Bäst just nu: augusti 2019

 

Sommaren är så gott som slut, och här är några bitar som får tonsätta dess uttåg.

Pharmakon Spit It Out

– 30 augusti släpper amerikanska oljudsdrottningen Margaret Chardiet, aka Pharmakon, sitt fjärde album, som fått namnet Devour. Andra singeln att släppas är den kolsvarta Spit It Out. Den som gillar Pharmakon kan vila i vissheten om att även nästa platta ser ut att bli ödesmättad, hotfull, baserad på missljud frammanade av fräsande maskiner, och med Chardiets förvildade mardrömsstämma som en röd tråd.

 

Mark LaneganLetter Never Sent

– Sommarens bästa refräng hittar vi lite oväntat hos Mark Lanegan. På nya singeln går Lanegan ifrån sin numera patenterade sotiga, mangliga blues för ett ganska catchy och (bedrägligt) upbeat new wave-sound. Till ett ihärdigt trummaskinsbeat, en Bernard Sumner-gitarr och elektroniska atmosfärer sjunger han om smärtsamma reflektioner, sorgesam introspektion, mord, dråp och styvsöner. Och så den där refrängen – kort, enkel, men jisses vad bra.

 

Tempers Capital Pains

– Om man ändå vore lika sval, lika svår, lika sexig och med samma melodikänsla som Jasmine Golestaneh och Eddie Cooper i New York-duon Tempers. Nya singeln Capital Pains är ännu ett exempel på att de tillhör toppskiktet beträffande amerikansk atmosfärisk darkwave.

 

The Sound of German Post-Punk (spellista, Spotify)

– Engelsk och amerikansk postpunk i all ära, men vill man samtidigt som man stillar sitt postpunk-behov känna den europeiska skymningen fullkomligen rasa ner över en ska man hänge sig åt tysk post-punk. Av en ren nyck sökte jag en eftermiddag efter just tysk postpunk och fann till min glädje denna mycket kompetenta och potenta spellista, ihopplitad av någon eldsjäl på Spotify-kontoret. Här finns iscoola nummer, som Hamburg-bandet Heims snygga Tropisch, medan Stuttgarts Die Nerven bjuder på den lika delar skramliga som drömska Niemals och All diese Gewalts (Die Nerven-sångaren Max Riegers soloprojekt) mästerliga Maria in blau tillhör absolut listans mest suggestiva låtar.

Spellistan rekommenderas å det varmaste!

 

Rome Le Ceneri di Heliodoro (album)

– I januari när plattan släpptes förstod jag mig inte på den och jag var inte alldeles förtjust i Jerome Reuters återgång till mer klassisk neo-folk – jag ville ha mer drömsk rock i stil med mästerverket The Hyperion Machine, från 2016. Det vore förmätet att påstå att man till fullo förstår intrikata plattor som denna, men bra är den. Så mycket har jag äntligen lyckats begripa. Riktigt bra, till och med.

I en intervju med italienska web-fanzinet Aristocrazia från januari i år pratades det om dagens Europa och dess problem, om vilket plattan till stor del handlar.  Vid ett tillfälle sammanfattar Reuter problemet väl och i samma andetag sätter han även fingret på skivan och dess tema:

You just see the changes in the cities and on the major crossroads within Europe. Things are changing. Things are in uproar, and I witness this all around. I have the privilege of having friends in many different countries and I roam about quite a bit and so I got a real sense of how people are worried and frightened. Frightened of the right, frightened of the left, frightened of this new age that has swallowed us up. And no one has the answers.

Och kort därefter:

I can’t act as if I don’t see things, like I don’t feel that things are falling apart, that we’re headed towards war. And I don’t feel like I’m making any stand. I’m just painting the picture of contemporary Europe in all its angst.

