THÅSTRÖM – LIVE! TIO FANTASTISKA KLIPP!

JPEG-bild-936EC415AF75-1
Thåström live på Vega i Köpenhamn, 9/11 2017. Foto och redigering: Niklas Lövgren

På torsdag är det dags. Då drar Sveriges bästa liveartist ut på vägarna igen. Som vanligt backas han av landets bästa liveband, bestående av Pelle Ossler (gitarr), Niklas Hellberg (elektronik, klaviatur), Rockis Ivarsson (bas), Anders Hernestam (trummor) och Mikael Nilzén (syntar). Först ut är Bergen, i Norge.

I höstas släppte Thåström sitt nionde studioalbum, Centralmassivet – en platta som blandar gospel och blues med synth, ambient och industri som vore det det mest naturliga som finns. Dessutom en skiva som bara fortsätter att växa och hitta nya sätt att beröra och tilltala på. Turnén som följde var som väntat bra, och nu är det alltså äntligen dags igen.

För att ladda inför turnén bjuder jag här på tio odödliga, förkrossande liveklipp, utan inbördes ordning, från Thåströms bländande solokarriär. Varsågoda!

 

Jag är en idiot – Röda Sten, Göteborg, 20 juli 2002

– Länge höll jag denna som det bästa som mannen överhuvudtaget spelat in. Sedan dess har jag, pga den strida ström av kvalitet som han givit ut de senaste 10-12 åren, tvingats omvärdera det. Men det förblir ett fantastiskt livenummer. Blytungt, naket, hänsynslöst.

 

Beväpna dig med vingar – Lokomotivet, Eskilstuna, 28 mars 2015

– Den kanske ultimata versionen av en av Thåströms allra största låtar. Intensiv, på gränsen till manisk, snudd på euforisk. Lika mycket en ren vitamininjektion som ett musikstycke. Något att ta till när det krisar eller när man behöver utlopp för kokande livsenergi.

 

Kaospassageraren – sommaren 2006

– Att Thåströms allra bästa låt bara spelats live några få gånger är snudd på kriminellt. Versionen jag länkar till här råkar vara från Malmö, och är på inget vis bäst, men det är den enda som YouTube tillhandahåller. Han spelade en lysande och tung version i Tantolunden samma sommar, och likaså i Göteborg, men håll till godo med denna. Och hoppas att han besinnar sig och spelar den igen i sommar.

 

Nere på Maskinisten – Hornstulls Strand, Stockholm, 31 augusti 2012

– En rå, otyglad version, med en rent ursinnig Ossler-gitarr. Fångar perfekt hur bra det kan låta när detta gäng står på scen.

 

Österns röda ros – våren 2015

Imperiets rätt pompösa klassiker blev 2015 en stram, och samtidigt ganska dansant historia, och hade nog aldrig låtit bättre. Jag upplevde en underbar version i Göteborg, men den saknar YouTube. Här är i stället en jättebra och likvärdig version från Annexet i Stockholm.

 

Långsamt genom – Gothenburg Film Studios, Göteborg, 26 mars 2015

–  Återhållen, men ändå otroligt laddad och förtätad. Som en panter i bur. Jag minns vilken bulldozer detta nummer var. Ännu en låt han mer än gärna får spela igen.

 

Körkarlen – Vega, Köpenhamn, 9 november 2017

– Dansen. Energin. Allt det där. 4 minuter livsglädje.

 

Om Black Jim – Olympen, Lund, 17 mars 2006

– Ensam på scen. En publik som är nära att brista, men som vill behärska sig och helga stunden. Och Thåströms röst. Hans närvaro. 10/10.

 

Fanfanfan – Sentrum Scene, Oslo, 17 mars 2012

– En sådan där låt som aldrig tappar i kraft, som tåls att spelas om och om igen. Hur ofta är artisters och bands mest framgångsrika hits såhär bra? Det hände med Joy Division. Det hände, på sätt och vis, med The Smiths, och kanske några fler. Men det är högst ovanligt. Thåströms största hit är en sådan låt. En tidlös, gränslös evergreen, som växer ännu mer live. Versionen jag länkar till är hämtad från dvd:n/liveplattan Som jordgubbarna smakade. Videoklippet saknas på YouTube, så länken leder till Spotify. Gott nog.

