Bäst just nu: oktober 2018

 

Blandad kompott den här gången. Allt för att göra hösten lite mer dräglig. Fem album, en singel. 100% kvalitet. Varsågoda.

Colter WallSongs of the Plains (album)

– Kompromisslös prärieromantik från den kanadensisk-amerikanska gränsen. Myllan, dammet och brännvinet bor i den blott 22-årige Colters för sin tid helt unika röst, och han berättar skickligt historier om det nordamerikanska slättlandet, armod och fallna westernikoner. Hur han inte är en nyligen framvaskad relik från många decennier sedan är nästan omöjligt att begripa. Samtidigt vore det onekligen roligt att höra Colter sjunga om något lite mer personligt, ej lika djupt förankrat i vildmarkstrubadur-romantiken från fordom. Man vill inte att det blir gimmick av det hela. Det vore synd och skam på en sådan talang.

 

Kübler RossMitt livs största misstag var att flytta till Malmö (album)

– Årets roligaste albumtitel, tillika årets charmigaste skilsmässoplatta. Men också grym, förtvivlad punkrock om ett liv som gått åt helvete och hur man tar sig ut på andra sidan – med Malmö som kuliss och co-star. Kübler Ross är enligt egen utsago ett post-breakup-band som spelar småländsk emo. I kväll öppnar de för Albert af Ekenstam på Babel i Malmö. Plattan är utgiven digitalt och på kassett på Rundgång Rekords. 20 låtar på dryga halvtimmen. Tryck på play igen.

 

Stainwasher Time Lapse (singel)

– Stainwasher stod för ett av fjolårets finaste stycken svensk drömpop, i form av singeln Ruminate Forever. Nu är hon tillbaka igen – och det låter lika ljuvligt vindpinat och vemodigt som sist. Möjligen är soundet än mer eteriskt, än luftigare, än vemodigare nu än i fjol. Och modigare. Stainwasher kliver längre in i skugglandskapet och jag ser fram emot att följa efter.

 

Adrianne Lenkerabysskiss (album)

Saddle Creek-bandet Big Thiefs sångerska Adrianne Lenker släppte igår sitt andra soloalbum. Vi pratar skör, plockande singer-songwriter-folk i lo-fi-format. Det är intimt och romantiskt, men samtidigt vilar ett subtilt stråk av obehag över plattan. Redan i öppningsspåret dör hon (textens jag, alltså). Samma sak sker i sista låten. Och spritt över skivan, till den varma och intima ljudbilden, sjunger Lenker med både flickig och märklig röst, om avgrunder, vänner som faller ifrån, omöjlig åtrå, flugor och annat som får en att vrida sig lite. Men bra är det. Ruggigt bra.

 

Den Sorte DødBundløse Søer (album)

– Dansk-svenska dungeon synth-duon Den Sorte Død släppte sin debut i fjol, på Anna Von Hausswolffs finfina etikett Pomperipossa Records. En hotfull, stundtals pulserande uppvisning i kolsvart analog synth, som förde tankarna till lika mycket zombiefilm från 80-talet, som till mörka europeiska medeltidsskogar. På Bundløse Søer slås jag av en melankoli som inte riktigt funnits tidigare. Den här gången är det mer atmosfäriskt, mer ambient och mer dagen efter apokalypsen än mitt i den. Framförallt är det otroligt vackert.

 

Offermose Mørkt Førår (album)

– Inte nog med att Den Sorte Død nyligen alltså släppt nytt album, så gör nu den ena halvan av duon samma sak, fast på solokvist. Och resultatet är egentligen inte särskilt långt ifrån DSD. Även i fallet Offermose snackar vi ödslig och karg dungeon synth, med ena foten i bottenlösa svarta tjärn och den andra i grå östblocksbetong. Men Offermose tar steget bort från det strikt ordlösa och har med både gästsångare (Of the Wand and the Moons Kim Larsen, bland annat) och samplingar. Mørkt Førår fungerar utmärkt som en systerplatta till DSD:s Bundløse Søer och visar klart och tydligt var genrens just nu främsta företrädare finns.

