IMPERIET, 30 ÅR SENARE: Deras 30 BÄSTA LÅTAR

imperiet30

I februari 1983 var Ebba Grön ett avslutat kapitel. De hade börjat bli tonårsidoler och Thåström, ihop med trummisen Gurra och Ebbas fjärde medlem Stry, drog i nödbromsen. Tillsammans med Madhouse-basisten Christian Falk och saxofonisten Per Hägglund bildade de Imperiet. Redan under Ebba-tiden hade Thåström och Stry experimenterat med nya sound under namnet Rymdimperiet, och som Imperiet skulle dessa nya sound få fritt spelrum. Redan i september 1983 släpps Imperiets första album Rasera. I september 1988, efter fyra fullängdare, splittras de. Åren däremellan är de Sveriges ohotat största rockband. De spelar på fritidsgårdar och klubbar, och de fyller ishallar, folkparker och festivalscener. Säljer drivvis med plattor (men tjänar knappt ett öre själva). De älskas och hyllas, men de skälls också ut för att vara pretentiösa och dryga.

Bland otaliga Thåström-fans och rockälskare i dag hyllas de som något av de bästa Thåström varit inblandad i. Jag förstår dem. Imperiet är utan tvekan hans mest lättlyssnade kapitel. Sånt gillar folk. Själv tycker jag att Imperiet, ihop med den tidiga solokarriären, är hans tveklöst mest ojämna period. De saknade Ebbas nerv och närvaro. De föll offer för mitten av 80-talets inspelningsteknik och som en följd av det låter en stor del av deras produktion daterad i dag (och har egentligen så gjort i 25 år). Samtidigt var de vansinnigt vassa på melodier och deras intresse för sound och arrangemang kan man inte annat än buga och bocka inför. Texterna, sedan, pendlade ständigt mellan geniala och andefattiga, träffsäkra och pekoral, och ibland drunknade de i symbolism och fyndigheter. Det är, kort sagt, frustrerande att lyssna på Imperiet, vilket jag inte alls upplever med Ebba Grön, som kanske inte varierade sitt sound eller sin tematik lika mycket heller, men som likväl knappt spelade in en halvdan ton. För att inte tala om Thåströms oantastliga soloproduktion de, åtminstone, senaste 16 åren (men om den har jag redan orerat tillräckligt – se här).

Men samtidigt, någonstans, älskar jag ju Imperiet. De var ojämna, visst, men Thåströms lägstanivå är ju nästan högre än genomsnitts-rockerns högstanivå. Jag var 15 och Ebba-tokig när jag upptäckte Imperiet. Lånade Greatest Hits-cd:n av en kompis, men precis när jag kommit in i den ville han ha den tillbaka, det aset. Ett par år senare fick jag en bland-cd av en äldre kusin (som dessutom sett dem live på 80-talet! Jag var mäkta imponerad!) och saken var klar. I mina unga år älskade jag Imperiet förbehållslöst, och det är tack vare den där bland-cd:n. Den innehöll deras deppigaste grejer, mycket från Synd och Tiggarens tal, och jag som börjat upptäcka The Cure och Joy Division var mer än nöjd. Jag har fortfarande kvar den där cd:n.

imperietdojan

11 september i år var det 30 år sedan Imperiets sista konsert på svensk mark. För att högtidlighålla detta jubileum ger jag er här, något försenat, deras 30 bästa låtar, med kommentarer. Varsågoda.

 

30. …när vodkan gjort oss vackra

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En Flyktsoda för dagen efter. När festen är slut och bara slumpen är kvar. Man slickar i sig det sista och hoppas på det bästa.

 

29. Moderna män

År: 1988

Album: Blå himlen blues

– 80-talets egocentriska go-getters besjungs kyligt i denna poppiga postpunk-dänga. Imperiets sound beskylls ofta för att snabbt ha blivit daterat (senast för några stycken sedan av mig själv), men det finns exempel på låtar när 80-talssoundet lyckas låta tidlöst. Moderna män, med sin luftiga produktion och kalla synthar är ett bra exempel på just detta.

 

28. Den nya dansmusiken

År: 1983

Album: Alltid rött alltid rätt (singel)

– Skriven av Stry Terrarie och Peter Ivarss. En fortsättning på Vad ska du bli och en föregångare till Ståaldrigstill. Svängigare än förstnämnda, kåtare än sistnämnda.

 

27. Running in the Rain

År: 1988

Album: Imperiet (engelsk)

– Per Hägglund har sagt att Imperiets engelskspråkiga platta var ”en kil rakt ner i bandets själ”. I hopp om att slå utomlands skeppades de ner till Holland för att spela in gamla låtar på nytt, när de kanske borde ha satsat allt på ett nytt, helgjutet, svenskt album i stället. Det engelskspråkiga albumet och utlandslanseringen floppade rejält, men ett par låtar fick de till. Bäst är Running in the Rain, en av de första de spelade in. Den är en engelsk version av Rymdimperiets hit Vad pojkar vill ha. Borta är det springsteenska soundet, som var en stor del till varför originalet var så bra. I stället är den stöpt i ganska tidstypisk, halvsynthig skrud och känns i största allmänhet tillrättalagd. Trots detta är det en riktigt bra låt, med en nerv och ett uns av passion som annars helt saknas på engelska plattan.

 

26. Balladen om briggen Blue Bird av Hull

År: 1985

Album: Märk hur vår skugga/Briggen Blue Bird av Hull (singel)

Evert Taubes ödesmättade berättelse om den fördömde sjömannen Karl Stranne från Smögen blir i Imperiets händer ett gothigt och vindpinat ambient-jazz-nummer – 22 år innan Sällskapet fulländade uttrycket med debutsingeln Nordlicht.

 

25. Kung av jidder

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En atmosfärisk redogörelse över självförakt, skriven av Falk och Thåström. En av Tiggarens tals bästa texter.

 

24. Tonårs-Jesus

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Imperiet när de är på sitt allra bästa pop-humör!

 

23. Cold Turkey (live)

År: 1985

Album: 2:a augusti

– Har en svensk artist någonsin sjungit rock på engelska bättre eller mer övertygande än vad Thåström gör här? Svaret är blankt NEJ. Även om man bortser från det faktum att uttal och frasering sitter som en smäck finns här en närvaro och känsla för både text och musik man annars kan glömma från svenska rocksångare som ger sig på att härma sina engelskspråkiga idoler – i synnerhet 1985. John Lennons original är helt igenom fantastiskt, men Imperiets cover river i hälarna.

 

22. Cosmopolite

År: 1986

Album: Synd

– Döpt efter (och kanske utspelad på) gamla Café Cosmopolite – haket i Klara-kvarteren där bland andra Nils Ferlin hängde. En tillflyktsort för tänkare och intellektuella i Stockholm i början av 30-talet. Och det är om just tillflykt som Thåström sjunger i det här franskklingande numret.

Vi behöver inget utifrån, vi har gin och magnecyl, vi talar i tungor, sjunger våra sånger.

 

21. Offret

År: 1986

Album: Synd

– Imperiet när de är som mest atmosfäriska. Men om vad texten handlar har jag ingen aning. Och visst är den lite för lång. Och kanske är jag för generös med den här placeringen…men en fin låt är det.

 

20. 19Hundra80Sju

År: 1987…

Album: 19Hundra80Sju (singel)

– Imperiet goes maskin-rock – och gör det med bravur. En fingervisning mot vad som komma skulle, bara några år senare.

 

19. (Kom ihåg) den fria världen

År: 1983

Album: Rasera

– Ett av de starkaste och bästa exemplen på att Ebbas själ aldrig dog. Kom ihåg är en svettig och konfrontativ uppgörelse med den moderna tillvaron och pseudo-friheten den saluför. Den är också en hyllning till alla de som står upp och emot.

Ditt blod är vin, till och med nitroglycerin!

 

18. Var e vargen

År: 1986

Album: Var e vargen (singel)

Vad är vargen, är väl frågan man bör ställa sig? Är det ryssen, det röda spöket som gäckade västvärlden under merparten av 1900-talet – inte minst under 80-talet? Eller är det revolutionen som aldrig kom, trots att Wiehe och proggarna sjöng sig hesa om den? Oavsett är Var e vargen en lysande rocklåt, som fick nytt liv dels under Peace, Love & Pitbulls 90-tal och Thåströms 2000-tal (senast i somras).

 

17. Personliga Persson

År: 1988

Album: Den flygande holländaren

– Det är ingen lätt match att trumfa Cornelis mästerliga originalversion om den alkoholiserade och självbelåtna kvinnomisshandlaren Persson, men Imperiets febriga goth-kabaré-version ger den en god match. Utgiven på en hyllningsplatta till den då nyligen avlidne skalden.

 

16. Erotisk politik

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En av Imperiets bästa, rena rocklåtar, och en av Thåströms allra bästa sånginsatser. Här ger han allt och får 100% utdelning. Anglosaxiska idoler som Iggy Pop är inte längre ouppnåeliga väsen – de är jämlikar. 

Titeln är hämtad från Jim Morrison, som refererade till sitt band The Doors som ”erotic politicians” i en intervju från 1968.

 

15. Rasera

År: 1983

Album: Rasera

– ”Det var några [skinheads] som brände kors och tände eld på hus där chilenska familjer bodde. Så invandrarna samlade ihop hundra man och sedan röjde de skinsen som ingenting. Skinsen vågade inte gå ut efter det. Det var skitkul.” – Thåström om låten Rasera, i en intervju med tidningen Recension, 1983. 35 år senare, när extremhögervindar blåser starkt och flyktingförläggningar brinner, känns Rasera som en av Imperiets allra mest relevanta låtar.

 

14. Rock’n’Roll e död

År: 1987

Album: 19Hundra80Sju (singel)

– Här experimenterar Imperiet med instrumentering och arr och visar på intet vis hur rocken skulle vara död. I deras händer, 1987, levde den och kändes fräschare än på länge.

 

13. Århundradets brott

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– 1984 sattes Thåström på kåken för vapenvägran. Där, på Svartsjöanstalten i Ekerö kommun, skrev han flertalet av låtarna på Blå himlen blues. Paradnumret från fängelsevistelsen är förstås Århundradets brott. Och vare sig förr eller senare har Thåström eller Imperiet låtit mer Eldkvarn än vad de gör här.

 

12. Märk hur vår skugga

År: 1985

Album: Märk hur vår skugga/Balladen om briggen Blue Bird av Hull (singel)

– Tidernas största backfire? 1985 hade Imperiet gått och blivit lite för stora. De bestämde sig för att ge ut ett par mörka, långsamma och mycket suggestiva tolkningar av gamla svenska visklassiker, för att få lite andrum och dra ner på populariteten. Det gick sådär. Bellman-tolkningen Märk hur vår skugga blev deras i särklass största framgång och den låg på Svensktoppen i hela 19 veckor mellan december -85 och april -86. Efter den hitten visste alla, inklusive taxichaffisar och tanter på Konsum, vem Thåström var. Vill man fjärma sig från mainstream-populariteten krävs hårdare tag än så, vilket svenska folket blev varse under 90-talets början.

 

11. Du ska va president

År: 1984

Album: Du ska va president (singel)

– Imperiet kanaliserar The Clash och hyllar upproret och utanförskapet i låten som är en av deras mest ikoniska.

 

10. Innan himlen faller ner

År: 1986

Album: Synd

– En fantastiskt vacker uppmaning till alla eftersatta att resa sig upp och ta för sig, för allt är ändå på väg åt helvete.

 

9. Guld och döda skogar (live)

År: 1985

Album: 2:a augusti

– Egentligen ett ganska torrt och lättglömt albumspår på Rasera, men som på liveplattan 2:a augusti blir ett tungt och ödesmättat synthnummer. Miljöpartiet må ha bildats 1981, men miljöpolitik har aldrig låtit sexigare eller coolare än i händerna på Imperiet.

 

8. Du är religion

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– På Du är religion är jaget djupt missnöjd över sin livssituation; han lever i en spökstad, vill inte möta livet, tål inte sin egen spegelbild, är tärd av skuld och tigger desperat efter ett uns av glädje. Det är mörkt, men melodiskt, atmosfäriskt och faktiskt lite svängigt. Imperiets sista platta, Tiggarens Tal, är deras mörkaste, och detta är ett av de bästa exemplen på det.

 

7. Alltid rött alltid rätt

År: 1983

Album: Alltid rött alltid rätt (singel)

– Imperiets debutsingel. En nervig, blodröd programförklaring, med hjärtat bultande på utsidan. Hårdare och mer konfrontativt än det mesta Ebba gjorde de sista åren. Bäst är ändå Thåströms blizkriegsversioner från turnéerna -99 och -02.

