BÄST JUST NU: september 2018

Genom det ohejdbara sorlet lyckas jag skönja följande:

Magnus UgglaEnda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen (bok)

– Magnus Uggla. Hitmakare, popoffer, tokig stolle. För mig en barndomshjälte som aldrig egentligen släppt taget om mitt medvetande, trots den strida ström av band och intryck som forsat fram sedan jag lyssnade på honom som mest. På senare år har han varit intressantare än på decennier. 2016 framförde han den mästerliga monologen Hallå, om sina unga år, och återuppfann sig själv i samma veva. Nu har han alltså släppt sin självbiografi. Utan vidare sållar den sig till den utomordentliga skara rockmemoarer som kommit de senaste åren (Autobiography, Dancing With Myself, Born to Run, Set the Boy Free).

Uggla är naken och öppenhjärtig, men utan att bli effektsökande eller beklämmande. Han är precis så rolig som man väntat sig, men lockar lika ofta till tårar som till skratt. Han skriver fängslande och boken är hart när omöjlig att lägga ifrån sig, men den saknar helt pretentioner eller utfyllnad. Magnus Uggla, som annars är oförtröttligt privat, låter oss här ta del av det inre mörker han burit på sedan barndomen. Han pratar uppriktigt, men varmt, om sina barn, om sina syskon, om den allt annat än okomplicerade relationen till föräldrarna (och då särskilt modern). Han väjer inte heller för att gå in på misslyckanden, såväl privata som yrkesmässiga. Dessutom bjuder han på ovärderliga skildringar av ett Stockholm som inte längre finns. Vi får följa med Uggla och pappa Claes på promenader ut till Djurgården tidigt 60-tal. Vi hänger på glamhaket Cat Ballou tio år senare.

Jag läste ut boken på mindre än tre dagar. Hade det inte varit för jobb och annat hade det gått snabbare ändå. Och nu är det tomt, men jag är glad ändå. Tacksam.

Släpps i morgon, måndag 17/9, på Norstedts.

 

Common Eider, King EiderA Wound of Body (album)

– Ett av årets bästa dark ambient-släpp kommer från dessa oljudsmakare från Alaska. Det är ett tätt mörker de bjuder på. Klaustrofobiskt. Fuktigt. A Wound of Body är en grotta vars ingång man sedan länge tappat bort. Syret börjar ta slut, och de där skuggestalterna man ser skymta förbi…är de på riktigt? För att måla upp detta hänsynslösa mörker använder de feta drones varvat med skimrande ambience. I en av höjdpunkterna, mittenspåret We Sing Over these Bones So That They May Rise Up and Run Away Into the Night, byggs soundet av ödsliga stråkar – och obehaget stegrar.

Skivan ges ut av Cyclic Law och Sentient Ruin och finns ute nu.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Sinew Stretched Over Crumbling Bones

Om ni gillar detta: Inade – The Nine Colors of the Threshold

 

Kollaps Sibling Lovers (album)

– Brutal maskinrock från Melbourne. Släpptes för ganska exakt ett år sedan, men upptäcktes av undertecknad först härom veckan. Det är monotont, rått och kallt. Paralleller kan dras till tidiga Swans, men Kollaps förlitar sig mer på maskiner än vad Gira & co någonsin gjort. Andra stunder låter det som Godflesh anno Streetcleaner, eller experimentella Nine Inch Nails. Mörkret är allomslutande och det suger musten ur dig. Det är katarsis.

I höst turnerar de. Se schemat här.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Heartworm

Om ni gillar detta: Swans – Holy Money

 

Roscoe Holcomb (artist)

– Kolaren från Appalacherna, som extraknäckte som folkmusiker. Holcomb behärskade banjo, gitarr, fiol och munspel, och hade en enslig falsett som sjöng om förlust och motgångar. Han spelade in för första gången 1958. Då var han 46 år gammal. Proffsmusiker blev han först på 60-talet, när gentrifieringen av folkmusiken var i full gång. 1981 dog han på ett sjukhem, 68 år gammal, efter att ha ådragit sig lungemfysem, förslitningsskador och astma från de många åren nere i kolgruvorna.

