[ingenting] är tillbaka – här är deras tio bästa låtar till dags dato!

ingentingtopp10

Igår slogs jag plötsligt av hur jäkla fint det känns att Stockholmsbandet [ingenting] är tillbaka. Detta band som oavsett om de använt gitarr, bas och trummor eller synthar och maskiner, skapat formidabel popmusik, som man lika ofta gråter ögonen ur sig till som man skrålar med i. Utsökta moll-melodier har de aldrig lidit brist på, ej heller texter som är lika intelligenta som de är drabbande. Från debuten 2004 till årets comebacksinglar har de hållit sig på en konstant hög nivå och bjudit på ett sound som blandat Smiths-pop, Ugglas 70-tal, ljungströmska underfundigheter, (sena) Kent och Nile Rodgers-disco, med hjärtesorg och existentiell ångest, till något som saknar egentligt motstycke i svenskt 2000-tal.

Jag är kort sagt glad att de är tillbaka. 14 december släpper de sin fjärde platta, som fått namnet #STXLM – deras första på närmare tio år (som för övrigt kan bli årets sista fullträff). Igår släpptes Gyllene Tider-tolkningen Billie. För att fira återkomsten vill jag här lyfta fram några av deras många pärlor. Här är [ingentings] tio bästa låtar – med kommentarer!

Spellista som vanligt i slutet av inlägget.

 

10. Emilio

– Suggestiv och mörk, men dansant och smittande, Berlin-disco. Jocke Berg anno Röd eller Tigerdrottningen skulle villigt bytt bort ett par av sina coolaste solbrillor för den här kompositionen. En av låtarna från kommande albumet.

 

9. Blanka blad

– Dryga sex minuters ånger och en kvävande känsla av att inte räcka till.

 

8. Gaia

Chic gör ekokritisk och makalöst snygg disco med nyss nämnda Jocke Berg. Släpptes som fristående singel redan 2015, och dyker kanske därför inte upp på #STXLM, men den hade definitivt förtjänat en plats.

 

7. Gråt inte älskling

– Frontfiguren och hjärnan bakom [ingenting], Christopher Sander, är grym på pop, men hans ballader sliter inte sällan hjärtat ur kroppen på en. Detta är ett av [ingentings] tidigaste och mäktigaste exempel.

 

6. Punkdrömmar

– En av deras mest klassiska låtar. Punkig (…) indie-rökare om ungdomssynder, nostalgi och drömmar. Sander må sjunga om Berlin och Tjeckoslovakien, men aldrig har väl [ingenting] låtit mer New York än på Punkdrömmar? Men så nämns ju också Lou Reed.

 

5. Hanna

– Ännu en ny låt och förmodligen den som imponerat mest. Här blandar Sander [ingentings] melankoliska gitarrpop från 00-talet med senare års discofierade ljudbilder – och resultatet blir stundtals hjärtskärande.

 

4. Syster dyster/Julia

– Den första [ingenting]-låten jag hörde, i början av 2004. Mitt artonåriga indiehjärta hade börjat slå hårda slag, och jag föll pladask för alla poplåtar som på Smiths-vis blandade sorgsna melodier med finurliga texter och jangliga och riviga riff. Syster dyster (eller Julia, som den senare döptes om till på debutalbumet) var ett det årets bästa exempel på just detta. Blir lika glad än i dag av att höra den.

 

3. Bergochdalbanan

– Intim och brusig pianoballad. Sander skriver brev till den som försvann och passar på att rannsaka sig själv samtidigt. Brutalt ärligt och väldigt vackert.

 

2. Låt floden komma

– Mer självrannsakan, mer piano. Här på knä inför Herren Gud själv. Sander låter som om han hamnat vid den sista utposten och han lägger alla kort på bordet för att i bästa fall kanske nå något slags upprättelse. Till tonerna av återhållen gospel begråter han relationer han försakat, synderna han bär, och han ber om att få bli ett med jorden och himlen. Det finns bara en enda låt i den sanderska låtkatalogen som bräcker detta mästerverk.

