Elvis 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 10-1 – SISTA LISTAN

1485916151813

 

Det finns mycket att säga om Elvis Presley, men Pierre Hellqvist (eldjsäl, musikguru och chefredaktör för Sveriges bästa musiktidining Sonic) sa det i dag bättre än någon annan:

“Det sägs ibland att han inte betytt något för dagens musik när han i själva verket betytt allt. Den laddade och sexiga korsbefruktningen av svart och vitt, den visuella praktfullheten, mystiken, den utomjordiska utstrålningen, de explosiva liveshowerna. Då har vi inte gått in på rösten…”

Det har nu blivit dags att sammanställa den sista listan i detta topp-40-projekt – platserna 10-1. Elvis tio bästa låtar.

Låt oss börja, och låt oss också minnas denna utomvärdsligt enigmatiska artist, denna sångare och röst som reser sig över alla andra, i dag på dagen 40 år efter hans bortgång.

 

10. Just Pretend

År: 1970

Album: That’s the Way It Is

– Storslagen, utan att tappa ett uns intimitet eller värme – som de flesta av Elvis 70-tals-ballader. Här var dock låtmaterialet på nivå som bara några få andra av dessa ballader kan matcha.

 

9. Love Letters 

År: 1966

Album: Elvis’ Gold Records, vol. 4

– Skrevs ursprungligen 1945 till filmen med samma namn. Spelades också in 1962 av Ketty Lester, men i vanlig ordning sopar Elvis golvet med alla föregångare och gör låten till helt och hållet sin egen. En enkel och sentimental ballad om längtan, med en sångmelodi som utan omvägar borrar sig rakt in i hjärtat. Låten spelades också in i en alternativ, något countryfierad, version 1970. Jag kan inte ärligt säga vilken av dessa jag egentligen föredrar.

 

8. I Believe

År: 1957

Album: Peace in the Valley (EP)

– Denna gospelinspirerade ballad spelades in av en rad sångare och artister, och blev en stor hit för Frankie Laine, 1953. Elvis version hade kunnat göra Karl Marx kristen. Fantastiskt vacker.

 

7. The Girl of My Best Friend

År: 1960

Album: Elvis is Back!

– En poplåt som tål hur många genomlyssningar som helst utan att tappa sin attraktionsförmåga – mycket tack vare den oemotståndliga melodin, Elvis subtila men passionerade sånginsats och låtens perfekta poplängd (runt 2:30). En av de stora höjdpunkterna på Elvis första album efter att ha muckat från det militära i början av 1960.

 

6. Mama Liked the Roses

År: 1969

Album: The Wonder of You (Singel. Bortsett från en återutgivning av Elvis julskiva 1970 skulle det dröja decennier innan den dök upp på en fullängdare, därför hänvisar jag här till singeln den ursprungligen gavs ut på)

– Det sägs att Elvis grät när han först hörde demoversionen av den här låten, och man förstår varför. 1958, blott 23 år gammal, förlorade Elvis den person som tveklöst stod honom närmast – hans mor Gladys. Så denna andaktsfulla och sköra låt, om att mista just en mor och om att hålla hennes minne vid liv, slog förstås an på ett djupt personligt plan. I min mening är det den bästa låten från Memphis-inspelningarna 1969.

 

5. How Great Thou Art

År: 1977

Album: Elvis in Concert

– En av Elvis största stunder – som sångare, som artist, som demonutdrivare – var från början en svensk 1800-tals-psalm. Det, ni. Den översattes först till tyska och ryska, och till engelska först på 40-talet. Elvis spelade in den 1966, till sitt andra gospelalbum (som också fick namnet How Great Thou Art), men det är liveversionerna från 70-talet som verkligen bevisar dess storhet. Särskilt stark är versionen från livealbumet Elvis in Concert, från 1977, inspelat runt åtta veckor innan han dog. Det pratas ofta om att Elvis var slut som artist och sångare vid den här tiden, men How Great Thou Art och…