 

6. Kriget med mig själv

År: 1984

Album: Imperiet (Mini-LP)

– Alla tiders självföraktaranthem! En av de första Imperiet-låtarna jag föll för – och inte undra på. Och en av få Imperiet-låtar som inte låter det minsta daterad. Både text och musik kommer leva för evigt.

 

5. Kom kom

År: 1984

Album: Du ska va president

– En av Thåströms tidigaste kärlekslåtar. Och även om texten emellanåt är rätt pajig, så är detta en grymt fin låt. Varm, innerlig, med en fantastisk melodi (starka melodier var i sanning ingen bristvara i Imperiet!). Och rotar man lite i texten hittar man trots allt några riktigt fina rader, till exempel: Var en nyhet bland det gamla, när man tröttnat på allt det andra.

 

4. Blå himlen blues

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Thåström har gjort många låtar om vattenhål, fristäder, tillflyktsorter och murar. Han vet hur tillvaron ser ut och han vet att det behövs något att fly till. Man kan argumentera för att detta är en av de första av dessa låtar. Det är atmosfäriskt, det är 80-tal, det är fantastiskt moody och snyggt. 2002 framförde Thåström en version av låten som av undertecknad betraktas som den ultimata. Den återfinns på live-skivan På Röda Sten.

 

3. Saker som hon gör

År: 1986

Album: Synd

– Saker som hon gör har en typisk 80-tals-ljudbild. Det är stora trummor, feta synthar, det är melodramatiskt, och med en stor refräng – men det funkar! Denna typen av drömsk, atmosfärisk,  alternativ 80-tals-rock har haft en revival så länge nu att det känns som att den aldrig blivit omodern. Väldigt häftigt, och därtill en väldigt vacker låt. Dessutom en av inte jättemånga Imperiet-låtar som faktiskt låter bättre med Imperiet än med solo-Thåström. Han har ju annars en tendens att förbättra de gamla Imperiet-pärlorna så till den grad att originalen om inte bleknar åtminstone hamnar i skymundan.

 

2. Jag är en idiot

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. Per Hägglund, saxofonist, keyboardist, den som hade bäst och mest kontakt med skivbolag och det administrativa i bandet, och inte minst en nära vän till Thåström, hade inför Tiggarens tal fått sparken. Thåström mådde skit över detta. Jag är en idiot är resultatet.

Imperiet har aldrig låtit argare eller mer skoningslösa än här. 14 år senare skulle Thåström fullända låten på Röda Sten i Göteborg. Den versionen hör till de allra, allra bästa Thåström-inspelningar som släppts.

 

1. Österns röda ros

År: 1986

Album: Synd

– Imperiets hatlåt till staten Israel. Finns i en rad olika versioner. Imperiets albumversion är pampig och vacker, deras liveversioner var råare (Oviken -88 kan vara den ultimata), och under Thåströms turné våren 2015 gjordes den i en närapå dansant tappning. En låt som ständigt får nytt liv, och ständigt är aktuell (inte minst på grund av att Gaza-konflikten aldrig tycks lösas).

Jag kämpade med att välja mellan denna och Idiot. Det har alltid varit en kamp mellan dessa två för mig. Jag kan inte säga säkert säga varför jag valde Österns. Kanske är det inte svårare än att detta är den Imperiet-låt jag oftast vill höra. Kanske är det melankolin och det atmosfäriska soundet som gör det. Eller så är det sångmelodin och ackordbytena. Kanske spelar det mindre roll. Men att det är Imperiets bästa låt, det är jag helt med på.

 

***

Här kommer en spellista (och eftersom Running in the Rain saknas på Spotify tog jag i stället med originalet Vad pojkar vill ha):

 

 

Annonser

MICHAEL JACKSON 60 ÅR: hans 60 bästa låtar

I begynnelsen var Michael Jackson. Långt innan jag upptäckte Thåström, Morrissey, punk, indie, syntar, gitarrer, industri, Iggy Pop eller ens Elvis Presley – då fanns bara Michael Jackson.

Året var 1995. Jag var tio år. Favoritlåtarna hette När vi gräver guld i USA och I Wish. Musik var inte alls lika kul som fotboll eller serietidningar. När min dåvarande bästa kompis Mikael Herzberg (shoutout!) spelade upp Billie Jean, från skivan HIStory, som han, tillsammans med en stereo, fått i tioårspresent av sina föräldrar, expanderade min värld. Musik kunde vara något mer än en catchy melodi och lustig text (som jag knappt ändå inte begrep). Musik kunde vara något mystiskt, något tvetydigt. Artister kunde vara som övernaturliga väsen. De kunde bevisligen se ut precis hur som helst. Låta hur som helst. Röra sig som om tyngdlag (eller leder!) inte existerade. Trotsa alla föreskrivna lagar och regler. Det var där och då som musik blev mitt stora intresse. Detta var roten till det nörderi och den besatthet som präglat efterföljande decennier, och som med största sannolikhet kommer prägla resterande.

För mig var Michael Jackson roten och källan. Ett par år senare skulle han komma att bli utkonkurrerad av hiphoppen, som i sin tur några år efter det skulle bli utkonkurrerad av punken, alternativrocken, osv, ad infinitum… Universumet slutar aldrig att expandera. Men min kärlek till och respekt för Michael Jackson har aldrig upphört. Kanske har han inte alltid snurrat på skivtallriken, men han har alltid funnits i bakhuvudet som ett aldrig slocknande ur-ljus. När han dog 2009, utan upprättelse, utan den respekt han förtjänade, alltjämt jagad och hemsökt av allsköns vidriga och märkliga rykten och påhopp, dog en del av barndomen. En klyscha, måhända, men likväl sant. Det kändes som att en gammal vän hade dött. En barndomsvän, eller en kusin man stod nära i barndomen men sedan tappat kontakten med. Hösten dessförinnan hade jag börjat att återupptäcka hans musik, och det återupptäckandet tog rejäl fart i kölvattnet av hans död. Det gick upp för mig för första gången på ett antal år vilken sanslös talang han var. Vilken stor sångare. Vilken musiker. Vilken känsla för melodier. Det blev våldsamt tydligt vilken begåvad producent och arrangör han var. Han har alltid kallats för Kungen av pop, men för mig är det alldeles för simpelt. För mig har det blivit tydligare och tydligare att Michael Jackson mer än någonting annat är Kungen av soul och funk. Michael är en symbios av James Browns primala och gutturala svett-funk, Jackie Wilsons lidelse, Otis Reddings sårbarhet och närhet till gospeln, och känslan för melodier kommer raka vägen från Motowns 60-tal. Michael tog allt detta och körde det genom sitt eget ständigt föränderliga filter och lät den ytterligt delikata fingertoppskänslan för vad som är modernt och originellt styra varthän det skulle gå. Michael hade popkänsla, om det råder ingen tvekan, vilket försäljningssiffrorna bekräftar, men han stod med båda fötterna fast förankrade i soulen och funken som fostrade honom. Att kalla det han gjorde för blott pop är att kraftigt förenkla det.

I dag skulle han ha fyllt 60 år. Detta inlägg är min hyllning till mannen som gav mig mitt musikintresse, det intresse som givit så mycket i så många år. Dagen till ära rankar jag här hans, i min mening, 60 bästa låtar. I vanlig ordning med kommentarer till varje låt. På listan samsas megahits, med mindre hits, albumspår, rariteter och outgivna låtar. Det blir låtar från hela karriären. Från tidiga Jackson 5, via de tidigaste soloplattorna, till åren då han var planetens största artist. I slutet av inlägget hittar ni en spellista med de låtar som finns att tillgå på Spotify.

Varsågoda.

 

60. Bad

År: 1987

Album: Bad

– En av Michaels mest ikoniska låtar. Ursprungligen tänkt som en duett med ärkerivalen Prince, men denne backade. Det gick bevisligen rätt så bra ändå. Låten blev en megahit, ”who’s bad?” en catchphrase som fortfarande lever, och videon, regisserad av ingen mindre än Martin Scorsese, är en av Michaels allra bästa.

 

 

59. Don’t Walk Away

År: 2001

Album: Invincible

– En riktig tårdrypare om förlorad kärlek, och en av få låtar från sista plattan Invincible som verkligen bränner till. Michael sjunger med otrolig närvaro, och det är inte utan att man spekulerar i vem han har i tankarna här. Mellan 1994-1996 var MJ som bekant gift med Lisa Marie Presley, och enligt denne ska de ha haft ett av-och-på-förhållande även under efterföljande fyra år – alltså under inspelningen och arbetet med Invincible. Michael sjunger låten med ett patos som bara kan komma från någon som levt texten.

 

58. Up Again

År: 1973

Album: Music & Me

– Stämningsfull och tidstypisk soulballad, med en sjujäkla refräng. Det är lätt att glömma att Michael faktiskt släppte ett knippe soloalbum innan Off the Wall (1979). De må vara något sämre, men innehåller ändå en rad pärlor.

 

57. Keep the Faith

År: 1991

Album: Dangerous

– Otroligt upplyftande, om än soundmässigt något daterad, gospeldänga från spretiga plattan Dangerous. Michael vårdade väl även denna sida av sitt musikaliska arv.

 

56. What You Don’t Know (The Jackson 5)

År: 1974

Album: Dancing Machine

– Idéen om att bröderna Jackson tog ut de kreativa svängarna först efter att de lämnat Motown är i min mening något överdriven. Lyssna bara på What You Don’t Know. Många mil ifrån poppen i I Want You Back och The Love You Save, och betydligt närmare funkiga rytmexperimenten i senare hits som Shake Your Body. Lyssna på det intrikata trumkompet, på den futuristiska syntslingan, på den fuzziga gitarren.

 

55. Monkey Business

År: ca. 1990-1991

Album: Osläppt fram till 2004 – då utgiven på boxen The Ultimate Collection

– Michael sägs ha spelat in upp emot 70 låtar inför Dangerous-plattan (och han skrev merparten av dessa själv). En av de låtar som ratades var denna deep south-souliga groove-historia, som osar sex och synd. Den är utan tvekan bättre än flera av de låtar som faktiskt kom med på Dangerous.

 

54. History

År: 1995

Album: HIStory – Past, Present and Future: Book 1 (kommer i fortsättningen att refereras till som blott HIStory)

– En låt som skyms lite bakom alla samplingar, men som egentligen är riktigt bra. Verserna är aggressiv r’n’b, som närapå drar åt rap. I refrängerna lättas stämningen upp och Michael ihop med vokalgruppen Boyz II Men bjuder på mäktig och soulig gospel. Mycket fint.

 

53. One More Chance

År: 2003

Album: Number Ones

– Sista singeln att släppas under Michaels livstid. En högklassig soulballad signerad R. Kelly. Kanske inte lika mäktig (och inte i närheten av lika framgångsrik) som You Are Not Alone (Kellys kändaste MJ-samarbete), men utan tvekan en rörande historia som Michael framför mycket känsla.

 

52. Tabloid Junkie

År: 1995

Album: HIStory

– På 90-talet experimenterade Michael med nya hårdare, mer metalliska sound. Han lyssnade på Nine Inch Nails och gick igång på att skapa nya ljudbilder. Detta hörs i många låtar på samtliga av Michaels 90-tals-plattor. Inte minst i Tabloid Junkie – en fullständigt ursinnig attack på media och deras försök att tillintetgöra honom – och alla de enfaldiga som sväljer vad skvallerpressen kokar ihop.

 

51. You Are Not Alone

År: 1995

Album: HIStory

– HIStory var en spretig platta – precis som alla skivor post Quincy Jones. Den rymde hårda ljudexperiment likt nyss nämnda Tabloid Junkie, men också klassiska soul- och gospel-ballader som You are not Alone – skriven av R. Kelly, som då var något av mästare på det gebitet. Låten blev en jättehit, och Michaels sista singeletta i USA. Även videon är klassisk. Där syns Michael mysa i bara mässingen ihop med frugan Lisa Marie.

 

50. Serious Effect (feat. LL Cool J)

År: ca 1990

Album: osläppt

– Ännu en höjdar-outtake från Dangerous-tiden som fick stryka på foten. Michael sjunger rått och dessutom i ett lägre register än man är van vid. LL Cool J, vid tiden för inspelningen världens hetaste rappare, gästar och hade varit ett välkommet inslag på Dangerous-plattan, och dessutom skänkt mycket street-cred åt Michael.