Skivan släpptes digitalt och på vinyl på Pomperipossa Records igår 12/10.

 

Annonser

Konsertrecension: 1900, Inkonst, Malmö, 4/10 2018

IMG_4780

Som hämtat ur Henry Spencers fantasier.

Christian Gabels audiovisuella gestaltande av sitt 1900-projekt må ha varit än mer lyckat på Orionteatern i våras, men tillhör alltjämt en klass för sig. Det är suggestivt likt Eraserhead, bitterljuvt som gamla journalfilmer. Videoprojektionerna och musiken får en att sakna det Europa och den värld som en gång i tiden sa NEJ till extremism och antidemokrati och JA till avantgarde och melankoliska piano- och dragspelsstycken. Men mitt i saknaden kan man likväl trösta sig med att Gabel och 1900 finns.

I kväll likt i våras fick de sällskap på scen av dels Pelle Ossler, vars penetrerande närvaro och ljudvärld för en stund förvandlade Inkonst i Malmö till The Bang Bang Bar i Twin Peaks, och dels den makalösa blåskvartetten. Fyra herrar i plommonstop med sällsynt känsla för förtätat blås. De känns lika mycket Tintin som Lynch och är, precis som Ossler, oumbärliga för föreställningen.

IMG_4770

Gabel har i intervjuer uttryckt en mildare oro för hur det ska gå att omvandla Orionteatern-föreställningen till en mobil dito. Och som sagt, vårens föreställning var visserligen bättre, men något skäl till oro finns icke. Christian Gabel kan lugnt känna att han lyckats mer än väl med höstens projekt. 1900 är en fantastisk upplevelse jag unnar alla.

IMG_4777 (1)

Bäst: Väldigt mycket. Till exempel det vansinnigt tajta bandet.

Sämst: Att vi inte fick höra Anti 1900 – en av Gabels vackraste kompositioner.

Längd: Omkring 70 minuter.

Recension: JOE STRUMMER – 001

strummer

Rockens brinnande hjärta sammanfattas i ny samling

Det känns typiskt, som grym ironi, att det var just hjärtat som skulle fela och ta kål på Joe Strummer. Ett par dagar innan jul 2002 somnade han plötsligt in, 50 år gammal – ett offer för ett oupptäckt och medfött hjärtfel – denne man, som hade ett av rockens starkast brinnande hjärtan. Det var ju hjärtat, med dess inneboende sprakande passion och nyfikenhet, som fick diplomatsonen John Mellor, som han egentligen hette, att rusa genom livet, vändande på varje sten och aldrig stå still, alltid vara på väg. Han var konstskoleelev och dödgrävare. Reste runt i Europa och USA och Sydamerika. Han älskade amerikansk bilkultur lika mycket som latinamerikansk revolutionsromantik. Han var en jävel på pubrock, men sjöng också punk bättre än någon annan. Han älskade jamaicansk reggae och ska, lika väl som amerikansk och irländsk folkmusik. Och när en ny musikstil kallad hiphop började slå igenom i USA i slutet av 70-talet och början av 80-talet var Strummers band The Clash bland de allra första i Storbritannien att fatta grejen. Allt med känsla och glöd rymdes i Strummers enorma hjärta. The Clash vägrade att stå stilla, utan experimenterade med ljud och stilar redan från början, trots att punkarna brölade om att de glömt sina rötter och ideal. När de splittrades 1986 fortsatte den där elden som Strummer bar på att helt enkelt spridas åt andra håll. Och det är här 001 tar vid.

För även om vi bjuds på två låtar med Strummers gamla pubrockband The 101ers och en Clash-demo ligger fokus på åren efter The Clash – och de flesta låtar är rariteter i någon mening. Och det är banne mig inte mycket som inte håller måttet. Strummers gränslösa kärlek till musiken och det konstnärliga uttrycket matchas med lätt hand av hans låtskrivarförmåga. Höjdpunkterna står som spön i backen. Appalach-countryn i Tennessee Rain är en sådan. Johnny Cash-duetten tillika Bob Marley-covern Redemption Song en annan. Den tidigare osläppta Rose of Erin är underskönt vemodig irländsk pop. Rockern Strummer får också visa upp sig – inte minst i Mescaleros-klassiker som Coma Girl – men också i fantastiska Trash City, som han gjorde 1988 med konstellationen Joe Strummer & The Latino Rockabilly War, och It’s a Rockin’ World från 1998. Allra mäktigast är kanske, måhända (det är ju så svårt att välja), tiominutaren U.S. North, som han spelade in ihop med Mick Jones (den gamle vapendragaren från The Clash) till Sid and Nancy-soundtracket. Få, ytterst få, rockröster funkar så bra ihop som Strummer/Jones.