 

1. Lång väg

– Denna. En låt jag inte kan höra utan att böla snoriga, tunga tårar. En skimrande atmosfärisk låt som rör sig i gränslandet mellan poplåt och ballad, på ett sätt som för tankarna till The Cure. Om att ha och att mista, ha och vara rädd för att mista. Om att minnas och om att längta. Om saknad. Om lycka. Om två människor och en katt. En av de allra finaste svenska 00-tals-låtarna.

 

Spellista:

 

 

Annonser

INTERVJU MED JEROME REUTER (ROME)

IMG_4285

I morgon fredag släpper 482 MHz-favoriten ROME nya singeln Who Only Europe Know, från kommande plattan Le Ceneri Di Heliodoro (ute januari 2019 via Trisol Music Group). Jag hörde av mig till Jerome Reuter, hjärnan bakom Rome, för att snacka inspiration, framtid, och Europa. Bland annat.

Det finns vissa människor vars intervjuer jag läser med andakt. Människor med fingret stadigt på tillvarons puls, som med väl avvägda ord kan berätta hur landet ligger. Jerome Reuter är en sådan, och han gjorde mig inte besviken med den här intervjun.  Jag ger er nu intervjun i oavkortad och oöversatt version, för att i mesta möjliga mån gynna Jeromes genomtänkta och välformulerade svar. Varsågoda.

Your music is quintessentially European, and that deeply European feel is one of the reasons many of us love your music. In a vastly Anglo-Saxon world your approach is very refreshing. What is it about Europe and its history and atmosphere that compels you and continues to inspire you?

I am a European and have always felt a very strong connection to Europe and its tribes. I was fed a steady diet of MTV, Playboy and McDonald’s as all of my generation did, but I guess it lacked the spiritual and poetic protein. But all kidding aside, the North-American cultural hegemony has had its positive side-effects too, obviously, and we have a common heritage beyond that capitalist cancer. I do feel that this age will put things into a different perspective, however. And I believe it’s necessary for us as Europeans to find the strength in ourselves again. As far as inspiration goes, I can’t think of a richer and more diverse source of inspiration than our European lands.

Some of your albums are tied together by a certain theme (Rhodesia, the Spanish Civil War etc). How do you approach a certain subject and how do you decide whether it is fitting for a theme?

It’s just something you know when you come across it. There’s never any doubt, it just hits you as the obvious thing to do. I just follow my curiosities.

Is there a theme or an arch for the upcoming Rome album? If so, can you tell us a bit about it?

There might be, yes, but it’s not like with Rhodesia or other records I did. I just wanted to assemble a bunch of good songs and since it’s all sort of old-school as far as the vibe is concerned, it’s got this punky tristesse that goes well with our current live set. I wrote most of it in Italy. So I guess that accounts for the sloganeering gestures and passion. 

 Also, what music inspired this upcoming album?

 Nothing really. It just flowed together naturally. I usually have a few heroes that I like to partially emulate, I guess. But not this time, haha.

Do you have a favourite part of European history that you have yet to explore? For example, I would love for Rome to delve into the DDR.

Well, generally speaking, Brecht and Heiner Müller have a place in all I do. It’s not just all Jünger. So the DDR is in there always, to a degree. I don’t have a favourite, it’s an ever evolving thing.

Where does your interest in history and philosophy stem from, would you say?

 It’s a bug you either succumb to at an early age or that will never affect you. I don’t remember a time in my life I did not read about history or philosophy in some way or other. One of my first books I bought when i was a young teenager was Nietzsche’s Zarathustra. I didn’t understand shit, but it set quite the standard.

romebabel20162
Rome, live på Babel i Malmö, december 2016. Foto och redigering: Niklas Lövgren

 You studied in Manchester when you were younger – an industrial city with a deep, rich musical heritage. Has Manchester inspired you? And what is your favourite Mancunian bands?

