv som inte gav mig något längre (hade det någonsin gjort det?). Jag var trött på vissa människor och vissa mönster, vissa aspekter av tillvaron. Så kom denna låten, som ett sofistikerat, iskallt och självförtroendeingivande långfinger åt allt och alla som inte var med på min nya devis. Vad den hjälpte mig, och det är jag glad för, för det blev så oerhört mycket bättre kort därpå.

22. Brev till 10:e våningen

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Då möter nu, när Thåström sträcker ut en hand mot det förgångna och bjuder in det till nuet. Han rannsakar sig själv och sammanfattar mycket av det som varit, men gör det på ett allmänmänskligt sätt. Alla vet hur det är när livet går isär, alla väntar vi på någon eller något som aldrig kommer, alla har vi någon vi borde ringt mer än vad vi gjort. Saknad, hopp, ånger, värme, i vad som måste betraktas som en av Thåströms stora klassiker.

21. Nere på Maskinisten

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

Googlar man lite finner man att det i Rotterdam finns inte mindre än två ställen som går under namnet De Machinist (ett café/sunkhak och ett flottare ställe). Eftersom Thåström själv aldrig (offentligt) berättat vad som åsyftas tänker jag inte säga säkert att det är något av dessa ställen som han sjunger om, men med hans förflutna i Holland känns det inte alls osannolikt att det skulle kunna vara något av dessa två ställen (kanske i synnerhet det förstnämnda). Men på drömvärlds-Maskinisten spelar staden mindre roll. Där pågår något alldeles eget. Där hänger tyske journalisten, författaren och antifascisten Kurt Tucholsky med svenske poeten Bertil Malmberg. Regnbågsflickor samsas med självupptagna primadonnor och (blonda) adjutanter. Och genom dessa gestalter berättar Thåström om livet – om ånger, självbevarelse, galenskap, och om att se igenom falskhet.

Ingen del av nånting, ingen del av allt

Nästa vecka avhandlas platserna 20-11. Det drar ihop sig nu.

Och kom ihåg, biljetterna till turnén säljer slut snabbt. Köp här!

Bild hämtad från: http://www.luger.se/sites/luger.se/files/imagecache/large/images/THA_890X490.jpg, tagen av (den geniale) Pär Wickholm.