Recension: Naiivi – Hollow

NAIIVI_Hollow_Presstext

 

Svenska sångerskan och låtskrivaren Naiivi släppte en av höstens bästa debutsinglar, och nu är hon tillbaka med en ny singel, som fått namnet Hollow – och den här gången överträffar hon sig själv. Medan mörkerpoppen i I’m Leaving kanaliserade postpunk, Razzia-kollegan Nicole Sabouné och Kent när de var som bäst, för nya singeln Hollow tankarna till trulig och melodistark (amerikansk) indie anno sent 90- tidigt 00-tal (tänk Sleater-Kinney).  Till vassa gitarrslingor och en ursnygg melodi sjunger Naiivi om tomma löften och de meningslösa typerna som slänger ur sig dem. Det är sårbart, det är piss-off-attityd, det är mörkt, poppigt och stärkande. Och varje gång låten tar slut klickar jag igång den igen, för detta är årets första fullträff.

Hollow släpps digitalt i dag fredag, via Razzia/Sony, och finns att lyssnas på här.

Annonser

Recension: Iggof Foggi (Iggo Frost, f.d. Kitchen and the Plastic Spoons) – I väntan på döden

505092

 

I början av 80-talet var Kitchen and the Plastic Spoons ett av landets mest innovativa postpunk-band. Iggo Karlsson Frost var en av ursprungsmedlemmarna och stod för elektroniken. Bandet var i sin ursprungsform kortlivat, och fick aldrig några hits eller något bredare genomslag, men har (med rätta) förblivit respekterade och omtyckta bland de initierade.

I november släppte Iggo solodebuten I väntan på döden, på lilla etiketten Erik Axl Sund Records. Mörkret och postpunken från Kitchen är till stor del utbytt mot en lekfullhet och en än mer utvecklad experimentlusta där syntharna spelar huvudrollen. De virvlar runt, puttrar, viner och fräser, och bildar en fond mot vilken Iggo levererar sina egensinniga texter.

Vissa låtar, som den vackra Sjögräs, är rena ljudlandskap, medan andra, som den minst lika fina Med hjärtat högre opp, är välkomponerade poplåtar, som hade förtjänat bredare uppmärksamhet. Sedan har vi den aggressiva Oh oh ahh, där en hårt distad gitarr duellerar mot en armé av sprakande synthar. Allra bäst är måhända den drömska Så gott, där Iggo flyter fram på ett trankilt synthhav och mässar om att lämna mörkret bakom sig. Det är dessa låtar och Iggos avantgardistiska hållning som gör detta till en mycket intressant solodebut.

 

Bäst just nu: december 2017, del 2

Attachment-1-18

 

Årets sista bäst-just-nu-lista. Den närmsta tiden kommer 482 MHz vigas åt årssummeringar (låtar, album, diverse annat), men innan dess tar vi en sista hederlig bäst-just-nu.

 

Stilla havet Fritt fall

Elias Eriksson, känd från insomnade politiska popbandet Boris and the Jeltsins, solodebuterade i fjol under namnet Stilla havet. Under det namnet gör han klassisk postpunk med allmänmänskliga och introverta texter. Senaste singeln Fritt fall hör till hans allra bästa låtar. Till en urstark sångmelodi sjunger Elias sin, på ett mycket uppfriskande sätt, bråddjupa och allvarsamma text om rädsla, oro och förfall, medan gitarren och synten tävlar om vem som kan låta kyligast. Förbaskat bra.

 

Phoebe Bridgers (feat. Conor Oberst) – Would You Rather

– När jag såg Conor Obersts konsert i Köpenhamn tidigt i år agerade LA-bördiga singer-songwritern Phoebe Bridgers förband. Hennes sköra och oförställda americana slog an hos mig direkt. I höstas kom debutalbumet Stranger from the Alps, som mixats av Obersts Bright Eyes-kollega Mike Mogis. Oberst gästar på den fina Would You Rather, som är en av många höjdpunkter från den mycket starka debutskivan. Drömsk, intim americana gjord med självklar fingertoppskänsla.

 

Steve Buscemi’s Dreamy Eyes Swim Deep

– På debut-ep:n Four Waters blandar SBDE postpunkiga tribal-trummor, xx-gitarrer och drömpoppens atmosfärer. Resultatet är lovande, och avslutande spåret Swim Deep lovar kanske allra mest. Jag ser fram emot ett albumsläpp.

 

Anna von Hauswolff The Mysterious Vanishing of Electra

– För ett par veckor sedan skrev jag om Anna von Hauswolffs comeback och hyllade nya singeln, men låten är så vansinnigt bra, att den måste nämnas igen. Den är svart som tusen nätter, vacker som ett fruset hav. Den mullrar på i sex fantastiska minuter, med diaboliska rytmer som påminner om sentida Swans och gitarrer som darrar och svettas som vore de i Pelle Osslers händer. Samtidigt är soundet helt eget och hade inte kunnat komma från någon annan i detta land än just Anna Von Hauswolff. Detta är en stark kandidat till en plats bland årets fem bästa låtar.

