Ny upptäckt: Stainwasher

JMD028

 

Svensk mörk, drömsk pop mår alldeles förträffligt just nu. I höst har det påträffats tre utmärkta band som på olika sätt passar in under beskrivningen. Jag har tidigare skrivit om Blå timmen, och senast igår skrev jag om Stockholmsbandet Rottenheim. I dag upptäcker jag Stainwasher och dennes skimrande debutsingel Ruminate Forever, utgiven på etiketten Jämmerdosa tidigare i höst.

Stainwasher jobbar med ett luftigt och vindpinat sound, byggt på reverb, ekande trummor och romantiska synt- och orgelslingor, som för tankarna till brittiska band som Marine Time Keepers, Dead Can Dance och Slowdive.

Stainwashers musik är som en novemberdag nere vid havet. Precis så bitterljuvt och vackert.

 

Bild hämtad härifrån.

Annonser

Bäst just nu: november 2017, del 1

Attachment-1-16

Temperaturen rasar, lervällingen har förärats evigt liv. Vad mer finns det att göra än att dricka julöl och lyssna på lugnande, svärtade ljud? Ljud såsom dessa:

Fever RayRed Trails

Fever Ray gjorde oväntad comeback för några veckor sedan, och det med en jättebra skiva (läs min recension på Zero Magazine här). Lite tuffare än sist, lite lekfullare, men inte utan mörker. Och det är skivans mörkare stunder som känns allra hetast. Ett av de mäktigaste numren heter Red Trails. Ett elektroniskt stämningsstycke kryddat med mardrömsstråkar, om en omöjlig kärleksrelation. Hänförande.

 

ThåströmNatten för det här

– På Centralmassivet ger Thåström elektroniken mer spelutrymme än på någon annan av soloskivorna. Tydligast blir det på avslutande spåret, den meditativa Natten för det här. Ett fräsande ambientnummer om att dra sig undan, andas, ladda om. En stilla hymn om det mest nödvändiga i livet, som inte hade låtit alldeles tokig på Sällskapets Nowy Port. Och är det att hoppas på för mycket, att han spelar den på Cirkus den 27:e?

 

SvartsinnDoubt as sin (Nietzsches lament)

– Svartsinns första album i eget namn på åtta år, Mörkrets variabler, är ett av årets bästa dark ambient-album. En av höjdpunkterna är den massiva, hänsynslösa kolossen Doubt as Sin. Den rullar sakta fram som ett kolsvart rymdskepp och täcker varje möjlig spricka i höstmolnen. Otroligt mäktig drone från en av genrens allra bästa.

 

RottenheimGlass Ocean

– Sekunder in i Stockholmsbandets första släpp, låten Glass Ocean, hör man att det är något särskilt på gång. Lika delar atmosfärisk och vemodig 00-tals-pop, lika delar eterisk Cocteau Twins-goth skapar ett sagolikt vackert stycke musik. Öronen förälskas, hjärtat brister. Ser fram emot att följa dessa.

 

CursiveAm I Not Yours?

– Listans oldie är också månadens återupptäckt. Cursive bildades i Omaha, NE i mitten av 90-talet av Tim Kasher, Steve Pedersen och Matt Maginn och var ett av de allra första banden på den numera legendariska Omaha-labeln Saddle Creek. De är ett av de mest betydelsefulla banden för mig de senaste tio åren.

Cursive började som ett ganska traditionellt och tidstypiskt emo/post-hardcore band (om än exceptionellt begåvade i både text och musik, mycket tack vare den geniale Tim Kasher), men så 2001 tog de in en cellist i bandet, och började göra musik som än i dag hör till den bästa de gjort. PÄRLAN bland dessa pärlor är ett EP-spår från 2002: svartsjukeexorcismen Am I Not Yours. Just svartsjuka är något som Tim Kasher skrivit hyllmeter om: i Cursive, i sitt andra band The Good Life, och som soloartist. Men sällan har det gröna monstret slitit och skurit i honom så furiöst som här.

Who’s your school friend?
He left you some messages
He’d love to see you again
Thinks your ideas are brilliant and
Since you’ve been going out for coffee with him lately
Is he a pretty good looking guy?