Oavsett vilken Joe Strummer man älskar, eller om man älskar det mesta med honom, kommer 001 att tillfredsställa en. Och få en att vilja gräva vidare. Detta är ett av årets finaste släpp. Och Joe Strummers brinnande hjärta slutar aldrig inspirera.

Betyg: 9/10

Bästa låt: U.S North eller Redemption Song. Eller…

Om ni gillar detta: Allt med The Clash

BÄST JUST NU: september 2018

Genom det ohejdbara sorlet lyckas jag skönja följande:

Magnus UgglaEnda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen (bok)

– Magnus Uggla. Hitmakare, popoffer, tokig stolle. För mig en barndomshjälte som aldrig egentligen släppt taget om mitt medvetande, trots den strida ström av band och intryck som forsat fram sedan jag lyssnade på honom som mest. På senare år har han varit intressantare än på decennier. 2016 framförde han den mästerliga monologen Hallå, om sina unga år, och återuppfann sig själv i samma veva. Nu har han alltså släppt sin självbiografi. Utan vidare sållar den sig till den utomordentliga skara rockmemoarer som kommit de senaste åren (Autobiography, Dancing With Myself, Born to Run, Set the Boy Free).

Uggla är naken och öppenhjärtig, men utan att bli effektsökande eller beklämmande. Han är precis så rolig som man väntat sig, men lockar lika ofta till tårar som till skratt. Han skriver fängslande och boken är hart när omöjlig att lägga ifrån sig, men den saknar helt pretentioner eller utfyllnad. Magnus Uggla, som annars är oförtröttligt privat, låter oss här ta del av det inre mörker han burit på sedan barndomen. Han pratar uppriktigt, men varmt, om sina barn, om sina syskon, om den allt annat än okomplicerade relationen till föräldrarna (och då särskilt modern). Han väjer inte heller för att gå in på misslyckanden, såväl privata som yrkesmässiga. Dessutom bjuder han på ovärderliga skildringar av ett Stockholm som inte längre finns. Vi får följa med Uggla och pappa Claes på promenader ut till Djurgården tidigt 60-tal. Vi hänger på glamhaket Cat Ballou tio år senare.

Jag läste ut boken på mindre än tre dagar. Hade det inte varit för jobb och annat hade det gått snabbare ändå. Och nu är det tomt, men jag är glad ändå. Tacksam.

Släpps i morgon, måndag 17/9, på Norstedts.

 

Common Eider, King EiderA Wound of Body (album)

– Ett av årets bästa dark ambient-släpp kommer från dessa oljudsmakare från Alaska. Det är ett tätt mörker de bjuder på. Klaustrofobiskt. Fuktigt. A Wound of Body är en grotta vars ingång man sedan länge tappat bort. Syret börjar ta slut, och de där skuggestalterna man ser skymta förbi…är de på riktigt? För att måla upp detta hänsynslösa mörker använder de feta drones varvat med skimrande ambience. I en av höjdpunkterna, mittenspåret We Sing Over these Bones So That They May Rise Up and Run Away Into the Night, byggs soundet av ödsliga stråkar – och obehaget stegrar.

Skivan ges ut av Cyclic Law och Sentient Ruin och finns ute nu.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Sinew Stretched Over Crumbling Bones

Om ni gillar detta: Inade – The Nine Colors of the Threshold

 

Kollaps Sibling Lovers (album)

– Brutal maskinrock från Melbourne. Släpptes för ganska exakt ett år sedan, men upptäcktes av undertecknad först härom veckan. Det är monotont, rått och kallt. Paralleller kan dras till tidiga Swans, men Kollaps förlitar sig mer på maskiner än vad Gira & co någonsin gjort. Andra stunder låter det som Godflesh anno Streetcleaner, eller experimentella Nine Inch Nails. Mörkret är allomslutande och det suger musten ur dig. Det är katarsis.