 Joy Division, obviously. And I just love Morrissey. Manchester is a Moloch, yes, tremendously inspiring. To this day, actually.

I’m also a long term Morrissey fan. He’s suffering from a bit of a backlash these days, from media and certain factions of his fan base, because of him expressing support for alt-right party For Britain. Where do you stand on all of this? Does it serve him right or should we separate the artist from the person?

Oh, shit, I disagree with someone, let’s lynch him! He’s not entitled to his opinion when we know so much better. We like diversity but God forbid we should allow diversity of opinion… We could end up in a democracy without realizing it. This cannot stand. We have to burn his records. Our artists should be role models in all regards, they have no right to be wrong.

Anyway…I’ve been into Morrissey for years and I have learned to not agree with him. I like my meat and my monarchy. So there we go.

You are one of few artists/songwriters who manage to be both very prolific and consistently great. What’s your “secret”? 

I get up early. Also, I am a bit of a misanthrope and certainly thoroughly antisocial. I only drink with a handful of old friends, and that’s usually called touring and other than that I try to interact with the modern world as little as possible. I like to work on stuff. And I do it on my own terms. I used to be in and around what people call nightlife, but I’ve had my fair share of all that. I just don’t lose any time on that fun-pursuing business… So you could say I’m a bit of a party pooper. But I still travel a lot, visit friends and write in quiet hotel rooms. It’s what I’ve always wanted to do. And I get a lot of work done that way. 

Listening to your music I always sense a deep yearning for salvation and meaning – be it from higher powers, or political or philosophical convictions – where do you yourself find salvation and meaning?

 I don’t, that’s why I’m still singing and writing. It all hurts less on stage and almost makes sense sometimes.

 

You have experimented with a variety of musical styles, yet without ever losing that unique Rome-esque sound and touch. What genre or style lies closest to your heart and/or the heart of Rome?  And what are the odds of you ever making a completely machine-based album? I am a huge fan of your ambient stuff.

 I don’t know, really. I guess, ROME will always be neofolk, whatever that means. I believe that by now I have sort of established my own brand of sound. One should hope so anyway. But there’s never any real plan. As far as the machines go… I am actually working on a record that’s completely  made of what’s best termed martial ambient. I just love that stuff. To me it’s a warrior’s version of zen muzak. There’s no vocals, no guitars, just archival recordings chopped up and screwed with. No one’s gonna buy it, probably, but then again, who cares?

That martial ambient album sounds like a dream come true. And I for one will definitely buy it. When can we expect it to come out? Or is that too early to say?

It’s still a bit too early, but judging by the pace I’m going I will want to get it out there sometime in 2019 for sure. 

 Your Swedish fan base increased in 2015 when Joakim Thåström sang your praises in an interview. I also discovered you through him, but a few years earlier than that. I thought Stillwell was the best song of 2016 and your cover of Fanfanfan really hit home. How much of Thåström’s music have you listened to? And are you guys planning on doing some more collaborations?

Thank you! I don’t know if I have really heard all of his work, but it’s pretty close, I think… The first time I came across him was in the 90s when I saw this clip of Peace, Love and Pitbulls, though I didn’t really follow his work until years later. He’s just an amazing artist and I am extremely happy to have him on speed dial. We have grown quite close over the years, that’s all I’m gonna say there. We both value our privacy. I don’t know if we will collaborate on a record again, but we might, who knows. If it happens, it will come about naturally. It needs to make sense artistically, of course. 

 Your first three albums were released by legendary Swedish industrial label Cold Meat Industry. How did that come about? And what are some of your favourite CMI albums?

 Oh, there have been many a great band on that label over those 30 years or so. Hard to pick. It was just one of those labels you could buy new releases from blindly.

I just sent Roger [Karmanik, skivbolagsboss på CMI och även verksam artist under namnet Brighter Death Now, red. anm.] the demo and he liked it. It was as simple as that. The rest is Roman history. By the way, we couldn’t play that anniversary CMI fest last year, but we’re working on something extraordinary to make up for it… Fingers crossed.

