Bäst just nu: juli 2017, del 2

Attachment-1-6

 

Det är slutet av juli, och sommarens andra hälft. Laddat läge. Nerver. Man vill suga musten ur de sista förhoppningarna. Detta gör man med fördel till dessa toner:

Conor OberstNo One is Going to Change

– Nyskriven, ännu ej släppt, ännu ej inspelad i studio (såvitt vi utanför den inre cirkeln vet), men så bra att all annan musik ter sig platt och oviktig under de nästan fyra minuterna som låten pågår. Conor Obersts bästa låt på många år, och en återgång till de becksvarta och råa känslorna vi känner igen från hans tidiga 00-tal, men med den äldre Conors touch och djup. Jag råder alla med minsta intresse för textdriven musik att lyssna på denna pärla.

Avi Vinocur I Should Have Been a Con Man

Elliott Smith och Pelle Ossler går in på en bar i Seattle i början av 90-talet med ett anteckningsblock och en elgitarr. Ungefär så låter detta guldkorn till låt, som sannolikt inte kommer att nå ut till särskilt många alls, eftersom världen är en grym och elaksinnad plats. Men jag lyfter på hatten till min käre lille bror (Ossler-entusiaster vet att detta inte är en särskrivning), som har vett nog att känna till och tipsa om såhär bra musik. Kolla även in Avis huvudprojekt, alt-country-bandet Goodnight, Texas.

Mick JaggerEngland Lost

– Från obskyrt till megaikon. I natt släppte plötsligt en av rockhistoriens allra största ikoner, Mick Jagger, en ny tvåspårssingel. Och det är framförallt spår 2, b-sidan (eller den andra a-sidan?) som imponerar på mig. England Lost är en lynnig kommentar och känga till post-Brexit England, och låter som något som Paul Weller hade kunnat få ur sig på en av sina bättre (solo-)dagar. Väldigt engelskt, väldigt bra.

SlowdiveFalling Ashes

– Nästan tre månader efter release och jag fortsätter att sjunka in i Slowdives fjärde fullängdare och hitta nya favoritlåtar. Den senaste i ordningen heter Falling Ashes och den avslutar albumet. Det är ett episkt, åtta minuters pianobaserat ambientstycke om förlust och minnen. Låtskrivaren Neil Halstead har sagt att denna låten kan vara en fingervisning om vart Slowdive är på väg och hur en eventuell femte skiva skulle kunna låta. Lovande, minst sagt.

Scott WalkerThe Plague

En av de största i min bok heter Scott Walker. Ni känner säkert till historien om hur han på 60-talet slog igenom som tonårsidol i The Walker Brothers, hoppade av, inledde en solokarriär influerad av Frank Sinatra, Jacques Brel och jazz, och började släppa skivor som successivt blev mer och mer avantgardistiska, mörka och underliga. Konstnärligt har han peakat med sina två senaste soloalbum och tillika utforskningar av människans svartaste avgrunder, The Drift (2006) och Bish Bosch (2012) (samarbetet med Sunn O))) från 2014 låter precis som sentida Scott, men är ingen regelrätt soloskiva). The Plague, som jag har valt som denna listans ‘oldie’, släpptes emellertid 1967 och var b-sida till singeln Jackie. Den hintar om de mörka teman som skulle komma att utforskas lite längre fram, utan att för den skull tappa i melodi eller sväng.

 

När vi hörs nästa gång har jag en ny Elvis-lista att visa upp.

Fotot är taget och redigerat av mig.

Recension: Algiers – Cleveland (singel)

hq720

Algiers följer upp förra singeln, The Underside of Power (titelspåret till plattan som släpps 23/6 på Matador), med Cleveland – en låt som måste betraktas som en av de allra bästa som bandet hittills har släppt ifrån sig.