Och visst är det i ångest som Europa av i dag lever i. Oavsett vad man tror på. Och detta genomsyrar skivans texter – oavsett om det är texter om hur västvärlden krackelerar eller det faktum att USA är galnare än någonsin innan, eller att Europa och dess invånare låter sig duperas av allsköns tvivelaktiga krafter. Här finns också en längtan efter det starka och enhetliga Europa, som internationalisten och europén Jerome Reuter ser försvinna längre och längre ner i avgrunden. Our eagle once proud/Soon bald and croaking/Our chants once loud/Will quiet down, sjunger han uppgivet i fantastiska Uropia O Morte. Och det sammanfattar hela skivan. Och det är en utmärkt skiva. Klassisk Rome. Att det skulle ta mig sju månader för att inse detta kan jag bara beklaga.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Black Crane

Om ni gillar detta: Rome – Die Aesthetik der Herrschaftsfreiheit, vol. 1-3

Annonser

Intervju med STILLA HAVET

stillahavetband
Stilla Havet anno 2019: Från vänster August Borg, Jeanette Axlander och Elias Eriksson

Ett av Sveriges just nu intressantaste postpunkband är Stockholmsbandet Stilla Havet. De debuterade 2016, ur Boris and the Jeltsins spillror, med taggiga och malande plattan Början på ett slut, som följdes upp två år senare med EP:n Verklighet och fantasi – kraftigt påverkad av en vistelse i Nordkorea. I höst är de tillbaka med andra fullängdaren, Brinnande horisont – deras i särklass starkaste släpp, hittills. I dag, 16/8, släpps första singeln därifrån, det dansanta synthnumret Tomma drömmar. Jag blev förälskad i albumet och bestämde mig för att höra av mig med ett gäng frågor. Nedan följer en konversation om nya plattan, 80-talet och om det egentligen finns något hopp för oss människor.

Ni har rötter i politiska popbandet Boris and the Jeltsins, som var aktiva för cirka 10 år sedan. Vad saknade ni i det bandet eller uttrycket som fick er att bilda Stilla Havet?

 Ja, det var ju ett tag sen, vet inte om det var så politiskt. Boris var väldigt unga och störde sig på massa grejer som var fel i samhället och tänkte att det är väl bra om man sjunger om det. Och så är det väl fortfarande med Stilla Havet, bara att sammanhanget och hur man formulerar sig i text är annorlunda. Stilla Havet var till en början ett soloprojekt för Elias som ville åt ett mörkare och hårdare sound. Och sen 2 år tillbaka gör Elias Eriksson och August Borg all musik ihop. Live är även Nettan [Jeanette Axlander, red. anm.] med och spelar slagverk.

Det är tre år sedan debutalbumet släpptes. Vad är största skillnaden med Stilla Havet anno 2019 mot 2016?

Det är lite som våra gamla Transformers: trumsetet har blivit trummaskin och kompgitarren en synt. Finns likheter såklart, men med denna skiva har Stilla Havet jobbat på ett helt annat sätt. Skrivit klart och spelat in alla grunder i studio och sedan låtit Daniel Fagerström lägga sina händer på produktion och mix. EP:n vi släppte 2018 stakade ut riktningen mot det nya soundet. 

Vad betyder eller representerar nya plattan för er? Hur tog den form? Vad
inspirerade arbetet med den?

Skivan betyder såklart mycket för oss. Den är ett bokslut över år av tankar, rundgångar och hantverk. En fast punkt som ger ett före och efter. Inspirationen är komplex och rätt esoterisk. Känslan är 80-tal, både på ett dansgolv i Manchester och inför undergången vid en atomprovsprängning i östra Sovjet. Depeche Mode har just upptäckt heroinet, Robert Smith i The Cure trummaskinerna. Human League, Visage och Classix Nouveaux har tagit det androgyna sminket in i tonårsrummen i Arboga och Åkersberga, till gråa sossepappors förtvivlan. Hårsprejsdimmorna ligger tunga över hela skiten. Bowie har köpt en gul svinful kostym och turnerar med cirkusdansare på ”modern love”-turnén, hög som ett hus.  

StillaHavet_BrinnandeHorisont
Kommande plattan Brinnande horisont

 

En låt jag särskilt fastnat för är 29tusen dar. Den är briljant. Vad kan ni berätta om den?

Kul att du gillar den. Det är en låt om livet från A-Ö. När man föds har man typ 29 000 dagar på sig, sen är det över. Slut. Mörkt. Stopp. Varje morgon har en ny pinne petats av från summan, tanken på det kan göra oss ganska hårdhudade. Ett sätt att stoppa det där tickandet mot slutet för en stund är att komma in under skinnet, att hitta den där gemenskapen – i kärlek eller vänskap – och tillsammans hålla ut en natt, en dag.

Första plattan är väldigt gitarrbaserad, medan ert uttryck i dag till stor del domineras av synthar – något som jag personligen tycker att ni bara vinner på. Vad har synthen som gitarren saknar? Vill ni ta det elektroniska uttrycket ännu längre i framtiden?