 

Peace, Love & PitbullsMove Like a Menace pt 2 och Polar City Blues

Tradera är bra fint ibland. Som t.ex när man hittar sedan länge utgångna PLP-singlar för struntsummor. I fredags utökade jag samlingen med Kemikal, från 1997. Med på singeln hittar vi två b-sidor, tillika två av PLP:s bästa låtar: Move Like a Menace pt 2 och Polar City Blues. Den förstnämnda är knastrig elektronik, kyla och introspektion, med ett lugn man knappt hittar i någon annan PLP-låt. Polar City Blues är dov och tung dark ambient. På denna PLP:s sista singel har volymen och aggressiviteten som de var kända för bytts ut mot stämningar, atmosfärer, djup och tyngd (i ljudbild som i text). Allt detta skulle visa sig vara omistliga komponenter för Hellbergs och Thåströms framtida musikskapande.  Båda låtarna är föraningar till vad de (ihop med Ossler) skulle komma att skapa som Sällskapet knappt tio år senare.  Och i år, ytterligare tio år senare, hör vi tydliga spår av detta även i Thåströms soloalster.

Nytt album och singel från Anna Von Hauswolff

0011994098_10

Anna Von Hauswolff, Sveriges svar på och häpnadsväckande korsning mellan Michael Gira och Lydia Lunch, är tillbakaFjärde fullängdaren Dead Magic är ute 2 mars via City Slang/Pomperipossa, men redan nu kan man höra ett smakprov från albumet. Igår släpptes en singel kallad The Mysterious Vanishing Of Electra. Och tro mig när jag säger det – det är en av årets mäktigaste låtar. Swans ödesmättade ackord och rytmer blandas med darriga Ossler-gitarrer och en hundra år gammal dansk orgel. Anna sjunger med sin fullständigt unika stämma som om livet stod på spel, och låten växer och växer och blir till ett oroligt spöke som med sin övernaturliga kraft tar över allt under de sex minuter som låten pågår. Som lyssnare lämnas man skräckslagen och överlycklig.

Lyssna på singeln på Spotify, och förboka albumet här.

Nyheter: Rome tillbaka med nytt album

2COP004_b

 

19 januari nästa år är Rome tillbaka med nya albumet Hall of Thatch. I pressreleasen kan man läsa att Jerome Reuter, som han egentligen heter, den här gången gått ifrån tidigare skivors filosofiska, politiska och historiska spörsmål och i stället vänt siktet inåt, mot sig själv. Skivan beskrivs ta upp personliga och allmänmänskliga ämnen och tankar kring varat, intet, det mänskliga tillståndet, och detta inom en metafysisk och transcendental kontext. Inspirationen sägs komma från en resa Jerome gjorde till Vietnam för några år sedan. Där kom han i kontakt med buddismen och med ett folk som stirrade utplånandet i vitögat för mindre än 50 år sedan. Men Jerome är noga med att poängtera att han inte nått något högre tillstånd, att det hela är en ständigt pågående resa: ”The album is not the peaceful end product of that peaceful being that you eventually want to become, but it focuses the struggle that leads to this point. We obviously tend to have difficulties in letting go. On the album I try to make this negotiation along the journey from one state to another audible. Where am I, who am I, what would I like to be, what must I surrender to achieve this?…//…It’s not the peak of the holy mountain, merely the base camp. That’s all I can sing about, because I’ve not yet been any further.”

Musikaliskt jämförs soundet på skivan med idel mörkermän såsom Swans, Wovenhand och Neurosis-sångaren Steve Von Till och dennes kriminellt förbisedda soloalster. ”Rome’s basic sound has always been massive, but on none of the project’s previous albums was it ever so dark and powerful as on ‘Hall of Thatch’. Reuter grants rays of light here and there, but admits that this time there is no escape. This is not music that you can just flop down to. Rome compares it to being thrown into some satanic barrel organ, where you are never able to come out of it unscathed.”

Första singeln Blighter släpps på fredag, 24/11.

På söndag 26/11 och måndag 27/11 agerar Rome förband åt ThåströmCirkus i Stockholm.

Hall of Thatch släpps 19/1 på Trisol Music Group. Kort därpå, 25/1, inleds en Europa-turné på Babel i Malmö. Fullständiga datum här.

 

Bild hämtad härifrån.

Ny upptäckt: Stainwasher

JMD028

 

Svensk mörk, drömsk pop mår alldeles förträffligt just nu. I höst har det påträffats tre utmärkta band som på olika sätt passar in under beskrivningen. Jag har tidigare skrivit om Blå timmen, och senast igår skrev jag om Stockholmsbandet Rottenheim. I dag upptäcker jag Stainwasher och dennes skimrande debutsingel Ruminate Forever, utgiven på etiketten Jämmerdosa tidigare i höst.

Stainwasher jobbar med ett luftigt och vindpinat sound, byggt på reverb, ekande trummor och romantiska synt- och orgelslingor, som för tankarna till brittiska band som Marine Time Keepers, Dead Can Dance och Slowdive.

Stainwashers musik är som en novemberdag nere vid havet. Precis så bitterljuvt och vackert.

 

Bild hämtad härifrån.

Nyheter: Godflesh tillbaka

a2873987893_16

 

Efter att ha tillbringat de senaste par åren med Mark Kozelek är Justin Broadrick nu tillbaka i sitt rätta element. Den 17:e november släpper industrimetal-giganterna i Godflesh sitt första album sedan 2014 års A World Lit Only by Fire. Albumet, som ges ut på Broadricks egna etikett Avalanche Recordings, har fått namnet Post Self, och härom dagen släpptes titelspåret som singel. Låten är ett furiöst och industriellt malande på klassiskt kärvt Godflesh-manér, och som grädde på moset ramar Broadricks karakteristiskt kyliga gitarrer in allting. Det är en höjdarlåt och du hör den här.