 

49. Dangerous

År: 1991

Album: Dangerous

– Michael avslutar den mycket ambitiösa, spretiga, men väldigt mogna Dangerous-plattan med det mörka titelspåret. Plattan innehåller en rad ljusa och hoppfulla låtar, men skyggar definitivt inte för mörkret – oavsett om det kommer från samhället eller från mänskliga relationer – och det är mörkret som avslutar skivan. Till ett industriellt new jack swing-funkigt komp pratsjunger Michael om en opålitlig, lömsk, men samtidigt väldigt lockande femme fatale (ett ämne som han återkom till gång på gång under hela karriären). Bäst är den sista versen:

And her mouth was
Smoother than oil
But her inner spirit and words
Were as sharp as
A two-edged sword
But I loved it
‘Cause it’s dangerous

 

48. Is It Scary?

År: 1997

Album: Blood on the Dancefloor

– Michael älskade skräck och gotik – och på Is It Scary når det sitt klimax. Här parar han gotiskt och skräckromantiskt bildspråk med det djupt personliga. 1997 hade Michael varit driftkucku och paria i media i över tio år, och de senaste årens anklagelser hade sårat honom värre än något annat tidigare. I en rad låtar under mitten av 90-talet gav han svar på tal – och Is It Scary är en av höjdpunkterna. Likt en minstrel-uppträdare tar han här på sig rollen som ”freak” – eftersom det är det som förväntas av honom. Han sjunger:

Am I amusing you
Or just confusing you
Am I the beast
You visualized
And if you want to see
Eccentric oddities
I’ll be grotesque
Before your eyes

Men i en senare vers påminner han dock lyssnaren om sitt sanna väsen:

But if you came to see
The truth, the purity
It’s here inside
A lonely heart

Men vem Michael egentligen var gav ju gemene man blanka fan i. Det som stod i kvälls- och skvallerpressen var ju så ofantligt mycket skojigare.

 

47. 2000 Watts

År: 2001

Album: Invincible

– Jag snackade om Michaels låga register i Serious Effect – men vänta tills ni hör 2000 Watts. En kantig och hård beat- och rytmorgie där Michael använder en röst man fick höra alldeles för lite av. Vilket brett register den mannen hade. En fantastisk låt.

 

46. Will You Be There?

År: 1991

Album: Dangerous

– Låten inleds med Beethovens nionde symfoni, innan den övergår i en gospel om att härda ut i en värld som kanske inte alltid vill en gott.

But they told me, a man should be faithful
And walk when not able
And fight till the end but I’m only human,

sjunger Michael i ett av låtens starkaste partier.

Men bäst är de närmast baptistiska improvisationerna under låtens mittenparti. Där är han inte längre the King of Pop – där är han Baptistpastor Michael Jackson. En roll som klädde honom synnerligen väl. Mer om den lite senare i listan.

 

45. Blood on the Dancefloor

År: 1997

Album: Blood on the Dancefloor

– Klassisk MJ på många sätt: en noir-ig femme fatale-historia det går ypperligt att dansa till. Men vad gör det att man hört det förr, när Michael gör det så bra? I USA gjorde den inte mycket väsen ifrån sig, men i Europa blev den en stor hit (singeletta i Storbritannien). Jag minns klart och tydligt hur den, till min stora glädje, pumpades ut på både MTV och Z-TV, våren -97.

 

44. The Life of the Party (The Jackson 5)

År: 1974

Album: Dancing Machine

– Ännu en ursnygg funk-disco-dänga från vad som måste betraktas som ett av de bästa albumen som bröderna Jackson gjorde tillsammans. Den alltid så ambitiöse och drivne Michael hade ledsnat på Motown och deras sound. Han ville skriva egna låtar. Men till och med han måste ju ha uppskattat den här pärlan? Dancing Machine-plattan la grunden för det mer progressiva och utmanande materialet bröderna började skriva när de lämnade Motown två år senare.

 

43.  Cheater

År: ca 1987

Album: Osläppt fram till 2004 – då utgiven på boxen The Ultimate Collection

– En orgeldriven, svettig funkhistoria om otrohet. Michael låter lika delar kåt, tvärförbannad och obesvärat cool. Och man måste älska raderna:

Life is an aggravator
It all starts piling up
I broke my radiator – Vad menas?!

 

42. Price of Fame

År: ca 1987

Album: Bad 25

– Outtake från Bad-plattan, utgiven 2012 på jubileumsutgåvan. 1987 hade Michael ännu inte blivit alltför personlig i sina låtar. Det fanns vissa (tvetydiga) undantag, men inte mycket mer än så. Price of Fame är däremot väldigt personlig och tiden (eller Michael) var sannolikt inte mogen för ett sådant kliv än. Låten förblev gömd i 25 år.

1987 hade den då 29-årige Michael varit känd i nästan 20 år. Alla visste vem han var. Hans minsta steg kartlades. Hans privata affärer hängdes ut. Han hånades och förföljdes. Det hade börjat äta på honom. Rejält. Price of Fame handlar om precis detta. I första versen sjunger han brutalt ärligt: I want a face no one can recognize, in disguise. För en person med det mest omtalade ansiktet i världshistorien var detta mycket utlämnande.

Låten är också en i största allmänhet riktigt bra poplåt och Michael sjunger med stora mått patos. Den hade absolut förtjänat en plats på Bad, men ersattes sannolikt med Leave Me Alone – en låt som i luddigare ordalag tar upp ungefär samma teman.

 

41. This Time Around (feat. The Notorious B.I.G.)

År: 1995

Album: HIStory

– När jag var 11-12 hade jag på allvar börjat att upptäcka hiphopen, och jag hade två musikidoler: Michael Jackson och The Notorious B.I.G. Att dessa två dessutom hade gjort en låt ihop var (och är) förstås oerhört mäktigt. I dag skulle detta motsvara en duett med Thåström och Morrissey. Ni hör ju själva – sanslöst.

This Time Around är en av de många låtarna från mitten av 90-talet där Michael går till motattack mot alla de som misstrott, motarbetat, förtalat eller försökt sänka honom. Och frågan är om han någonsin låtit mer ilsken? This time around I’m takin’ no shit, sjunger han till ett hiphop-funkigt beat signerat Dallas Austin (en av dåtidens hetaste r’n’b-producenter). Han är svinförbannad och tänker inte censurera sig. Inte heller censurerar han Biggie (utan tvekan den starkast lysande stjärnan på raphimlen anno mitten av 90-talet), utan låter honom gå loss som vore det en överbliven vers från Ready to Die:

Listen, I’ve got problems of my own
Flashin’ cameras, taps on my phone
Even in my home I ain’t safe as I should be
Things always missin’
Maybe it could be my friends
They ain’t friends if they robbin’ me
Stoppin’ me from makin’ a profit, see
Apology shallow like the ocean
I guess I’ll resort to gun totin’
If I was dead broke and smokin’
I’d probably be by my lonesome
I’mma kill a nigga, I ain’t jokin’
Indo smoke got me chokin’, I’m hopin’
The fool comes slippin’
So I could blow’em open
This time around
I changed up my flow
Got rid of the rocks
Got pits by the door
A real set of peoples to watch my back
Stay away from strangers
So I won’t slack
And I know my nigga Mike like that,
Baby!

Det är ett fantastiskt samarbete mellan två giganter, från två olika generationer, inom afroamerikansk musik. Det hade kunnat bli pajigt, men blir precis så bra som man kan önska. Båda är ärliga i sitt uttryck och ingen håller tillbaka.

 

40. We are the World (USA For Africa)

År: 1985

Album: USA For Africa (singel)

– Visst, den är gränslöst smörig och svulstig på sant 80-tals-manér – men vilket pop-anthem det är, ändå, när man verkligen lyssnar. Melodin är klockren. Tillräckligt vemodig för att beröra och driva hem budskapet, men samtidigt tillräckligt catchy och trallvänlig för att sätta sig hos folk. Singeln sålde i drivor och förblir till dags dato en av de tio bäst säljande fysiska singlarna. Skriven ihop med Lionel Richie.

 

39. I Wanna Be Where You Are

År: 1972

Album: Got to Be There

– Oemotståndlig pop-soul-eufori, hämtad från Michaels första soloskiva.

 

38. Mama’s Pearl (The Jackson 5)

År: 1970

Album: Third Album

– Mer pop-soul-eufori, denna gång med bröderna. 1970 var J5 redan framme vid sitt tredje album, och materialet var ojämnare än på de två föregående skivorna. Men det saknades inte pärlor

 

37. Show You the Way to Go (The Jacksons)

År: 1976

Album: The Jacksons

– 1976 hade bröderna Jackson äntligen lämnat Motown och kunde på allvar börja utforska vuxnare material. De bytte namn till The Jacksons och yngsta brodern Randy ersatte avhoppade Jermaine, som blev kvar på Motown eftersom han var gift med Motown-bossen Berry Gordys dotter. De skrev på för Epic Records och slog sina påsar ihop med hitmakarna från Philadelphia Kenny Gamble och Leon Huff – kända för sin Philly Soul. Show You…var en av hittarna från plattan och dess blandning av tidstypisk Philly soul, komplett med snygga stråkarrangemang, och luftig mid-tempo-disco gör den till en av brödernas bästa låtar.

 

36. Dancing Machine (The Jackson 5)

År: 1974

Album: Dancing Machine

– Som jag nämnde tidigare var tiden på Motown inte bara lättsam pop-soul. Näst sista plattan Dancing Machine var soundmässigt minst lika utmanande som det mesta de släppte följande år som The Jacksons. Plattans sannolikt bästa låt är den oerhört coola funk-disco-exercisen till titelspår. 1973 framförde de låten på anrika musikprogrammet Soul Train, och framförandet av inte minst dansrutinen The Robot är ett av de tidigaste exemplen på Michael som utomvärldslig dansare. Måste ses.

 

35. You Rock My World

År: 2001

Album: Invincible

– Det var den första nya låten från Michael på över fyra år – och vad mycket gott den lovande inför kommande albumet. YRMW lät som en Off the Wall för 2000-talet. Äntligen skulle han komma tillbaka till toppen! Dessvärre visade sig Invincible vara ett överjäst och överambitiöst hopkok av alldeles för många stilar och låtskrivarpartners, och inte mycket på skivan lät som YRMW. Men låten, med sitt tidlösa och luftiga neo-soul-sound, står sig än i dag.

 

34. Who Is It

År: 1991

Album: Dangerous

– Ett slags svartsjukt syskon till Billie Jean. Båda låtarna är mörka, ljudmässigt spännande låtar med grymma basgångar, där textjaget på olika sätt brottas med en femme fatale. I Billie Jean är hon en stalker och i Who Is It en bedragerska. Billie Jean är universellt erkänd som ett mästerverk, och det med rätta, men Who Is It tycks förbli en förbisedd pärla. Videon, regisserad av en ung David Fincher, är också en höjdpunkt.

 

33. The Lady in My Life

År: 1982

Album: Thriller

– Listans första Thriller-låt! En av två låtar från den plattan som inte släpptes som singel (den andra är Baby Be Mine), men The Lady…är knappast något utfyllnadsspår. Här möter Frank Sinatra Marvin Gaye, och Stevie Wonder dirigerar. Resultatet är hänförande sängkammarsoul.

 

32. P.Y.T. (Pretty Young Thing)

År: 1982

Album: Thriller

– Listans andra Thriller-låt är upbeat och smittsam 80-tals-funk, toppad med call-and-response-körer, vocoder och en Michael som försöker prata omkull sitt kärleksintresse med sin bästa sängkammarröst.

 

31. If You Don’t Love Me

År: ca 1990

Album: Osläppt

– Ännu en fantastisk låt som ratades till Dangerous-skivan. Här hörs ekon från tidig 60-tals-soul och låtar som Do You Love Me, Twist and Shout och It Takes Two. Sångmelodin i verserna är mästerlig och så oerhört catchy och refrängerna är rena urladdningar. Den hade låtit ganska off på Dangerous, det medger jag, men den förtjänar verkligen att ges ut.

 

30. Earth Song

År: 1995

Album: HIStory

– Michael Jackson låg i framkant även vad gäller miljöfrågor – något som i dag är omåttligt hett. Redan 1995 varnade han för antropocentrismens påverkan på miljön – och han gjorde det med en sjujäkla mäktig gospel. Liveversionen från Brunei(!) 1996 är makalös.

 

29. Shake Your Body (Down to the Ground) (The Jacksons)

År: 1978

Album: Destiny

– En åtta minuter lång funkuppvisning, skriven av Michael och Randy, som inte lät som något annat på Billboards topp 10 vid den tiden. Bröderna Jackson hade här blivit riktigt varma i kläderna och visade utan omsvep hur pass kreativa de var när de fick fria händer.

