Bäst just nu: mars 2019 + hyllning till Jason Molina

 

 

För mycket stress. För lite musik. Här är ett försök att fokusera på det sistnämnda.

Shura BKLYNLDN

– Manchestertjejen Shura släppte ett av 2016 års snyggaste och intressantaste popalbum. Med influenser från 80tals-Madonna, Janet Jackson och drömpopband som Cocteau Twins satte hon ord och ton på hur det är att var ung med hjärtat på utsidan i slutet av 2010-talet. Nu har hon signat med lysande indie-etiketten Secretly Canadian och nya singeln kan mycket väl vara hennes bästa låt hittills. Influenserna från förra plattan är intakt, men soulen har krupit närmare hjärtat och kärnan. BKLYNLDN är en luftig och sensuell poplåt om närhet, frånvaro, längtan och drömmar. Outrot, de sista 50 sekunderna, är pur perfektion. Där byter låten riktning en aning och man tas med på en atmosfärisk resa med solen i ögonen tillbaka till 90-talets bästa r’n’b.

 

Stainwasher Joy For Me

– På Joy For Me, sin tredje singel, tar Stainwasher sitt sound till nya nivåer och låter drömpopen bli i det närmaste sakral. Joy For Me är Stainwashers hymn. Så vacker att fåglarna på himlen stannar till. EP:n What Did I See släpps 29/3 via Feverish Club och kommer finnas tillgänglig digitalt och på CD.

 

Wy Softie

– Några andra med Feverish-koppling är man- och hustruduon Wy från Malmö (Wy ges ut av Hybris, men Ebba och Michel som utgör duon driver tillsammans skivbolaget Feverish. Så. Utrett). Deras första skiva var som en välbehövlig svensk version av Daughter och The xx. Förra singeln hade avsevärt mer bett än så och nya singeln är som ett slags perfekt hopkok av båda sounden. Skörheten och melodierna finns där, men även attityden och den där smällen i magtrakten. Wy är ett band som vägrar stå still och som älskar att göra musik. Det är fantastiskt att få se på. Albumet, som också heter Softie, släpps 30/4.

 

Marissa Nadler & Stephen BrodskyFor the Sun

Marissa Nadler, gothfolkens främste fanbärare, och Stephen Brodsky, oljudsmakare från Cave In och Mutoid Man, har slagit sina påsar ihop. Albumet Droneflower släpps i april via Sacred Bone och första singeln lovar gott, precis som pressreleasen. Vi pratar perfekt blandning mellan mullrande gitarrmörker och eterisk drömfolk. Albumet har alla förutsättningar för att bli en av årets höjdpunkter.

 

Jason Molina (artist, låtskrivare, ljus i mörkret)

– I dag är det sex år sedan en av 482 MHz:s största favoriter gick bort. Jag återkommer ständigt till Molina. Oavsett om det handlar om Songs: Ohia, Magnolia Electric Co. eller de fantastiska skivorna han gjorde i eget namn. Jag dras till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv och gråmulen som den är melodisk och varm. Till hans i vemod genomdränkta blandning av country, folk, blues, rock ‘n’ roll och gospel. Dessvärre slog Jason Molina aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. Indie-enklaven av världens musikintresserade kände till och högaktade honom, men han tillhörde alltjämt periferin. Hans död var en vidrig orättvisa och en hopplös förlust.

When I die, put my bones in an empty street to remind me of how it used to be
Don’t write my name on a stone, bring a Coleman lantern and a radio
Cleveland game and two fishing poles and watch with me from the shore
Ghostly steel and iron ore ships coming home

– Songs: Ohia – Blue Factory Flame

Annonser

Kärlek är för dom – 10 år!

28141250_800_800

Det är dags att uppmärksamma en skiva som i dag sorgligt nog inte uppmärksammas tillräckligt mycket. Jag snackar om Thåströms sjätte soloplatta, Kärlek är för dom, som släpptes i dag för exakt tio år sedan. Den hade oturen att följa upp Skebokvarnsv. 209 och i sin tur följas upp av Beväpna dig med vingar – två ikoniska praktverk och statements till plattor – och har således hamnat i skymundan. Den förtjänar bättre än så. Nu ska jag dra mitt strå till stacken. Grattis, KÄFD.

Thåström har sagt att Kärlek är för dom led av att den kom efter Skebokvarnsv. 209. Och att först berätta om den skivan är en förutsättning för att kunna berätta om Kärlek är för dom. När Skebokvarnsv. 209 släpptes hade Thåström varit tyst i över tre år. I april 2002 hade Mannen som blev en gris släppts. Den hade tagits emot ganska svalt, och turnén som följde var mest ett nödvändigt ont för Thåström. I intervjuer kring tiden för Mannen som blev en gris uttryckte Thåström att han såg ett slut på karriären. Texterna började sina, sa han. Han ville inte heller turnera mer. Kort sagt, han stod vid ett vägskäl. Skulle det bli en till skiva skulle den bli annorlunda. Han lovade sig själv att den här gången skulle det få ta tid. Han skulle inte låta sig pressas av vare sig management eller skivbolag. Framförallt skulle texterna bli annorlunda – och de skulle få tid att växa fram. Det skulle visa sig att allt detta gav resultat. Skebokvarnsv. 209 släpptes i november 2005 och är till dags dato Thåströms sannolikt mest framgångsrika och mest omhuldade album. Den fick strålande recensioner, grammisbelönades, fansen föll pladask och turnéerna som följde blev även de kritiker- och publiksuccéer. Än i dag betraktas skivan av många som hans största stund. Thåström var med Skebokvarnsv. 209 tillbaka, större än någonsin. Och en uppföljare var given. Den uppföljaren fick namnet Kärlek är för dom.