 

Kort biografi med litet testamente – Gothenburg Film Studios, Göteborg, 26 mars 2015

– Thåströms moderna klassiker om djupaste självrannsakan – här i en furiöst sprakande version. Både Ossler och Thåström spelar på sina gitarrer som om livet stod på spel. På ett sätt gör det väl det också. Resultatet blir i alla fall häpnadsväckande. Konserten på Gothenburg Film Studios, 26 mars 2015, håller jag som en av de två bästa Thåström-konserter jag sett. Då hade han varit aktiv liveartist i nära 40 år. Nu har han passerat den gränsen. Det, ni. Buga.

***

Nu ser jag fram emot konserten i Helsingborg i juli (tack till Niklas!). Måtte tiden gå snabbt.

Och bli inte förvånade om det kommer fler Thåström-relaterade inlägg i samband med sommarturnén.

Tack också till alla som filmat och förevigat dessa fantastiska ögonblick.

Här ser ni Thåströms kompletta turnéplan:

TORS 14 JUN 2018 Bergenfest Bergen
FRE 15 JUN 2018 Sentrum Scene Oslo
FRE 6 JUL 2018 Peace & Love Borlänge
TORS 12 JUL 2018 Sofiero Slott Helsingborg
FRE 13 JUL 2018 Fårösunds Marina Gotland
TORS 19 JUL 2018 Bukta Tromsö
LÖR 21 JUL 2018 Malakoff Rockfestival Nordfjordeid
FRE 27 JUL 2018 Storsjöyran Östersund
LÖR 28 JUL 2018 Månefestivalen Fredrikstad
LÖR 4 AUG 2018 Arvika Hamnfest Arvika
FRE 10 AUG 2018 Haven Köpenhamn
LÖR 11 AUG 2018 Way Out West Göteborg
FRE 17 AUG 2018 Pstereofestivalen Trondheim
FRE 24 AUG 2018 Huskvarna Folkets Park Huskvarna
TORS 30 AUG 2018 Gröna Lund

 

Låt det goda rulla!

/N

 

Annonser

Liverecension: I’M KINGFISHER, Mejeriet, Lund, 27/4 2018

JPEG-bild-13C21B7E11B2-1

Igår såg jag Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson öppna för kanadensiska indie-folk-pärlan The Weather Station på Mejeriet i Lund. Och jag råder alla med minsta intresse för americana/folk i allmänhet och intensiv, innerlig musik i synnerhet att gå och se någon av Jonssons resterande spelningar, på turnén som kretsar kring senaste albumet Transit.

På skiva är Kingfisher inte sällan lågmäld, nästan timid. Live, och trots att han är ensam på scen med blott en sliten akustisk gitarr och en effektpedal, är det en helt annan utstrålning. Med en febrighet och med ”Oberstska” nerver vrider han furiöst ur sina folksånger ur själ och hjärta och trollbinder sin publik.  Och då har jag inte ens nämnt hans virtuositet med gitarren. Thomas Jonsson är tvivelsutan svenskt gitarrspels svar på Chuck Johnson – den amerikanske folk-gitarristen och experimentalisten, vars finger-picking man tror ej kunna hava någon like. Men efter att ha bevittnat Thomas Jonsson gå lös på sin stålsträngade gitarr tvingas man inse att så ej är fallet. Utan att anstränga sig vrider, rycker, slår Jonsson fram omöjligt intrikata gitarrfigurer i låtar som Silent Spring och Sarajevo, och psykedelian i Sinking Ship blir om möjligt snårigare och tyngre med bara Jonsson och hans gitarr. Men det där vemodet som är hans kanske allra främsta medel finns där också. I den alltid lika lena, ensliga rösten, och i mästerliga låtar som What Good Would Loving Do Me Now? och den hittills obetitlade(?) låten som avslutade setet. En låt som för övrigt, potentiellt, skulle kunna vara bland det allra bästa han gjort, med en melodi som skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 60 åren. Man kan höra Elvis sjunga den, i American Sound-studion 1969, eller Glen Campbell några år tidigare, eller Springsteen kring Tunnel of Love 1987. Under en konsert med flera höjdpunkter var detta peaken. Jag hoppas på en snar release.

Och jag hoppas att fler får upp ögon och öron för Jonsson. I sommar spelar han på en rad platser (och fler tillkommer). Gå och se honom.