 

28. Dreamer (The Jacksons)

År: 1976

Album: The Jacksons

– En luftig, svävande och soulig discoballad signerad Gamble & Huff. Melankolin i melodin går igen i texten om olycklig kärlek och livet som hopplös romantiker. Att Michael relaterar extra mycket till den här låten går knappast någon förbi.

 

27. The Love You Save (The Jackson 5)

År: 1970

Album: ABC

– Oemotståndligt catchy pop-soul från bröderna. Gruppens tredje raka singeletta och en av deras kändaste hits. Blir man inte glad av denna är det nog kört.

 

26. In the Closet

År: 1991

Album: Dangerous

– Frågan är om Michael någonsin låtit kåtare eller mer förförisk än han gör på denna New Jack Swing-funkiga hit om förbjuden frukt och hemliga förbindelser. Videon, där han oblygt åmar sig med Naomi Campbell, matchar mer än väl låtens budskap och känsla. Så till den grad att den förbjöds i Sydafrika.

 

25. Another Part of Me

År: 1987

Album: Bad

– Euforisk 80-tals-funk som ursprungligen medverkade i sci-fi-filmen Captain EO från 1986, som Michael gjorde ihop med George Lucas och Francis Ford Coppola. Låten är Michael i sitt esse, görande det han gjorde bäst, nämligen sexig, fysisk och melodiös funk med popkänsla.

 

24. They Don’t Care About Us

År: 1995

Album: HIStory

– 90-talets bästa protestlåt? Sannolikt. Michael har aldrig, vare sig förr eller senare, låtit så här politiskt indignerad på skiva. Till ett aggressivt tribal-beat, samplade polisradior, ilskna gitarrer och subtila gospelkörer fräser Michael ur sig den fenomenala texten om polisbrutalitet, svartas utsatthet och medias angrepp på honom själv. Men han visar också långfingret åt alla som försökt sätta dit honom (Beat me, bash me, you can never trash me/hit me, kick me, you can never get me), och passar på att hylla Martin Luther King. En helt igenom fantastisk låt.

 

23. For All Time

År: Oklart. Vissa säger Thriller-eran, andra Dangerous. Röst- och sound-mässigt lutar det definitivt åt det sistnämnda.

Album: Thriller 25

– Hur en sådan här makalöst vacker låt inte fick en ordentlig release är helt obegripligt. Denna utsökta och 90-tals-doftande r’n’b-ballad hade kunnat bli en monsterhit. Den har utan tvekan melodin och den där avgörande blandningen av melankoliskt patos och hoppfull värme. Michael sjunger den med otrolig närvaro.

 

22. Beat It

År: 1982

Album: Thriller

– Vad kan man säga om Beat It som inte redan är sagt? På sina fyra minuter sprängde Michael och låten dåtidens popmusikaliska ras- och estetik-gränser. Låten är r’n’b i grunden, melodin och refrängen är pop-guld och gitarrerna signerade dåtidens stora gitarrhjälte Eddie Van Halen är ren och skär rock’n’roll. Det är en sällsynt perfekt symbios mellan vitt och svart. Nu tar vi dessa saker för givet, men 1982 var det allt annat än självklart. Inte sedan Elvis tidiga singlar från mitten av 50-talet hade det vita och svarta USA mötts på det här sättet. Och allt låter enkelt, självklart och alldeles fantastiskt. Låten blev välförtjänt en av Michaels allra största hits.

 

21. Liberian Girl

År: 1987

Album: Bad

– Michael hyllar sitt afrikanska arv och Afrikas kvinnor i denna förbisedda pärla från Bad. Det atmosfäriska och organiska arrangemanget frammanar bilder av ett tropiskt skymningslandskap och tvingar Michaels vita publik att se skönheten i Afrika och dess kvinnor. Helt klart en av Michaels bästa och mest originella ballader.

 

20. Stranger in Moscow

År: 1995

Album: HIStory

– HIStorys bästa låt är en ömsom bluesig, ömsom nästan eterisk och drömsk, klagan över ensamhet och ett inre inferno – utspelad på Moskvas gator. Låten skrevs under Dangerous-turnéns stopp i Moskva hösten 1993. Då låg Michaels tillvaro farligt nära avgrunden. En före detta vän till Michael hade under sommaren anklagat Michael för sexuella övergrepp på dennes son. Utredningen lades ner, inga bevis hittades, och långt senare uppdagades det att det hela var fabriceringar. Men skadan var skedd, och det gör sig påmint i flera låtar från den här tiden – men aldrig så naket, så sårbart eller så bottenlöst melankoliskt som i Stranger in Moscow.

 

19. Ain’t No Sunshine

År: 1972

Album: Got to Be There

– Vissa artister var livsfarliga när det kom till covers. Elvis Presley var en sådan. Frank Sinatra likaså. Till viss del Johnny Cash. De fick en att aldrig mer ägna originalen en tanke. Michael Jackson spelade inte in många covers, men när han gjorde det sopade han mattan med originalen. Som i fallet med Bill Withers jätteklassiker Ain’t No Sunshine. Den då 13-årige Michael levererar sin tolkning med sanslös patos, till ett ursnyggt 70-tals-soul-arr och det finns plötsligt ingen anledning längre att lyssna på Withers (lysande) original. Än mindre på de många tafatta tolkningar som senare gjorts.

 

18. Dirty Diana

År: 1987

Album: Bad

– Tung, mörk, nästan filmisk (stråkarna! atmosfären! narrativet!) rock-soul om…you guessed it – en hänsynslös femme fatale och groupie. Till soundet är det en mer dramatisk Beat It, en Beat It 2.0. Denna gång står Billy Idols gitarrist Steve Stevens för gitarrsolot. Och vilket solo det är. Brännande, sprakande, närmast pyrotekniskt, dundrar det ut ur högtalarna och upp mot skyarna. Eddie Van who?!

 

17. This Place Hotel (The Jacksons)

År: 1980

Album: Triumph

– Jag har pratat mycket om Michaels fallenhet för/besatthet vid femme fatales, och det var med denna låt det började. Bröderna Jacksons mardrömsskildring av ett kraschat förhållande och en kvinna som inte går att räkna med, är ett goth-souligt mästerverk och brödernas bästa låt under namnet The Jacksons.

 

16. Morphine

År: 1997

Album: Blood on the Dancefloor

– Det finns underskattade och förbisedda låtar – och så finns det Morphine. Vad som sannolikt är Michaels mest personliga och samtidigt mest kreativa och originella låt gavs ut 1997, gömd på HIStory-appendixet Blood on the Dancefloor. Morphine är nyckelhålet in till Michaels innersta väsen, åtminstone anno 1990-talet. Musiken är exemplariskt utförd industri-funk och låter som om Trent Reznor runt Downward Spiral fått för sig att jamma med James Brown omkring The Payback – med Michael Jackson hållande i taktpinnen. Det är rått, tungt, monotont och samtidigt jävligt svängigt. Texten i sin tur blottar oblygt Michaels missbruk av demerol, morfin och annat lugnande och smärtstillande. 1984 brände Michael skalpen under en reklamfilmsinspelning för Pepsi, varpå han tvingades börja använda smärtstillande medel. Allt eftersom torskade han, och när de vettlösa anklagelserna om pedofili närapå rämnade hans tillvaro i början av 90-talet hänföll han helt åt preparaten. Fullt förståeligt. Han provade på rehab 1993, men beroendet kom och gick. Hur pass beroende han var under senare delen av sitt liv kan man bara spekulera i. 2009 gick han outsägligt tragiskt bort av en överdos av narkosmedlet Propofol, som hans läkare utfärdade och injicerade för att stävja Michaels sömnlöshet. Att det här finns en koppling till Michaels tidigare missbruksproblematik råder det knappast någon tvekan om.

 

15. Working Day and Night

År: 1979

Album: Off the Wall

– Ännu en rytm-, percussion- och funk-orgasm. Låten inleds effektivt med Michaels patenterade beatboxande och röst-tics och växer sedan succesivt till den ljudexplosion den är – i takt med att textjagets oro för otrohet växer. En helt igenom mästerlig låt.

 

14. Off the Wall

År: 1979

Album: Off the Wall

– Titelspåret till vad som många anser vara Michaels bästa platta (det tvistas i regel om det är den eller Thriller). En funkig soul-disco-pärla i midtempotakt, om att skaka av sig livets vedermödor på dansgolvet och på klubben. En rätt enkel låt, men sanslöst snygg och bra. Skriven av engelsmannen Rod Temperton, som senare skulle komma att skriva ett annat klassiskt titelspår – nämligen det till Thriller.

 

13. Give in to Me

År: 1991

Album: Dangerous

– Michael hade gjort rock förr (Beat It, Dirty Diana…), men aldrig på det här sättet. Give in To Me är rå och personlig, från själens mörka vrår. En kall och dunkel historia om kärlek och besatthet, tro och otro, förakt och förälskelse. I verserna är han sårad och sårbar, och han blottar sina känslor, medan han i refrängerna förvandlas till någon helt annan. Där uppvisar han kraft, hänsynslöshet och även sensualitet. Han kräver underkastelse och att kärleksintresset helt sonika ska stilla hans begär. Med tsunamistyrka i rösten sjunger han:

Love is a feeling
Give it when I want it
‘Cause I’m on fire
Quench my desire
Give it when I want it
Talk to me woman
Give in to me

Och då har vi inte ens nämnt Slashs (gitarrist i Guns N Roses, då världens tveklöst största rockband) fullkomligt furiösa urladdning till gitarrsolo. Slash spelade även i introsegmentet till Black Or White (också från Dangerous-plattan), och på varje MJ-skiva fram till Invincible (2001) – och man förstår varför.

 

12. With a Child’s Heart

År: 1973

Album: Music & Me

– Michaels bästa sololåt, pre Off the Wall, är en helt igenom mästerlig och oerhört atmosfärisk 70-tals-soulballad, om vikten av att ha barnasinnet kvar. Michael var vid inspelningen 14 år, men hade levt otaliga liv, lät det som och kändes det som när man lyssnade på hans inspelningar. With a Child’s Heart är också ännu ett exempel på Michael som livsfarlig uttolkare av andras låtar. Hur många kan i ärlighetens namn säga sig föredra Stevie Wonders original efter att ha hört Michaels cover?

 

11. Wanna Be Startin’ Somethin’

År: 1982

Album: Thriller

– Futuristisk, elektronisk, pulserande, febrig, manisk, kåt, paranoid och euforisk mardrömsfunk (med en släng av subtil black pride) från mästaren själv. Vilken låt! Vad mer lät som denna 1982? Ingenting. Vad kan mäta sig i dag? Inte ett dugg. Öppningslåten på Thriller sätter ribban rejält högt och visar att väldigt mycket har hänt på de tre år som gått sedan Off the Wall (som ju i sig la den kreativa ribban ruggigt högt!). Och så har vi texten, den fenomenala texten – om sjukdom (fysisk och psykisk), sammanbrott, förföljelsemani och förtal. Och swahili-mässandet som låten kulminerar i är ännu en höjdpunkt i en låt fullsprängd med höjdpunkter. Om den har Mark Anthony Neal, amerikansk författare och professor i afroamerikansk kultur, sagt följande: ”These are the moments that most casual listeners of Jackson’s music continues to miss. For those who read Jackson’s ever devolving facial features as some evidence of racial self-hatred, Wanna Be Startin’ Somethin’ is Jackson’s unspoken retort, as he summoned the Orishas in a way never before experienced in American pop music.” Väl rutet!

 

10. Baby Be Mine

År: 1982

Album: Thriller

– Hur hög nivån är på Thriller, där sju av nio spår blev singlar, blir plågsamt tydligt när ett mästerverk som Baby Be Mine får nöja sig med att förbli albumspår. En vanlig dödlig artist hade skyndat sig med att ge ut den som singel, och sedan skrattat hela vägen till banken. För hitpotential finns i överflöd, hos detta luftiga och skimrande stycke pop-soul.

 

9. I’ll Be There (The Jackson 5)

År: 1970

Album: Third Album

– Titeln är en Four Tops-referens (likaså utropet mot slutet: ”Just look over your shoulders, honey!”). The Temptations hade dödat för harmonierna. Men J5, och i synnerhet deras 12-årige och överjordiske sångare, spelar i en helt egen liga här. Ett tidlöst mästerverk och ett riktmärke för alla som vill göra popballader.