Skivan släpptes i mars 2009, nästan 3,5 år efter Skebovarnsvägen. Den spelades till stor del in i en mycket spartansk studio, två våningar under Fryshuset i Stockholm. Thåströms dåvarande management trodde märkligt nog inte att någon ville ge ut skivan och pengar ska ha saknats(!) – trots, alltså, att förra skivan varit en kioskvältare – så approachen var således något punkigare, mer back-to-basics. Bakom spakarna denna gång stod basisten och producenten Ulf ”Rockis” Ivarsson, som anslutit till Thåströms band under Skebo-inspelningarna.

Kärlek är för dom är Skebo-erans motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare (MSBEG följde ju megahitten Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal från 1999). Och det är detta Thåström menar när han säger att Kärlek är för dom led av att den kom efter Skebokvarnsvägen. Vissa skivor, oavsett hur bra de är, överskuggas alltid av sin framgångsrike föregångare. Men KÄFD försöker inte upprepa eller apa efter Skebos sound eller stil. Som jag nyss nämnde är KÄFD dovare. Ganska exakt två år tidigare, den 28 mars 2007, hade Thåström ihop med vapendragarna Pelle Ossler och Niklas Hellberg debuterat som Sällskapet – ett postindustriellt ambientband vars debutalbum perfekt skildrar det europeiska skugglandskapet. Och det var det mullrande soundet från den plattan som ihop med Skebos intimitet skapade KÄFD:s ljudbild. De som hjälpte Thåström med ljudbygget var tidigare nämnda Rockis Ivarsson (bas, diverse andra instrument samt produktion), Pelle Ossler (gitarr, kör), Conny Nimmersjö (gitarr), Niklas Hellberg (piano, orgel, synth, mixning), Anders Hernestam och Christian Gabel (trummor).

thåström09

Skivan inleds overkligt starkt med mästerverket Kort biografi med litet testamente – en låt som i samma sekund som den släpptes blev till en thåströmsk evergreen. Om man tyckte att Skebos texter var blottande är de ingenting mot Kort biografi. Till ett tungt beat signerat Rockis, gnissliga Ossler/Nimmersjö-gitarrer och monoton elektronik sjunger Thåström frankt om barndomsminnen, utanförskapet, landsflykten och mindre smickrande incidenter. När jag hörde den första gången började jag grina. Det är ett ganska gott betyg.

Jag brukar snacka om att Kärlek är för dom är Thåströms allra sorgsnaste skiva och detta blir tydligt redan vid skivans andra spår, när Kort biografi följs av Långtbort. En försiktig gospel om döden och dödsångest, om förlust och kärlek. I dag är Thåström en mästare på ödesmättad gnissel-gospel och här hör man hur uttrycket började ta sin form.

Tillbaks till Trehörnsgatan är dels ett feberdrömskt återbesök till gamla jaktmarker i Amsterdam, dels en utsträckt hand till någon från igår som man förlorat. En av skivans mest förbisedda låtar. Mästerlig i sin enkelhet. Även Som tåg av längtan lindas in i ett drömskt skimmer. Thåström sjunger om ett slags gemenskap, anonyma resenärer emellan. De färdas genom okända landskap, natt blir till dag, och de passerar hav och städer, småpratar med varandra – och det är resandet som är poängen här, inte målet. För den mytiske, rastlöse outsiderfiguren är detta (det drömda) löftet om gemenskap och lugn som äntligen gått i uppfyllelse. Han avslutar texten med att sjunga att han ”bara älskade att få va med.”

I Den druckne matrosens sång blir skivans inneboende sorg återigen smärtsamt tydlig. Här tonsätter han en av Dan Anderssons starkaste dikter – och han gör det med en melodi som känns så klassisk att den inte borde kunna vara nyskriven. Och han sjunger texten om svek och förlust med makalös patos. Musikaliskt är Axel Landquists Park rena motsatsen till Den druckne matrosens sång och övergången är mycket stilig. Där den senare är skör och melankolisk, mullrar den förra fram som ett åskoväder – mycket tack vare Osslers och Nimmersjös mardrömsgitarrer och Rockis avgrundsbas. Tillsammans utgör de fonden för det här suggestiva kärleksmötet i ett råkallt Södermalm.

Titelspåret var skivans första singel. Ett stramt, malande stycke om det kärlekskranka jaget som febrilt söker svaret på vad kärlek är. Anna Ternheim bidrar med drömsk och underskön bakgrundssång. Men något svar får vi icke. Live växte låten ytterligare under Den morronen-turnén 2015, då den på ett Joy Division-likt sätt stramades åt så till den grad att man i det närmaste höll andan under framförandet. Kärlekslösheten fortsätter i Över sundet, skivans sköraste ballad, där Thåström kanaliserar Dylans If You See Her Say Hello och skickar en hälsning tvärs över Öresund, till en som försvann.