Det där med gitarrer eller synthar går i cykler. Att byta instrument och metod sätter nya krav och skakar om, något alla nog behöver ibland, kanske är det cykliskt, det med. Det finns en skärpa och iskyla i de synthar vi använt, som vi valt för att passa in i det större uttrycket. 

80-talet är allestädes närvarande i populärkulturen i dag – i tv, på film och i musik – även hos er, i er estetik och i ert sound. Vad är det som tilltalar er så med 80-talet?

Bilden av åttiotalet, kanske mer än hur det verkligen var, är väldigt tacksamt att projicera saker på. Man tänker direkt på starka kontraster och väldigt höga insatser i såväl kulturen som politiken och samhället. I början av decenniet stod världen verkligen och balanserade på vulkanens kant; en finnig värnpliktig 18-åring kunde med en knapptryckning utplåna hela mänskligheten. Samtidigt blev kostymerna dubbelknäppta och blanka, hårsprejen slog brett och man drack martinis till frukost. De där sakerna hänger nog ihop, fin-de-siecle-känslan när man festar och vågar göra anspråksfull konst som om det inte fanns någon morgondag.

Varför tror ni att 80-talet är så hett i populärkulturen i dag?

Det är nog de många bottnarna, att alla kan hitta sin egen lilla del i panoramamålningen ”80-talet” som passar in på sina förväntningar och drömmar. Är man moderat kan man drömma sig tillbaka till när Thatcherism, SunCity och ”avreglering” klingade fräscht. Är man tjugo år kan man avundas att det fanns lediga hyreslägenheter i innerstan. Kanske var det första gången flera verkligheter kunde existera parallellt, inte minst i musiken där både Joakim Thåström och Tommy Nilsson kunde vara störst, samtidigt.

 

tjernobyl
En av många intressanta influenser på plattan: Sovjetisk atomkraft. På bilden, Tjernobylolyckan, april 1986. Bild lånad från sr.se.

Era texter är väldigt ödesmättade och jag uppskattar verkligen allvarsamheten och hur ironin antingen helt saknas eller är noggrant förklädd. De har en uppfriskande svartsyn som jag tycker ofta saknas i svensk musik. Vad eller vilka inspirerar texterna?

Brinnande Horisont innehåller mycket drama och yviga gester, något som är riskabelt att ta till, men vi såg inga alternativ. Skivan gör inte alls anspråk på att berätta hur samtiden verkligen ser ut, texterna är en reflektion av hur vi upplever omvärlden, våra känslor och reaktioner ställda inför såväl fördärvet som det vackra vi möter i vardagen. Från trampet i slasket på Ringvägen, genom stroboskopblixtrande dansgolv till möten med Nordkoreanska partifunktionärer. 

På tal om svartsyn: Om några månader går vi in i ett nytt årtionde. Finns det hopp för människan?

Det ser nog rätt mörkt ut, tyvärr. Vi lyckades finta bort den där undergången som vi stod och stirrade i vitögat på 80-talet, men till priset av en obönhörlig, krypande och ostoppbar nedåtspiral. Världen brinner upp och halva mänskligheten tycks mest bekymrade över vad vi ska grilla på glöden. De där 29 tusen dagarna vi i vår generation kunnat hoppas på är nog rätt optimistiskt räknat för kommande generationer. 

Till sist: hur ser framtiden ut för Stilla Havet, utöver albumsläpp?

Nu är det dags att leva upp till alla de här stora orden och ta uttrycket till live-scenen. Det kommer bli en visuell treenighet av knivskarp laser, sprängande stroboskop och kvävande rök när Stilla Havet kör live framöver. 

 

***

Singeln Tomma drömmar släpps 16/8 på Novoton. Albumet Brinnande horisont (även det en Novoton-release) släpps 27/9, i samband med Novotons 15-årsfest på Slaktkyrkan i Stockholm. 

 

tommadrömmar
Nya singeln Tomma drömmar, ute nu

 

Bäst just nu: juli 2019

 

Även om sommaren kanske inte blivit som man hoppats kan man, som alltid, lita på musiken. Här är ett axplock av allt bra som nyligen släppts, plus en klassiker på slutet. Mycket nöje.