 

4. Unchained Melody

År: 1977

Album: The Great Performances

– …bevisar motsatsen. Även denna spelades in live 1977, och en version inspelad i början av det året dök upp på vad som skulle bli Elvis sista skiva, Moody Blue, samma år. Elvis spelade låten ensam, sittande vid pianot, och den ultimata versionen, inspelad i juni 1977, hittar man på Youtube (se länk). Han är tydligt märkt av sin dåliga hälsa, men sittande vid pianot är det som att allt det försvinner och han är åter den där naturkraften som blåste in över musikvärlden 21 år tidigare.

 

3. Stay Away

År: 1968

Album: US Male (Singel. Även här skulle det dröja decennier innan den dök upp på någon fullängdare, därför hänvisar jag här till singeln den ursprungligen gavs ut på)

– En vemodig countrypop-låt om att längta tillbaka till ens rötter och till naturen som fostrat en, baserad på den engelska 1500-tals-sången Greensleeves tidlösa melodi. Stay Away introducerades i filmen Stay Away, Joe, från 1968, och blev sedan b-sida till US Male samma år. Sedan glömdes den i stort sett bort, och det är både synd och skam, för maken till genuin och innerlig poplåt finns inte. Melodin och atmosfären gifter sig extremt väl med texten, och innan du vet ordet av sitter du på en stubbe djupt inne i skogen och undrar hur du kom dit.

My dreams are there where the eagle flies
Where the mountain tops seem to touch the sky
The winding streams and the winds that blow
Ask me “how can you stay away?”

 

2. I’ll Remember You

År: 1966

Album: Spinout

– Elvis vackraste kärleksballad. Ett atmosfäriskt stycke om längtan och saknad, och hopp om återförening. Och precis som i fallet med Stay Away är symbiosen mellan musik, melodi, atmosfär och text alldeles perfekt. Låten förflyttar dig till en annan plats och en annan tid, och man gör bäst i att bara åka med, för det är en särdeles vacker plats.

 

1. An American Trilogy

År: 1972

Album: An American Trilogy (Singel. Just singelversionen av låten inkluderades aldrig på någon fullängdare förrän efter Elvis död, därför hänvisar jag här till singeln den ursprungligen gavs ut på)

– Hur väljer man egentligen vilken Elvis-låt som egentligen är bäst? Det är faktiskt inte så svårt. En stunds självrannsakan leder en fram till rätt beslut. Vilken låt slår an hårdast? Vilken låt återvänder man oftast till? Vad säger låten till en? Vad säger den om en? I mitt fall heter låten An American Trilogy. Den spelades aldrig in i studio, men flera liveversioner från 70-talet finns. En av dessa släpptes som singel 1972. Låten är ett medley bestående av folk- och spiritual-sångerna Dixie, All My Trials och Battle Hymn of the Republic. Den visar upp Elvis i all sin oerhörda kraft som sångare och som uttolkare, och som kärl vari hundratals år av folk- och gospelmusik obehindrat flödar fram. Man hör och känner hela Elvis väsen i American Trilogy. Man hör den fattiga uppväxten i småstaden Tupelo, man hör utanförskapet som ungdom i Memphis, man hör framgångarna och råstyrkan från de tidiga åren som artist, och man hör motgångarna och kampen som vid den här tiden, 1972, egentligen bara hade börjat.

So hush little baby
Don’t you cry
You know your daddy’s bound to die
But all my trials, Lord will soon be over

 

Och där var det över. Elvis 40 bästa låtar samlade och rankade. En sammanställd Spotifylista med alla låtar hittar ni här.
 Tack till Elvis för outsinlig tröst och inspiration, och till min mor som en gång i tiden introducerade honom för mig.