KÄFD är full av monotona, mullrande pärlor, men ingen mullrar på lika monotont och olycksbådande som Linnéa. En grådisig historia om hämnd och om att spotta i ansiktet på belackare, och en ännu en låt som borde uppmärksammas mer. Skivan avslutas sedan med Bob Dylan/Nationalteatern-covern Men bara om min älskade väntar. På Skebo-turnén 2006 spelade Thåström en magnifik akustisk version av låten, och en liknande version spelades också in i samband med Skebokvarnsv. 209-plattan. KÄFD-versionen har fler pålägg och något fler kockar, och kanske är det därför den saknar nerven som är så tydlig i de andra versionerna. Dessutom blir ju låten överglänst av plattans andra tolkning, Den druckne matrosens sång. Och låt oss vara ärliga: två tolkningar på en tiospårsplatta är i överkant.

Trots den styvmoderliga behandlingen man kan argumentera för att plattan får dras med i dag var den en stor framgång när den släpptes. Den låg etta på albumlistan i mars 2009, den kammade hem grammis för årets album, fick utmärkta recensioner och turnén som följde blev även den en framgång (konserten i Göteborg på Thåströms 52-årsdag kan fortfarande vara den bästa jag varit på). Så släpp Skebokvarnsvägen, Beväpna dig med vingar och Centralmassivet för ett litet tag, om inte annat så för att ingen annan Thåström-skiva tonsätter detta tröstlösa, novemberlika marsväder bättre än Kärlek är för dom. Så höj volymen, stirra ut genom ditt lortiga fönster och låt det grå bara rulla. Och säg tack och grattis till denna suggestiva pärla.

 

En klassiker: Thåström – Xplodera mig 2000

xploderamigvinyl

I somras fick jag för mig att dra igång en ny artikelserie här på 482 MHz. ”En klassiker”, skulle den heta, och där skulle jag gå igenom mer eller mindre godtyckligt utvalda klassiska plattor. Jag inledde med en text om The Cures Pornography. Det var kul, men sedan blev det inget mer. Oklart varför. Tidigare i veckan trillade jag över Thåströms  Xplodera mig 2000 på vinyl, och med ens vaknade återigen lusten att skriva om en klassiker. Nedan följer resultatet av denna ohejdbara känsla.

Ibland ska det till något drastiskt för att ta en från en dålig plats till en som inspirerar. Thåströms självbetitlade solodebut, och i synnerhet dess hits, rönte hyggliga framgångar vid releasen 1989. Om Imperiets lynniga plattor Synd (1986) och Tiggarens tal (1988) gjort sitt bästa för att stöta ifrån sig det värsta mainstreamtrycket från Bellman-singeln 1985, väckte solohits som Alla vill till himlen och Karenina den popularitetsbjörn som kanske inte sov men väl slumrade. Thåström var återigen farligt nära att bli mysig trubadur med hela svenska folket. Att skivan i största allmänhet var lättsam och poppig likt inget annat Thåström gjort vare sig förr eller senare gjorde förstås inte saken bättre. När så 80-tal blev 90-tal var behovet av förändring, både privat och konstnärligt, omöjligt att stå emot.

Vid den här tiden gick han i samma fotspår han gått i under hela 80-talet och umgicks med samma människor, och han har sagt att om han blivit kvar i Sverige hade efterföljande plattor låtit ungefär som första soloskivan. Inspirationen var kort sagt urholkad. 1990 slängde han således allt över bord och flyttade till Amsterdam – en stad han tidigare besökt och trivts i.

Och ibland ska det ju till ett uppbrott av det ena eller andra slaget för att maskineriet ska rassla igång igen. Människan har alltid varit på väg, alltid varit ett sökande djur, alltid velat se nya platser, andas ny luft. Och Stockholm kan, precis som alla svenska städer, te sig jäkligt litet och inavlat.

Några år tidigare hade han upptäckt hård, kantig och karg maskindriven musik och band som Einstürzende Neubauten och KMFDM. Han hade försökt implementera dessa influenser på både Tiggarens tal och solodebuten, men det hade gått sådär. På solodebuten fanns det gott om maskiner, men det handlade i första hand om tidstypiska synthar och trummaskiner och det hela lät väldigt tamt. Något bättre gick det på b-sidan Lek med mig, utgiven på Alla vill till himlen-singeln. En industripoplåt av yppersta klass, som låter som om Ministry anno The Land of Rape and Honey gått på disco och roat sig. Men detta räckte inte för den hungrige Thåström. Det behövdes mer av allt. Mer tyngd, mer oljud och tyngre gitarrer. Blod. Konfrontation. Lyssnaren ska inte kunna gömma sig bakom en trevlig popsingel den här gången. Lyssnaren ska möta ljuden. Det ska skava.