 

8. Get on the Floor

År: 1979

Album: Off the Wall

– 1977-78 spelade Michael in filmen The Wiz (en urban adaption av Trollkarlen från Oz, med bara afroamerikaner i ensemblen). Lediga kvällar tillbringades med stor behållning på Studio 54 på Manhattan – vid den tiden planetens hetaste klubb. Sannolikt ligger detta till grund till varför Get on the Floor låter så ohämmat äkta i sin euforiska och funkiga glädje. För frågan är om Michael någonsin låtit lika otyglad och uppsluppen som här? Och sedan har vi musiken, arrangemanget. Varje gång jag lyssnar slås jag av hur vansinnigt snygg och välproducerad och -arrangerad den här låten är. Stråkarrangemanget är ej av denna värld. Samma gäller rytmerna (den stenhårda basen! Paulinho Da Costas afrikanska percussion!). Och den subtila gitarren andas något farligt, något sexigt, något hotfullt. Detta är ett dansgolvsmästerverk som aldrig kommer upphöra att låta fräscht eller sexigt.

 

7. Who’s Lovin’ You (The Jackson 5)

År: 1969

Album: Diana Ross Presents The Jackson 5

– Det finns bra covers, det finns fantastiska covers. Och så finns Jackson 5:s Smokey Robinson-tolkning Who’s Lovin’ You. Hur en elvaåring kan sjunga så här bra (och då snackar vi inte talangjakts-lillgammalt-bra), hur en elvaåring kan förmedla känslor som vanligtvis är reserverade för betydligt äldre sångare, sångare som varit i helvetet och vänt (vi snackar Otis Redding, Elvis Presley, Aretha Franklin), kommer jag aldrig att begripa. Michael sjunger med hela jordens tyngd på sina späda mellanstadieaxlar, med ett hjärta sänkt av motgångar, svek och krossade drömmar. Han sjunger rått, som en Muddy Waters eller John Lee Hooker, och man glömmer fullständigt bort att grabben är blott elva år. Detta skulle mycket väl kunna vara alla tiders bästa cover.

 

6. Don’t Stop ‘Til You Get Enough

År: 1979

Album: Off the Wall

– Ohämmad glädje i denna funkexplosion, som andas frigörelse och en ny tid. Detta var rent officiellt Michaels första komposition som soloartist, det var det första spåret på första soloskivan som vuxen och hans första singeletta som soloartist sedan 1972. 1979 var också året som Michael blev myndig och året då hans far Joe Jackson upphörde vara hans manager. Don’t Stop…är ljudet av en naturkraft som i åratal bidat sin tid och nu äntligen släpps lös.

 

5. I Want You Back (The Jackson 5)

År: 1969

Album: Diana Ross Presents The Jackson 5

– Pop-perfektion. Inget annat än ren och skär pop-perfektion. Det blir inte bättre pop än så här. Pianot i introt, basen som lägger grunden, gitarren som följer, och så stråkarna…stråkarna! Och den oemotståndliga, mästerliga melodin. Och så den där elvaårige sångaren, som sjunger med en omöjlig lidelse och passion. Man häpnar varje gång man hör låten.

 

4. Rock With You

År: 1979

Album: Off the Wall

– Michael följer upp euforin i Don’t Stop…med den silkeslena discosoulen i Rock With You – och ännu en perfekt komponerad, arrangerad och producerad låt vecklar ut sig. De svävande stråkarna, den mjuka Nile Rodgers-minnande gitarren som knappt hörs men som ändå är fullständigt oumbärlig, den skimrande synthen, rytmsektionen som allt böljar fram på – och så sängkammar-Michael i högform, som försiktigt men självsäkert leder sitt kärleksintresse ut på dansgolvet (eller in i sängkammaren?). Allt sitter. Rock With You är blåkopian för allt vad R Kelly, Frank Ocean, The Weeknd och dess likar gjort sedan dess.

 

3. Man in the Mirror

År: 1987

Album: Bad

– Michael Jackson, likt en mängd artister före honom, influerades av gospeln. Jag har varit inne på det ett flertal gånger under listan, men starkast och bäst lyser de influenserna igenom i mästerstycket Man in the Mirror. Under sina dryga fem minuter går den från modern, sparsmakad ballad till rå sydstatsgospel, med en Michael som likt en otyglad baptistpastor predikar textens budskap om solidaritet och rättvisa. 1988 framförde Michael låten på Grammy-galan, ihop med gospelgruppen The Andraé Crouch Singers (som också hörs på albumversionen). Där växte låtens improviserade (och redan mäktiga) coda till något alldeles oerhört. I över tre minuter går Pastor Jackson loss och improviserar fram ett helt nytt stycke, som hämtat från moderns lilla födelseort i Alabama. Under dessa tre minuter hyllar han klarare än någonsin sitt arv, musikens rötter och sitt folk. Se framförandet här.

 

2. Human Nature

År: 1982

Album: Thriller

– Urban, atmosfärisk soul har aldrig låtit bättre. Textjaget, uppfylld av längtan, desperation och tillförsikt, vandrar genom New York i skymning. Han möter någon, sitt kärleksintresse, men är hon på riktigt? Är hon blott en symbol för staden i sig? Texten väcker fortfarande tankar och frågor. Human Nature är Michaels kanske mest drömska och fantasieggande låt.

 

1. Billie Jean

År: 1982

Album: Thriller

– Vad i hela friden finns det kvar att säga om en megaklassiker som Billie Jean? Ska man välja en enda låt som definierar Michael Jackson, då måste det bli denna. Billie Jean är ett mästerverk. Det ordet har använts förr, om flera låtar på den här listan, men allra bäst klär det Billie Jean. Efter alla dessa år bibehåller den sin mörka, suggestiva, paranoida lyskraft. Lyssnar man på låten kliver man omedelbart in i det hotfulla skugglandskap som gäckar textjaget, där ingen riktigt går att lita på. Texten är fortfarande en av Michaels allra bästa. Och visa mig en låt som är bättre producerad eller snyggare arrangerad. Omöjligt.

Billie Jean förtjänar utan tvekan att kallas Michael Jacksons bästa låt. Och då har jag inte ens nämnt Motown 25-framförandet eller den fantastiska musikvideon

 

Och det var allt. Nu återstår bara att önska grattis på födelsedagen till denna GIGANT!

Och här finns spellistan:

En klassiker: THE CURE – PORNOGRAPHY

JPEG-bild-B33F17867C8F-1

Det är dags att med försiktiga steg försöka att introducera ett nytt inslag på 482 MHz. I likhet med bland andra Pitchfork, Hymn och (hopplösa och oläsliga) Gaffa ska jag med jämna mellanrum ägna en klassisk skiva en djupare analys. Vad som betraktas som klassiker är ganska godtyckligt, men någon slags vedertagen uppfattning om skivan i fråga som en klassiker ska helst finnas. Det kan, för att exemplifiera, vara fråga om en odiskutabel mainstream-klassiker (typ: Thriller) eller en indie-motsvariget (typ: Fevers and Mirrors). Eller något mittemellan. I dag, för att sparka igång, har jag valt The Cures mardrömsskildring Pornography, från 1982. Av många betraktat som bandets mästerverk, men av lika många andra är den fullständigt ogenomtränglig. Men om att det är en klassiker råder det ingen tvekan. Låt oss börja.

”People have often said, ‘Nothing you’ve done has had the same kind of intensity or passion.’ But I don’t think you can make too many albums like that, because you wouldn’t be alive.”Robert Smith i en intervju med Rolling Stone, 2004.

1982 var The Cure ett band i spillror. Drogmissbruk, supande, och ett till synes ändlöst turnerande hade gjort slarvsylta av Robert Smiths psyke. Bandet hade funnits sedan 1976, singeldebuterat 1978, men aldrig haft några riktiga hits. Sedan -79 hade de släppt en platta om året, och turnerat med samtliga. Efter turnén som följde albumet Faith, bandets tredje fullängdare, var de slutkörda. De hade färdats runt hela jorden, men i stället för att samla sig, hämta andan och kanske återknyta kontakten med nära och kära gick de in i RAK-studion i London för att spela in sitt fjärde album i början av 1982.

Rent kreativt var vägen mot Pornography inte särskilt ojämn. För varje skiva, sedan den taggiga och mycket lynniga postpunk-pop-debuten Three Imaginary Boys från 1979, via 1980 års minimalistiska och kyliga Seventeen Seconds och den grådisiga och tungt melankoliska Faith från 1981, hade de rört sig med stadiga, om än tunga, steg mot avgrunden och ett allt tätare mörker. Pornography var sista anhalten. Pornography kunde, närmast deterministiskt, bara bli avgrunden själv.

Smith, knäckt av den senaste tidens påfrestningar, hade bestämt att skivan skulle bli tyngre och mörkare än något de gjort tidigare. Inte minst skulle detta avspeglas i texterna. Han tillbringade en inspirerad helg i en väderkvarn(!) i Guildford i sydöstra England där han skrev ihop de mardrömslika texterna på ett stream-of-consciousness-sätt. Robert Smith sa 2003 att planen med Pornography var att göra en sista skiva, en riktig ”fuck-off-platta”, och sedan lägga ner bandet. Han hade också övervägt självmord, men såg som alternativ att göra en skiva som i stället gav uttryck för just de känslorna. Ur detta föddes alltså Pornography, som släpptes 4 maj 1982 på Fiction Records.

Där föregångaren Faith var melankolisk, vindpinad, grå och grubblande är Pornography mer utåtagerande. Den är aggressiv, men på ett sätt som har vare sig med punk eller postpunk eller ens vanlig ilska att göra. Ej heller med rock’n’roll. Pornographys aggressivitet är sammansatt av självförakt, nihilism och en verklighet som av olika anledningar har krackelerat. Till tunga trummor, tribal-rytmer, mullrande basljud, kyliga gitarrslingor och mörkt skimrande syntar gestaltas detta med en fruktansvärd intensitet. Det är en klaustrofobisk platta. Till skillnad från senare Cure-klassiker som Disintegration, som präglas av ett luftigt, vått och regnpiskat sound, är Pornography-soundet till stor del kruttorrt och stramt. Det ligger tätt, tätt, för att pricka in klaustrofobin och känslan av världen som rämnar. Pornography existerar i ett mycket litet, mycket mörkt och skitigt rum, där väggarna kryper närmare och närmare och syret minskar för varje andetag du tar.

Här är låtarna som utgör denna nattsvarta skiva:

1. One Hundred Years

– Programförklaringen, kan man säga. Nihilismen som dominerar både ljud- och textvärlden på den här skivan är sprungen ur öppningslåtens öppningsrad: ”It doesn’t matter if we all die”. Sedan staplas förvridna feberbilder på varandra: ett postindustriellt kontorsliv utan mening eller riktning, en ängslig kärleksrelation, militarism och självmord. Alltmedan elektroniska trummor hamrar och lika delar majestätiska och lika delar arga gitarrer ringer och river genom låten.

2. A Short Term Effect

– Mer feberbilder om död och obehagligheter. Till ljudet av psykedeliska gitarrer och röster. Knappast plattans bästa låt, men klart spännande.

3. The Hanging Garden

– Skivans enda singel. Tog sig märkligt nog in på Englandslistans topp 40 (om än bara för en vecka). En mullrande tribal-gothig historia om naturens mest primitiva uttryck. Hur mycket på den där listan lät som The Hanging Garden? Ettan var Irene Caras Fame och tvåan Come On Eileen.

4. Siamese Twins

– Monotont och malande om självdestruktivitet och smuts – och den monumentala skammen morgonen efteråt.

5. The Figurehead

– Efter fyra rätt hänsynslösa låtar börjar den kompakta mardrömsstämningen så smått luckras upp. Förstå mig rätt, The Figurehead är kolsvart. Vi snackar domedagstrummor, en djup djup bas och iskalla gitarrer – men soundet andas mer. Det är atmosfäriskt och luftigt på ett sätt som vi inte hört sedan någon gång kring Faith. Syntar hörs och det finns ett visst andrum i ljudlandskapet som vi inte hört tidigare på skivan.

6. A Strange Day

– Och det fortsätter och når ett slags kulmen på A Strange Day – skivans allra bästa låt och en av bandets bästa låtar överhuvudtaget. A Strange Day pekar bakåt mot stämningsstycken som The Funeral Party och inte minst framåt i tiden mot de mest atmosfäriska spåren på Kiss Me Kiss Me Kiss Me och hela Disintegration-skivan. Här samsas mörkret med atmosfär och inte minst melodi. För första gången på skivan tränger en stark melodi igenom. A Strange Day är en skimrande gråsvart ballad om jordens undergång och dess nyansrikedom är fullständigt oumbärlig för Pornography-plattan.

7. Cold

– Aldrig har väl en låt haft en mer passande titel? Isande syntar dominerar den här låten och den kyliga atmosfären som först anades på The Figurehead och sedan kulminerade på A Strange Day fortsätter på Cold. Att lyssna på Cold att befinna sig i en mörk och kall grotta. Ett fantastiskt stämningsstycke, som få band klarar av lika bra som The Cure.