Elvis 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 20-11

118234983

Efter ett litet uppehåll har det nu åter blivit dags för en ny Elvis-lista. Och nu börjar det bli verkligt spännande – vi är framme vid topp 20. I dag avhandlas alltså platserna 20-11, och på onsdag, den 16:e augusti, på dagen 40 år sedan Elvis gick bort, släpps sista listan. Men nu 20-11:

 

20. One Broken Heart for Sale

År: 1963

Album: It Happened at the World’s Fair

– Ännu en stark kandidat i kategorin “Grymma soundtrack-låtar”. Denna oemotståndliga popdänga från 1963, signerad den smått geniale Otis Blackwell, hördes för första gången i filmen It Happened at the World’s Fair. Versionen i filmen är något längre än den som släpptes på soundtracket och som singel.

En kriminellt förbisedd poppärla, som antagligen bara de mest inbitna Elvis-fans känner till och tycker om, men som förtjänar så mycket mer.

 

19. (There’ll be) Peace in the Valley (For Me)

År: 1957

Album: Peace in the Valley (EP)

– En av många gospellåtar inspelade av Elvis som borde tilltala även de mest radikala ateister. Klockorna stannar, alla problem sköljs bort.

 

18. Heartbreak Hotel

År: 1956

Album: Elvis’ Golden Records

– 23 år innan Bela Lugosi’s Dead sår Elvis (och låtskrivarna Mae Boren Axton och Tommy Durden) de första fröerna till vad som ska komma att bli gothrock, i denna kolsvarta, bluesiga låt om ett ställe dit bara de allra mest förtvivlade hittar (och aldrig lämnar). Ett ställe man går till när allt hopp runnit ifrån en och man är alldeles ensam. Heartbreak Hotel, längst ner på Lonely Street.

Elvis första singel för RCA.

 

17. Suspicious Minds

År: 1969

Album: Worldwide 50 Gold Award Hits Volume 1

– Svartsjuka har aldrig avhandlats lika effektivt som i den här soul-urladdningen, och ingen hade kunnat göra det bättre än Elvis. Den största och mest framgångsrika låten från Elvis omhuldade Memphis-sessioner 1969. Tillhör de mest ikoniska inspelningarna i Elvis hela kanon.

 

16. I Was the One

År: 1956

Album: For LP Fans Only

– B-sidan till Heartbreak Hotel. En doo-wop-doftande ballad om förlorad kärlek, och bland de tidigaste exemplen på den stora sångaren Elvis. Enastående sånginsats från en blott 21-årig Elvis.

 

15. (Marie’s the Name) His Latest Flame

År: 1961

Album: Elvis Golden Records, vol. 3

– En poppig rocklåt eller rockig poplåt? Förmodligen det sistnämnda, men vem bryr sig? En sagolikt bra låt är det, och man hör hur Elvis och bandet älskar denna berättelse om mannen som träffar på en gammal vän och snart inser att de är förälskade i samma kvinna. Djup olycka uppstår, förstås, men det hörs inte någonstans. Låten är pur popglädje, anno tidigt 60-tal.

Ps: Även The Smiths cover rekommenderas. Återfinns på livealbumet Rank, från 1988.

 

14. Make the World Go Away

År: 1971

Album: Elvis Country

– En countryballad sjungen på ett sätt som blåser skallen av vedermödorna som tynger en, och är samtidigt len som balsam för själen.

 

13. We Can Make the Morning

År: 1972

Album: Elvis Now

– Som musiknörd har jag många nördiga önskedrömmar. Att ha fått vara med i studion när Elvis spelade in den här, är en av dem. Här spränger han taket med sin röst och reser sig 30 meter upp i luften, högt över alla konkurrenter.

 

12. Always on My Mind

År: 1972

Album: Separate Ways

– Inspelad nära inpå skilsmässan med Priscilla, och man hör sorgen i rösten, om man så bara lyssnar flyktigt. För sådan var han, Elvis. Han kanske inte vara någon låtskrivare, men han la ner varje uns av sin själ i sina låtar och oavsett vad han sjöng om så trodde man honom. I fallet med Always on My Mind var det särskilt lätt att tro honom.

