Morrissey till Dalhalla

BCB8A795-E796-4145-BED7-329593D44183.jpeg

Upprorsmakaren och croonern Morrissey kommer till Sverige i sommar. Den 19 juli intar ikonen och hans band Dalhallas mäktiga arena. Detta står skrivet på Morrisseys officiella hemsida. Information om biljetter har ännu inte tillkännagivits.

I höstas släppte Morrissey sitt elfte soloalbum, Low in High School, och sedan dess har han turnerat runt om i världen. I sommar gör han stopp även i Berlin och hemstaden Manchester.

Annonser

RECENSION: Stilla Havet – Dansar i kedjor

242961-860x484

Stilla Havets nya singel, den första sedan i julas, är en energisk och melodistark new wave-dänga, om att låta livet och dess vedermödor stå tillbaka och ta paus en minut – till förmån för dans. Det kan kanske låta banalt, men det är det inte. För som alla tiders bästa dansare en gång sa: ”On many an occasion when I am dancing, I have felt touched by something sacred. In those moments, I felt my spirit soar and become one with everything that exists.” Elias Eriksson vet detta, och bevittnade dansens kraft under ett besök i Nordkorea(!). I ett pressmeddelande säger han: ”Folk som lever under total kontroll och utsätts för hemska övergrepp dansar också, oklart om det är frivilligt eller ej, men när de dansar gör de det i kedjor.” Och så föddes texten till låten.
Och det är en utmärkt låt, sprungen ur lika delar Garbochock, Tant Strul och Hurula, som effektivt sammanför kropp och själ, som all sann rock’n’roll ska göra. Och samtidigt får den Stilla Havets utvecklingskurva att peka fortsatt uppåt.

Release i morgon, 9/5, via Novoton Records. I morgon firas också releasen med fest på prisbelönta restaurangen Woodstockholm (Mosebacke torg) kl 19.30. Stilla Havet spelar live och visar videon till Dansar i kedjor, som är gjord av Mats Mums.

RECENSION: Birdpeople – EP

2

Birdpeople är en finlandssvensk trio bestående av Amanda Blomqvist, Cecilia Wickström och Jakob Lavonius. I morgon, 4/5, släpper de sin debut-EP, som är producerad av Existensminimum och utgiven av Monocetafon.

Med hemmagjorda instrument, analoga syntar, klanger och gitarrer skapar de ett slags underlig popmusik där melodier samexisterar med ambienta atmosfärer och låtar med rena ljudbyggen. Ofta drivs låtarna fram på en krautig, mekanisk bana, men lika ofta hör man influenser från exempelvis Radiohead. Som i inledande The Monument och dess kalla och samtidsalienerade OK Computer-anda. En mäktig låt som man gjort rätt i att placera först. Mer Radiohead anas i den inte lika imponerande Flesh & Bone, som helt saknar den pondus som The Monument har i överflöd och i stället satsar på en smått enerverande sångmelodi och en hurtig rytm. Ett plus, dock, för texten. Raden ”There’s a ship called tomorrow, but it’s already sailed” hör till en av vårens bästa. Allra bäst är Birdpeople emellertid på de två avslutande och instrumentala styckena, Komarov och Gravberg-1. Den kyliga och stämningsfulla Komarov hade inte låtit bortkommen på Kraftwerks klassiker Trans-Europa Express, medan den ömsom dova, ömsom skarpa Gravberg-1 har mer att göra med post-industri som Coil. Sämre blir det på, förutom nyss nämnda Flesh and Bone, även på Björk-pastischen Bodies. Där låter de out-of-place och spretiga.

Just spretigheten är ett allmänt problem med den här EP:n. Dels blandas låtar med sång med instrumentala stycken (vilket man absolut kan göra – så länge det finns en stark enighet i både material och stämning, som t.ex. hos Sällskapet). Dels blandar de sångare, vilket inte känns nödvändigt på en EP på dryga 20 minuter, där två låtar är helt instrumentala och en (The Monument) avslutas med ett långt instrumentalt outro. Det känns onödigt splittrat.

Men det finns gott om potential på denna EP för att man ska vilja återkomma till den och se fram emot fortsättningen. Och till nästa gång hoppas jag Birdpeople satsar än mer på instrumentala mörkerstycken – för där imponerar de rejält!