Iggy Pop Free

– I dag nåddes vi av det glädjande beskedet att ingen mindre än Jim Osterberg – aka Iggy Pop – släpper nytt album i början av september. Plattan har fått namnet Free, och det inte ens två minuter långa titelspåret är det första smakprovet att släppas. Där förra plattan, den universellt hyllade Post Pop Depression, var rock n roll i stil med The Idiot och Lust for Life är det nya materialet närapå dess raka motsats. Istället för sliriga gitarrer, en gungig bas och en fräsande Iggy vid mikrofonen får vi på Free ett jazzigt, ambient ljudlandskap parat med Iggys varmaste stämma som lugnt, nästan urlakat,  konstaterar att han vill vara fri. En av samarbetspartnerna på nya plattan är den amerikanska ambientmusikern Sarah Lipstate, känd under namnet Noveller. Hennes drömska sound, som rör sig någonstans mellan Twin Peaks och Grouper, klaffar anmärkningsvärt väl med Iggys röst och jag får en känsla av att kommande album kan bli ett av årtiondets sista höjdpunkter.

 

Chelsea WolfeAmerican Darkness

– Chelsea Wolfe har något stort på gång. Förra plattan, Hiss Spun, var ett tungt, kärvt monstrum. Nya plattan ser ut att bli mer avskalad. Lika kärv, lika sotigt gråsvart, men mer avskalad. Detta blir tydligt inte minst på nya singeln American Darkness. Till en akustisk gitarr och mardrömslika elektroniska ljud sjunger Wolfe försiktigt om möten människor emellan, besvikelserna som kan uppstå och det inre mörkret man förgäves försökt att stävja. Album Birth of Violence släpps i september.

 

Lust for YouthLust for Youth (album)

– Svenskdanska Lust for Youth släppte sitt senaste album i juni i år och det är ett av sommarens finaste. Med en morrisseyansk känsla för både misantropi och stora gester, en avmätthet vi inte fått till bjuds sedan TTA:s glansdagar och vackert snidad elektronisk pop som skulle kunna få Peter Hook och Bernard Sumner att sluta fred har Hannes Norrvide och Malthe Fischer satt ihop ett album som är lika delar vemod som attityd, popklubb som sovrum. Popkänslan från föregående album sitter i, men varvas med gott om vemodiga nummer som atmosfäriska Fifth Terrace (som gästas av Soho Rezanejad) och mästerliga Venus de Milo. Den sistnämnda, en suggestiv midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut, hör till årets bästa låtar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Venus de Milo

Om ni gillar detta: Premiere – Premiere, Boat Club – Caught the Breeze

 

Morrissey Brow of My Beloved

– Äntligen har b-sidan till Wedding Bell Blues-sjuan släppts digitalt. På den gör Morrissey det han gör bättre än alla andra: varm, melankolisk och atmosfärisk pop om kärlek, knackiga relationer och misantropi. Allt till ett skimrande Boz Boorer-arr och en sångmelodi som vanliga dödliga knappt ens kan drömma om. Det är detta vi vill att Moz ska göra. Det är detta som tröstat så många trötta själar genom årtiondena.

 

Dr John – det mesta, men kanske i synnerhet låtarna Glowin’ och Twilight Zone

– I stort sett samma sekund som jag tog min magisterexamen i början av juni kablades nyheten om Dr Johns bortgång ut. Jag lyckades därför aldrig riktigt ta in att han gått bort. Det är först nu jag börjat fatta. Jag har inte lyssnat på Dr John speciellt länge. Jag hörde honom för första gången för kanske tio år sedan, men började lyssna någorlunda aktivt först för några år sedan. Jag lockas av mystiken, häxdoktorbluesen som är lika mycket New Orleans som kräftor och Mardi Gras är New Orleans (om inte mer) och av de märkliga arrangemangen som är lika avvisande och kärva som de är hypnotiska och tilldragande. Men Mac Rebenack, som Doktorn egentligen hette, var inte bara en tokstolle i märkliga hattar och djurben som gjorde svårlyssnad, om än fantastisk, voodoomusik. På de två låtarna jag valt att lyfta fram i detta korta inlägg, Glowin’ och Twilight Zone (båda hämtade från lysande plattan Babylon, från 1969), lyser en annan Doktor igenom.

På souliga, malande och väldigt vackra Glowin’ försöker han (förgäves?) hitta ett ljus i det allomfattande mörker som hängde som säckväv över USA i slutet av 1968 när låten spelades in. Vietnamkriget skördade otaliga offer, den nyligen valde presidenten var korrumperad, Martin Luther King sköts ihjäl, precis som Robert Kennedy. På Glowin’ försöker John mana sig själv och alla som vill höra på till att inte ge upp, att härda ut och ”just live plain old life”. Han är minst sagt övertygande.