 

11. Can’t Help Falling in Love (live 1970)

År: 1970

Album: That’s the Way It Is: Deluxe Edition

Originalversionen, från Blue Hawaii, är jättefin, men det är liveversionerna från 70-talet, speciellt de som återfinns på That’s the Way It Is-boxen, som verkligen är något alldeles särskilt. Stråkarna, hur Elvis leker med sångmelodin, urladdningen mot slutet. Han avslutade så gott som varje konsert med den här låten, men det finns inte en version jag har hört där han inte ger allt. Och man får gåshud varje gång.

 

 

Bild hämtad härifrån.

Bäst just nu: augusti 2017, del 1

Attachment-1-7

Hösten har satt sig utanför dörren och mumlar nu hotfullt genom brevinkastet. Jag stänger ute ljuden med dessa låtar:

Deptford GothWeirder in Here

– Med nya singeln Weirder in Here närmar sig Daniel Woolhouses lynniga misfit-soul klarare strukturer, och i sångmelodin hörs lika delar The National som Blood Orange. Resultatet är mycket snyggt, och beroendeframkallande.

The War on DrugsStrangest Thing

– Med gitarrmattorna och de svepande stråkarna känns detta vemodsstycke, om att befinna sig vid sidan av tillvaron, i ett desillusionerat intet, närmast episkt (ursäkta detta hopplöst tjatiga ordval). Inte ovanligt för Granduciel och grabbarna, och jag ser fram emot den kommande fullängdaren.

GrouperChildren

– En nyligen släppt outtake från inspelningen av skivan Ruins, från 2014, och det närmaste en politisk Grouper-låt man antagligen kommer. Med sin karaktäristiska visksång, och sitt lika karaktäristiska suggestiva och disiga pianokomp, gör Liz Harris upp med amerikansk utrikespolitik:

Wish I knew a way to erase these bitter traces
Of the patterns and the powers that we’re used to
Poisoning ourselves with intentional deception
Setting fire to every foreign land we come to

SijForwards in Time

– Sij kommer från den rysk-ukrainska självstyrande staden Sevastopol och släpper skivor på det utmärkta dark ambient-bolaget Cryo Chamber. Det senaste albumet, The Time Machine, släpptes i februari och är ett av årets klart bästa dark ambient-släpp. Värme och kyla samexisterar, och den intrikat detaljerade ljudbilden är skapad av syntar, samplingar, elektroniska ljudkollage och fältinspelningar. Forwards in Time är sannolikt skivans höjdpunkt.

OsslerHelsingborg

– Veckans oldie är inte gammal. Den är egentligen inte ens äldst på listan, om man tänker på utgivningsdatum, men den är åtminstone äldst för mig. Och alla som läst bloggen känner till Ossler, så jag ska inte bli långvarig här. Men det är fortfarande så att Ossler gjort 2017 års bästa album, och möjligen är det så att Helsingborg är årets hittills bästa låt (där stångas han med vännen och samarbetspartnern Thåström och dennes Old Point Bar – och den slutgiltiga kampen om årets bästa album kommer med all sannolikhet att göras upp mellan dessa båda herrar, någon gång i vinter, när Thåström släppt sitt efterlängtade nionde soloalbum).

På söndag spelar Ossler i Malmö, och i september i just Helsingborg. Man laddar med fördel inför dessa båda spelningar genom att med stadig frekvens återvända till mästerstycket Evig himmelsk fullkomning och låta sig malas ner av Sveriges trubbigaste och tyngsta gitarr.

 

Nu tackar jag för mig, för den här gången (och ja, fotot är mitt eget).

På återseende!

Elvis, 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 30-21

43476e957d5bb690e8b9500083fea16a

 

Ny vecka, ny Elvis-lista för att uppmärksamma att det den 16:e augusti är 40 år sedan han gick bort. Jag sammanställer hans 40 bästa låtar genom att en gång i veckan i fyra veckor publicera en topp 10-lista. I dag har vi kommit fram till platserna 30-21. Låt oss börja.