Rekommenderas till alla med minsta intresse för alldeles äkta och oförställd roots-musik.

 

Dylan CarlsonConquistador (album)

– Hade Pelle Ossler kommit från Texas och hämtat inspiration från västra USA:s stäpper, slätter och mylla i stället för centraleuropeisk asfalt och betong, då hade han låtit som Dylan Carlson. Carlson, till vardags gitarrist och frontfigur i drone-metal-bandet Earth, väver jordiga och sotiga gitarrmattor, som gnisslar och fräser, skrämmer och lockar. Han står stadigt i bluesen, men minst lika tydligt hörs drone-musiken han gör med Earth. Blandningen är fantastisk.

Skivan släpptes i våras på Sargent House.

Betyg: 8/10

Bästa låt: When the Horses Were Shorn of their Hooves

Om ni gillar detta: Ossler – Ett Brus, Steve Von Till – A Life Unto Itself

Annonser

Outgivet och gömt: fyra osläppta låtar som måste höras

Ibland händer det att mästerliga låtar hamnar i byrålådan. Man kan prata om stora artisters bristande omdömen här (och ibland är det berättigat), men ofta finns det en rad olika anledningar till varför vissa låtar ges ut och andra inte. Nu råkar det vara så att några av 482 MHz-universumets mest omhuldade favoriter har färskt och outgivet material liggandes på YouTube. Låtar som de allra flesta kanske inte stöter på. I syfte att göra en kulturgärning vill jag med det här inlägget lyfta fram fyra stycken fantastiska och outgivna låtar av fyra stycken mäktiga artister. Till min hjälp har jag till en av låtarna fått exklusiv insideinformation… Varsågoda.

Ossler – Novembermoln

År: 2018

Exklusiv kommentar från Ossler:

”Novembermoln handlar ju om intill sinnesförvirring förälskelse. Hur man bultar på nåns hjärta för att bli insläppt, trots att det hjärtat med all säkerhet är tomt.”

I den här versionen samspelar Mikael Nilzéns frostiga Blade Runner-synt, Henrik Meierkords dova cello och Osslers försiktiga och djupt melankoliska gitarrplock så fint att man knappt törs andas. När än den släpps kommer den att konkurrera om det årets bästa låt. Det står tydligt.

 

The Cure – It Can Never Be the Same

År: 2016

– The Cure är inte främmande för att kassera och/eller glömma bort kanonlåtar. Det senaste exemplet är It Can Never Be the Same. Den visar upp bandet från deras allra bästa och sorgsnaste sida. Det grandiosa och atmosfäriska vemodet från Disintegration och Bloodflowers, som nästan helt saknats på bandets två senaste studioalbum, är här i full styrka. Robert Smith besjunger en förlust som omkullkastar hela tillvaron. Han resonerar med sig själv och försöker mildra omständigheterna (Don’t worry, I smile, I’ll miss you, but it’s not like you’re gone). Men ganska snart inser han det futila i detta: But we know, we always know I can sing, I can dance, I can laugh as if nothing ever changed, but without you, without you, it can never be the same. Han fortsätter: However long I wait there won’t be another one, it will always be too late, there won’t be another one, we won’t do it all again. Det är brutalt, men vi kommer alla att hamna där. Vi kommer alla att förlora någon som vi inte borde förlora. Någon som vi inte riktigt kan leva utan. Alla vet ju att det bara är en fråga om tid.

Conor Oberst – No One’s Gonna Change

År: 2017

– Conor Oberst och ett piano, på förtvivlans rand, och en ångestdriven redogörelse för självförakt, misantropi, saknad, desillusion och frustration vecklar ut sig. Men byggt på ett fundament av sorg – inte ilska – och en gränslöst vacker och skör melodi. Detta är en comeback till Conors tidiga och oförställda Bright Eyes-uttryck, men med den äldre Conors djup, nyans och world-weariness. Jag kan utan problem hävda att detta är en av hans fem bästa låtar. Att den är outgiven är snudd på perverst.