8. Pornography

– Ljudkollage, snedtripps-psykedelia och en huvudstupa störtdykning tillbaka ner i avgrunden efter en stunds andhämtning. Titelspåret är skivans mest experimentella och på flera sätt mörkaste och mest obevekliga stund – men också dess mest hoppfulla, visar det sig mot slutet. Efter sex minuters ljudangrepp och förkrossande och märkliga textrader om att se på när någon drunknar i duschen, slakt och nihilistiska och faktiskt ganska uppgivna konstateranden som ”One more day like today and I’ll kill you!” är det som att det hela rinner över för Robert Smith. Som en kontrast mot övriga låten och inte minst även mot albumets öppningsrad, avslutar Smith skivan sedan med att förtvivlat skrika ”I must fight this sickness – find a cure!”.

Och på sätt och vis gjorde han väl också det. Efter skivan följde ännu en tumultarisk turné, som slutade med att bandet i praktiken splittrades. Basisten Simon Gallup slutade och Robert Smith visste väl inte riktigt hur han skulle fortsätta. Han gjorde det genom att göra en helomvändning. I november 1982 släpper The Cure, då endast bestående av Smith och keyboardisten och f.d. trummisen Lol Tolhurst, Let’s Go To Bed. 1983 släpps The Walk och The Lovecats. 1984 The Caterpillar. För att rädda bandet och sin egen mentala hälsa följer Robert Smith upp karriärens svartaste platta med några av de mest kristallklara poplåtarna han gjort. Systemet var rensat, för den här gången, och det rimligaste var att börja på ny kula. Efter detta följde en formtopp och nytändning som skulle komma att hålla i sig i decennier, och under åren som följde blev The Cure det där framgångsrika och inflytelserika bandet vi i dag känner och älskar.

 

 

SÄLLSKAPET: Alla (hittills utgivna) låtar – rankade och kommenterade!

 

Det är alltid både svårt och vanskligt att skriva listor. Extra svårt när ett enda band står i fokus. Ännu lite svårare när bandet ifråga är så jämnt som Sällskapet är. Visst, de har inte givit ut så hemskt mycket musik, men den musik de har givit ut håller hög klass. Varje klang, varje anslag, varje sprakande synt, varje dallrande gitarr, är minutiöst frammejslad. Allt är en noga utvald byggsten till den suggestiva drömvärld av järn, betong, fräsande kablar och dieseldofter som är Sällskapets hemvist.

Så varför krångla till det för sig och ranka (och kommentera!) varenda låt de givit ut? Well, helt enkelt för att det är så satans skoj, och Sällskapets musik är så inspirerande och en värld man gärna dröjer kvar i.

Så vad som följer är alltså alla låtar från alla album, plus alla extralåtar från 2007, och nya singeln Morgenlicht – rankade och kommenterade – från ”sämst” till bäst! Håll i er!

 

24. Bagatelle (feat. Anna von Hauswolff)

År: 2013

Album: Nowy Port

– På Nowy Ports motsvarighet till debutens svartvita piano-noir Rum 212 hör vi Anna von Hauswolff visa upp sångmässig bredd. Hennes visksång är lika obehaglig som den är snygg. Synd, bara, att den hamnade så långt bak i mixen.

 

23. E40

År: 2013

Album: Nowy Port

Nowy Ports mest aggressiva instrumentallåt, med ett beat som alltid påmint mig om den gamla PLP-b-sidan Dreamin’ in Perfect Distortion. En snabb, dunkande färd rakt österut.

 

22. Slite

År: 2007

Album: – (outgiven, finns endast som video på YouTube – se ovan)

– En låt som under drygt två minuter växer från försiktig dark ambient till frustande mörkerrock, för att sedan åter mynna ut i en viskning. Mycket snyggt.

 

21. Dom glömda

År: 2013

Album: Nowy Port

– Hetsiga stråkar och (underbara) stålverksklanger.

 

20. Rum 212

År: 2007

Album: Sällskapet

– Ett litet rum. En grammofon på golvet. Fönstret står öppet, ett blekt solljus strilar in. I fönstret står en en ensam kvinna och tittar ut på ett sönderbombat Dresden.

Sällskapets musik föder bilder – rörliga, orörliga. Detta är min bild av Rum 212.

 

19. Nattportiern

År: 2007

Album: Sällskapet DVD

– Jazz från Ruhr. Att denna låt valdes bort säger en hel del om nivån på Sällskapets debutplatta. Döpt efter en alldeles makalös film, med två av filmhistoriens mest obesjungna ikoner i huvudrollerna, Dirk Bogarde och Charlotte Rampling.

 

18. Del 2

År: 2013

Album: Nowy Port

– Köttets lustar, ála Sällskapet. Rytmiskt, coolt, med en bra text och lysande gitarrer från Ossler.

 

17. Var och en av oss (feat. Bruno K. Öijer)

År: 2013

Album: Nowy Port

– Hur bedömer man den här? Textmässigt hör den ju hemma på förstaplatsen. Landets bästa poet, Bruno Keats Öijer, levererar en av de bästa dikterna från sin allra bästa diktsamling, i fullständig symbios med Sällskapets karga musik. Samtidigt känner jag mig villrådig. Den hade kunnat hamna lite varstans på listan.

 

16. Le Havre

År: 2007

Album: Sällskapet

– Suveränt drone, med ett syntetiskt horn som skulle kunna vara Maskinistens anfader.

 

15. Järnstaden (feat. Nino Ramsby)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Drömsk visa, körd igenom ett industriellt filter. Ramsbys och Sällskapets till synes olika världar möts, som den mest naturliga sak i världen. Verklighet och fiktion flyter ihop, hopp föds och suddas ut.

 

14. Gdansk

År: 2013

Album: Nowy Port

– Spöklik, subtil dark ambient. Slut ögonen och du står och huttrar i en råkall hamn, väntande.

 

13. Flodvaktaren

År: 2013

Album: Nowy Port

– Dramatiskt och suggestivt. Sprakande och dovt mullrande. Med Motławas hypnotiska skvalp i bakgrunden. En låt som på många sätt ringar mycket av det som Sällskapet är.

 

12. Morgenlicht

År: 2018

Album: Disparition

– Blekt solljus på fuktig asfalt. Kallvarmt dis genom en jämngrå Europa-himmel. Tunga hjul på en förlåtande autostrada. Bort, bort, bort. Sällskapets första låt utan Thåström, och första med Andrea Schroeder. Andrea gör saknaden uthärdlig.

 

11. Järnstaden (Thåström)

År: 2007

Album: Sällskapet DVD

– Mer oljud, mer stål, och världens bästa, nu levande, sångare gör denna version till den bästa.

 

10. 482 MHz

År: 2007

Album: Sällskapet

– Jag hade kunnat skriva hyllmeter bara om känslan Sällskapet och deras debut fyllde mig med i mars 2007. Det är en sådan där upplevelse man är med om en gång och som sedan aldrig går ur kroppen (eller själen). Jag kan inte fördjupa mig i detta här och nu, men jag kan säga att efter Nordlicht-singeln i februari 2007 hade en musikalisk revolution påbörjats i mig. Jag hade aldrig förr hört något liknande, men kände instinktivt och direkt att detta var jag.

Denna känsla förstärktes och bekräftades när skivan sedan släpptes, och 482 MHz var ju förstaspåret på skivan och låten som slussade in en till Sällskapets värld. Låten börjar lite försiktigt, för att sedan anta formen av en bulldozer och obönhörligt meja ner en. Alla inblandade går loss fullständigt, men på något sätt lyckas de bibehålla mystiken som är Sällskapet.

Och Thåströms brunstiga väsande var för den 21-22-åriga Niklas själva essensen av coolhet – och kan mycket väl vara det även än i dag!

 

9. Nowy Port

År: 2013

Album: Nowy Port

– Titelspåret från Sällskapets andra album, uppkallat efter en stadsdel i Gdansk i Polen.

Huvudpersonen pressar sig fram genom hamnarna, över kajen, under stjärnorna, förbi försäljarna, och dricker fyra glas special för att känna sig på riktigt. Armbågar sig fram, på väg mot något högre. Vad får vi inte veta, men stjärnorna vet, guldfiskarna likaså. Huvudpersonen vet också.

En låt om att köra över tillvarons motstånd med bara sin egen vilja som drivkraft och vapen. Och ännu ett exempel på hur skickliga dramaturger Sällskapet är och hur de utan att svettas en droppe lätt kan få en låt att skifta mellan smygande och stegrande, från subtil till dramatisk.

 

8. Spår överallt

År: 2007

Album: Sällskapet

Thåströms minns tillbaka på tiden i Amsterdam under början av 90-talet. Det har sagts att det var där och då som hans kärlek till resandet på allvar cementerades. Spår överallt är som en hyllning till detta.

 

7. Hauptbahnhof

År: 2007

Album: Sällskapet

– Centralstationer, tågskenor. Myller av röster. Rörelse. Lugnet av att vara på väg.

 

6. Nordlicht

År: 2007

Album: Sällskapet

– Som sagt, det första omvärlden fick höra från Sällskapet. Slog an omedelbart och stenhårt. Jag hade aldrig hört något liknande. Minimalistiskt, långsamt, intensivt, kallt och varmt och intimt om en krog i Hamburg dit man kommer när man ”mönstrat av” och inväntar den där färjan som förr eller senare oundvikligen tar oss alla med. Och om det finns någon som fortfarande undrar: ja, krogen finns på riktigt, och den är mycket trevlig.

 

5. Ravic

År: 2007

Album: Sällskapet

Pelle Osslers tour de force i Sällskapet. Sveriges (världens, väl?) febrigaste, mest suggestiva, nervigaste och bästa gitarr blandas här ut med jämbördig elektronik och resultatet blir Sällskapets mest fulländade instrumentallåt.

 

4. Såg dom komma

År: 2013

Album: Nowy Port

– Episk, dimmig och väldigt vacker och industriell ambient-gospel, om ett utdraget och förhöjt ögonblick då allting tycks hända. Och Ossler briljerar som vanligt.

Det första smakprovet från Sällskapets andra album (och det kanske mest emotsedda album i mitt musiklyssnarliv). Låten var precis vad man ville höra och släpptes precis när man behövde den som mest. Att man aldrig har fått höra denna låt live är i det närmaste oförlåtligt – den hade kunnat bli höjdpunkten på vilken konsert som helst.

 

3. Rött liguriskt vin

År: 2013

Album: Nowy Port

– Vad som från början, 2007, var en bluesig, konfrontativ Thåström-demo vid namn Rött liguriskt regn, blir i Sällskapets händer en sprakande, ambient, elektronisk ballad, med referenser till både Velvet Underground och Adam Zagajewski. Iskall och kärv och samtidigt vansinnigt snygg och sexig, och med en Thåström som sjunger med sin allra sköraste röst.

 

2. Honungsgatan

År: 2007

Album: Sällskapet

– Minimalistisk svartsjuke-noir, med inslag av självförakt, och med en mycket suggestiv Ossler-gitarr som dyker upp genom hela låten. Jag:et förföljer nattetid sitt kärleksintresse, men konfronteras med och lär sig om sig själv snarare än någon annan. En utomordentligt bra låt som tåls att spelas ett oändligt antal gånger.

 

1. …den dan

År: 2007

Album: Sällskapet

– Man väcks ur den vackra, febriga hypnosen som är Sällskapets debutalbum med detta hänsynslösa knytnävsslag i magen till låt. I åtta låtar har man vaggats in i något slags brusande drömtillstånd av Ossler-gitarrer, malande elektronik, och drömska texter sjungna av en röst som låter som att den sitter bredvid dig. Sedan kommer plötsligt …den dan. …den dan är en kärlekslåt, men den hotfulla, pulserande musiken, parat med textens uppräknande av omöjligheter, gör den till en osannolik sådan. Men det passar bra, för kärleken den besjunger är en kärlek så obegripligt stor att den i sig blir osannolik.

En låt som knockade mig när jag hörde den för första gången, 28/3 2007, och jag har ännu inte rest mig. Kommer nog aldrig komma upp.

***

Och där har vi det. Sällskapets alla hittills utgivna låtar, rankade. Det har inte varit lätt – stundtals har det varit riktigt svårt, men i vanlig ordning har det varit kul. Nu ser vi fram emot Disparition.

Tack till Sällskapet.

Foton av Anna Ledin Wirén resp. Sara Broos (hämtad från www.sallskapet.net).