 You seem to enjoy playing in Sweden and the Swedish crowds love having you. Are you planning on returning any time soon?

 Always, yes. 2019 at some point for sure. 

And ending on a light note: what are your top 5 desert island albums?

Some Brel, some Gira [Michael Gira, frontfigur och hjärna bakom Swans, Angels of Light, m.m., red.anm.], some Morrissey, some Slayer and some Lee Hazlewood.

A huge thank you to Jerome!

***

whoonlyeuropeknow

I morgon släpps alltså nya singeln. Den kan man köpa till exempel härifrån. Och vill man se Rome live kan man göra det här.

 

Ny musik från CURSIVE

CursiveVitriolaPhoto_HighRes-2

Ett av 482 MHz:s absoluta favoritband, Omaha-ikonerna Cursive, släppte i dag nyheten om att ett nytt album är på väg. Vitriola, bandets åttonde skiva och den första sedan 2012 års I am Gemini, släpps 5 oktober via deras egna label 15 Passenger. Första singeln har också släppts och heter Life Savings. Den går att lyssna på här.

Skivan spelades in och producerades ihop med gamla parhästen från Saddle Creek-tiden Mike Mogis (Bright Eyes, Lullaby for the Working Class, m.m.). Enligt frontmannen Tim Kasher ska plattan ses som en ångestfylld och frustrerad reaktion på världsläget post 2016. Skivan är enligt uppgift deras mest aggressiva och mest konfrontativa på många år, men Kasher hoppas att snarare än att spä på ilskan och frustrationen som genomsyrar vårt samhälle ska skivan erbjuda katarsis och förtröstan.

Hur låter då singeln Life Savings? Förhandssnacket kring skivan gör gällande att de återvänt till soundet som utgjorde deras, i mitt och många andras tycke, bästa skivor – Domestica (2000) och The Ugly Organ (2003) och EP:na de släppte mellan dessa båda fullträffar. Efter ett antal lyssningar på singeln är jag beredd att medge att så mycket väl kan vara fallet. Detta gör mig väldigt lycklig då det bombastiska och något teatrala sound som dominerat deras tre senaste skivor bara i undantagsfall imponerat på mig. På Life Savings mullrar basen ikapp med cellon (ja, cellon som förgyllde flertalet mästerliga Cursive-låtar under början av 00-talet är tillbaka), medan Kashers och Ted Stevens gitarrer ömsom hugger, ömsom slirar omkring på ljudmattan, på klassiskt Cursive-manér. Och en iskall synth fyller i och nyanserar den karga ljudbilden. Texten, en svartsynt uppgörelse och konfrontation med dagens kapitalistiska läge, sitter och det gör även melodin. Melodierna har annars haltat lite på Cursives senare output, men dessa problem tycks de ha skakat av sig.

Att Cursive är tillbaka är alltid roligt i sig. Att de dessutom tycks vara i särdeles god form är förstås alldeles underbart. Nu hoppas jag på turnéstopp i antingen Sverige eller Danmark.

 

BÄST JUST NU: skarven juli/augusti 2018

Hettan gör slafs av hjärnan. Jag uppdaterar med alltför grovt tilltagna mellanrum. Men musiken fortsätter trots allt att strömma in. Här är ett axplock av det bästa av det nya jag hört sedan vi senast hördes av.

 

Band Aparte To the House of Stairs (EP)

– Los Angeles-bördiga Band Apartes senaste EP är en ursnygg blandning av Joy Divisions urbana kyla, The Cures strama minimalism anno Seventeen Seconds, vemodiga jangle-gitarrer som ekar Johnny Marr och Sarah Records, och så lite hederlig popkänsla på det. Bäst är den vemodiga gitarrpopen i Gravity’s Rainbow, som enligt bandet själva handlar om falska ledare och hur svårt det är att finna mening i tillvaron, när Tredje världskriget ständigt hotar. EP:n är deras första släpp sedan hyllade debuten Memory on Trial från 2016.