Låten är en urladdning – en rasande uppgörelse av närmast apokalyptisk sort med det våld och maktmissbruk som utövas mot USA:s afroamerikanska invånare av polismakten och, till syvende och sist, staten. Här tar Algiers sin industrigospel ett steg längre. Körerna sjunger som vore det den yttersta dagen. Elektroniken och gitarrerna fräser och skriker än mer frenetiskt än vi är vana vid, och ihop med textrader som

Here come the boys in black and white
With the kerosene
It’s been the same evil power since in ‘63
They hang in Homewood, Alabama with the whitest sheets
And in Montgomery County, Maryland from a sapling tree
But innocence is alive and it’s coming back one day
I don’t think you’re gonna get away

är slutsatsen tydlig: När apokalypsen är här kommer de rättrådiga att segra och alla de som svikit, kört över och mördat sina medmänniskor kommer gnissla tänder på väg ner i något slags helvete. Allt till tonerna av Cleveland.

 

Bild hämtad härifrån.

Ny intervju: Ossler, om kommande turné

 

FullSizeRender-29

Ossler har gjort årets i särklass hittills bästa platta. I april var han ute på en kort men hyllad turné. I sensommar/höst drar han åter ut på vägarna för fyra spelningar – denna gång med ett lite annorlunda upplägg. På scen hittar vi denna gång inte ett kokande, febrigt rockband, utan i stället endast Ossler, hans elgitarr och två cellister. Upplägget kändes så fräscht och spännande att jag var tvungen att be om ännu en pratstund. Förutom den stundande turnén pratar vi om hur svårt det är att få speltillfällen, att överleva på ens konst, om fylleidéer och om hur Jimmie Åkesson borde byta parti.

Tack till Ossler för intervjun. Köp hans musik här, här, eller varför inte här.

Och se honom live här:

2017-07-29 Alma Löv Sunne Biljett

2017-08-02 Skottvångs Grufva Mariefred Biljett

2017-09-29 East West Örebro Biljett

2017-09-30 The Tivoli Helsingborg Biljett

 

Fotot är taget och redigerat av mig.

 

INTERVJUN:

Vems idé var upplägget “Ossler och två cellister”?

Min idé.

Hur föddes idén? 

När vi firade releasen av Evig Himmelsk Fullkomning på min stamkrog hade ingen av dom som spelade på plattan tid att vara med utom just Henrik och Pär. Det kändes lite konstigt men så är det ju i Sthlm..vill man överleva på sin konst måste man jobba precis hela tiden. Efter några öl kom jag på att jag ville göra nåt med enbart cellisterna och min gitarr, en spännande utmaning för mig. Mattias, min bokare från Headstomp var med och vi enades alla om att det var en strålande idé. Fick ett mess från Mattias dan efter där han undrade om jag tyckte idén var lika bra ur ett nyktert perspektiv.

Vad har du för egen målsättning med turnén och upplägget?

Egentligen mest att testa hur det funkar. Ett helt band kan va rätt tungrott när det gäller att få till reptillfällen och köra utrustning m.m. Sen är det inte lätt att få spelningar för Ossler ute i landet, väldigt få vågar boka oss. Ett sånt här mer ”arty” och flexibelt  sammanhang kanske kan öppna dörren för helt andra scener i landet.

Kan du berätta något om cellisterna?

 

Jag var på ett konstvernissage för några år sen där en stråkkvartett, ‘Kalashninkov Quartet’, spelade. Dom gör ganska filmisk musik och en väldigt vacker grej dom spelade fick mina ögon att tåras. Pratade med dom efteråt och det visade sig att jag träffat Henrik (Meierkord) tidigare när jag bodde i Malmö, fast jag inte kände igen honom först, Henrik är bror till Åsa Meierkord från ’Sobsister’ och ‘The OhNos’ som jag känner sen länge. När jag började planera skivinspelningen ville jag ha med Kalashnikov på ett hörn, det blev till slut rätt många hörn.

Har du börjat fundera på låtval?

Inte jag men Henrik och Pär (Lönn) verkar smida planer :). Det blir såklart fokus på sista plattan.

Vilken typ av låtar tror du funkar bäst att omarrangera så att de passar upplägget?

Vet inte än, vi får prova oss fram.

Du har valt relativt “udda” spelplatser den här gången, och frångått de klassiska storstäderna som annars är självklara på en turné. Kan du berätta något om det?

Jag har inte möjlighet att välja alls om jag inte arrar spelningar själv och det har jag ingen lust med. Vi spelar där nån vill ha oss och kan betala.