Låtens komposition illustrerar svartsjukekänslorna på bästa sätt. Verserna är vemodiga och andas tvivel och rädsla för förlust, men i refrängen stegras allt till ett vredesutbrott där Tim kräver att få veta: am I not yours? För att sedan sedan konstatera att nej, I am not yours. Och cellisten Gretta Cohn accentuerar detta jättebra. I verserna spelar hon följsamt och varmt, för att sedan i refrängerna och ju längre låten lider verkligen ta ut svängarna och plocka fram de mest febriga toner och ljud hon kan hitta.

Am I Not Yours är inte bara Cursives bästa låt, det är en av de allra bästa låtarna som Tim Kasher överhuvudtaget har skrivit, och att återupptäcka den har varit en av månadens starkaste musikupplevelser.

Bäst just nu: oktober 2017, del 2

Attachment-1-15

 

Efter ett omedvetet och ofrivilligt uppehåll är 482 MHz nu så sakteliga på väg tillbaka ut i etern. Här är fem låtar att lyssna extra noga på:

HaterBlushing

– Hater går från klarhet till klarhet, förädlar sitt uttryck och får oss 00-tals-nostalgiker att sakna band som Days och tidiga Radio Dept. lite mindre.

 

MorrisseyI Wish You Lonely

– De senaste tio åren har inte varit Morrisseys bästa. Fantastisk musik har varvats med oinspirerad sådan, och tröttsamma uttalanden och utspel har stundtals helt överskuggat det faktum att han besitter en sagolik förmåga att skapa ljuv popmusik. Comebackbeskedet i augusti värmde hjärtat på mig, men den lättsamma och ganska ointressanta förstasingeln gjorde mig endast frustrerad. Men så släpper han plötsligt I Wish You Lonely, som redan nu ser ut att bli en sentida Morrissey-klassiker. Ett typiskt Moz-anthem om ensamhet och utanförskap, med stridsyxan i högsta hugg och hjärtat på utsidan. Och sångmelodin, som i en Morrissey-låt är lika viktig som texten, den sitter som en smäck!

 

NaiviiI’m Leaving

Thåström och Nicole Sabouné repar med Kent anno Hjärta och Smärta-EP:n, på svenska Naiivis debutsingel. Mörkerpop av hög klass, om hur gräset sällan är grönare på andra sidan. En EP släpps i början av nästa år. Den ser vi fram emot.

 

TrepaneringsritualenGravfärd

– Dödsindustrins okrönte konung, Thomas ”Trepaneringsritualen” Ekelund, är tillbaka. Med besked! Gravfärd är nyckelspåret på nya plattan Your’s Is a Kingdom of Death. Långsamt, mullrande, sprakande, med förtvivlans skrik långt, långt bak i ljudbilden. Musik för de stunder då all färg runnit ur tillvaron.

 

ReukoffCord

– Listans ”oldie” blir ryska dark ambient-duon Reukoff. Låten Cord är hämtad från dubbelalbumet NullRaum, från 2016. Ljudbilden påminner om bulgariske Shrine och hans mästerliga album Ordeal 26.04.86 (också från i fjol). Tung, tung elektronik, som fräser och viner, blandas ut med ren musikalitet och känsla för melodi, och bildar ett vackert stycke melankolisk musik, alldeles oavsett genre.

 

20 år som missanpassad – Morrisseys Maladjusted firar 20 år.

 

FullSizeRender-29

Allmän konsensus hävdar att Maladjusted är ett av Morrisseys allra sämsta album. I en omröstning från i vintras, på Morrisseys största fan-community på nätet, morrissey-solo.com, om vilket Moz-album som egentligen är bäst, hamnade Maladjusted näst sist. Och det var inte bättre vid release.

Musiktidningen NME (New Musical Express), som under 80-talet skämtsamt kallades för New Morrissey Express för att så många av deras omslag då pryddes av Morrisseys nuna, men som på 90-talet låg bakom ”Morrissey is racist”-drevet, gjorde sig lustiga på hans bekostnad och gav den slutligen det svala betyget 6/10. Spin var inne på samma spår och gav den samma betyg. Blender kallade den för hans sämsta skiva. Rolling Stone stack dock ut hakan och kallade den för hans bästa platta sedan solodebuten Viva Hate, från 1988.