Morrissey – Blue Dreamers Eyes

År: 2018

– I skenet av dessa blytunga skildringar av förlust, självförakt och saknad ter sig Morrisseys retrodoftande och svepande poplåt, om att mitt i livets svinstia bibehålla drömmarens romantiska blick, som ganska lättviktig. Men det är fel. Blue Dreamers Eyes är en stark return-to-form för en artist som de senaste åren haltat på alla möjliga vis och som följaktligen hamnat både i skamvrån och ute i kylan. Hög tid för upprättelse och för att ta sig i kragen.

 

Det var allt. Stort tack till Pelle.

På återhörande.

BÄST JUST NU: skarven juli/augusti 2018

Hettan gör slafs av hjärnan. Jag uppdaterar med alltför grovt tilltagna mellanrum. Men musiken fortsätter trots allt att strömma in. Här är ett axplock av det bästa av det nya jag hört sedan vi senast hördes av.

 

Band Aparte To the House of Stairs (EP)

– Los Angeles-bördiga Band Apartes senaste EP är en ursnygg blandning av Joy Divisions urbana kyla, The Cures strama minimalism anno Seventeen Seconds, vemodiga jangle-gitarrer som ekar Johnny Marr och Sarah Records, och så lite hederlig popkänsla på det. Bäst är den vemodiga gitarrpopen i Gravity’s Rainbow, som enligt bandet själva handlar om falska ledare och hur svårt det är att finna mening i tillvaron, när Tredje världskriget ständigt hotar. EP:n är deras första släpp sedan hyllade debuten Memory on Trial från 2016.

 

J.G. SparkesFerrero Roche Limit 

– James Buchanan, som Sparkes egentligen heter, är en engelsk oljudsmakare bosatt i Stockholm. Skickligt skapar han sällsamt vackra ljudlandskap, som gränsar mellan hotfull dark ambient och drömsk ambient-drone ála Rafael Anton Irrisarri och Anduin. Buchanans maskiner skär loss strimmor i mörkret och låter ljuset sippra in. Resultatet är imponerande och man vill genast ha mer.

 

Mount ShrineWinter Restlessness (album)

– Ständigt makalösa dark ambient-labeln Cryo Chambers senaste släpp. Bakom namnet Mount Shrine döljer sig en okänd man(?) (av den suddiga bilden att döma) från Rio De Janeiro. Winter Restlessness är hans debutalbum och består av djupa, varma drones och stämningsmättade field recordings. Skivan frammanar bilder av ödslighet, hällregn och dimma så tjock att man kan krama om den. Ännu ett fantastiskt album från svensk-amerikanska Cryo Chamber.

 

Mark Lanegan & Duke GarwoodScarlett

– Senaste smakprovet från Lanegans och Garwoods kommande andra skiva, och det lovar mycket gott, precis som de två föregående singlarna gjort. Där första skivan, Black Pudding, drog åt ett akustiskt folkbaserat sound tycks kommande uppföljaren With Animals ha mer med Lanegans soloalster att göra. Det är släpig, monoton och murrig blues för hela slanten. Och det är mycket bra. Lanegan själv har sagt att ”Scarlett is a fever dream soundscape born from a banquet of Scarlett Johansson movies.”. Fascinerande. With Animals ser ut att bli sensommarens bästa platta.

 

A Perfect Friend (band)

– Omgångens ”oldie” är Thomas ”I’m Kingfisher” Jonssons och CJ Larsgårdens indietronica-/folktronica-/ambient-band från det sena 00-talet. De släppte två skivor, den självbetitlade debuten 2007, och uppföljaren Timber and Modern Ways från 2009, och båda är helgjutna från början till slut. Det är djupt atmosfäriskt, knastrigt, varmt, inbjudande, psykedeliskt och väldigt vemodigt. När de är som bäst, som i den fantastiska Picture, från debuten, påminns jag om Bright Eyes mest experimentella stunder. Ibland, som på uppföljarens höjdpunkt Maple, känns det som om Sällskapet byggt upp sin maskinpark djupt inne i de värmländska skogarna, i stället för nere i Centraleuropa. Jag önskar att jag hade upptäckt det här bandet när jag var 22. Men bättre sent än aldrig. Tack till T för tipset.