30. Faded Love

År: 1970

Album: Elvis Country

– Aldrig förr (eller senare) hade Elvis och bandet låtit mer som ett barband från den djupaste södern än de gör på den här undanstoppade pärlan från det ypperliga albumet Elvis Country, utgivet 1971. Ett utmärkt och sketet gung.

29. She Thinks I Still Care

År: 1976

Album: Moody Blue

– Denna countryballad spelades in hemma på Graceland 1976 under vad som skulle bli Elvis sista inspelningssession. Förhållandet med Linda Thompson hade nyss tagit slut, och Elvis, märkt av de senaste årens svårigheter, sjunger här hjärtat ur kroppen.

28. Blue Moon

År: 1956

Album: Elvis Presley

– Den spelades in av Sun Records 1954, och Elvis spelade den live regelbundet under 1954-55, men den släpptes inte på skiva innan debutalbumet 1956. Detta kusliga och atmosfäriska mästerstycke förknippas i dag lika mycket med Elvis och 50-tals-kulturen som med (planetens finaste fotbollsklubb) Manchester City, som gjort låten till sin nationalsång.

27. Promised Land

År: 1975

Album: Promised Land

– Till alla belackare som hävdar att Elvis inte hade ett uns rock kvar i kroppen under 70-talet: lyssna på Promised Land. Här blåser han skallen av självaste Chuck Berry och dennes förhållandevis tama originalversion. Aw, get on it!

26. How the Web Was Woven

År: 1970

Album: That’s the Way It Is

– Ett av många kraftprov som sångaren Elvis Presley visade upp under vad som skulle bli hans sista decennium. Förutom den makalösa sånginsatsen är det värmen som genomsyrar hela låten, den starka melodin, och crescendot i refrängen som gör detta till ett riktigt stort nummer.

25. Mystery Train

År: 1955

Album: Any Way You Want Me (EP)

–  En av gitarristen Scotty Moores största stunder med Elvis (lyssna på tågrytmen i elgitarren!) och den sista singeln Elvis släppte via Sun Records, 1955. Enastående.

24. Tomorrow is a Long Time

År: 1966

Album: Spinout (soundtrack)

– Det finns många fina versioner av denna Bob Dylan-klassiker. Nationalteaterns tolkning, Men bara om min älskade väntar, är en svensk klassiker och har i sin tur tolkats av Joakim Thåström och blivit något av en fan favorite, men ingen, inte ens Dylan själv, gör det lika bra eller lika drabbande som Elvis. I hans händer blir den en trånande, akustisk blues, släpad i myllan. Det sägs också att detta är Dylans egen favorit-cover – och man förstår varför.

23.  Loving Arms

År: 1974

Album: Good Times

– Ännu en omskakande 70-tals-ballad. Inspelad två månader efter att skilsmässan från Priscilla gått igenom. Ångern i rösten och texten kan skära genom titan.

22. If I Can Dream

År: 1968

Album: Elvis TV Special (soundtrack)

Översten ville att en jullåt skulle avsluta den legendariska TV-specialen från 1968 (som kom att kallas The ’68 Comeback Special), men Elvis och regissören Steve Binder lyckades övertala honom att If I Can Dream var rätt för ändamålet, och vilken tur. I stället för någon intetsägande jullåt fick vi denna gigant till låt, med ett tidsenligt (och samtidigt tidlöst) budskap om hopp, gemenskap och gränslöshet. Känslorna i Elvis röst spränger högtalarna, och efter femte tagningen ska han, enligt Binder, ha svimmat av utmattning.

21. Fame and Fortune

År: 1960

Album: Elvis’ Golden Records vol. 3

– B-sidan till Stuck on You, som var Elvis första singel sedan han muckat från det militära i början av 1960. En doo-wop-doftande ballad med en sångmelodi och sånginsats från himlen sänt. En av många låtar jag önskar att 70-tals-Elvis hade spelat live.