I höst turnerar de. Se schemat här.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Heartworm

Om ni gillar detta: Swans – Holy Money

 

Roscoe Holcomb (artist)

– Kolaren från Appalacherna, som extraknäckte som folkmusiker. Holcomb behärskade banjo, gitarr, fiol och munspel, och hade en enslig falsett som sjöng om förlust och motgångar. Han spelade in för första gången 1958. Då var han 46 år gammal. Proffsmusiker blev han först på 60-talet, när gentrifieringen av folkmusiken var i full gång. 1981 dog han på ett sjukhem, 68 år gammal, efter att ha ådragit sig lungemfysem, förslitningsskador och astma från de många åren nere i kolgruvorna.

Rekommenderas till alla med minsta intresse för alldeles äkta och oförställd roots-musik.

 

Dylan CarlsonConquistador (album)

– Hade Pelle Ossler kommit från Texas och hämtat inspiration från västra USA:s stäpper, slätter och mylla i stället för centraleuropeisk asfalt och betong, då hade han låtit som Dylan Carlson. Carlson, till vardags gitarrist och frontfigur i drone-metal-bandet Earth, väver jordiga och sotiga gitarrmattor, som gnisslar och fräser, skrämmer och lockar. Han står stadigt i bluesen, men minst lika tydligt hörs drone-musiken han gör med Earth. Blandningen är fantastisk.

Skivan släpptes i våras på Sargent House.

Betyg: 8/10

Bästa låt: When the Horses Were Shorn of their Hooves

Om ni gillar detta: Ossler – Ett Brus, Steve Von Till – A Life Unto Itself

Ny musik från CURSIVE

CursiveVitriolaPhoto_HighRes-2

Ett av 482 MHz:s absoluta favoritband, Omaha-ikonerna Cursive, släppte i dag nyheten om att ett nytt album är på väg. Vitriola, bandets åttonde skiva och den första sedan 2012 års I am Gemini, släpps 5 oktober via deras egna label 15 Passenger. Första singeln har också släppts och heter Life Savings. Den går att lyssna på här.

Skivan spelades in och producerades ihop med gamla parhästen från Saddle Creek-tiden Mike Mogis (Bright Eyes, Lullaby for the Working Class, m.m.). Enligt frontmannen Tim Kasher ska plattan ses som en ångestfylld och frustrerad reaktion på världsläget post 2016. Skivan är enligt uppgift deras mest aggressiva och mest konfrontativa på många år, men Kasher hoppas att snarare än att spä på ilskan och frustrationen som genomsyrar vårt samhälle ska skivan erbjuda katarsis och förtröstan.

Hur låter då singeln Life Savings? Förhandssnacket kring skivan gör gällande att de återvänt till soundet som utgjorde deras, i mitt och många andras tycke, bästa skivor – Domestica (2000) och The Ugly Organ (2003) och EP:na de släppte mellan dessa båda fullträffar. Efter ett antal lyssningar på singeln är jag beredd att medge att så mycket väl kan vara fallet. Detta gör mig väldigt lycklig då det bombastiska och något teatrala sound som dominerat deras tre senaste skivor bara i undantagsfall imponerat på mig. På Life Savings mullrar basen ikapp med cellon (ja, cellon som förgyllde flertalet mästerliga Cursive-låtar under början av 00-talet är tillbaka), medan Kashers och Ted Stevens gitarrer ömsom hugger, ömsom slirar omkring på ljudmattan, på klassiskt Cursive-manér. Och en iskall synth fyller i och nyanserar den karga ljudbilden. Texten, en svartsynt uppgörelse och konfrontation med dagens kapitalistiska läge, sitter och det gör även melodin. Melodierna har annars haltat lite på Cursives senare output, men dessa problem tycks de ha skakat av sig.