Lonnie Holley – I Woke Up in a Fucked Up America

a3829842247_10

Ibland snubblar man över musik som fullständigt knockar en. Detta hände mig härom dagen, när jag av en lycklig slump upptäckte amerikanske konstnären, poeten och artisten Lonnie Holley och dennes nya singel I Woke Up in a Fucked Up America.

Holley, född 1950 i Birmingham, AL, gör vid sidan av musiken avig och osmickrande outsiderkonst –  och musiken drar åt samma håll. Nya singeln är en blodrött indignerad replik på det politiska mardrömsläget som råder i USA 2018. Musikaliskt existerar den i samma värld som Algiers, Gil Scott-Heron anno I’m New Here och Joakim Thåström. En värld där bluesen är trubbig och industriell och där man lika väl kan mässa fram texten ála spoken word som sjunga den. Och där kall och monoton elektronik och percussion väger lika tungt, om inte tyngre, som en Gibson.

Låten finns ute nu via amerikanska indie-labeln Jagjaguwar, och går att lyssna på här. Albumet MITH släpps 21 september.

Fyra nykomlingar: Oestergaards, Pink Spit, Stenlunga och Parasite Child

 

Det är en fin tid för popmusik, vare sig det handlar om veteraner eller rookies. Nedan följer några exempel på lovande färskingar (nåja…) att hålla koll på.

OestergaardsRötterna (digital EP, ute fredag 13/4 via Lamour)

– Älvkarlebys Tomas Östergårds gör blytung dark ambient med hela hjärtat. Med ett förflutet i americana-genren är Rötterna Tomas första exkursion i de elektroniska, industriella ljudvärldarna, och det märks – på gott och ont! Det är stundtals extra-allt-känsla och lite ofokuserat, vilket inte är ovanligt när det kommer till debuter. Man vill ju visa upp och släppa ut allt man gått och värkt fram och burit på. Men samtidigt är det så uppenbart att det också handlar om pur kärlek till och kunskap om genren, dess historia, dess uttryck och flaggskepp.

Rötterna är en kall, trubbig och hotfull ljudupplevelse. En bra dark ambient-debut, som lovar gott inför framtiden.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Nihilist

Om ni gillar detta: SvartsinnElegies for the End

 

Parasite ChildPC (digitalt album, ute 18/4)

– Parasite Child är stockholmaren Andreas Stellan, känd från bland annat Avantgardet och Sylvester Schlegel. Den 18/4 släpper han sitt andra album som Parasite Child. Där andra band han spelat med i regel varit gitarrbaserade fokuserar Parasite Child mest på trummaskiner och syntar. Musiken han gör är ett slags sofistikerad vuxenpop, med rötter i 80-talet. De vemodiga melodierna och det kyliga anslaget för tankarna till band som Prefab Sprout, a-ha, The Blue Nile och Junior Boys (för att nämna något mer samtida). Och stundtals är det förbaskat bra. Som i den gränslöst melankoliska öppnaren The Fix (som gästas av Björn Almgren), den xx-souliga Smile eller avslutande elektroniska balladen Walk Away, som torde göra Jocke Berg avundsjuk. Och det är när Stellan fokuserar på just dessa romantiska, melankoliska skymningsstämningar som det verkligen funkar. Dessvärre finns där också en och annan hurtig poplåt (Thinking of You), något halv-klubbigt experiment (Star) och någon Prince-pastisch (You Know Where to Go) som faktiskt bara stör helheten. Men en bra platta är det, helt klart. Och Andreas Stellan sjunger tamejfan klanderfritt.