På spöklika, late-night-jazziga Twilight Zone sjunger han uttryckligen om den hotfulla, mörka värld som var ett faktum 1968. Det som en gång var bekant och tryggt är nu förvridet och underligt, illasinnade krafter försöker ta över och de ledare som människan lagt sitt hopp till har mördats. When all the clouds in the sky/Disappear in front of your eyes/When you hear a lullaby/You once knew, now you can’t recognize/You step into the twilight zone/In the outer limits of a land unknown, sjunger han redan i första versen och med ens är ljuset släckt och tänds aldrig igen. Sju minuter senare mynnar låten ut i en kakofoni av psykotiska röster och ljud.

Nu är han borta och det som kvarstår är, som alltid, musiken. Och så länge den och Louisianas träskmarker finns kvar kan vi vara säkra på att Doktorn aldrig riktigt lämnar oss. Det får duga så.

Varför Thåströms Texter behövs

texter

I september ger Teg Publishing ut Joakim Thåströms samlade låttexter i en, av allt att döma, stilig inbunden utgåva, som fått det enkla, koncisa namnet Texter. 2007 gav förlaget Prisma ut en volym med det snarlika namnet TXTR, som samlade alla dittillsvarande låttexter (med vissa undantag och bortfall). Den boken är sedan länge slutsåld och ur tryck, och sedan dess har Thåström givit ut fem album (Sällskapets  Nowy Port inräknad), vilket man får säga inte bara rättfärdigar utgivningen av den nya boken, utan också gör den till en av höstens mest emotsedda händelser. För det är ju så enkelt som att så många som möjligt ska få lov att gå vilse och hitta sig själva i Thåströms textvärld. För det är ju det man gör. Thåströms texter hjälper en att försöka bena ut vem man är och vad man sysslar med. Det började med Ebba Gröns ofiltrerade skildringar av ett Sverige bortom folkhemmet, ett förortssverige som ingen riktigt ville kännas vid eller ta ansvar för – utom just vissa av eldsjälarna som bodde och verkade där. Ebba Grön själva, till exempel.

Under de dryga fem år som Ebba Grön existerade skrev Thåström texter som gjorde upp med och utmanade makthavare, strukturer och samtiden. På debutplattans Schweden Schweden skrev Thåström om det Sverige som fostrat honom. Det Sverige som gjort sitt yttersta att skapa en lydig, hunsad medborgare, som tackar med mössan i hand. Nöjd med vad som än bjuds. Syrligt och inte så lite drabbande sjunger han: Jag har fått lära mej/att tacka för maten/& ja har fått lära mej/att jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra/Och jag känner efter och försöker/Man får ju inte bli en sån där ni vet/en sån som står och hänger,/en sån som står och glor. På uppföljaren Kärlek och upprors avslutare Hat & blod är ungarna från Schweden Schweden ute på stan. Desillusionerade, frustrerade och trötta på det liv som erbjuds dem går de lösa på stan, skrämmer tanter, dricker för mycket, hamnar i slagsmål. Det är vanlig jävla fredagkväll. Vilken desillusionerad, ilsken ungdom behöver inte höra sådana låtar och läsa sådana texter? Och vilken ung, ångestfylld människa behöver inte höra en låt som Uppgång och fall, från Ebbas självbetitlade sista platta? Här är textjaget förpassat till att passiviserat stå utanför samhället – medicinerad står han lydigt i kö och väntar på sånt som blir över, så att icke-existensen ska få fortsätta lite till. Man har tutat i honom att han ju har allt, men han vet bättre. Han vet att han ju egentligen har ingenting alls, att hans liv är en skyddad verkstad för meningslöshet. Och i den sista versen lyser den gamla anarkismen igenom – när samhället som understödjer och skapar dessa tillstånd faller sönder ska han skratta, inte sörja. Han är ivrig, men väntar tålmodigt. Vad som förenar dessa texter och Thåströms Ebba-texter i allmänhet, är patoset. Oavsett om det handlar om ilsken plakatpunklyrik som sparkar uppåt eller nästintill uppgiven lyrik om de människor som samhället vägrar bry sig om, så finns där ett patos. Ett bultande, blödande hjärta för alla på dekis, och en ständig påminnelse om att det går att bryta bojorna och bli något mer. Med detta färskt i minnet hamnar man hos Imperiet.