 

Nästan vecka tar listan en paus. På återseende igen om två veckor!

Bild hämtad härifrån.

Bäst just nu: juli 2017, del 2

Attachment-1-6

 

Det är slutet av juli, och sommarens andra hälft. Laddat läge. Nerver. Man vill suga musten ur de sista förhoppningarna. Detta gör man med fördel till dessa toner:

Conor OberstNo One is Going to Change

– Nyskriven, ännu ej släppt, ännu ej inspelad i studio (såvitt vi utanför den inre cirkeln vet), men så bra att all annan musik ter sig platt och oviktig under de nästan fyra minuterna som låten pågår. Conor Obersts bästa låt på många år, och en återgång till de becksvarta och råa känslorna vi känner igen från hans tidiga 00-tal, men med den äldre Conors touch och djup. Jag råder alla med minsta intresse för textdriven musik att lyssna på denna pärla.

Avi Vinocur I Should Have Been a Con Man

Elliott Smith och Pelle Ossler går in på en bar i Seattle i början av 90-talet med ett anteckningsblock och en elgitarr. Ungefär så låter detta guldkorn till låt, som sannolikt inte kommer att nå ut till särskilt många alls, eftersom världen är en grym och elaksinnad plats. Men jag lyfter på hatten till min käre lille bror (Ossler-entusiaster vet att detta inte är en särskrivning), som har vett nog att känna till och tipsa om såhär bra musik. Kolla även in Avis huvudprojekt, alt-country-bandet Goodnight, Texas.

Mick JaggerEngland Lost

– Från obskyrt till megaikon. I natt släppte plötsligt en av rockhistoriens allra största ikoner, Mick Jagger, en ny tvåspårssingel. Och det är framförallt spår 2, b-sidan (eller den andra a-sidan?) som imponerar på mig. England Lost är en lynnig kommentar och känga till post-Brexit England, och låter som något som Paul Weller hade kunnat få ur sig på en av sina bättre (solo-)dagar. Väldigt engelskt, väldigt bra.

SlowdiveFalling Ashes

– Nästan tre månader efter release och jag fortsätter att sjunka in i Slowdives fjärde fullängdare och hitta nya favoritlåtar. Den senaste i ordningen heter Falling Ashes och den avslutar albumet. Det är ett episkt, åtta minuters pianobaserat ambientstycke om förlust och minnen. Låtskrivaren Neil Halstead har sagt att denna låten kan vara en fingervisning om vart Slowdive är på väg och hur en eventuell femte skiva skulle kunna låta. Lovande, minst sagt.

Scott WalkerThe Plague

En av de största i min bok heter Scott Walker. Ni känner säkert till historien om hur han på 60-talet slog igenom som tonårsidol i The Walker Brothers, hoppade av, inledde en solokarriär influerad av Frank Sinatra, Jacques Brel och jazz, och började släppa skivor som successivt blev mer och mer avantgardistiska, mörka och underliga. Konstnärligt har han peakat med sina två senaste soloalbum och tillika utforskningar av människans svartaste avgrunder, The Drift (2006) och Bish Bosch (2012) (samarbetet med Sunn O))) från 2014 låter precis som sentida Scott, men är ingen regelrätt soloskiva). The Plague, som jag har valt som denna listans ‘oldie’, släpptes emellertid 1967 och var b-sida till singeln Jackie. Den hintar om de mörka teman som skulle komma att utforskas lite längre fram, utan att för den skull tappa i melodi eller sväng.

 

När vi hörs nästa gång har jag en ny Elvis-lista att visa upp.

Fotot är taget och redigerat av mig.