Känns det speciellt att få spela i gamla hemstaden Helsingborg?

Ja, Jo. Ossler har aldrig funkat i Helsingborg. Vi får se.

Kommer du att spela gitarr också, eller blir det bara sång och cello? I så fall, el- eller akustisk?

Det blir elgitarr. Tänker få in lite noise och trasa sönder det vackra.

Och till sist, vad önskar du mest av den stundande sommaren?

Att Trump blir avsatt och Jimmy Åkesson blir miljöpartist. Men helst vill jag ta det vääldigt lugnt, om jag kan. Det kommer att bli en intensiv höst.

Recension: Thåström – Utanför Old Point Bar

xnqo7ijhnmp1rfcs0xyi

 

Mellan varje avslutad Thåström-turné och nästa skivsläpp lever man som Moses i öknen. Man harvar runt i vad som känns som en evighet i ett fruktlöst landskap, letar efter tecken, hoppas själen ska hålla ett tag till. Hoppas törsten inte ska knäcka en. Törsten, törsten. Men så en dag kommer något, och man dricker vildsint vid källan. I dag är en sådan dag.

Thåströms senaste singel, Utanför Old Point Bar, det första smakprovet från den ännu namnlösa skivan som kommer i september (via Razzia/Family Tree) är ljudmässigt det tyngsta han gjort på jag vet inte hur länge. Förra sommaren såg han Algiers i Berlin och blev förälskad. Jag förstår varför, och jag hör influenserna (som visserligen redan fanns där). Han blandar europeisk och amerikansk blues med tung industri och gospel. Algiers signum, men Thåström var där och nosade redan på 2015 års Kom med mig (eller kanske redan på Långtbort, från 2009). Nu har han tagit det flera steg längre och djupare. Det skälver i kroppen när man lyssnar.

Den massiva ljudbygget är skapat av Thåström själv och den alltid lika briljante Niklas Hellberg (Sällskapet, Peace, Love & Pitbulls, Thåströms liveband) i Hansastudion i Berlin. Och gitarren som tuggar och fräser – är det Ossler?

I texten befinner han sig i djupaste amerikanska södern och mässar på öijerskt vis fram vackra scenarion om att sitta på en motellbalkong i Houston i ösregn, att lycklig som ett barn susa förbi oljefälten, att hand i hand sjunga med äldre kvinnor i en liten kvarterskyrka. Han sätter sig sedan utanför Old Point Bar, och tänker på Stockholm, och på att han har mindre än en fjärdedel kvar…

Thåström fortsätter ge oss den där musiken man inte kan vara utan, och som bara han kan ge en. Han fortsätter berätta om hur vackert livet är utan att ens snudda vid pastischer. Han fortsätter fylla en med inspiration och känslan av att allt är möjligt.

Tack, Thåström. Nu har du gjort det igen.

Köp singeln på iTunes, eller lyssna på Spotify.

The National är tillbaka (eller Hur jag slutade våndas och valde att konsekvent blogga på svenska)

national

I samma veva som ett av planetens bästa och mest intressanta band, The National, åter äntrar scenen bestämmer jag mig för att tills vidare endast skriva på mitt modersmål svenska, oavsett ämne. Och när det nu är utrett går vi över till dagens spörsmål – The National.

Den 8:e september släpper The National (via det ypperliga bolaget 4AD) sin sjunde fullängdare, som har fått titeln Sleep Well Beast. Mörkermännen från Brooklyn (via Ohio) lockar med så lovande låttitlar som Day I Die, Born to Beg, I’ll Still Destroy You, The Dark Side of the Gym och The System Only Dreams in Total Darkness. Den sistnämnda är också singeln, som gavs ut i dag.

På singeln hittar vi klassiska National-ingredienser som mollstämda pianon, en drivande bas och den där fingertoppskänslan för melodier som sätter sig utan att för den skull tappa i subtilitet, men vi bjuds även på distade gitarriff och körsångerskor. Singeln vittnar också om att sångaren Matt Berninger fortfarande skriver texter bättre än många andra engelskspråkiga textförfattare i dag. Som vanligt blandar han sitt bläck med lika delar Cohen, Cave och Morrissey – mörker, finess och humor – och delar här med sig av en haltande relation. Någon är världsfrånvänd och isolerad, en annan vill för mycket, tappar tron och känner sig i vägen. Det de hade har blivit något annat. We’re in a different kind of thing now. 