Imperiet ville alltid mer än Ebba Grön. Nå ut till fler, säga mer, rädda världen. Gesterna var tidsenligt stora och de lyckades väl inte alltid med vad de företog sig. Därmed inte sagt att Thåströms texter var dåliga. Tvärtom. Och patoset var kvar, om än vidgat till hela vida världen. Om Ebba förknippas med förorten (både den fysiska förorten, Rågsved, och förorten som metafysisk och föreställd plats) är Imperiet cosmopoliter, som turnerade och engagerade sig i USA, Nicaragua, Kuba och Mexiko och stundom sjöng på engelska. Men glöden, patoset finns som sagt kvar. Inte minst i debutsingeln Alltid rött, alltid rätt och hatlåten till staten Israel, Österns röda ros. Men Imperiet var också tiden då Thåström på allvar började blicka in i sig själv. Mest drabbande hörs detta på Jag är en idiot, från 1988 års Tiggarens tal – Imperiets sista skiva. En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. När man som felande, lumpen människospillra hör den låten och läser den texten känner man sig plötsligt mindre ensam. Och man börjar bygga upp sig själv igen. Det är kraften i Thåströms lyrik.

När Thåström i början av 90-talet drog till Amsterdam och började mixtra med nya, karga ljudvärldar i bandet Peace, Love & Pitbulls, skrevs texterna på engelska. Språket skalades också av, blev naknare på ett sätt, ofrånkomligen mer distanserat på ett annat. När det begav sig beskrev Thåström själv texterna som toalettklotter. Och läser man texten till (den geniala) This Is Trash, från PLP:s självbetitlade debutplatta, är man beredd att hålla med: I’m gonna teach the masses/With my dum-dum song/I’m gonna kick your asses/I’m the new king kong. Det är enkelt, det är primitivt och det är självförhärligande. Men redan på uppföljaren Red Sonic Underwear har pennan återigen doppats i svartare bläck. På Warzaw liknas livet självt vid en prostituerad, en soptunna och en picknick på ett fabriksgolv. På Das neue Konzept vrålar Thåström tills han får blodsmak i munnen efter uppbrott, nya perspektiv och nya intryck. Detta är utan tvekan skrivet med samma penna som skrev Uppgång och fall och Schweden Schweden, och alla med minsta känsla av vilsenhet, frustration och längtan efter något större kan känna igen sig. Och det är det sistnämnda som för oss till soloårens stärkande, trösterika och inte minst inspirerande lyrik.

IMG_3602
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Ebbas frontlinjelyrik är ett minne blott, likaså Imperiets storvulenhet och PLP:s engelska toalettklotter. Kvar finns enkla ord, ord som varje människa kan förstå och formuleringar som vanliga människor tar i sin mun. Och med dessa formulerar Thåström för oss vad det innebär att vara människa. Från Kaospassagerarens osminkade skildring av vad det innebär att födas, existera och dö som människa, till senare skivors hyllningar till konsten som bygger upp en, kärleken man inte kan vara utan och järnvägsspåren som tar en dit man vill, finns det goda skäl till att hävda att Thåströms sena sololyrik är den bästa han någonsin skrivit. Kaospassageraren är i min mening den bästa rocklyrik jag stött på – och då har jag ändå lusläst Springsteen, Morrissey, Ian Curtis, Jim Morrison och Iggy Pop, för att nämna några. Alltid va på väg kan lyfta en ur vilken becksvart depression man än hamnat i, och visa hur vackert livet är och vilka möjligheter som finns när man tror att allt är förbi. Beväpna dig med vingar är likadan. Samarkanda hyllar kärleken, den till ens partner och till konsten man hämtar näring från, när man själv inte känner att man förmår. Centralmassivet är hoppet självt. Hymnen. Om Black Jim skildrar grymheten med döden, men hjälper en samtidigt att förlika sig med densamma. Främling överallt hjälper en att förstå föräldragenerationen. Fanfanfan kan en hel värld relatera till. Förlusten, sorgen, saknaden, det malande ”tänk om, tänk om”. Körkarlen öppnar upp ögonen på en och får en att förstå att det är nu vi lever. Inte sen och inte då.