Den morronen tre år

den_morronen-30648071-

Det finns skivor, som när de släpps, ringar in och kastar ljus över hela ens rådande tillvaro. Sällskapets debut var en sådan skiva, likaså Thåströms åttonde soloalbum Den morronen, utgiven i dag för tre år sedan.

I början av 2015 stod jag vid ett vägskäl i livet och hade nått en punkt där det gamla livet en gång för alla nötts ut. 2014 hade (mycket lustfyllt) helt ägnats åt kreativt skrivande, men utan att leda till det där personliga genombrottet jag hade hoppats på. Jag hankade mig i stället fram på jobb jag inte trivdes med, i en stad jag aldrig mått bra av. Lägg därtill en rad andra personliga motgångar och det är enkelt att konstatera att jag behövde något livgivande. Det fanns (och finns) människor i mitt liv som dagligen gör allting så ofantligt mycket bättre, men musik och konst tillför något alldeles särskilt. Cue: Thåström.

2015 hade jag varit Thåström-fan i 15 år – ett beundrarskap som bara blivit starkare och djupare med åren (inte minst tack vare att han sedan 2002 gjort sina bästa grejer). Han har alltid haft en förmåga att inspirera och ingjuta mod och inspiration i mig i de mest otacksamma situationer, så det kom inte som en chock att det var just han som skulle lysa upp den dunkla och okända vägen 2015.

11 februari släpptes Den morronen, på utmärkta Razzia Records. Ganska exakt tre år efter förra soloalbumet Beväpna dig med vingar (en skiva som det på förhand såg ut att vara svårt att slå). Den föranleddes av unisona hyllningar (standard i Thåström-sammanhang numera, men ändå) intervjuernas intervju (40 minuter pur livsgnista och inspiration) och en stencool video till lysande singeln Kom med mig. Förväntningarna var alltså höga.

Och redan efter första genomlyssningen infann sig den där känslan igen – att Thåström än en gång överträffat sig själv. Över ett kargt sound som hämtar lika mycket näring från industri som från bluesen sjunger han (med en starkare röst än på länge) om förälskelse, att varje dag vakna med en ny chans, om rörelse (fysisk och kreativ sådan) och om att alltid vara på väg. Om den där blå himlen som väntar runt hörnet. Musiken må dra åt det mörkare hållet, men Thåström zoomar in på tillvaron och belyser med ett språk fritt från pretentioner och klyschor de saker som får en att hela tiden vilja fortsätta.

Och det var just detta som gjorde susen. Det var som att injiceras med nya tankar, nytt mod och nya insikter, när det behövdes som mest. 2015 präglades därefter av rörelse och inspiration, och kronan på verket blev ett livsavgörande och permanent miljöombyte med den person som betyder mest för mig. Den morronen var soundtracket och ledstaven.

Hur låter plattan, då? Jag nämnde industrin som en möjlig utgångspunkt. Sällskapets ambienta tolkning av industrin är en annan. Det var på 90-talet Thåström på allvar började experimentera med samplers, synthar, skrot och mer abstrakta ljudbilder. Men när luften gick ur det experimentet, någon gång efter PLP:s sista platta 1997, gick Thåström tillbaka till ett mer back-to-basic-sound (nypa salt) på skivorna Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal och Mannen som blev en gris. Detta höll några år innan han 2005 på den till största del akustiska Skebokvarnsv. 209 drog ner tempo och volym och rev varenda mur han tidigare gömt sig bakom. Men det skulle dröja till 2007 innan elektroniken och industrin släpptes in i Thåström-världen igen. Då kom Sällskapet. Och det karga, monotona och suggestiva soundet på Sällskapets bägge plattor (tvåan Nowy Port kom 2013) har i min mening haft rent avgörande påverkan på Thåströms sound de senaste 10 åren. Med hjälp av influenser från amerikansk blues och roots-musik når detta sound sin kulmen på just Den morronen – exemplariskt frammejslat av Thåström, Niklas Hellberg och Rockis Ivarsson, som tillsammans producerat skivan. Nedan följer en låt-för-låt-genomgång:

1. Gräsfläckar

– Berlinsk industrijazz om nyförälskelse. En hyllning till små, små ögonblicksbilder som förgyller livet, och till det där ofantligt stora.

2. Den morronen

– Plattans tyngsta stund. En stålgrå himmel över en Masereel-stad. Och en text som är lika delar abstrakt, lika delar vacker, lika delar grotesk.

3. Ner mot terminalen

– Thåström i dur – och det funkar! Plattans stora fan-favorite är en tidlös och evinnerligt ljus kärlekssång, om en kärlek så magisk att den får flugor att te sig som rymdskepp och livet som en svartvit gammal film.

4. Kom med mig

– På 2017 års monumentala Old Point Bar skulle Thåström fullända det bluesiga industri-gospel-soundet, men redan här kommer han nära. Extra plus i kanten för Pelle Osslers magiska feberdrömsgitarrer som ramar in låten.

5. Alltid va på väg

– I min mening plattans bästa spår och den låt som bäst sammanfattar Joakim Thåström. Och det är inte för inte som den ligger alldeles i mitten av albumet. Alltid va på väg kristalliserar Den morronen. Allt det jag pratat om tidigare – vägran att stagnera, rörelse, att se det vackra i det lilla, tröst, styrka, inspiration – allt detta ryms på Alltid va på vägs knappa fem minuter.

6. Slickar i mig det sista

– En stor låt, med en osedvanligt stor refräng, som lite grann tangerar temat för Alltid va på väg. Ibland når livet sin fulla potential med hjälp av en grym Dylan-låt och en schyst utsikt. Ibland är det så enkelt.

7. Gärna gjort det

– Ödslig och monoton blues om empati. Hellberg spelar sitt allra mest hotfulla piano.

8. Långsamt genom

– Den låt som mest potent hotar Alltid va på väg om att vara plattans bästa. Blytung och kolsvart ljudkuliss och en text om självrannsakan och ögonblicksbilder på promenad genom stan. Live var den något alldeles särskilt, och man kan bara hoppas att han väljer att spela den igen.

9. Psalm

– En anspråkslös och skör hymn om att våga. Våga leva, våga ta för sig, våga göra det man känner att man måste göra, vara den man måste vara. Ännu en låt som ringar in Thåström i allmänhet och Den morronen i synnerhet.

 

Så ser den alltså ut, Thåströms bästa soloskiva. Som jag skrev i höstas, när jag rankade hans alla soloalbum: ”[Den morronen] är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.” År av minutiöst mejslande ledde fram till detta mästerverk, där varje låt hakar i den förra, där sammanhanget är kristallklart och alla medverkande levererar sitt yttersta. Man hade kunnat tro att det skulle räcka här, och för en mindre konstnär hade det kanske gjort det, men 2,5 år senare kom som bekant nästa giv: Centralmassivet. Och det ska ju inte vara möjligt, men där hittar Thåström ytterligare några nya infallsvinklar, genom att gräva ännu djupare i både den amerikanska myllan och Ruhr-områdets asfalt och maskinparker. Och visst lyckas den hota Den morronen, men det är en annan historia.

Tack.

Morrissey: 2000-talets 20 bästa låtar

Morrissey2017_CreditHamishBrown

 

I en tid då ingen hyllar Morrissey, och mediala kontroverser, hans vacklande hälsa och inställda konserter överskuggar det faktum att han nyss faktiskt släppt ett ganska bra album, väljer jag att sticka ut hakan och oförblommerat hylla honom – denna artist och människa som ihop med Thåström hållit mig i schack de senaste 17 åren. Jag väljer att fokusera på hans 2000-tal därför att det har varit en tid då han gått från att vara allas älskling till en av musikvärldens mest utskällda, och en tid då kontroverser alltför ofta tagit fokus från hans musik. Det sistnämnda skulle man kunna skylla på honom själv och då peka på saker han sagt (eller påståtts ha sagt) i intervjuer, på de många inställda konserter och turnéer som kantat hans karriär de här senaste åren eller påstå att materialet han spelat in och släppt under 2000-talet varit för ojämnt. Men hur man än vrider och vänder på det kan och bör man inte glömma bort det stora antalet fantastiska låtar han skänkt oss sedan comebacken 2004. Nedan följer en lista över de 20 bästa av dessa.

 

20. Good Looking Man About Town

År: 2006

Album: You Have Killed Me (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Rädsla för och samtidigt avsaknad av fysisk kärlek, till tonerna av driven rock, smakfullt (och måttligt) inspirerad av österländska tongångar.

 

19. You Have Killed Me

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– 2004, sju år efter förra albumet Maladjusted, gjorde Moz storstilad comeback. 2005 höll han låg profil, flyttade till Rom och spelade där in uppföljaren till comeback-plattan You are the Quarry, Ringleader of the Tormentors. Och så i mars 2006 kom första singeln – den formidabla och lynniga poplåten You Have Killed Me, skriven ihop med den då nya gitarristen i Morrissey-bandet, Jesse Tobias.

Färgad av sin nya hemort strösslar han texten om sexuellt uppvaknande med referenser till italiensk 1900-talsfilm och likställer sig själv bl.a. med den skandalomsusade regissören och poeten Pier Paolo Pasolini och sitt kärleksobjekt med dennes förstlingsverk Accattone från 1961. Lysande.

 

18. I’ll Never Be Anybody’s Hero Now

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En fin ballad, skriven ihop med Alain Whyte, om att helt tappa tron på sig själv. Här ser Moz sig som ett spöke. De som borde älska honom kliver rakt igenom honom och han inser att han aldrig mer kommer vara någons hjälte eller älskade igen. På många sätt klassisk Moz, men det är bara positivt.

 

17. I’m Playing Easy to Get

År: 2004

Album: Osläppt. Spelades in under en radio-session med BBC 2004.

– En ganska rak poprock-låt, men ack vad bra. En innerlig sångmelodi och en varm text om att släppa på fasaderna och i stället bara omfamna kärleken som stirrar en i ögonen.

Don’t waste time with snappy conversations
I’m yours
everyone knows…I’m yours.

 

16. Smiler With Knife

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

– 2014 års återkomst, fem år efter Years of Refusal, blev kortlivad. Blott veckor efter comebackalbumet World Peace is None of Your Business hade släppts hamnade Morrissey i en (olöslig) tvist med skivbolaget Harvest, kontraktet revs och Morrissey drog in skivan. Albumet är långt ifrån hans bästa verk, men innehåller några guldkorn. Ett av dessa är balladen Smiler With Knife, skriven ihop med Jesse Tobias. Texten, om dödsångest, livsleda och kärlekslöshet är fenomenalt bra, men allra bäst är det lilla gitarrplinket som först dyker upp runt 1:20 in i låten och sedan igen med mer kräm runt 2:30 och 3:40. Så melodiskt, och även så skört och melankoliskt.

 

15. I’m Not Sorry

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Vid tidpunkten för YATQ bodde Morrissey i Los Angeles sedan sex-sju år, och precis som en rad andra låtar på skivan är I’m Not Sorry dränkt i Kalifornien-sol. Den är mellow, och varm, och Moz sjunger tillbakalutat om sin comeback, om tillvarons spel och om pressen på honom.

 

14. Sweetie Pie

År: 2006

Album: I Just Want to See the Boy Happy (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Det mest experimentella och avantgardistiska som den musikaliskt ganska konservative Morrissey någonsin gjort. Morrisseys nakna text om olycklig och omöjlig kärlek körs genom förvridna ljud som inte låter som någonting man är van vid i Moz-världen och som lyssnare lämnas man initialt både imponerad och konfunderad. Skriven ihop med dåvarande keyboardisten Michael Farrell.

 

13. You Were Good in Your Time

År: 2009

Album: Years of Refusal

– På Years of Refusals enda ballad sjunger Morrissey från ett fans perspektiv till sin åldrade idol, och sätter (som vanligt) ord på det man som Morrissey-fan ofta känner:

You made me feel less alone
You made me feel not quite so
Deformed, uninformed and hunchback

Texten fungerar som en uppföljare till The Smiths klassiker Rubber Ring, där Moz sjunger om att vi fans inte ska glömma honom när vi vuxit upp och blivit lyckliga. I YWGIYT har idolen ifråga åldrats och ligger nu på dödsbädden. Han avtackas hjärtligt och slussas sedan vidare till andra sidan.

En mycket gripande och faktiskt ganska kuslig låt.

 

12. One Day Goodbye Will Be Farewell

År: 2009

Album: Years of Refusal

Morrissey påstår här att han ingenting har att ge någon, ingenting att sälja någon. Och livet – det kan när som helst ta slut, så ta vara på det. Allt detta förmedlas till tonerna av melodiös och rusande popmusik signerad Boz Boorer, i vad som mycket väl kan vara YOR:s bästa låt.