I samma veva hade han även upptäckt Public Enemy, som med turntables och samplers skapade furiös, nyskapande hiphop, och som dessutom hade de bästa politiska texterna sedan The Clash. Thåström tog fasta på samplekulturen och hittade en ny ljudvärld. I en intervju med Jan Gradvall 2015 sa han: ”Jag fick en total kick av det [samplandet]. Det gav mig ett nytt perspektiv. Det gav mig möjlighet att få kontroll på ett annat sätt.” Det gick till och med så långt att producenten Sanken Sandqvist fick säga åt honom att tagga ner och att de kanske borde börja skriva låtar istället för att leta efter ljud in absurdum. Men Thåström tycker om att dra saker till sin spets, att utmana. Sina lyssnare, sina medmusiker och inte minst sig själv. Han gjorde det med Ebba Grön och med låtar som Häng Gud och Profit – ilskna punklåtar om förljugna, förhärskande system, som yrvakna och rödvinssega DDR-Sverige inte alls var beredda på. Han skulle göra det mer än någon annan i rock-Sverige någonsin gjort under tiden i Peace, Love & Pitbulls – när band som Atomic Swing, Rob’N’Raz och Ace of Base dominerade topplistorna och svenska folket satt och gonade sig framför 24 Karat på tv. Man kan utan vidare argumentera för att han återigen gjorde det, långt senare och med helt andra medel, på Skebokvarnsv. 209 (2005), där han med akustisk gitarr, högt mixad sång och med rena kortnoveller till texter tvingade lyssnaren att lyssna.

Med Xplodera mig 2000 var det alltså återigen dags att utmana. Producent Sanken må initialt ha varit orolig för antalet samplingstimmar och bristen på låtar, men faktum är att plattan är full av just låtar. Thåström övergav vare sig gitarrerna som hade varit hans musikaliska signum sedan starten med Ebba Grön eller rytmerna som utgjorde en grundbult i Imperiets sound. Men tillsammans med de nya influenserna och maskinerna lät det inte som något annat han (eller någon annan i Sverige, för den delen) gjort tidigare. Tillsammans med Sanken och den svenske postpunkikonen Peter Puders (känd från TT Reuter, Commando M Pigg och Imperiets sista turnéer) mejslade Thåström fram ett gäng köttiga, svängiga och kåta rocklåtar – och han hade inte låtit så här tänd sedan tiden i Ebba Grön.

thåström91

Plattan öppnar med programförklaringen Radio Thåström – en vibrerande, rytmisk rockkänga – komplett med samplingar och skumma ljud – där en pånyttfödd Thåström sjunger de betryggande raderna ”Om du har ont, om din kropp känns för tung, om du behöver en till injektion: Radio Thåström här!” Låten är förhållandevis snäll, soundmässigt. Kantigare blir det redan i nästa låt, Ich liebe Dich. En monoton kärlekshistoria, där Mona Lisa får agera stand-in för Thåströms kärleksintresse. Ljudexperimenten trappas upp ytterligare i ”knullåten” (Thåströms egna ord!) Elektrisk. En utsvulten Thåström vrålar ut sitt köttsliga begär, men likaväl kan man tolka det som en kärleksförklaring till den nya musiken han upptäckt. Det sistnämnda styrks när man lyssnar på Peace, Love & Pitbulls lysande uppdatering av låten, Elektrik ’93. Rytmerna vi bjöds på i Radio Thåström återkommer i Elvis Presley för en dag. Där förutspår Thåström 2000-talets galna begär efter berömmelse när han sjunger om någon som tar sin jakt på just berömmelse till extrema nivåer. Vederbörande hamnar i elektriska stolen – och i media – och utropar glatt att han äntligen är ”Elvis Presley för en dag!”. Sedan är dags för King Kong, och experimenten i Amsterdam och de nya influenserna fullkomligen exploderar ur högtalarna. King Kong är lika mycket ett hänsynslöst överfall som det är en rocklåt. Monotont, pulserande och in-your-face berättar den om en outsiders bisarra försök till närmanden. Miss Huddinge -72 följer härnäst och är den enda låt från skivan som överlevt tills i dag. Thåström spelar den fortfarande live, till mångas stora glädje. Man skulle kunna argumentera för att skivan innehåller bättre låtar än så, men det är denna söderorts-slowburner om berömmelse och desperation som Thåström förärat evigt liv. Den svängiga maskinrockern Alla har fel (igen) blev plattans första singel, men nådde inte alls samma framgångar som till exempel Karenina eller Alla vill till himlen. Men det var ju också precis det som var poängen. Titelspåret Xplodera mig är ännu en rytm- och samplingsorgie. Hudlöst och utan krusiduller bjuder Thåström ut sig till sitt kärleksintresse: ”Adoptera mig, arrestera mig, annektera mig. Du får mig och jag får dig.” Plattans näst sista spår, den råa Fuzzbox, hade lika väl som Radio Thåström kunnat fungera som programförklaring. Nyförlöst och utsvulten vrålar Thåström här sig hes om sin nyfunna passion: ”det är primalt, det är ultimat, det är onani […] det är som ett gift för en gammal eskapist..” Fuzzbox är det triumfatoriska ljudet av någon som efter år i öknen äntligen hittat hem. Som efter år av famlande äntligen hittat något som är hans eget. Fuzzbox är vad som oundvikligen händer när man med kroppen full av punk, rytm och maskinkärlek äntligen sparkar in dörren till industriland. Det är förresten heller ingen slump att Thåströms publiceringsförlag heter just Fuzzbox. Albumet avslutas sedan med industriballaden Ballad i P-Moll. Man kan snacka om att det var just balladerna han ville bort från med den här plattan, men likväl skänker Ballad i P-Moll välbehövliga nyanser till en, trots rytmerna och gunget, annars karg och oförlåtande platta. Även industrirockare blöder och ingenstans blir det tydligare än på den här låten. Demon, utgiven på 20-års-utgåvan av albumet, är nästan ännu bättre än albumversionen. Hårdare, men ändå skörare, med ännu tydligare industriinfluenser.