Detta är varför Texter behövs. Vi behöver ha Thåströms trösterika ord samlade på ett ställe. Vi behöver den där brunnen att ösa ur när torkan tränger sig på. Vi behöver någonstans att gå när vi saknar ord. När vi saknar förmåga att formulera vårt utanförskap, vår svaghet, vår ilska, vår kärlek, vårt hopp, vår rädsla. När vi saknar inspiration.

Texter släpps 25 september och innehåller 200 låttexter och flera ej tidigare publicerade bilder. Förboka den här.

Attachment-1[866]
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Recension: Azure Blue – Images of You

CD86cover10x10

Tobias Isaksson är tillbaka med sitt femte album som Azure Blue, och första på nya, egna labeln The Future Sound of Stockholm (som ger ut plattan i samarbete med Hybris, Matinee och Zeon Light).

Isaksson gjorde sig ett namn i indiesverige som motor och frontfigur i twee:iga indiepopbandet Irene, som släppte två hyggliga album på Labrador i mitten av 00-talet innan de försvann igen. När han några år senare började göra musik som Azure Blue blev det avsevärt intressantare. Mellan 2011 och 2015 gav han ut tre hopplöst nostalgiska drömpopalbum som står sig mot det mesta indiesverige någonsin haft att erbjuda. Till drömska, atmosfäriska popmelodier av hög rang sjöng Isaksson från botten av sitt hjärta om den som försvann och det som aldrig blev.

För ganska exakt ett år sedan kom senaste plattan – den jämförelsevist punkiga, smått kaxiga, men samtidigt nyförälskade och helt igenom jättefina synthpopplattan Fast Falls the Eventide. Och nu är det alltså dags igen. Synthpopen är fortfarande den föredragna stilen, men nyförälskelsen har utvecklats till djup, genuin tillbedjan och enligt presstexten är varje spår ett ljudpoem tillägnat musan/flickvännen. Allt som oftast funkar det jättebra, men ibland, som på Entropy och den innerliga Images of You, känns det som att man tjuvlyssnar på en förtrolig stund två nyförälskade emellan. Då blir jag generad och måste dra mig undan.

Den som älskade den hjärtekrossade Isaksson från decenniets första hälft kanske ryggar tillbaka här, rädd för att bli översköljd av hurtiga durtoner. Ingen fara. Isakssons sånger må handla om lycklig kärlek, men de kommer från någon som alltjämt står med ena foten cementerad i dysterlandet. Texterna vittnar om en sökare som äntligen hittat hem, om den evigt sårade som äntligen fått läka, om den där kärleken alla vi människor vill åt. Men hur mycket de analoga syntharna än bubblar och skimrar och hur kristallklara poplåtar Isaksson än skriver står det lika klart som i en pekbok för barn att molltonerna och melankolin är Isakssons livsblod. Och tack och lov för det. Låtarna på skivan är skrivna av någon som sett kärlekens baksidor och som, hur lycklig han än är, ändå vet, någonstans i bakhuvudet, att det en dag kan ta slut. Ibland finns det ingenting värre än att vara kär och den dualismen hörs genom hela albumet – i kampen mellan text och musik. Love’s the reason why I’ll stay forever blue, sjunger Isaksson på albumets i särklass bästa låt, Millions of Stars. Den textraden sammanfattar hela skivan.

Images of You släpps nu på fredag, 14/6.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Nyss nämnda Millions of Stars, men även Event Horizon (klump-i-halsen-fina verser och vilken refräng sedan! Världsklass) samt instrumentala öppnaren Hökarängen (Söderorts-Twin Peaks!)

Om ni gillar detta: Azure Blue – Beyond the Dreams There Is Infinite Doubt

Thåström får årets Bellmanpris – här är hans 5 bästa Stockholmsskildringar

thåhbg2018
Thåström, Sofiero, Helsingborg. 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Joakim Thåström får årets Bellmanpris, och jag kan inte tänka mig en värdigare, nu levande konstnär. Få har i modern tid skildrat Stockholm sexigare, coolare eller mer suggestivt än Thåström. Oavsett om det handlat om Sveavägen, Rågsved eller nån ödslig park på Söder. För att uppmärksamma detta ger jag er här Thåströms fem bästa Stockholmsskildringar (i kronologisk ordning).

Ebba GrönHeroinister och kontorister

År: 1982

Album: Ebba Grön

– Ebba skrev flera grymma Stockholmslåtar, men få är finare än denna. Här skildras utarmandet av förorten. Centraliseringen. ”Ingen bor här, för alla bor där”. Till sitt sista album skrev Ebba några av sina absolut starkaste melodier och Thåström flera av sina då hittills bästa texter.