Elvis, 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 40-31

1956_may_audubon_drive

 

Elvis är den enskilt viktigaste artisten i rockhistorien. Han har influerat The Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan, Bruce Springsteen, David Bowie, Morrissey, och fler än jag kan räkna till.  Han är en av de tre allra viktigaste artisterna för mig, personligen. Han är en artist som jag kan lyssna på när som helst, var som helst, oavsett sinnesstämning, och alltid känna en värme och ett hopp. Elvis för mig är tröst, medicin, berusning och samhörighet i ett. Och alla tiders bästa sångröst. Den 16:e augusti är det 40 år sedan han gick bort och med anledning av detta ska 482 MHz publicera en topp 40 över hans bästa låtar.

Årtal indikerar året då låten/versionen ifråga först gavs ut. Album indikerar den fullängdare den först gavs ut på. Ibland finns det ingen relevant fullängdare, då hänvisar jag i stället till EP:n eller singeln som låten först gavs ut på.

Ni som har följt bloggen sedan i våras vet att jag i samband med Thåströms 60-årsdag i mars publicerade en topp 60 över hans bästa låtar som en veckovis följetong: en topp 10-lista i veckan i sex veckor. Jag ska nu göra samma sak med Elvis, med början i kväll: en topp-10-lista i veckan de närmaste 4 veckorna. Nedan följer platserna 40-31.

 

40. Return to Sender

År: 1962

Album: Girls! Girls! Girls (soundtrack)

– Ett av de starkare undantagen till den allmänt vedertagna uppfattningen att Elvis filmlåtar var genomgående skräp. Det finns många guldkorn att plocka från de många soundtracken, och denna Otis Blackwell-klassiker är sannerligen ett av de starkast skimrande.

 

39. I Got a Woman

År: 1956

Album: Elvis Presley

Ray Charles klassiska jump-blues-hit i stökig och rå rock’n’roll-tappning. Elvis började spela den live redan i början av 1955, när Charles version fortfarande klättrade på listorna, och det var en av de första låtarna Elvis spelade in för RCA Records 1955. Den förblev en bestående del av Elvis setlists fram till slutet, ofta i ett medley ihop med gospeln Amen.

 

38. That’s Someone You Never Forget

År: 1962

Album: Pot Luck

– Elvis var ingen låtskrivare. Han var arrangör, musiker, producent, utomvärldslig sångare och uttolkare. Men ingen låtskrivare. Men undantag finns förstås, och detta är ett sådant. That’s Someone You Never Forget skrev han ihop med kompisen Red West 1961. En fin och ganska tidstypisk ballad om något och någon som kunde blivit något, men som gick om intet och försvann.

 

37. That’s All Right

År: 1954

Album: släpptes inte på en regelrätt fullängdare innan hopkoket For LP Fans Only (1959)

– Elvis första singel och låten som sparkade in dörren för rock’n’roll/rockabilly-rörelsen tillkom genom en lycklig slump, sägs det. När Elvis, Scotty Moore och Bill Black stod i Sun Records inspelningsbås och förgäves försökte sig på countryballad efter countryballad utan att hitta rätt fick de plötsligt för sig att ta sig an Arthur “Big Boy” Crudups bluesdänga That’s All Right. De slopade några verser, gjorde några ändringar i texten, ökade tempot något och skapade ett helt nytt sound. Låten blev en enorm framgång framförallt i USA:s södra regioner och banade väg för Elvis karriär och rockmusiken i stort.

 

36. Take My Hand, Precious Lord

År: 1957

Album: Peace in the Valley (EP)

– För Elvis fanns det ingen musik som slog an hårdare och djupare än gospelmusik och spirituals. Det var musiken han växte upp med, och innan Sun Records gav honom ett skivkontrakt 1954 försökte han förgäves att gå med i gospelgruppen The Songfellows. Och de enda Grammy-priserna han vann under sin livstid var för gospelskivor. Take My Hand, Precious Lord skrevs av pastorn Thomas Dorsey efter att dennes hustru och lilla dotter båda gått bort. Det var Martin Luther Kings favoritgospel (dock i Mahalia Jacksons tappning), och man behöver inte vara religiös för att bli berörd av den.