 

J.G. SparkesFerrero Roche Limit 

– James Buchanan, som Sparkes egentligen heter, är en engelsk oljudsmakare bosatt i Stockholm. Skickligt skapar han sällsamt vackra ljudlandskap, som gränsar mellan hotfull dark ambient och drömsk ambient-drone ála Rafael Anton Irrisarri och Anduin. Buchanans maskiner skär loss strimmor i mörkret och låter ljuset sippra in. Resultatet är imponerande och man vill genast ha mer.

 

Mount ShrineWinter Restlessness (album)

– Ständigt makalösa dark ambient-labeln Cryo Chambers senaste släpp. Bakom namnet Mount Shrine döljer sig en okänd man(?) (av den suddiga bilden att döma) från Rio De Janeiro. Winter Restlessness är hans debutalbum och består av djupa, varma drones och stämningsmättade field recordings. Skivan frammanar bilder av ödslighet, hällregn och dimma så tjock att man kan krama om den. Ännu ett fantastiskt album från svensk-amerikanska Cryo Chamber.

 

Mark Lanegan & Duke GarwoodScarlett

– Senaste smakprovet från Lanegans och Garwoods kommande andra skiva, och det lovar mycket gott, precis som de två föregående singlarna gjort. Där första skivan, Black Pudding, drog åt ett akustiskt folkbaserat sound tycks kommande uppföljaren With Animals ha mer med Lanegans soloalster att göra. Det är släpig, monoton och murrig blues för hela slanten. Och det är mycket bra. Lanegan själv har sagt att ”Scarlett is a fever dream soundscape born from a banquet of Scarlett Johansson movies.”. Fascinerande. With Animals ser ut att bli sensommarens bästa platta.

 

A Perfect Friend (band)

– Omgångens ”oldie” är Thomas ”I’m Kingfisher” Jonssons och CJ Larsgårdens indietronica-/folktronica-/ambient-band från det sena 00-talet. De släppte två skivor, den självbetitlade debuten 2007, och uppföljaren Timber and Modern Ways från 2009, och båda är helgjutna från början till slut. Det är djupt atmosfäriskt, knastrigt, varmt, inbjudande, psykedeliskt och väldigt vemodigt. När de är som bäst, som i den fantastiska Picture, från debuten, påminns jag om Bright Eyes mest experimentella stunder. Ibland, som på uppföljarens höjdpunkt Maple, känns det som om Sällskapet byggt upp sin maskinpark djupt inne i de värmländska skogarna, i stället för nere i Centraleuropa. Jag önskar att jag hade upptäckt det här bandet när jag var 22. Men bättre sent än aldrig. Tack till T för tipset.

Ny låt från MORRISSEY: Blue Dreamers Eyes

Morrissey-5Bfeatured5D-e1488532538606

Mitt i infernot av inställda turnéer, politiska kontroverser och medial lynchning skickar barden från Stretford (via sin systerson) ut en ny låt. Blue Dreamers Eyes är skriven ihop med gamle parhästen och gitarristen Boz Boorer, och är enligt Stereogum en av en handfull låtar som nyligen registrerats hos BMI. Och…den är fantastisk.

Musikaliskt och textmässigt har den föga att göra med materialet som utgjorde merparten av fjolårets album Low in High School. Musikaliska influenser går i stället att spåra till Roy Orbisons och The Walker Brothers ballader. Arrangemanget bygger på stråkar och en urstark melodi vars make vi inte hört på år och dar. Här finns en värme och en innerlighet som förra plattan hart när var helt renons på. Samma värme och samma innerlighet går igen i texten. Borta är tråkig och alienerande politik. På Blue Dreamers Eyes sjunger en både självföraktande och romantisk Morrissey om det han är bäst på – utanförskap, död och om att aldrig sluta drömma. Han ställer sig själv mot väggen och konstaterar att hans liv kantats av misslyckanden och att han är och alltid har varit ett as (en känga till alla som nu plötsligt vänt honom ryggen?). Han ser döden, när den än kommer, som en befrielse och undrar lite kryptiskt om han gjort oss stolta. I den högt svävande och oerhört mäktiga refrängen sjunger han att han trots allt mörker och djävulskap ändå ser på livet och kärleken med en drömmares blå ögon. Och det är precis så vi vill ha Moz.