 

ImperietCosmopolite

År: 1986

Album: Synd

– Döpt efter (och kanske utspelad på) gamla Café Cosmopolite – haket i Klara-kvarteren där bland andra Nils Ferlin hängde. En tillflyktsort för tänkare, intellektuella och outsiders i Stockholm i början av 30-talet. Och som vi alla vet är Thåström professor i tillflykt och outsiderism.

 

Thåström – Vacker död stad

År: 1999

Album: Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

– 1999, efter flera år i industriland, gjorde Thåström comeback på svenska och för första gången på väldigt länge hörde man spår från det förflutna. Tydligast hörs det på denna tre minuter långa rocksalva, där utvandraren Thåström (då boende i Köpenhamn) besjunger (begråter) sin gamla hemstad.

 

Thåström – Söndagmåndagsång

År: 2005

Album: Skebokvarnsv. 209

– Skebokvarnsv. 209 är full av fina blinkningar till Stockholm, men jag vill mena att Söndagmåndagsång ändå är finast av dessa – med skarp konkurrens från Brev från 10:e våningen. Söndagmåndagsång kan ses som ett slags systerlåt eller uppföljare till både nyss nämnda Brev till 10:e våningen, men också till Vacker död stad. Här har våren kommit och man har flyttat hem till Stockholm igen. Man går ut och andas in stan, känner på den. Morsar på gamla bekanta. Man betraktar vad man har runtomkring sig. Inser att man kanske inte är den man var när man lämnade, även om allt runtomkring en är sig likt.

 

Thåström – Långsamt genom

År: 2015

Album: Den morronen

– Ljus och mörker sida vid sida i denna mäktiga, suggestiva självrannsakan, där Stockholm agerar kuliss. Sällan har väl stan känts så svartvit, så hotfull och samtidigt så förledande och lockande som här.

***

Och det var det. Grattis till Thåström, men kanske främst grattis till Stockholm som får inhysa denna gigant.

högdalen2017
Högdalen, november 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Nytt: Von Andersson Noise System – Distortion/Sleepless in the Milky Way

Henrik von Andersson by Peter Eriksson 3

Von Andersson Noise System är den rutinerade indiemusikern Henrik von Anderssons nya projekt – Distortion är debutsingeln, som släpps digitalt i morgon onsdag. Och det är en imponerande debutsingel, dessutom.

I pressreleasen beskriver Andersson själv a-sidan Distortion som ”en halvfånig poplåt om ett viktigt ämne” och beskriver vidare hur texten tar upp saker som fake news, förvridna fakta och den förvirring dessa otyg för med sig. Och att påstå att det är en halvfånig poplåt är väl aningen krasst, men i ärlighetens namn inte alltför långt ifrån sanningen. Men bra är den, likväl, och låter som om My Bloody Valentine fått för sig att göra en poplåt kraftigt influerad av The Cures album The Head on the Door från 1985. Högljudda, knastriga och drömska gitarrer samsas med en lekfull sångmelodi, och samtidsångesten känns plötsligt lite mer uthärdlig.

distortion_cover_hires

Men vad som verkligen avgör saken för mig är den oändligt vackra b-sidan, Sleepless in the Milky Way. Detta är också en i alla avseenden mörkare historia. Borta är den lekfulla melodin. Gitarrerna har tonats ner och låter mer Chameleons, Disintegration och Slowdive än Kevin Shields. Synthar utgör här en minst lika viktig del av ljudbilden som gitarrerna och skapar verkligen känslan av tyngdlöshet, ensamhet och just sömnlöshet i universum. Det är atmosfäriskt, vackert, men ändlöst melankoliskt. Samtidsångesten som vädrades på a-sidan Distortion känns inte längre lika hanterbar. Andersson sjunger ”Weightlifters, hold the sky one more day” och vädjar till de som är starkare än han själv att hålla undergången stången bara en dag till. Det är drabbande, minst sagt. Lika drabbande är den kalla, ensliga, men undersköna gitarren som kommer in runt 2:16. Just där och då känns det som att det ändå, kanske, kommer att bli helt okej. Om inte har man låtar som Sleepless in the Milky Way att trösta sig med.

Singeln släpps på alla tänkbara streamingtjänster i morgon onsdag, 8/5. Se till att lyssna.