I sommar och fram till december är The National ute på turné. Den 4-5/11 spelar de på Annexet i Stockholm. Läs mer om turnén här, och lyssna på singeln här.

 

Bild hämtad härifrån.

 

News: The return of Algiers

AlgiersUoP-copy-1200x1200

Algiers released their debut album in 2015, and it was one of the best albums of that year. Now, they’re back. A new album is out June 23rd via Matador Records, and the first single was released a few days ago. The single (and the album) is called The Underside of Power, and it is a smash! Their unique and patented mix of chilly post-punk electronics and gospel is interspersed with a motownesque chorus, and the result is magnificent.

The lyrics speak of solidarity with those oppressed by the (corrupted) powers that be, and they’re much needed in these times of Trump, right-wing extremism and murderous police.

“Because I’ve seen the underside of power/ It’s just a game that can’t go on/ It could break down any hour/ I’ve seen their faces and I’ve known them all.”

The single is accompanied by a video. Watch it here.

Thåström 60: Lista 3, platserna 40-31

thastrom2017_webb-940x580

Ny vecka, ny lista. Men innan vi börjar med veckans lista är det nu läge att uppmärksamma veckans (årets?) stora nyhet: att Thåström i höst släpper nytt album och beger sig ut på en omfattande turné. Turnén inleds i Göteborg den 11 oktober, och avslutas på Cirkus i Stockholm den 26 november. Biljettsläpp är på onsdag den 1 mars.

I vår släpps en singel. Exakt när den släpps eller vad den kommer att heta har man inte gått ut med.

Albumets titel är heller inte avslöjad, men vi kan nästan räkna med att kungen av låt- och albumtitlar levererar på den punkten även denna gång.

Storartade nyheter som gjorde ett på pappret redan tungt musikår flera ton tyngre.

Biljetterna släpps som sagt på onsdag, 1 mars. Håll utkik här och på Ticketmaster.

Nu: listan.

40. Hauptbahnhof (Sällskapet)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Listans första Sällskapet-låt. Detta stämningsstycke avslutar Sällskapets magnifika debutalbum. Låten frammanar (givetvis) bilder av centralstationer, tåg, u-bahn, etc.  Det är rörelse, människor på språng, men själv sitter man bredvid och tittar på. Centralstationer är inte stressiga miljöer, och det vet Sällskapet. Centralstationer är rörelse framåt. Där bor viljan att stå upp mot lättja, stiltje och stagnation, och allt detta fångas i Osslers svajiga febergitarr, Hellbergs samplingar och atmosfärer och Thåströms elektronik.

 

39. We’re Only In It For the Drugs no. 1 (Ebba Grön)

År: 1979

Album: We’re Only In It For the Drugs

– Spela sjuan!

 

38. Linnéa

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En mullrande, monoton pärla. Borde betraktas som en av Thåströms många sentida klassiker, men är sannolikt för smal för att nå sådan status. En skoningslös uppgörelse med alla som gjort en illa, sett ur en flickas ögon. “Det var som du redan visste, Linnéa – det går inte lita på nån…”

 

37. Blå himlen blues (Imperiet)

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Thåström har gjort många låtar om vattenhål, fristäder, tillflyktsorter, murar. Han vet hur tillvaron ser ut och han vet att det behövs något att fly till. Man kan argumentera för att detta är den första av dessa låtar. Det är atmosfäriskt, det är 80-tal, det är fantastiskt moody och snyggt. 2002 framförde Thåström en version av låten som av undertecknad betraktas som den ultimata. Den återfinns på live-skivan På Röda Sten.

 

36. Flyktsoda (Ebba Grön)

År: 1982

Album: Ebba Grön

– Ebbas sista album var ett hopkok av idéer. Långt mer Stones och E-Street Band än Clash och Pistols. Och det är man tacksam för, trots att plattan blev något spretigare än de två föregångarna, för stagnerade punkare är det ingen som tycker om (förutom andra stagnerade punkare, förstås).