Xplodera mig 2000 skulle bli Thåströms sista svenskspråkiga platta på åtta år. Och de som tyckte att den skivan var svårlyssnad skulle snart få en chock. 1992 flydde han ännu längre in i industriland. Tillsammans med bland andra Niklas Hellberg bildade han det kriminellt underskattade industribandet Peace, Love & Pitbulls och tillsammans gav de ut tre fullständigt oförsonliga, engelskspråkiga plattor mellan 1992-1997 vars like svensk rock aldrig hört. De turnerade flitigt i både Sverige och Europa, men kritikerkåren fattade ingenting och det gjorde knappt skivköparna heller. PLP var, och förblir sannolikt, något som bara en särskilt utvald skara förstår sig på.

Och precis som PLP-skivorna känns Xplodera mig 2000 i dag ganska förbisedd. Varken fansen eller Thåström snackar särskilt mycket om den. Men som sagt, den gavs ut på nytt 2011, när den firade 20 år – så helt bortglömd är den inte. Och fattas bara, för ingen annan skiva har väl banat väg för det industriella sound som mer eller mindre dominerat, förgyllt och breddat Thåströms sound sedan dess. Från PLP:s kompromisslösa urladdningar och Sällskapets ambienta post-industri, till de senare soloårens monotona och dova Europa-blues – Xplodera mig 2000 är grunden på vilken de frodats. Jag, och många med mig, lyfter på hatten och säger tack.

Popnyheter att lyssna extra på: tre kortrecensioner

 

Morrissey It’s Over

– Moz bejakar både sina crooner- och sina greaser-influenser när han väljer att tolka Sun Records-rockern, och sedermera balladkungen, Roy Orbisons klassiska tårdrypare It’s Over, och resultatet blir föga förvånande bländande – och alldeles naturligt. Han har ju varit och nosat där förr. Tolkat och bedyrat sin kärlek för Elvis, Sinatra, Billy Fury och Al Martino. Kammat sitt hår i oantastliga quiffs genom åren. Flörtat med och förfört den kanske största greaser-publiken som finns – nämligen latinopubliken. Och då har jag inte ens nämnt hans egen musik och låtar som rockabillynumren Sing Your Life, Shakespeare’s Sister eller The Loop. Eller hjärtat-på-utsidan-ballader som Last Night I Dreamt That Somebody Loved Me, Now My Heart Is Full och Dear God Please Help Me. Han må i grunden vara ett engelskt popgeni, men fan om han inte är som allra bäst när han rör sig i gränslandet mellan attityd och blödande hjärta, när han byter regntunga Lancashireskyar mot smoggiga East LA-diton och ståtande en perfekt fönad quiff sjunger ut om all kärlek han haft och mist eller aldrig ens fått känna smaken av. Som här, på Orbison-covern It’s Over.

Ett helt album fyllt av väl valda covers och som fått titeln California Son, släpps 24/5 (två dagar efter att han fyllt 60). Det ser vi fram emot.

 

Azure Blue – The Rose

– En annan som hittat helt rätt är den briljante popsnidaren Tobias Isaksson. Med sin nya singel som Azure Blue levererar han en hjärtskärande ballad som får vem som helst att tappa andan. Den är mer avskalad än vad vi är vana att höra från Azure Blue – men likt förbannat lyckas han ändå låta mer skimrande drömsk än de flesta andra i indie-Sverige. På The Rose sätter han ord och ton på den där monumentala, gränslösa kärleken man annars bara ser på film. Men Isaksson är ju en melankoliker av rang och låten fullständigt dryper av vackra molltoner, vilket sannolikt kommer att göra den förödande att lyssna på för den lämnade, den olyckligt kära, som ser tillbaka och minns och förbannar sig själv och sina snedsteg.

Isaksson har inte låtit så här innerlig sedan 2015 och fantastiska plattan Beneath the Hill I Smell the Sea och låtar som A Town Like Alice och There Was a Time. Det är bara att tacka och ta emot.

Singeln släpps digitalt nu på fredag. Albumet Images of You släpps i mars. Allt via Hybris. Omslagsbilden här ovan är signerad Viktor Blomstergren.

 

Premiere Premiere (EP)

– Debut-ep från Filip Spetze (Holograms) och hans kusin Oskar Engström. Tillsammans gör de fullständigt briljant pop perfekt för oss som fortfarande inte kan släppa att 00-talet är dött och begravet. Det svänger som hos Studio, är rytmiskt som hos Boat Club, melankoliskt som hos nyss nämnda Azure Blue eller varför inte Radio Dept. anno Pet Grief, medan attityden kan härledas till The Tough Alliance. Men framförallt rör det sig om ett knippe självlysande poplåtar, lika atmosfäriska och luftiga som de är iskallt coola, frammejslade med akustiska gitarrer, samplingar, beats och drömska synthar. Jag var inte beredd på den här plattan. Jag är golvad.