Följande är saxat från www.imkingfisher.com:

10 JUN – EKSJÖ (S)

    1. @ Emmas lada

28 JUN – MALMÖ (S)

    1. @ TBA

06 JUL – KARLSTAD (S)

    1. @ Kvarteret Eken

26 JUL – HULTSFRED (S)

    1. @ Hotell Hulingen 3-nighter with Ella Blixt

27 JUL – HULTSFRED (S)

    1. @ Hotell Hulingen 3-nighter with Ella Blixt

28 JUL – HULTSFRED (S)

    1. @ Hotell Hulingen 3-nighter with Ella Blixt

07 AUG – HELSINKI (SF)

    1. @ Elmun Baari

11 AUG – NOTTINGHAM (UK)

    1. Melodica Nottingham (Rough Trade)

12 AUG – NOTTINGHAM (UK)

    1. Melodica Nottingham (Jam Cafe)

29 SEP – LUND (S)

    1. @ Stjärnteatern (+ Louise Hoffsten)

13 OCT – UMEÅ (S)

    1. @ Droskan (w Damien Jurado)

14 OCT – ÖSTERSUND (S)

    1. @ Studioscenen, Storsjöteatern (w Damien Jurado)

16 OCT – MALMÖ (S)

    @ Folk å Rock (w Damien Jurado)

 

Konsertrecension: Ossler, Victoriateatern, Malmö, 24/2 2018

Attachment-1

Att man redan i februari kan säga att man sannolikt sett årets bästa spelning hör knappast till vanligheterna, men jag undrar om jag bannemej inte kan göra det nu, efter att ha bevittnat Pelle Osslers exorcism på Victoriateatern i Malmö igår kväll. Ossler, ihop med cellisten Henrik Meierkord och synt- och maskingurun Mikael Nilzén (två herrar som för övrigt är lika förbannat bra på sina respektive instrument som Ossler är på sina) avslutade igår sin miniturné, som gjort stopp i Stockholm, Karlstad och Göteborg innan den avslutades med två utsålda kvällar i följd på anrika Victoriateatern. Har man sett Ossler tidigare vet man att man får konserter vars intensitet och scennärvaro bara kan matchas av vännen och kollegan Joakim Thåström och dennes spelningar. Men samtidigt är man ändå aldrig förberedd. Man kan ju som bekant aldrig riktigt förbereda sig på de där riktigt starka känslorna som ibland tar en i besittning.

Från det inledande ögonblickets Popol Vuh-liknande ljudbygge står det klart att det är något särskilt som byggs upp. Meierkord sätter en kvintessentiellt europeisk prägel på låtarna med sin vemodiga cello, medan Nilzén bygger upp ömsom hotfulla, ömsom vackra ljudkulisser med sina maskiner och Ossler sågar, hugger och sliter i gitarren med stråke, plektrum och nävarna. Tillsammans får de stämningen i salen att enkelt och otvunget skifta mellan feberdröm och sköraste melankoli under konsertens många höjdpunkter. Från Svartvattenfebers Suicide-ifierade ångestrock till den blytunga sorgen som hänger över Fåglar faller. Från mästargnisslet i Ett slutet rum och Ingen rök utan eld till den novemberruskiga meditationen över förlust och förgänglighet i Fars dag. Den outgivna(!!) och förkrossande vackra balladen Novembermoln (som den enligt uppgift ska heta) slår mig med häpnad. En låt om hur svårt det kan vara att släppa taget, vars musikaliska skörhet matchas med protagonistens oerhörda ensamhet. Och så den europeiska skymningen som sänker sig över Victoriateatern under avslutande En förlorad vals och Partisanen (varav den sistnämnda gästas av en hänförande och fransksjungande Sara Broos).

Och då har jag inte ens nämnt kvällens allra största höjdpunkt: Helsingborg. Bästa låten från albumet Evig himmelsk fullkomning är en atmosfärisk ballad av yppersta klass om saknad och självrannsakan. Med sin förtvivlan, sina nakna nerver och oerhörda angelägenhet växer den både på bredden och på höjden på teaterns lilla scen. Alla tre musiker är fullständigt inne i låten och de stundtals furiösa ljudmassorna, och de levererar som vore det det sista de gör. Flera gånger under låtens 6-7 minuter tänker jag att detta, just denna stund, är bland det allra bästa jag upplevt på en livescen. Och jag kan inte minnas när jag senast blev så överkörd.

Det är flera låtar jag inte nämner, men det tjänar inget till att i text återge en hel konsert av den här kalibern. Ossler & co bör i första hand upplevas. Måtte det bli snart igen.

 

Bäst: Helsingborg, och närvaron. Och Victoriateaterns grymma upplägg Picknick-konsert (medtag egen mat och dryck! Revolutionerande!).

Sämst: Ett begrepp som inte riktigt funkar i sammanhanget, men…de hade gärna fått spela i en timme till, tycker den omättlige beundraren.

Längd: ca 80 minuter inkl extranummer.