Totalt sålde skivan blott 88,000 exemplar i USA, där Morrissey då (och förmodligen även nu) hade sin starkaste fanbase.

Efter ett par år i mitten av 90-talet, som kantades av misslyckade skivor, singlar, turnéer, och ett bittert förlorat rättsfall, stod Morrissey lågt i kurs. Han hade dessutom blivit omsprungen av det unga britpopgardet som han själv varit med och inspirerat. Han var hopplöst ute. Otrendig. Så när Maladjusted damp ner den 11 augusti 1997 möttes den av ointresse och spe.

Så, varför är då denna skiva, denna klassiskt engelska gitarrpop-skiva, som är så fylld av värme, melankoli, starka melodier och djupt personliga texter, så illa omtyckt? Jag var inne på det tidigare; Morrissey anno 1997 var iskall för alla utanför den allra mest trogna fanskaran. Detta är inget ovanligt. Man hyllas ett tag, och sedan får det räcka. Det har hänt de flesta storheter, från Frank Sinatras fall i början av 50-talet till Thåströms industriexil under 90-talet (för att ta ett svenskt exempel). I Morrisseys fall hade kritikerna bestämt sig redan vid föregående skiva, 1995 års Southpaw Grammar. Mitten och slutet av 90-talet tillhörde Oasis, Blur, Suede, Spice Girls, Prodigy och Robbie Williams. Morrissey (eller kanske framför allt The Smiths) må ha inspirerat merparten av britpoppens stora stjärnor, men han tillförde inget nytt och passade inte in bland trenderna, och därför måste han bort. Skivorna var kanske bra, men det struntade man i, för de passade inte in. Så Morrissey släppte alltså ett av sitt livs mest personliga verk till så gott som döva öron. Året därpå går hans skivbolag i konkurs och Moz står utan skivkontrakt ända fram till 2003.

Maladjusted är förstås inte felfri. Tre av elva spår hade vi kunnat vara utan (vilka tre dessa är blir ni varse i låtgenomgången nedan). Då återstår åtta låtar. Åtta mycket starka låtar. Det är ett utmärkt betyg. 2009 återvände Morrissey till brottsplatsen för att korrigera sina gamla misstag och ge Maladjusted den upprättelse den förtjänar. Han strök de svagaste spåren, la till några outsägligt starka b-sidor från samma tid, och gav skivan ett nytt och mycket stiligt omslag (människan på originalomslaget ser knappt ens ut som Morrissey – en mycket underlig bild). Men i fokus för den här texten står originalutgåvan av Maladjusted, släppt i dag för 20 år sedan.

Maladjusted, låt för låt.

1. Maladjusted

– Ett odjur till förstaspår. Bland de allra starkaste förstaspåren sett till Morrisseys hela karriär. Gitarrerna ylar och fräser och Morrissey mässar på stream-of-consciousness-vis fram rader om självförakt, oförlösta drömmar och begär, och ånger.

The gulf between 
All the things I need 
And the things I receive 
Is an ancient ocean 
Wide, wild, lost, uncrossed

2. Alma Matters

– Skivans första singel. En skimrande poplåt om livsval och om att vara sann gentemot sig själv. En av Morrisseys starkaste singlar.

3. Ambitious Outsiders

– Ett mörkt, orkestralt stycke om barnamördare, som inte hade låtit missanpassatScott Walkers fjärde soloalbum, Scott 4.

4. Trouble Loves Me

– Skivans bästa låt och en av karriärens allra bästa sololåtar. Trouble Loves Me är en stor ballad om en kärlek som har gått förlorad, och om demonerna som hänger en i hasorna. Man ramlar in i fel armar i hopp om att bli fri, men det står så tydligt skrivet att det där fåfängt och hopplöst. Balansen är rubbad igen. Then at midnight I can’t get you out of my head.