Betyg: 6/10

Bästa låt: Gravberg-1

Om ni gillar detta: Coil – The Ape of Naples

Bäst just nu: april 2018

Nu när vädret gjort bort sig igen, vad passar då bättre än lite mörk och vemodig popmusik? Ingenting! Varsågoda!

Double EchoWater’s Edge

– Slutet av-mitten-spåret på det brittisk-amerikanska postpunk-bandets senaste album är oändligt vemodig, svepande och vacker goth. Tänk The Essence, Disintegration-Cure och Sad Lovers and Giants. Tänk regnvåta hedar under skiffergrå skyar.

 

Tallest Man on EarthSomewhere in the Mountains, Somewhere in New York

– Ängslan och rädsla för förlust, till tonerna av en tidlös folk-melodi, och så Kristian Mattssons alldeles unika röst på det. Som ett gryningsljus över Appalacherna.

 

No Suits in Miami Plain Sight

– Med nya No Suits in Miami-singeln Plain Sight är det plötsligt inte längre lika självklart att Hater är vassast i landet på sorgsen och genialt melodisk indiepop. Lundagänget No Suits…hotar definitivt sina grannar i Malmö. Och Plain Sight är en fantastisk poplåt, där varma och jangliga gitarrer, atmosfäriska syntar och Field Mice-sjuor sätts på piedestal och vårdas mer än ömt.

 

Wrekmeister HarmoniesThe Alone Rush

JR Robinson har döpt sitt musikprojekt efter den lysande Béla Tarr-filmen Werckmeister Harmonies, och musiken korrelerar med filmen. Det är mörkt, dissonant, suggestivt, men med en renande känsla som skär genom det svarta. Titelspåret från nya albumet är inget undantag. Men vi slipper de många orkestrala utbrotten som tyngt ner vissa av hans tidigare produktioner, vilket gör The Alone Rush till Robinsons starkaste alster hittills. Diggar man Nick Cave eller 90-tals-Swans/Angels of Light gör man bäst i att kolla upp detta.

 

Pink Turns Blue I Coldly Stare Out

Härom veckan skrev jag om The Essence (och nämnde dem som hastigast även i detta inlägg), och nu tar jag återigen tillfället i akt att lyfta fram ett annat bortglömt europeiskt goth/postpunk-band, nämligen tyska Pink Turns Blue.

I Coldly Stare Out är första låten från första skivan If Two Worlds Kiss, och i mångt och mycket är det klassisk, vindpinad dark wave: mullrande bas, tunga, distinkta trummor, Robert Smith-gitarrer och en synt som ligger som ett istäcke över produktionen. Som sagt, klassiskt. Men gjort med ack så mycket känsla för genren.

Pink Turns Blue existerade mellan 1985-1995, och återförenades 2003. Deras senaste platta kom 2016.

RECENSION: Citizen H (Niklas Hellberg) – Monoscope

afa71a2a748b18ad96eb908c5cdc19d0a6690e95

En av Sveriges vassaste ljudmakare, Niklas Hellberg, överraskar med en ny platta under aliaset Citizen H. Senast Hellberg släppte något under det namnet var 2016, då debuten Transference kom – ett av det årets intressantaste dark ambient-släpp. Nya fyraspårs-EP:n Monoscope kom i måndags, via Hellbergs egna etikett Nutopia Music, och soundet är mer avskalat än vad vi är vana vid. Oavsett om man förknippar Hellberg med Citizen H, industrimanglet i Peace, Love & Pitbulls, Sällskapets Europa-blues, eller som solo-Thåströms högra hand, kan man inte bortse från hans maskiner och hans elektronik. På Monoscope, däremot, dominerar ensliga och vemodiga pianofigurer. Maskinerna är visserligen kvar, men de håller sig för det mesta i bakgrunden och bygger skickligt atmosfärer. De får fullt spelrum endast på den lysande Fabrica Abandona. Ett smygande och suggestivt stycke ambient industri som Hellberg är så fenomenal på att få till.