Släpptes digitalt i fredags via Hybris.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Sela

Om ni gillar detta: kolla in alla ovanstående referenser

Skivbolaget Luxury lägger ner – 482 MHz minns BOAT CLUB

boat club

Göteborgslabeln Luxury lägger ner verksamheten. Efter 13 år har bossen Rasmus Hansén nått vägs ände och vill syssla med något annat – och det är han väl värd. I 13 år har han givit ut inte sällan blödande romantisk, ofta drömsk, alltid högkvalitativ indie med band och artister som Franke, Palpitation, Anton Kristiansson, My Darling YOU, School ’94 och många fler. Men ett Luxury-släpp sticker ut extra mycket för mig: Göteborgsduon Boat Clubs hittills enda platta, den sällsynt vackra Caught the Breeze från 2007.

Jag upptäckte Boat Club någon gång på hösten 2007, ett par månader efter att Caught the Breeze hade släppts. Jag var 22 år och hade brutit upp från min stillastående tillvaro i min västsvenska hemstad och börjat ett nytt, på alla punkter mer givande, liv i Kalmar. Ny luft i lungorna (havsluft, dessutom!), nya intryck att svepas med av, nya känslor som fick hjärtat att slå. Det var på många sätt en exiltillvaro, något som jag än i dag är allt annat än främmande för. Och precis som exiltillvaror brukar vara var tiden i Kalmar absolut nödvändig – och väldigt fin.

Då som nu konsumerade jag mycket musik, och musiken fick förstås tillvaron att skimra extra mycket. 2007 var dessutom ett särdeles starkt musikår. Sällskapet debuterade, Bright Eyes gav ut det episka albumet Cassadaga, The National släppte vad som än i dag måste betraktas som sin bästa skiva, och så vidare… Och så var det Boat Club, då.

Två grabbar, Andreas, 22 och Magnus, 25, från Göteborg. 2006 bildar de en duo. De spelar gitarr, synthar, elektroniska trummor, sjunger bitterljuva sånger om kärlek, minnen och havet, och spelar in allt själva på dator. Andreas sjunger och lägger beatsen. Magnus spelar gitarr och synth. Skivbolaget Luxury nappar och släpper debut-ep:n Caught the Breeze i juli 2007. Skivan får minimal uppmärksamhet i Sverige, utanför indiekretsarna. Mig når den som en slägga ett par månader senare.

Caught the Breeze skulle komma att utgöra ett perfekt soundtrack till min exilhöst på Östkusten 2007. Balearica-genren, som Boat Club till viss del får sägas tillhöra, är ju egentligen ganska solig, men för mig är Caught the Breeze regntunga, skiffergrå skyar, luft tyngd av fukten från havet, en kuststad i dvala i väntan på nästa turistsäsong. Deras über-romantiska sound och melodier satte mitt redan sprittande hjärta i gungning. Jag minns mången promenad i det kalmaritiska duggregnet med Boat Club i hörlurarna, och varje gång jag tänker tillbaka på den tiden ligger Nowhere eller Memories som ett varmt, bitterljuvt ljudspår i bakhuvudet – och varje gång jag lyssnar på Boat Club är det på den tiden jag tänker.

Året därpå lämnade jag Kalmar, och livet skulle de kommande åren sakta men säkert falla isär för att sedan, tids nog, byggas upp igen och bli något annat. Något ännu större. Boat Club har emellertid inte hörts av sedan 2007 – i vart fall inte på skiva. För två år sedan försökte jag styra upp en jubileumsintervju med Magnus och Andreas, men det rann ut i sanden. Kanske ville de låta då vara då. Låta Caught the Breeze vara i sin 2007-kapsel. Och vem kan klandra dem?

 

Lördag 25 maj arrangerar Luxury en avslutningsfest på Pustervik i Göteborg. Nya och gamla band ska spela. Kanske är Boat Club ett av dessa.

INTERVJU MED CHRISTIAN HEDE

christian hede promo billede 4

När Sällskapets toner från i fjol sakta darrat ut och när Ossler och Thåström båda håller relativt låg profil, då är det tur att vi har sådana som nykomlingen Christian Hede, som håller Europabluesmaskineriet vid liv. I hemlandet Danmark är han känd både som romanförfattare och för folk- och blues-projektet Bellhound Choir. Med nya briljanta singeln Søster, det första släppet i eget namn, uppbackad av inga mindre än just Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Christian Gabel och Mikael Nilzén, samt danske Mads Uldall-Jessen på kontrabas, lär vi förhoppningsvis höra en hel del från honom även i Sverige framöver. Tillsammans med nämnda herrar skapar han ett sound som både är bekant och välbehövligt. Tänk Mark Lanegan, tänk Centralmassivet, tänk Duisburg och Vesterbro, tänk gnissel, blues och mullrande maskiner. Søster är en självklar del av den stålgrå världen och en av årets hittills bästa låtar. Och Hede, han är en nykomling jag mer än ser fram emot att följa.

Jag bestämde mig för att ta ett snack med Christian. Det blev ett fint samtal om nya (ljud)världar, språk, giganter och att våga bryta ny mark. Tack till Daniel för ögon- och öronöppnaren. Tack särskilt till Christian för att du ställde upp.

 

I Sverige är det inte många som känner till dig än. Vem är Christian Hede?