Det är den här typen av låtar som fick oss att falla för honom från början. Varma, romantiska, trösterika låtar som There Is a Light that Never Goes Out, Trouble Loves Me, The Never Played Symphonies och Everyday is Like Sunday. Blue Dreamers Eyes hör till samma skrot och korn som dessa klassiker och jag är glad att han fortfarande gör sådan musik. Måtte han hålla sig till det.

 

Joseph Jackson 1928-2018

joseph-jackson-467150-1-402

Mannen som gav oss Michael Jackson, en av alla tiders största, viktigaste och bästa artister, har dött. Patriarken, musikern och managern Joseph Walter Jackson avled i dag i sviterna av cancer. Han blev 89 år gammal.

Han satte ihop vad som skulle komma att bli The Jackson 5 med sina söner i början av 60-talet, och efter att ha drillats hårt och länge och avverkat en lång rad klubbturnéer skrev gruppen på för Motown 1969. Samma år släppte de sitt debutalbum, Diana Ross Presents The Jackson 5 – en skiva som bland annat innehöll en av alla tiders bästa poplåtar tillika gruppens debutsingel för Motown: I Want You Back. The Jackson 5:s fyra första singlar (nyss nämnda I Want You Back, ABC, The Love You Save och I’ll be There) gick alla upp på USA:s förstaplats och sålde tio miljoner exemplar på tio månader. The Jackson 5 fortsatte vara framgångsrika under de följande åren, med Joseph som fortsatt manager. 1975 lämnade de Motown för Epic Records och Joseph följde givetvis med. Tillsammans med Michael förhandlade han fram en mycket lukrativ deal för gruppen. 1979 löpte management-kontraktet med soloartisten Michael ut, och Michael valde att inte förnya. 1982 drog Joseph igång dottern Janets karriär – ännu ett smart drag, skulle det visa sig.

Som pop- och soul-musikälskare har man alltså mycket att tacka Joseph Jackson för. Hans metoder var inte alltid schysta, men de gav resultat, om man ska vara krass. Och när Michael tvingades igenom diverse förnedringar under 90- och 00-talet stod pappa Joe vid hans sida, när många andra inte gjorde det. Det kallas botgöring.

Vila i frid, Mr. Jackson. Och tack för allt.

Nyheter/recension: Ny singel och kommande album från DEN SORTE DØD

dsd-new_large

Dansk-svenska dungeon-synt-duon Den Sorte Død är aktuella med en ny singel och ett nytt album. Senast de släppte något var 2016, då debut-EP:n Intet kan stoppe den sorte død gavs ut. 1 juli släpps fullängdsdebuten De bundlløse søer, på Anna von Hausswolffs utmärkta label Pomperipossa Records. Men redan nu finns alltså ett smakprov att tillgå, i form av låten Tågens favn.

Likt den två år gamla EP:n rör sig Tågens favn i grumliga, bottenlösa, elektroniska vatten. Det är meditativt och hotfullt, uråldrigt och futuristiskt. Och hade Blade Runner utspelats under pesttidens Danmark hade Den Sorte Død varit givna till filmmusiken. Soundet är direkt sprunget ur det tidiga 80-talets analoga och pulserande syntvärld, som skapade odödliga soundtracks åt filmer som just Blade Runner, men också skräck som Day of the Dead.

Och det filmiska soundet är väl förvaltat. Angst och Offermose, som utgör duon, vet exakt vilka rattar att skruva på för att skapa den där stämningen som för tankarna till så vitt skilda saker som mörka nordiska skogar, svarta tjärn, sterila ödelandskap och våt betong.

Debut-ep:n var utmärkt. Nya singeln likaså. Jag ser fram emot albumet.