5. Papa Jack

– En av skivans tre sämsta låtar, trots en stark sånginsats. Texten, om en ångerfylld gammal far som ser tillbaka på sitt liv, är fin, men sångmelodin släpar sig fram, och den andra halvan av låten är ”guitars galore”. Oengagerande.

6. Ammunition

– Midtempo-gitarr-rock, som man som Moz-fan är van vid, men med en stark text om att göra sig av med det i ryggsäcken och bagaget som tynger ner och stjälper en.

7. Wide to Receive 

– Morrisseys ”internet-låt”, enligt egen utsago. Men i själva verket är det en mycket stark ballad om att vara öppen och mottaglig, bara för att upptäcka att det inte finns någon som helst anledning att vara det. Och då gör sig misantropin påmind:

And I don’t 
Get along with myself 
And I’m not too keen 
On anyone else

8. Roy’s Keen

– Här kanaliserar Moz sin inre George Formby (en annan nordengelsk ikon, men från många årtionden tidigare). Låten är en lättsam, om än melodisk, axelryckning i stil med You’re the One for Me, Fatty, Dagenham Dave och Kiss Me a Lot, och är varken bättre eller sämre än dessa, men tillhör utan tvivel Maladjusteds sämre låtar. Titeln är förstås en referens till Manchester Uniteds dåvarande mittfältssjärna Roy Keane.

9. He Cried

– Musikaliskt nära besläktad med Ammunition, men textmässigt har den mer med Trouble Loves Me att göra. Den gråtande huvudpersonen (sannolikt Morrissey själv) ser sig själv som känslomässigt stenad till döds, men vill ändå göra upp med den omgivning som skapat honom och gjort honom till den han är. Mycket starkt.

10. Sorrow Will Come in the End (ej inkluderad på den brittiska utgåvan)

– Om rättstvisten med Smiths-trummisen Mike Joyce, som stämde Morrissey och Marr för uteblivna royalties (och vann), något som Morrissey hela tiden har betraktat som ett justitiemord. Också något som närapå helt tog knäcken på Morrissey. Den kolsvarta och sadistiska texten levereras på spoken-word-vis, till ett tungt stråkarrangemang. Man förstår behovet av att skriva en sådan låt, men känner samtidigt att den kanske gjort sig bättre som b-sida – speciellt med tanke på vilka fantastiska låtar som faktiskt blev b-sidor vid den här tiden.

11. Satan Rejected My Soul

– Inte ens Djävulen själv vill ta i Morrissey med tång. Hårda bud i denna fartfyllda, melodiösa och poppiga gitarrdänga, som avslutar albumet.

 

Maladjusted var det första Morrissey-album jag överhuvudtaget hörde, någon gång runt 2002-2003, när jag var 17 år. Jag tyckte mycket om det då, men tycker nog än mer om det nu. Jag är evigt tacksam för att stadsbiblioteket i Borås hade skivan. Gud vet var livet hade tagit vägen annars.

By the Time I Get to Phoenix: Glen Campbell, 1936-2017

glen-campbell-by-the-time-i-get-to-phoenix

 

Glen Campbell är död. Jag ska inte utge mig för att vara något stort fan som nu sitter här med blödande hjärta och ett två meter högt berg av näsdukar. Men Campbell gjorde världen uppmärksam på minst två av de vackraste styckena popmusik jag kan komma på (även om han inte skrev dem): Gentle on My Mind och By the Time I Get to Phoenix, och förtjänar därmed alla de hyllningsord som onekligen kommer att strös över honom och hans gärning de kommande dagarna och veckorna.

Den förstnämnda av de nyss nämnda låtarna upptäckte jag först med Elvis Presleys enastående tolkning från 1969, och den sistnämnda, skriven av Jimmy Webb, var för mig länge synonym med Frank Sinatra, som spelade in den (och även Gentle on My Mind) till sitt grymt underskattade folk-pop-album Cycles, 1968. Frank ska också ha kallat By the Time I Get to Phoenix för tidernas bästa ”torch song” – en åsikt man måste respektera, för har det någonsin existerar en större auktoritet på ämnet än just Francis Albert? Och det var just den låten som omedelbart dök upp i skallen när jag igår kväll läste att Campbell gått bort, 81 år gammal.