Det er jeg selv ved at finde ud af. Man kan sige, at han er sangskriver, sanger, guitarist, forfatter. Så er man dækket godt ind. Men han er også bare en mand, der forsøger at skabe noget, der har en vis tyngde. Og så er han en karakter. Et destillat af en slags. Af det mest ubehagelige, det mest drømmende og mest uopnåelige på én gang. Christian Hede er en del af mig, som menneske.

 

Ditt folk- och bluesinspirerade projekt Bellhound Choir var också ett slags soloprojekt. Vilka är de största skillnaderna mellan det och det självbetitlade soloprojekt du nu är aktuell med (bortsett från språket, förstås)?

Sproget er en stor del af det, for det ændrer hele tonen i musikken. Forskellen er dog også, at jeg ville bevæge mig i en mere storladen retning med mit danske solo-projekt, og udforske en type rockmusik, som ikke findes i Danmark. Jeg er fascineret af droner, dyster folk-musik, myter og atmosfære. Det prøver jeg at definere med de nye sange. Både lydmæssigt og tekstmæssigt, skal det være en verden, som du træder ind i. Fra første tone. Bellhound Choir var måske skitserne til det jeg laver nu.

 

Var det självklart att börja skriva på ditt modersmål danska nu?

Ja. Jeg mener, at vi har behov for mere diversitet og mindre ensretning. Så det er vigtigt, at man tager de træk, der får én til at skille sig ud, og bruger dem til din fordel. Sproget er åbenlyst. Jeg skriver også prosa på dansk, jeg tænker på dansk og jeg kan kun 100% stå på mål for mit ordvalg på dansk. Så det gav mening. Jeg mente også, at jeg havde noget at tilbyde på den front. Ikke at det er bedre eller værre, men det er noget andet. Jeg nyder selv at høre kunstnere på deres modersmål fra mange steder i verden, så jeg håber ikke, at sproget er begrænsende. Det vil jeg i hvert fald kæmpe imod. Sproget er dansk, men musikken og temaerne er universelle.

 

På ditt nya material gästar giganter som Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Christian Gabel och Mikael Nilzén. Hur kom du i kontakt med dem?

Det begyndte med Pelle. Jeg hørte hans nyeste album, Evig Himmelsk Fullkomning, og jeg blev forelsket hans lyd. Og følte også, at han havde en del tilfælles med den musik, som jeg selv arbejdede med. Det var først senere, at jeg opdagede Thåstrøm, som jeg virkelig også er blevet glad for. Især de seneste plader er mesterlige. Jeg skrev en besked til Pelle for at høre, om han ville være med på mine sange. Han formidlede kontakten til de andre, og jeg er meget, meget taknemmelig for, at de ville arbejde med mig. Det har været fuldstændig essentielt for mine sange, og for den retning, som min musik vil gå i. De er alle fantastiske på hver deres felt.

 

Och vad har de betytt för ditt nya sound?

De har haft en kæmpestor betydning for den sound, som vi er endt med. Jeg havde skitser til sangene med i studiet, men jeg gav meget plads til arrangement-ideer, roller og var generelt mere interesseret i en kollektiv proces end i at være kaptajn.

Niklas Hellberg hjalp så meget med, at forme lydbilledet i mix, at jeg har krediteret ham som medkomponist. Det er sammen med Ossler, Gabel, Nilzén, Uldall, at jeg har fået skabt det blueprint, som jeg arbejder videre med. En industriel, mørk art af folk eller rock eller blues. En blanding af det hele måske. En sound.
söster.jpg

Din senaste singel Søster är i min mening en av årets hittills bästa låtar. Kan du berätta lite om den och om dess text?

Mange tak. Det betyder meget, at du har det sådan. Først og fremmest, så er det den første sang, som jeg har ude. Det var vigtigt for mig, at teksten fortalte en historie med plads til lytteren. At du selv kunne lægge til og tage fra, alt efter hvilken sang, du mener er den ”rigtige”. Det er jo en tekst, der kredser om noget forbudt, noget uforløst, som så kommer til udtryk ved brug af ordet ”Søster”. Det er ikke en incestuøs sang. ”Søster” skal forstås mere som det engelske ”Sister”, som måske også er et medmenneske. Et billede på en kvinde. Måske er det en kvinde, der er hemmeligt forelsket i en kvinde, der synger. Måske er det en sindsforvirret mand. Måske er det bare tableauer. Det vigtige for mig, er at jeg får en fornemmelse af en stemning, og at jeg kan smage ordene. Det er en undersøgelse, som jeg konstant er i gang med. Musikalsk har den mange af de elementer, som jeg vil sige, er blevet en del af blueprintet i mine nye sange: Synths, Fuzz-bass, Strygere og Knirkende guitarer.

 

Vad eller vilka har du inspirerats av? Jag tänker både allmänt och till de nya låtarna.

De nye sange er kommet frem i jagten på en lyd eller en niche. Et sted hvor jeg kan vokse som musiker. Jeg bliver konstant inspireret af nye ting, men uanset hvad jeg prøver at røre ved, så lugter det af folk og blues. Det er en grund-nerve, som jeg ikke kan slippe. Men for at gøre det troværdigt, så skal jeg gøre det med den bagage jeg kommer med. Jeg skal ikke lyde som en afroamerikaner fra southern US, men som en mand, der er vokset op på Bornholm og bor i København. Hvis musik skal være relevant, så skal vi tage os selv og vores historie med ind i det. Så min opvækst er også en inspiration. Ellers er John Lee Hooker, Thåström, Anna Von Haussvolff, Suicide, Tom Petty, Patti Smith, The Bad Seeds, Lee Harper, Henrik Nordbrandt, Neil Young, George Saunders, Merete Pryds-Helle, Melville, Nina Simone, Judy Sill og mange, mange andre også favoritter. Listen er uendelig. Jeg filtrerer det hele på den ene eller anden måde.