Att Cursive är tillbaka är alltid roligt i sig. Att de dessutom tycks vara i särdeles god form är förstås alldeles underbart. Nu hoppas jag på turnéstopp i antingen Sverige eller Danmark.

 

Bäst just nu: juli 2018 – THÅSTRÖM LIVE

IMG_3602
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Mycket har sagts om Thåström i allmänhet och liveartisten Thåström i synnerhet – inte minst har jag själv sagt och skrivit en herrans massa redan. Men behovet pockar nu igen. Sveriges bästa liveartist är ju åter ute på vägarna, som vanligt kompad av Sveriges bästa liveband. I torsdags förärade de den skånska sommarkvällen med ett besök på Sofiero i Helsingborg. Denna ”bäst just nu” ägnas helt åt Thåström.

Som sagt, mycket har sagts. Men så sitter man där igen. Hur många gånger har man inte gått igång på det faktum att det i år är 40 år sedan han debuterade med Ebba Grön och att han trots detta hisnande faktum sjunger bättre, är snyggare och en bättre låtskrivare och liveartist än han någonsin varit? Hur många gånger? Tusenfalt. Hur många gånger har man inte tjatat sig hes om bandet, bestående av Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén? Detta urtajta band, lika samspelt och dovt som Bad Seeds, lika skramligt, när behovet finns, som Gun Club anno Fire of Love. Hur många gånger har man frågat sig själv hur det är möjligt att gång på gång bli så knäckt av en konsert med en artist man sett så många gånger att man måste sätta sig ner i lugn och ro och verkligen räkna efter för att själv fatta hur många gånger det rör sig om? Det är ingen idé att undra. Det är bara att acceptera. Svaret är samma nu som det alltid har varit: så länge livet finns, så länge vedermödor och demoner finns, så länge det ligger högar av fastbundna emotioner på själens skrov, som bara väntar på att få sprängas loss – just så länge finns behovet av att se Thåström, så länge finns behovet av att prata om Thåström. Och nu gör jag det alltså igen.

Jag såg Thåström med band i torsdags i Helsingborg. Jag såg dem två gånger i höstas, I Köpenhamn och i Stockholm, på den bejublade turnén som direkt följde släppet av nionde soloalbumet Centralmassivet. Och faktum är att, trots att dessa höstspelningar var grymt tighta och bra, som alltid med Thåström, så var torsdagens spelning någonting särskilt. Och det krävs ju en särskilt bra artist för att en utomhuskonsert, en sommarkväll, på ett stort ställe som Sofiero, ska bli bättre än en inomhuskonsert på ett litet ställe som Vega i Köpenhamn. Typiskt Thåström att vara så märkligt bra.

Det var som att allt det de gjorde i höstas även gjordes i torsdags – men med tyngre, ännu mer övertygande, emfas. Hammarslagen slog hårdare, sjönk djupare ner. Demonerna, var och en av dem, jagades på flykt. Känslorna sprängde banden och flög iväg, lättade. Fötterna lyfte från marken. Det var en urladdning. Det var som regn efter hundra dar av torka. Allting som företogs räckte hela vägen fram och klättrade ytterligare en nivå. Jag har sett det förr från det här gänget, men inte sedan det gyllene året 2015.

Öppningslåten Körkarlen var precis så dansant och ljus, och pulserande och svartskimrande, som den ska vara. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, som egentligen aldrig varit en favoritlåt, kan man tycka att man hört till leda, men lik förbannat uppvisar den tecken på evigt liv vid varje konsert – så även på Sofiero. Beväpna dig med vingar var som så ofta i en klass för sig. När man, som jag, pratar om Thåström som exorcist, som någon som driver ut djävulskap och räddar en från mörkret, då är det inte sällan Beväpna dig med vingar man har i åtanke. Den låten, särskilt när den framförs live, sliter upp en ur dyn och kastar iväg en mot himlen. Allra bäst blir det när Thåström släpper loss under Gun Club-partiet. I torsdags gjorde han det. Så förlösande och rått.