De båda versionerna (Franks och Glens) är olika varandra. Franks version betonar stråkarna, och den akustiska gitarren är med mest som utsmyckning. I Glens fall är det tvärtom. Där är gitarren drivande, och de filmiska, men samtidigt nedtonade, stråkarna fyller ut utrymmet runtomkring med lika delar värme och vemod. Frank levererar den gripande texten sobert och med bara ett visst, men mycket väl avvägt, mått känslosamhet. Glen, däremot, sjunger hela tiden med en klump i halsen och med hjärtat utanpå skjortärmen, men går aldrig över gränsen och förvandlas till någon Orbison eller Johnnie Ray.

Texten berättar om en man som en gång för alla lämnar sin kvinna. Han har gjort otaliga försök förut, men aldrig lyckats. Denna gång lyckas han. Han kör genom sydvästra USA rakt österut, från LA till Phoenix, Albuquerque, och slutligen Oklahoma. För varje stad han kommer till går kvinnans dag sin gilla gång; När han når Phoenix stiger hon upp, hon läser avskedslappen han skrivit, men skrattar bara, och kan inte ta det hon läser på allvar (‘Cause I’ve left that girl many times before). Samtidigt som han når Albuquerque är hon på jobbet. Hon äter sin lunch, ringer hem men utan att få något svar. Hon kommer hem framåt eftermiddagen, och det blir kväll. Hon lägger sig, samtidigt som han rullar in i Oklahoma. Hon somnar, men vaknar på natten. Hon ropar på honom, men det är tyst. Hon är fortfarande ensam. Han har verkligen lämnat henne.

Som poptext, som lyrik, betraktat är detta helt igenom genialt, och så drabbande. Dels handlar den om uppbrott, förstås. Om att bryta sig loss från en dålig relation, om att sluta göra sig själv och personen man lever ihop med, olycklig. Dels handlar den om ett annat slags uppbrott; att äntligen våga ta sig loss från vad det nu är som hållit en kvar och sugit musten ur en så länge. Om att våga bejaka någonting större, någonting mer än det man normalt sett harvar runt i. En tredje aspekt är resandet. Rörelsen. Att inte stå still, att inte stagnera. Nya platser skänker nya perspektiv och nya tankar, och ibland måste man ge sig av mot detta. Och det är dessa tre aspekter som ju är popmusik – kärlek, uppror, rörelse, och By the Time I Get to Phoenix kapslar in allt detta på under tre minuter, och därför är det en stor låt.

Jag vill rikta ett tack till Jimmy Webb, som skrivit låten, och till Glen Campbell som öppnade våra ögon för den. Och jag hoppas att Campbell har det bra, var han nu än befinner sig.

Bild hämtad härifrån.

Bäst just nu: juli 2017, del 2

Attachment-1-6

 

Det är slutet av juli, och sommarens andra hälft. Laddat läge. Nerver. Man vill suga musten ur de sista förhoppningarna. Detta gör man med fördel till dessa toner:

Conor OberstNo One is Going to Change

– Nyskriven, ännu ej släppt, ännu ej inspelad i studio (såvitt vi utanför den inre cirkeln vet), men så bra att all annan musik ter sig platt och oviktig under de nästan fyra minuterna som låten pågår. Conor Obersts bästa låt på många år, och en återgång till de becksvarta och råa känslorna vi känner igen från hans tidiga 00-tal, men med den äldre Conors touch och djup. Jag råder alla med minsta intresse för textdriven musik att lyssna på denna pärla.

Avi Vinocur I Should Have Been a Con Man

Elliott Smith och Pelle Ossler går in på en bar i Seattle i början av 90-talet med ett anteckningsblock och en elgitarr. Ungefär så låter detta guldkorn till låt, som sannolikt inte kommer att nå ut till särskilt många alls, eftersom världen är en grym och elaksinnad plats. Men jag lyfter på hatten till min käre lille bror (Ossler-entusiaster vet att detta inte är en särskrivning), som har vett nog att känna till och tipsa om såhär bra musik. Kolla även in Avis huvudprojekt, alt-country-bandet Goodnight, Texas.