Betyg: 6/10

Bästa låt: The Fix

Om ni gillar detta: Junior Boys – So This Is Goodbye

 

StenlungaNär det inte längre är kul (digital ep, ute nu via Veritabel Fonogram)

– Bakom det geniala och underliga namnet Stenlunga hittar vi Sebastian Eriksson och Robin Lindqvist från jämtländska bandet Reseda (som jag skrev om i vintras). Reseda gör som bekant drömsk indierock, men Stenlunga har däremot helt andra saker för sig. Helt utan sång skapar Eriksson och Lindqvist på blott 12 minuter en finfin samling 1900-doftande och kraftiga musikstycken, inspelade i Lindqvists studio i Rissna.  Och än en gång får vi se prov på vilken grymma musiker och kompositörer de är. Detta må vara långt ifrån musiken de till vardags gör med Reseda, men jag vill nog tillstå att de hittar särdeles rätt här. Enda minuset är väl att plattan är i kortaste laget. Nästa gång hoppas jag på åtminstone tio minuter mer musik.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Ohyra

Om ni gillar detta: 1900 – s/t

 

Pink Spit Two Bodies Were Found Last Night (digital enspårssingel, ute nu)

– Under eget namn gör Malmö-baserade stockholmaren John Riggebo märklig, suggestiv och förbannat begåvad och bra lo-fi-indie, vars närmsta referens måste vara Skriet. Nu gör han musik på engelska under namnet Pink Spit. Debutsingeln släpptes i februari och klockar in på ynka 96 sekunder. Men på den tiden hinner Riggebo, ett piano och en ursnygg saxofon bygga upp en stämning som för tankarna både till tidiga Kent och till Twin Peaks. Inte dumt alls! Den här killen vill vi höra mer av.

Ny upptäckt: Stainwasher

JMD028

 

Svensk mörk, drömsk pop mår alldeles förträffligt just nu. I höst har det påträffats tre utmärkta band som på olika sätt passar in under beskrivningen. Jag har tidigare skrivit om Blå timmen, och senast igår skrev jag om Stockholmsbandet Rottenheim. I dag upptäcker jag Stainwasher och dennes skimrande debutsingel Ruminate Forever, utgiven på etiketten Jämmerdosa tidigare i höst.

Stainwasher jobbar med ett luftigt och vindpinat sound, byggt på reverb, ekande trummor och romantiska synt- och orgelslingor, som för tankarna till brittiska band som Marine Time Keepers, Dead Can Dance och Slowdive.

Stainwashers musik är som en novemberdag nere vid havet. Precis så bitterljuvt och vackert.

 

Bild hämtad härifrån.

Bäst just nu: september 2017, del 2

Attachment-1-12

Innan Thåström i morgon fredag kommer och tar över allt vad musiklyssning heter och är, tar jag nu chansen att redogöra för er vad som är bäst just nu. Och denna gång blir det ett lite speciellt inlägg. I stället för den klassiska listan på (minst) fem låtar tillägnas denna utgåvan av Bäst just nu helt det unga gotländska bandet Blå Timmen.

Blå timmen är ett begrepp som används för att beskriva brytpunkten mellan kväll och natt. Således har man valt ett mycket passande bandnamn. Detta är musik för nätter, och för kontemplation. Blå Timmen singeldebuterade i februari i år med Kom låt dom gå – mullrande och suggestiv postpunk som låter som om Thåström anno Mannen som blev en gris och The Cure anno Seventeen Seconds gått ihop och blivit en enda sotig och drömsk enhet. Ännu bättre blir det på uppföljaren, den rent ut sagt briljanta Som bly, som kom i somras. En underskön 80-tals-doftande pärla, med kyliga syntar och gitarrer och ett makalöst saxsolo(!) som låter lika mycket Careless Whisper som A Night Like This. Och då har jag inte ens nämnt sångaren. En stor röst, full av vrede, sorg och desperation, som på Som bly bönfaller textens objekt att ta sig upp hur hålet. Det är precis lysande.

Jag önskar Blå Timmen all tänkbar lycka, och hoppas de snart ger ut mer musik (och åker ut på turné), för de är det bästa nya bandet just nu.