Årets deppigaste dag – frossa i eländet med hjälp av dessa 11 låtar

depp

I dag är årets deppigaste dag. Får vi tro massmedia blir det alltså inte värre än i dag. Låt oss då helhjärtat gegga ner oss i den svarta gallan, och låt oss göra det till (moll)-tonerna av följande elva låtar, listade utan inbördes ordning. Oavsett vad man deppar över finns här något relatera till: hjärtesorg, existentiell ångest, armod, död, sorg, förlust, vemod och allt däremellan. Och i stället för de sedvanliga låtkommentarerna har jag i stället, helt godtyckligt, valt ut vad jag anser vara den deppigaste textraden från varje låt – så att ni verkligen kan frossa i eländet.

Spellista här och i slutet.

Mycket (miss)nöje!

 

1. The CureFaith

Rape me like a child
Christened in blood

 

2. Swans Failure

My back hurts me when I bend
Because I carry a load
And my brain hurts like a knife-hole
Because I’ve yet to be shown
How to pull myself out from
The sucking quicksand
of failure

 

3. Jason MolinaIt’s Easier Now

It’s easier now
That I just say I got better
It’s easier when I just admit
Death comes now
And the next minute

 

4. Joy DivisionTwenty Four Hours

Just for one moment, thought I’d found my way.
  Destiny unfolded, I watched it slip away.

 

5. Ossler Tysk höst

Det tog slut nu på våren
 till trastarnas sång

 

6. Elvis PresleyPieces of My Life

I’m lookin’ back on my life
To see if I can find the pieces
I know that some were stolen
And some just blew away
Well, I found the bad parts
Found all the sad parts
But I guess I threw the best part away

 

7. Bright EyesOn My Way To Work

I pass a graveyard on my way to work
Today I saw two dozen white roses
On a fresh new mound of dirt
And I wondered about the occupant
When the darkness finally swallowed him was he calm and content
Or was he sweating in a struggle to keep breathing
Ripping apart the sheets that dressed his bed
Crying out loud for someone to help him
And collapsing on his back all pale and dead

 

8. The SmithsI Know It’s Over

I know it’s over – still I cling
 I don’t know where else I can go

 

9. Nick Cave and the Bad SeedsA Box for Black Paul

When ya done ransackin’ his room
Grabbin’ any damn thing that shines
Throw the scraps down on the street
Like all his books and his notes
All his books and his notes and
All the junk that he wrote
The whole fuckin’ lot right up in smoke
Ain’t there nothing sacred anymore
Won’t someone build a box for Black Paul?

 

10. Einstürzende NeubautenSchwarz

Will dich nie mehr verraten
 Nie mehr nie Wieder

 

11. Townes Van ZandtWaitin’ ‘Round to Die

One time, friends, I had a ma
I even had a pa
He beat her with a belt once ‘cause she cried
She told him to take care of me
Headed down to Tennessee
It’s easier than just waitin’ around to die

Annonser

The Gun Club: ny JLP-dokumentär + 482 MHz rankar deras 10 bästa låtar

jlp

Jeffrey Lee Pierce, den mytomspunna sångaren i lika mytomspunna rock’n’roll-bandet The Gun Club, är föremål för en ny dokumentär. Om detta skrev amerikanska musiksidan Pitchfork härom dagen. Filmen, som fått den träffande titeln Elvis from Hell, regisseras av tysken Heiko Lange och Jessica Andree. Filmen innehåller intervjuer med ikoner som Nick Cave, Iggy Pop och Mark Lanegan och täcker upp JLP:s liv från födsel till det alltför tidiga frånfället 1996. Visst låter det alla tiders? Det enda minuset är att den väntas ha premiär först nästa år. Och jag menar alltså 2020…

Senast en film om Gun Club eller Jeffrey Lee gjordes var 2006, då dokumentären Ghost on the Highway hade premiär. Den kan man se på YouTube.

Nyheten om Elvis From Hell gjorde förstås 482 MHz på saligt humör, och för att fira har jag satt ihop en lista över Gun Clubs tio bästa låtar. Varsågoda. Spellista i slutet.

 

10. Like Calling Up Thunder

År: 1982

Album: Miami

– Melodi och bröt, taggtrådsgitarrer och slide-gitarr, punk och country – allt samsas ypperligt väl på denna skönhet från bandets andra platta.

 

9. Nobody’s City

År: 1988

Album: The Breaking Hands (singel), senare utgiven på nyutgåvor av albumet Mother Juno

– Kåt, nästan slick, postpunkig funk om flykt, exil och ny kula.

 

8. For the Love of Ivy

År: 1981

Album: Fire of Love

– Vad som händer när kärleken som gått åt pipan och det livslånga utanförskapet till slut fått bägaren att rinna över. Sketen, misantropisk och guttural blues-punk från de som gjorde det bäst.