En låt jag ofta känner att jag skulle kunna leva utan, vad gäller livekonserter, utan att jag för den skull tycker att den är annat än en riktigt bra låt, är St Ana Katedral. Men i torsdags lät den vitalare, mer angelägen och tyngre än på länge. Kanske någonsin. En annan stor höjdpunkt var southern gothic-mästerverket Om Black Jim, som med den här turnén gjort en efterlängtad comeback. Har någon annan svensk textförfattare skrivit en bättre text om döden? Sällan. Det var andakt när Thåström framförde den i torsdags. Men den är så fin och den river upp så mycket hos så många att publiken till slut inte kunde hålla sig utan exploderade i ett slags försiktig allsång om den obevekliga och stränga döden. Att Alltid va på väg också gjort comeback med den här turnén känns bara vettigt. Få låtar symboliserar Thåströms hela väsen som den låten. Rörelsen, vägran att stagnera, kärleken till Europa, till amerikansk roots-musik, till polsk poesi och livet – allt finns i den låten. Spelningen avslutades med en annan symbollåt, nämligen Centralmassivet. Hymnen, psalmen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. I torsdags lät den klarare än den gjorde i höstas, i en version som gjorde den enastående vackra studioversionen rättvisa. Den bröt sig loss från ljudmassorna och hängde lätt över alla oss i publiken. Och vi lapade girigt i oss. Och vi skrek efter mer när Thåström och bandet gått av, men gick sedan därifrån lyckligare och ljusare än när vi kom. Jag vet att jag sannerligen gjorde det (tack igen till Niklas, T och ni andra).

Turnén pågår ett bra tag till. Gå och se:

TORS 19 JUL 2018 Bukta Tromsö
LÖR 21 JUL 2018 Malakoff Rockfestival Nordfjordeid
FRE 27 JUL 2018 Storsjöyran Östersund
LÖR 28 JUL 2018 Månefestivalen Fredrikstad
LÖR 4 AUG 2018 Arvika Hamnfest Arvika
FRE 10 AUG 2018 Haven Köpenhamn
LÖR 11 AUG 2018 Way Out West Göteborg
FRE 17 AUG 2018 Pstereofestivalen Trondheim
FRE 24 AUG 2018 Huskvarna Folkets Park Huskvarna
TORS 30 AUG 2018 Gröna Lund Stockholm

Bäst just nu: juni 2018, del 2

Dags igen. Den här gången består Bäst just nu av kortrecensioner av album, singlar och ep:s, pga lite tid och mycket musik. Man måste vara effektiv – annars dör man olycklig och knäpp.

Johnny MarrCall the Comet (album)

– Johnny Marr, Smiths-gitarristen som var lika genial när det kom till melodier och arrangemang som sångaren Morrissey var när det kom till texter. Nu är han tillbaka med en tredje soloskiva. Den första sedan 2014 års Playland. Marr har hållit en relativt hög nivå som soloartist. De båda första skivorna bjöd visserligen inte på några större överraskningar, men väl på stundtals ljuv engelsk gitarrpop, väl förankrad i både Marrs och Englands digra indie-historia. På denna tredje giv hänger det grandiosa och melankoliska Smiths-spöket alltjämt kvar, men får sällskap av betydligt mörkare och lynnigare skepnader. Ekon från dramatiska postpunkare som Echo and the Bunnymen, Wire, The Sound och inte minst Manchester-grannarna Magazine hörs genom hela plattan. Mest imponerar de nya (eller ska jag säga nygamla?) influenserna på låtar som experimentstycket New Dominions. En monoton och mörk sak, som hade platsat ypperligt på Sound-frontfiguren Adrian Borlands sidoprojekt 2nd Layers platta World of Rubber. Andra höjdpunkter är de båda Smiths-ljudande numren Hi Hello och Spiral Cities. Där visar Marr att han fortfarande gör jangly, melankolisk pop bättre än de flesta.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Hi Hello

Om ni gillar detta: The Smiths – The Queen Is Dead, The Sound – From the Lion’s Mouth

 

The Mary OnettesCola Falls (singel)