 

Hur ser framtiden ut?

Jeg vil ud og spille så meget som muligt live, og så går jeg snart i gang med at indspille mit debut album, der gerne skulle være færdigt til sommer 2019.

Bäst just nu: december 2018

 

 

Nu har det dröjt nästan 14 dar sedan senaste inlägget här. Men livet har helt enkelt inte gått att hållas stången. Det har inte funnits tid. Men efter att ni lyssnat på dessa låtar kommer ni känna att väntan var motiverad. Vilken omgång det blev!

 

Morrissey – de tre nyskrivna bonusspårennyutgåvan av Low in High School:

– Hur du än gör kommer du falla för honom. Sålunda är denna lustiga 60-tals-doftande poplåts budskap. Kanske inte på torsdag, kanske inte heller på fredag, men snart får han dig. Som om Peter Sellers anno Oh, vilket party tolkat The More You Ignore Me, the Closer I Get.

– Den bästa av de tre. Skriven ihop med bassisten Mando Lopez – och det hörs. Basen mullrar och gungar sexigt och suggestivt genom hela denna mörka och atmosfäriska historia om förlust, identitet, kärlekens omöjlighet och mänsklighetens meningslöshet. Klassisk Moz, som ni förstår.

– En nästan lika mörk låt är denna olycksvals om uppbrottets bittra eftersmak. Moz har blivit hjärtekrossad och han kan för sitt liv inte begripa hur han kunde falla för vederbörande. Självsäkert sjunger han att denne kommer att ångra sig och att han kommer att dröja sig kvar i själ och hjärta långt efter deras uppbrott.

 

Azure Blue – Shine On

– Lyckligare kärlek är det emellertid fråga om i Azure Blues nya singel – hämtad från kommande plattan Images of You, som ges ut i mars på Hybris i samarbete med Matinee i USA, Zeon Light (som ger ut kassetten) samt nystartade egna etiketten The Future Sound of Stockholm. Nya singeln Shine On tar avstamp i förra plattans mer synthpoppiga stunder, men melankolin i den bitterljuva melodin känner vi igen från Azure Blues tre första album. Och då som nu sitter man med en klump i halsen och trycker envist på play så fort låtjäveln fadar ut. Shine On är klassisk Tobias Isaksson, och tacka fan för det. För hur många som honom har vi i Sverige?

Skivbolaget The Future Sound of Stockholm lanserades förra veckan och drivs av, förutom Isaksson,  Viktor Blomstergren och Sophie Valencia Vogel, som annars driver design- och kommunikationsbyrån Bird Is The Word. Deras första release var The Land Belows nya kåtsvängiga singel Good Time – en utmärkt programförklaring, om man frågar mig.

Shine On släpps digitalt på fredag, 14/12.

Foto: Daniella Gullström

 

Blå timmenBlå timmen blues

– Elva månader har gått sedan vi senast hörde något från Gotlands just nu bästa band Blå timmen. I fjol runt den här tiden spådde jag dem att bli 2018 års genombrott. Men då världen är renons på rättvisa och anständighet (och Blå timmen själva skyndar mycket, mycket långsamt) blev det icke så. Med nya singeln hörs det tydligare än någonsin hur mycket de förtjänar den där framgången. De låter alltjämt hungrigare och mer angelägna. Till furiösa gitarrer, som till varje pris måste upp, bort, iväg mot himlen, och en saxofon som följsamt, smeksamt och samtidigt  bottenlöst melankoliskt lindar in den annars så febriga ljudbilden, sjunger sångaren Henrik Ryftenius om ett liv som stretar emot och inte låter sig levas. Det är en lång, mörk blues om allt det där vi tänker på när vi inte kan sova. Och en fin tidig julklapp är det också.

 

Sevendeaths FT4C EP

– Skotske mörkermannen Steven Shade är tillbaka med sitt grymma, dark ambient-inspirerade projekt Sevendeaths. Den här gången har mardrömmen från tidigare släpp skingrats och ersatts av en ödslighet. Vi är vakna, vi drömmer inte, men världen vi vaknar till är tom och öde. Någonting har hänt. Fåglarna tiger i skyn. Löven på träden har rasat av. Flingorna i luften är aska snarare än snö. Och FT4C är musiken som ringer i huvudet, soundtracket som gör apokalypsen vacker.

Betyg: 8/10

Bästa låt: SH4A

Om ni gillar detta: Sevendeaths – Concréte Misery

 

Henning Belladonna

– I ett alternativt universum är det 1984 i Santa Monica. I samma universum har Jocke Berg bildat band med Mark Knopfler. De har skrivit en fenomenalt vacker midtempoballad om kärlek, minnen och Paris, och det känns som allt kommer att lösa sig. Och så slutar låten och man inser att Belladonna är göteborgaren Hennings nya singel – och det är verkligen inte fy skam, det heller!