Mick JaggerEngland Lost

– Från obskyrt till megaikon. I natt släppte plötsligt en av rockhistoriens allra största ikoner, Mick Jagger, en ny tvåspårssingel. Och det är framförallt spår 2, b-sidan (eller den andra a-sidan?) som imponerar på mig. England Lost är en lynnig kommentar och känga till post-Brexit England, och låter som något som Paul Weller hade kunnat få ur sig på en av sina bättre (solo-)dagar. Väldigt engelskt, väldigt bra.

SlowdiveFalling Ashes

– Nästan tre månader efter release och jag fortsätter att sjunka in i Slowdives fjärde fullängdare och hitta nya favoritlåtar. Den senaste i ordningen heter Falling Ashes och den avslutar albumet. Det är ett episkt, åtta minuters pianobaserat ambientstycke om förlust och minnen. Låtskrivaren Neil Halstead har sagt att denna låten kan vara en fingervisning om vart Slowdive är på väg och hur en eventuell femte skiva skulle kunna låta. Lovande, minst sagt.

Scott WalkerThe Plague

En av de största i min bok heter Scott Walker. Ni känner säkert till historien om hur han på 60-talet slog igenom som tonårsidol i The Walker Brothers, hoppade av, inledde en solokarriär influerad av Frank Sinatra, Jacques Brel och jazz, och började släppa skivor som successivt blev mer och mer avantgardistiska, mörka och underliga. Konstnärligt har han peakat med sina två senaste soloalbum och tillika utforskningar av människans svartaste avgrunder, The Drift (2006) och Bish Bosch (2012) (samarbetet med Sunn O))) från 2014 låter precis som sentida Scott, men är ingen regelrätt soloskiva). The Plague, som jag har valt som denna listans ‘oldie’, släpptes emellertid 1967 och var b-sida till singeln Jackie. Den hintar om de mörka teman som skulle komma att utforskas lite längre fram, utan att för den skull tappa i melodi eller sväng.

 

När vi hörs nästa gång har jag en ny Elvis-lista att visa upp.

Fotot är taget och redigerat av mig.

Bäst just nu: juli 2017, del 1

Attachment-1-5

 

Då var det dags igen för en ny samling låtar att lyssna lite extra på. Halva sommaren har gått, det trevande vädret behöver lite hetta. Det finns hjälp att få.

Erik de VahlHearts

– Precis den sortens romantiska och vemodiga melodi och stämning som utan ansträngning sliter hjärtat ur kroppen på en. Akustisk(!) drömpop när den är som bäst.

Radio Dept.You’re Not in Love

– Även om jag uppskattade delar av fjolårets comeback-platta Running Out of Love var det på det hela taget inte hur jag vill att Radio Dept. ska låta. Med detta nya ep-spår är det en helt annan femma. Den här låten har sound- och stämningsmässigt mer gemensamt med mästerverket Pet Grief (2006) än någon annan Radio Dept.-skiva. En helt igenom fantastisk låt.

Peter PerrettTake Me Home

– 65 år fyllda är The Only Ones-frontfiguren Peter Perrett tillbaka, efter en evighet av drogmissbruk och ett tufft liv i skymundan. Kompad av sina söner (kända från Babyshambles) levererar han här varm, okonstlad och melankolisk gitarrpop, med det distinkta melodisinnet fullständigt intakt. Otroligt.

Jessica93R.I.P. in Peace

– Fransmännen har alltid haft lätt för att skapa snygg och kylig coldwave och gothpop och -rock. Jessica93 är inget undantag. Nya singeln är en mullrande atmosfärisk dänga som bör bli en hit på varje dunkelt dansgolv framöver.

Zola JesusSoak

– Storslagen goth om livsval, arv och om att ta sitt eget öde i egna händer. I ett pressmeddelande berättade Zola Jesus att låten från början var skriven ur en seriemördares offers perspektiv, men att den allteftersom visade sig handla om henne själv. Utan tvekan listans mörkaste låt.

 

Bara nya låtar denna gång. Ingen är mer förvånad än jag.

Fotot är taget och redigerat av mig.