– The Mary Onettes är ett band jag följt sedan starten 2007. Outputen har inte alltid varit skyhög, men alltid intressant. Och alltid välbehövlig. För säg det tillfälle då drömsk och bitterljuv popmusik INTE känns relevant! I Sverige har vi ett gediget gäng band som behärskar den typen av musik, men Mary Onettes tillhör toppskiktet. Så även nu, efter detta första släpp på två år. A-sidan Cola Falls blandar dröm, rytmik och jangly gitarrer med vad som nästan låter som en sitar. Det är en hypnotisk låt som rullar fram likt ett vattenfall – något som låtskrivaren Philip Ekström själv varit inne på. Bäst är emellertid b-sidan Wait Out a Ghost. Här är tonläget snäppet sorgsnare, tempot något lugnare, melodin klart starkare. På många sätt klassisk Mary Onettes, klassisk atmosfärisk pop. Lika mycket 2018 som 1984. Somrig och skimrande, men med tungt hjärta. En av årets finaste låtar.

Ett album sägs släppas i höst, och precis som singeln ska plattan ges ut av finfina indie-etiketten Cascine.

 

InadeThe Nine Colours of the Threshold (album)

– Man skulle kunna tro att min Tysklands-vurm fått sig en törn efter gårdagskvällen, men det sätter Inade stopp för. Äntligen är de tillbaka, dessa dark ambient-giganter. Och de är tillbaka med besked! Som vanligt körs tunga maskinljud ihop med sprakande elektronik och mässande gränsgångarröster. Det låter uråldrigt och framtida på en och samma gång. Dröm och parallell verklighet. Rituellt och industriellt. Arrangemang som vältrar sig över en och genom tid och rum. Det är kolsvart, men oupphörligen fascinerande. Det är nio år sedan de senast släppte ett album, men nu är väntan över. Tack och lov. Utgiven av Loki Foundation.

Betyg: 8/10

Bästa låt: The Nine Colours of the Threshold

Om ni gillar detta: Allseits – Chimäre, Inade – The Incarnation of Solar Architects

 

Nine Inch NailsBad Witch (ep)

– Tredje ep:n på två år från Trent Reznors legendariska Nine Inch Nails. Och det är den hårdaste och råaste av de tre. Där i synnerhet förra ep:n Add Violence drog mer åt det experimentella hållet blickar Bad Witch ofta, men inte alltid, bakåt, mot tidiga grovhuggna klassiker som Broken och The Downward Spiral. Det är maskinellt, monotont, konfrontativt och stundtals med fradga runt munnen. Men framförallt är det för jävla bra och inspirerat, och ett lysande exempel på hur man kan låta sig hämta idéer från ens egna meriter, men ändå få det att låta nytt och fräscht. Här bäst illustrerat på Play the Goddamned Part och God Break Down the Door, där subtila jazzblås blandas med klassiskt dunkande och fräsande NIN-maskiner och 90-tals-doftande elektronik.

Jag fortsätter att imponeras av Trent Reznor och NIN, som gör sina mest inspirerade och brännande grejer på vad som måste vara årtionden. Och lågan ser verkligen inte ut att falna.

Betyg: 8/10

Bästa låtGod Break Down the Door

Om ni gillar detta: Nine Inch Nails – The Downward Spiral, Nine Inch Nails – Add Violence

 

Uniform & The BodyMental Wounds Not Healing

– Mer industri blir det på Uniforms och The Bodys samarbete, plattan Mental Wounds Not Healing, utgiven på utomordentliga etiketten Sacred Bones. New York-bandet Uniform gör till vardags noisig och rå industriell…rock, med influenser från experimentell metal. Inte långt ifrån vad man är van att höra ifrån kollegorna i The Body, alltså. Och på denna gemensamma giv får man vad man räknar med: kolsvart, avig och hänsynslös industrirock. Experimentellt och monotont är det, med elektroniska inslag och ylande, skärande gitarrer och skramliga trummor. Stundtals minnande om råa köttstycken, stundtals om kallt, vått stål. Ingen klassisk sommarlyssning, med andra ord, men en platta som garanterat gör din sommarlyssning väldigt intressant och högkvalitativ.

Betyg: 8/10

Bästa låt: The Boy with Death in His Eyes

Om ni gillar detta: Pharmakon – Bestial Burden