 

35. Baby, Let’s Play House

År: 1955

Album: A Date With Elvis 

– Tveklöst en av höjdpunkterna bland Elvis Sun-inspelningar. Ännu en bluesdänga som i Elvis händer förvandlas till rå, kåt rock’n’roll, och ett av de tidigaste och tydligaste exemplen på ren rockabilly, med bluesackord, kontrabas, ekad sång och tremolo-gitarr.

 

34. Any Day Now

År: 1969

Album: From Elvis In Memphis

– En av otaligt många makalösa inspelningar från Elvis mytomspunna och omhuldade Memphis-inspelningar från 1969. En soulhit med Chuck Jackson 1962, en (minst lika soulig) b-sida för Elvis sju år senare (a-sidan var den, enligt mig, något uttjatade In the Ghetto).

 

33. It Hurts Me

År: 1964

Album: Elvis’ Gold Records Vol. 4

– Ännu en b-sida som överglänser sin a-sida (den ganska så förskräckliga Kissin’ Cousins), och något av en favorit hos Elvis själv. Originalinspelningen är jättefin, men den ultimata versionen återfinns på soundtracket till The ’68 Comeback Special (även om den klipptes bort från originalsändningen).

 

32. Trying to Get to You

År: 1956

Album: Elvis Presley

– Inspelad för Sun 1955, släppt på RCA ett år senare. En utomordentlig, bluesig r’n’b-pärla som förblev en favorit hos Elvis själv, och som fick en revival under hans livesets i mitten av 70-talet. 

 

31. Mary in the Morning

År: 1970

Album: That’s the Way It Is

– En ballad som kanske borde komma på en högre placering på en sådan här lista. Fantastiskt varm, hoppfull och trösterik, och sentimental på det allra renaste och finaste sätt. Elvis 70-tal skulle bjuda på mer av denna vara.

Bäst just nu: juli 2017, del 1

Attachment-1-5

 

Då var det dags igen för en ny samling låtar att lyssna lite extra på. Halva sommaren har gått, det trevande vädret behöver lite hetta. Det finns hjälp att få.

Erik de VahlHearts

– Precis den sortens romantiska och vemodiga melodi och stämning som utan ansträngning sliter hjärtat ur kroppen på en. Akustisk(!) drömpop när den är som bäst.

Radio Dept.You’re Not in Love

– Även om jag uppskattade delar av fjolårets comeback-platta Running Out of Love var det på det hela taget inte hur jag vill att Radio Dept. ska låta. Med detta nya ep-spår är det en helt annan femma. Den här låten har sound- och stämningsmässigt mer gemensamt med mästerverket Pet Grief (2006) än någon annan Radio Dept.-skiva. En helt igenom fantastisk låt.

Peter PerrettTake Me Home

– 65 år fyllda är The Only Ones-frontfiguren Peter Perrett tillbaka, efter en evighet av drogmissbruk och ett tufft liv i skymundan. Kompad av sina söner (kända från Babyshambles) levererar han här varm, okonstlad och melankolisk gitarrpop, med det distinkta melodisinnet fullständigt intakt. Otroligt.

Jessica93R.I.P. in Peace

– Fransmännen har alltid haft lätt för att skapa snygg och kylig coldwave och gothpop och -rock. Jessica93 är inget undantag. Nya singeln är en mullrande atmosfärisk dänga som bör bli en hit på varje dunkelt dansgolv framöver.

Zola JesusSoak

– Storslagen goth om livsval, arv och om att ta sitt eget öde i egna händer. I ett pressmeddelande berättade Zola Jesus att låten från början var skriven ur en seriemördares offers perspektiv, men att den allteftersom visade sig handla om henne själv. Utan tvekan listans mörkaste låt.

 

Bara nya låtar denna gång. Ingen är mer förvånad än jag.

Fotot är taget och redigerat av mig.