 

11. I Bury the Living

År: 2017

Album: Low in High School

– Börjar som en kolsvart och hänsynslös antikrigs-dräpa, där den enskilda soldaten, med sitt människohat och sin blinda patriotism, ges uppfriskande mycket ansvar för de vidrigheter en nation begår i krig. Men soldaten dör, och låten går in i ett Bowie-anno-tidigt-70-tal-aktigt music hall-parti, för att sedan mynna ut i ett trallande som är så bräckligt, men så melodiskt fulländat att klockorna och hjärtat hotar att stanna.

 

10. Irish Blood, English Heart

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Våren 2004 sparkade Morrissey in dörren med den stenhårda och kompromisslösa Irish Blood, English Heart. Han hade varit borta i sju år och det var dags att ta tillbaks tronen. Sättet han gjorde det på är ytterst övertygande. Med hjälp IBEH:s musikaliska råstyrka sätts belackare på plats och kungahuset och makthavarna spottas på. 2004 var Morrisseys år och det var med IBEH allting började.

 

9. I Have Forgiven Jesus

År: 2004

Album: You are the Quarry

– I denna midtempo-klassiker, skriven ihop med Alain Whyte, ställs självaste Jesus till svars för den vacklande katoliken Morrisseys livslånga olycka. I en av sina bästa texter konfronterar han Jesus och frågar:

Why did you give me so much love in a loveless world,
When there is no one I can turn to
To unlock all this love?
And why did you stick in self deprecating bones and skin?
Jesus, do you hate me?

Det är genialt och det är djupt rörande.

 

8. I’m Not a Man

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

Morrissey har alltid varit mer genusmedveten än han får cred för, och detta blev han långt innan det blev coolt. Klassiska mansroller och machismo-manér har han alltid föraktat, men det är först med I’m Not a Man från 2014 som han utan omsvep och symbolik ägnar en hel låt om det. Här radas den ena mansklyschan upp efter den andra, för att sedan förskjutas.

Don Juan, picaresque
Wife-beater vest
Cold hand, ice man
Warring caveman
Well if this is what it takes to describe
I’m not a man

En fantastiskt viktig låt, helt rätt i tiden, som borde lyftas fram i fler sammanhang.

 

7. Home is a Question Mark

År: 2017

Album: Low in High School

–  Home is a Question Mark är episk, självlysande, svävande pop av klassiskt Moz-snitt, om hans eviga rotlöshet. Lyfter under sista minuten mot skyarna för att aldrig någonsin komma ner igen. Det är rent hänförande.

 

6. My Dearest Love

År: 2008

Album: All You Need Is Me (singel), senare på b-sidesamlingen Swords

– Mörk, mullrig ballad om längtan efter en kärlek som aldrig kommer och efter ett drömmarnas land, där alla ensamma outcasts äntligen kan känna samhörighet. Mycket starkt kontrasterande mot a-sidans (uppkäftiga) klumpfots-rock.

 

5. Forgive Someone

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business (Bonus Disc)

– Med CD-utgåvan av WPINOYB följde en bonusskiva med sex stycken extraspår. Två av dessa, Scandinavia och Art Hounds, hade spelats live de föregående åren, och resterande fyra var helt nya. Samtliga låtar var knäckande bra, och utklassade merparten av originalalbumet med sin tidlösa popkänsla, starka melodier och personliga texter. Bäst av dessa är den varma och melodiska Forgive Someone, där den annars ganska oförlåtande och kärva Morrissey medger att det är lättare att hålla hårt på principer och vara tjurskallig än att göra det nobla och förlåta.

 

4. The Public Image

År: 2004

Album: I Have Forgiven Jesus (singel)

–  En av få b-sidor från åren 2004-2009 som inte kom med på den annars oumbärliga b-side-samlingen Swords, som släpptes hösten -09. Också en av Morrisseys allra bästa b-sidor, överhuvudtaget. Skriven ihop med Boz Boorer, och med en sångmelodi av yppersta klass, är detta en djupt drabbande låt om yta, image och om hur man skyler sig med fasader i kampen för överlevnad. Texten är skriven med Morrisseys klassiska och oklanderliga wit:

What you see is what you get
And what you get may well be worth seeing

 

3. Come Back to Camden

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Den låt som bäst påvisar den landsflyktige och titt som tätt Englands-kritiske Morrisseys obotliga anglofili – och den låt som bäst eldar på min! Sagolikt vacker och Englands-romantisk ballad, om skiffergrå skyar, te som smakar Themsen och en kärlek som gick förlorad. Mästerliga You are the Quarrys allra bästa låt.

 

2. Life is a Pigsty

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En låt som är lika mörk, dov och dramatisk som den är drivande, melodiös och faktiskt ganska rytmisk. ROTT:s mittpunkt (och höjdpunkt) är en låt som, kompromisslöst och utan att sockra, rakt uppochner talar om hur jävligt livet ofta kan vara. Men den erbjuder också en tröst i att trots all djävulskap finns det fortfarande goda chanser att bli förälskad, även om kärleken nödvändigtvis inte är okomplicerad.

ROTT är i mångt och mycket en skiva om sexuell och existentiell pånyttfödelse, och Pigsty är en låt som helt passar in i det temat.

Even now in the final hour
Of my life
I’m falling in love again

 

1. The Never Played Symphonies

År: 2004

Album: Irish Blood, English Heart (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Skimrande klassisk orkestral pop, med Moz i bästa crooner-mode, och med en vemodig sångmelodi av absoluta världsklass. Om att ligga på sin dödsbädd och ångra allt man inte gjort, så till den grad att allt annat, alla som älskat en och stått ut med en, helt överskuggas. Om att de sista sekunderna innan ljuset sväljer en bara kunna tänka på den där som gick förlorad. Bara Morrissey kan göra så här ljuv popmusik av något så fruktansvärt.

En låt som knäckte mig som 19-åring, när jag först hörde den och som än i dag, när helst jag hör den, känns lika stark.

 

***

Spotifylista (innehållande de låtar som finns på Spotify) här.

Fotot hämtat härifrån.

Thåströms album – från sämst till bäst

Thåström_2017_Webb_0

 

Med mindre än en vecka kvar till årets tyngsta albumsläpp levererar jag i kväll den slutgiltiga listan över Thåströms åtta soloalbum. Varsågoda!

8. Thåström

År: 1989

Skivbolag: Mistlur

– Året efter Imperiets uppbrott släpper Thåström sin solodebut. Där Imperiets sista skiva, 1988 års Tiggarens tal, var mörk och stundtals aggressiv är solodebuten gladlynt, ironisk och poppig. Och, dessvärre, kraftigt daterad. Soundet är ofta (men inte alltid) stelt och platt, men det råder ingen egentlig brist på bra låtar. Karenina är till exempel bland det allra vackraste han överhuvudtaget har gjort. Själv ville han bli mer maskinell och hårdare, och bejaka relativt nya influenser som Einstürzende Neubauten. Han lyckades väl inte riktigt med det, men framtiden såg ljus ut…

 

7. Xplodera mig 2000

År: 1991

Skivbolag: Mistlur

– Ett och ett halvt år senare och Thåström bor numera i Amsterdam. Han har kastat sig med huvudet före in i en ny ljudvärld, och pånyttfödd viger han numera sitt musikaliska liv åt industrirock, samplers och syntar.  Xplodera mig 2000 är Thåströms piggaste och hungrigaste album på flera år. Året därpå bildar han Peace, Love & Pitbulls, och under deras fem år tillsammans fördjupar och förfinar han industrilandskapet till fullo.

 

6. Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

År: 1999

Skivbolag: Mistlur

– 1999 var Thåström mätt på det maskinella soundet han fördjupat sig i under hela 90-talet. Att sjunga på engelska kändes inte naturligt, och han förstod att han var tvungen att hitta tillbaka till något, till sig själv. Konstiga blev ett slags back-to-basics-album (nypa salt, tack). Här finns låtar som minner om Ebba Grön, och andra som låter som Imperiet hade kunnat låta om de vågat fläska på med gitarrerna. Framförallt lät det väldigt mycket Thåström. Produktionen var kanske inte den bästa, och albumet är inte hans mest dynamiska eller nyanserade, men det är sannolikt ett av hans viktigaste.

 

5. Mannen som blev en gris

År: 2002

Skivbolag: Mistlur

– Om Konstiga är den triumfartade återkomsten är MSBEG dagen efter. Ljudbilden är tyngre och dovare och allting är sotigare, smutsigare, avigare, långsammare. Och det är på MSBEG som Pelle Ossler gör sin storartade (publika) entré i Thåström-världen. Han spelar akustisk gitarr på öppningsspåret Släpp aldrig in dom, men det är på Kaospassageraren, skivans mittpunkt, som han verkligen visar vem han är och varför han är oumbärlig för Thåströms sound för all framtid. Det Thåström oklanderligt förmedlar i låtens geniala text, om människans villkor, om varför vi finns till och kämpar och om hur meningslöst det kan tyckas vara, det förmedlar Ossler lika genialt i sitt gnissliga och kallsvettiga gitarrspel. Sveriges mest uttrycksfulla sångare och textförfattare möter här sin like; Sveriges mest uttrycksfulla gitarrist.

 

4. Skebokvarnsv. 209

År: 2005

Skivbolag: Sonet/Universal

– MSBEG underskattades av skivköpare och kritiker (och sedermera Thåström själv). Det var återigen dags att återuppfinna sig själv och det egna uttrycket. På Skebokvarnsv. 209 är soundet organiskt, där finns ett lugn vi inte hört från Thåström sedan 80-talets ballader, och framförallt är texterna djupt, djupt personliga. Garden är nere. Han är naken och låter oss se rakt genom honom. Han sjunger oförställt och rakt om sin far, gamla vänner som kommit och gått, Ebba Gröns första tid, förlorad (och vunnen) kärlek och om sina barn. Återigen bryter Thåström ny mark, hos sig själv och i svenskt musikklimat.

 

3. Kärlek är för dom

År: 2009

Skivbolag: Sonet/Universal

– Nästan fyra år senare, efter den monumentala framgången med Skebokvarnsvägen (och dess turnéer) var Thåström tillbaka. KÄFD är ”Skebo-erans” motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare, skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare. Två år tidigare, 2007, släppte Thåström ihop med Ossler och Niklas Hellberg en skiva som bandet Sällskapet. Sällskapet tar industrimusikens huvudingredienser, drar ner tempot och skapar ett suggestivt musikaliskt skuggspel, och dess dova klanger har påverkat allt Thåström (och Ossler) gjort sedan dess, inte minst just KÄFD. Men trots lysande recensioner, succéartade turnéer och en Grammis för bästa album, är KÄFD inte alls lika allmänt omhuldad som Skebokvarnsv. 209. Det är synd, för det är ett mer dynamiskt album, med, åtminstone soundmässigt, fler lager.

 

2. Beväpna dig med vingar

År: 2012

Skivbolag: Razzia

– Utvecklingen fortsätter (med råge!) på 2012 års bästa album Beväpna dig med vingar. Skebos självbiografiska anslag, KÄFD:s dova klanger och Sällskapets kyla, ambience och suggestiva natur bildar här en väldigt imponerande enhet. Och bättre skulle det bli…

 

1. Den morronen

År: 2015

Skivbolag: Razzia

– Den morronen är en vidareutveckling och förfining av allt Thåström gjort sedan Skebokvarnsv. 209. Det är skivan och uttrycket han hela tiden (medvetet eller omedvetet) jobbade sig fram till. Det är personligt, romantiskt, kyligt, suggestivt, hoppfullt och dovt. Alla adjektiv man kan tänka sig kring Thåström, sammanfört till ett uttryck. Och framförallt är det en skiva utan minsta antydan till dippar eller svagare stunder. Det är enhetligt och jämnt, med gott om höga toppar, från början till slut. Det är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.

Det blir väldigt spännande att höra hur detta förvaltas på Centralmassivet. De båda singlarna som släppts lovar mycket gott.

***

Där har vi det. Thåströms bästa album från sämst till bäst. Och utan att på förhand veta om det, blev det också en lista i kronologisk ordning. Men det säger väl allt om Thåström? Vem mer än Thåström kan stoltsera med att ständigt utvecklas, ständigt fila vidare på sitt uttryck, aldrig stå still och förnöjsamt sjunka in i fåtöljen?. Ingen. Hos Thåström finns alltid en eld som inte går att släcka, en hunger som inte går att mätta, ett tvivel som måste överkommas. Jag är bara glad och tacksam att jag får lov att se på.