Albumet inleds med en hyllning till buteljerad flykt. Jaget är på ständig flykt, kommer aldrig att hitta hem. Han är rädd, letar efter mönster och svar, och hur han mår är vida känt. Det behöver man inte fråga om. Vad som behövs är något att ta till för att döva dessa tillvarons angrepp. Vad som behövs är flyktsoda.

 

35. Nowy Port (Sällskapet)

År: 2013

Album: Nowy Port

– Titelspåret från Sällskapets andra album, uppkallat efter en stadsdel i Gdansk i Polen.

Huvudpersonen pressar sig fram genom hamnarna, över kajen, under stjärnorna, förbi försäljarna, dricker fyra glas special för att känna sig på riktigt. Armbågar sig fram, på väg mot något högre.Vad får vi inte veta, men stjärnorna vet, guldfiskarna likaså. Huvudpersonen vet också.

En låt om att köra över tillvarons motstånd med bara sin egen vilja som drivkraft och vapen.

 

34. Släpp aldrig in dom

År: 2002

Album: Mannen som blev en gris

– En urladdning om att bli lämnad ifred, om att bygga en så hög mur som möjligt. Om Thåström på Höghussång (också från Mannen som blev en gris) odlar sitt utanförskap och trivs i det, så är det en annan Thåström vi hör på Släpp aldrig in dom, skivans öppningsspår. Här är han i det närmaste förtvivlad. Han vill göra sig av med både kartor och nycklar, och vill inte att någon yppar en enda stavelse om var han är eller vad han gör. Utanförskapet här är lika självvalt som på Höghussång, men här finns det fler nyanser och färre alternativ. På Släpp aldrig in dom måste han vara ifred för att överhuvudtaget kunna överleva. Det är en fantastisk låt.

 

33. Das neue konzept (Peace, Love & Pitbulls)

År: 1994

Album: Red Sonic Underwear

– PLP:s bästa låt. Om att göra upp med sitt gamla jag och bejaka sitt nya. Om att återuppfinna sig själv och hungrigt tillskansa sig det som bygger upp en. Ett slags hyllning till det nya uttryckssättet han fann med PLP. Sjungen med den där förtvivlan och desperation som genomsyrade Thåströms röst under 1994.

 

32. Samarkanda

År: 2012

Album: Beväpna dig med vingar

– På Samarkanda möts romantikern Thåström med folkbildaren Thåström. Här jämför han det oerhört stora i sin kärlek till Amanda Ooms med stora konstupplevelser. Ett väldigt snyggt stilgrepp, och förpackat i en gnistrande post-industriell popballad skänker han oss en rad stora konstverk av olika dess slag att upptäcka, på ett väldigt pedagogiskt sätt.

 

31. Tillbaks till Trehörnsgatan

År: 2009

Album: Kärlek är för dom

– En gång för många år sedan googlade jag mig fram till att Trehörnsgatan förmodligen ligger i Rotterdam (precis som Maskinisten troligen gör). Jag har sedan dess lärt mig att det är i Amsterdam som gatan ligger, vilket känns rimligare, med tanke på att Thåström bodde i just Amsterdam mellan 1990-1993. Detta är en låt om en dröm, med en lika drömsk text, drömlikt lös i konturerna.  Sången långt, långt fram i mixen. Det känns som att Thåström sitter bredvid och sjunger. Han sjunger om spotlighten (berömmelsen?) som inte går att stänga av. Återvändandet till en plats som åtminstone känns väldigt anspråkslös. Man matar fåglar, går ner till hamnen, tittar på båtarna. Men det är också en låt om att söka förlåtelse. Om att i drömmen leta sig tillbaka till någon som har betytt oerhört mycket för en, och dels erkänna var man gjorde fel och dels önska åter det man förlorade. En stor låt i en mycket liten och oansenlig förpackning.

 

 

Kom ihåg att köpa alla Thåström-skivor ni kommer över, t.ex. på Cdon, Ginza eller på Drella. Och köp konsertbiljetter på onsdag, 1:a mars!

Fotot är hämtat från http://kulturbolaget.se/wp-content/uploads/2017/02/Thastrom2017_WEBB-940×580.jpg och är taget av Amanda Ooms.