Hellberg själv kallar musiken på Monoscope för ”ambient piano for travelers” och det är en träffande beskrivning. Som det mesta och bästa han tidigare gjort frammanar också Monoscope bilder av ensamma resor i dunkla tågkupéer, där dina medresenärer är tigande, hålögda. Konduktören, han är likadan, och hasar fram mellan vagnarna som ett spöke. På andra sidan fönstret fladdrar ett sotigt och kyligt Europa förbi. Det är 2018, men skulle lika väl kunna vara 1900-tal. Det är skymning nästan jämt.

Lyssna på Monoscope här.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Fabrica Abandona eller Pianissimo

Om ni gillar detta: Citizen H – Transference, Sällskapet – s/t

RECENSION: Nordmark – Tomorrow (singel)

Per Nordmark känner vi som musikproducent, och som trummis i bland annat Kristofer Åströms band Hidden Truck, Fireside och Pelle Osslers liveband. Han är också programledare för en av landets bästa poddar, och verkar vara en helt igenom sympatisk kille. Nu debuterar Nordmark som soloartist och sångare. I morgon, fredag 20/4, släpps första låten, Tomorrow, från en kommande EP. Och när man hör resultatet undrar man varför det dröjt, för låten är ett smått lysande stycke drömsk pop.

Till en varm men i huvudsak elektronisk ljudbild, och med lätt reverbad sång, sjunger Nordmark om förgänglighet och om att göra det bästa av tiden vi fått. Självklara teman, kan tyckas, men lika tidlösa som solsken och regn, och av yttersta vikt. För snart 20 år sedan fick Nordmark cancer. Han överlevde efter en tuff behandling, men i höstas trodde han att sjukdomen kommit tillbaka, och då skrev han låten. Det var falskt alarm, men det väckte något hos honom. I en intervju med NSD säger han att låten handlar om att vara ödmjuk inför livet, och fortsätter med att säga att ”oavsett hur jävligt det än är löser det sig. Att försvinna är i sig inte det hemska, det hemska är det som sker under tiden. Om man kan göra något av det bör man göra det bästa, att leva i nuet.” Plattityder, säger den blaserade cynikern, men detta är saker människan ständigt måste påminnas om. För det går väl knappt en dag utan att man sitter och stirrar in i naveln och förtvivlar över bagateller – som en (fullt frisk) idiot? Jag är glad att människor som Per Nordmark finns och att han påminner oss om vad det är som gäller. Att han gör det med högklassig drömpop är förstås ännu bättre.

Och kom ihåg: i morgon släpps den, alltså!

 

The Essence – holländsk sorg upp till ytan igen

 

Anrika indie-etiketten Cherry Red gav nyligen ut en box med holländska The Essence. Boxen innehåller alla album, plus en herrans massa extramaterial och är väl värd att kolla in om man diggar sorgesam och drömsk postpunkig pop.

Bandet bildades i Rotterdam 1984, och signades till engelska labeln Midnight Music året därpå. De har ofta beskyllts för att vara Cure-kopior, främst pga sångaren Hans Dieners uppenbara (sökta?) röstlikheter med Robert Smith, och de blev aldrig annat än ett kultband i gothkretsar, men de förtjänar att lyftas fram och hyllas. De prickade kanske inte alltid rätt, men när de gjorde det skapade de oändligt sorgsen och drömsk postpunk, med tyngdpunkt på melodi och atmosfär. Som till exempel på andra albumet A Monument of Trust, från 1987 eller EP:n Like Christ från 1990. Där står Cure-mätarna på max, men det gör även känslan för att med gitarrer och syntar som främsta vapen skapa popmusik med rejäl emotionell och melodisk tyngd och träffsäkerhet. Lyssna bara på de ödsliga mästerverken In Tears och The Waves of Death eller magnifika The World Collapsed – och försök sedan att hålla det tryckande vemodet tillbaka.

I The Essence värld är kärleken – drömd såväl som verkligt upplevd – allestädes närvarande, men den har liten eller ingen chans att överleva. Skymningen hänger tungt över stad och land, natten rullar snabbt in. Döden och förgängligheten pressar sig fram överallt, och det enda man kan göra är sjunga om det och lätta sitt ständigt tunga hjärta. Hans Diener och hans vänner gjorde precis detta. Inte alltför många har hört på, men vi som har gjort det är berikade därav.