 

7. Death Party

År: 1983

Album: Death Party EP

– Gun Clubs allra vackraste mangel. Ett av hela 80-talets vackraste mangel.

 

6. Carry Home

År: 1982

Album: Miami

– Hemvändarblues á la Jeffrey Lee.

Although I’ve howled across fields and my eyes
Turned grey
Are yours still the same?

 

5. Yellow Eyes

År: 1987

Album: Mother Juno

– Självaste Blixa Bargeld (Einstürzende Neubauten), The Bad Seeds, m.m.) gästar med sin allra trubbigaste, taggigaste gitarr på denna annars väldigt snygga, souliga historia om svartsjuka och en inte helt sund kärleksrelation. Jag hade kunnat kalla den fantastisk, men det räcker inte till.

 

4. Sex Beat

År: 1981

Album: Fire of Love

– Rock’n’roll direkt från höften. Svettig, febrig, melodiös brunst-punk från LA:s allra sjabbigaste lakan. Fullständigt oemotståndlig oavsett när du hör den. Kan också mycket varmt rekommendera Osslers och Thåströms fantastiska cover Sexbit. Briljant översatt (tolkad) till svenska av Ossler och hämtad från dennes platta Desorienterad (2001).

 

3. The House on Highland Avenue

År: 1983

Album: Death Party EP

– Varmt och empatiskt om en icke namngiven seriemördare och dennes brott och offer. Refrängen träffar som en slägga:
There is no fire in your glass eye
There is no feeling when you’re done
And one day you will find out
What kind of monster you’ve become

 

2. The Breaking Hands

År: 1987

Album: Mother Juno

– Gun Clubs fjärde platta, Mother Juno, producerades av Cocteau Twins-gitarristen Robin Guthrie och ingenstans hörs det tydligare än på The Breaking Hands. Aldrig, vare sig förr eller senare, lät Gun Club mer atmosfäriska än här. Och vad de klär dem. The Breaking Hands är knäckande vacker i allt sitt skimmer och Jeffrey Lees melodisnille har kanske aldrig varit vassare. Fun fact: detta var den första GC-låten jag hörde, någon gång alldeles i kölvattnet av Skebokvarnsv. 209.

 

1. Mother of Earth

År: 1982

Album: Miami

– Mörkret som bodde i Jeffrey Lee uttrycktes väl knappast finare än på den här vemods-countryn. Här finns inga manér, inga utspel, inget skrammel att gömma sig bakom. Här hör vi en man, utled redan vid 24 års ålder, blotta sitt hjärta. I tried my best, but I could not, sjunger han. Men han kunde, och han fortsatte att bevisa detta i fjorton år till, innan det tog stopp för alltid.

Spellistan (något förändrad pga att vissa låtar saknas på Spotify):

 

Årets bästa EP:s och mini-LP:s

 

EP-formatets aktier har stått högt i kurs år 2018. Inte undra på. Dess nätta speltid passar vår samtids hetsiga och scrollningsskadade Instagram-hjärnor utmärkt. Och det är ju en konst i sig att sätta samman en helgjuten EP/mini-LP – och svårare än man tror. På en EP finns ingenstans att gömma halvdana utfyllnadsspår. En kackig låt kan dra ner helhetsintrycket rejält. Nedan följer fem exempel på EP:s som mer än väl klarar biffen. 482 MHz ger er:

2018 års fem bästa EP:s/mini-LP:s.

 

5. Oestergaards Maal niir

– I april skrev jag om Tomas Oestergaards debut-EP Rötterna. Jag berömde den, men anmärkte på det något ofokuserade helhetsintrycket den gav och önskade ett mer renodlat uttryck till framtida släpp. På nya EP:n får man precis just det. På de månader som gått sedan debuten gavs ut har Oestergaards utvecklats rejält. Ljudlandskapet är frammejslat med precision och känsla och inget ljud är överflödigt eller off. Maal niir är högklassig dark ambient. Nu vill jag se Oestergaards ge sig på fullängdsformatet.

 

4. Nine Inch Nails Bad Witch

– Avslutande EP:n i en trilogi och NIN:s formkurva fortsätter att peka uppåt. På Bad Witch återser vi råa och aggressiva NIN från fornstora dagar, men experimentlustan är ändå intakt. Lyssna bara på God Break Down the Door och Play the Goddamned Part, där atonal jazz blandas med maskiner och gitarrer, och aggressivitet med subtilitet.

 

3. Boygenius Boygenius

– Om man som jag redan i år började sukta efter mer Phoebe Bridgers efter fjolårets lysande debutplatta, kom Boygenius som ett brev på posten. Här slår hon sig ihop med likasinnade och begåvade vännerna och musikerna Julien Baker och Lucy Dacus och resultatet blir sårbart, moody, personligt och väldigt bra. Alla tre gör sitt allra bästa och kompletterar varandra, och man kan bara hoppas att det blir fler skivor framöver.

 

2. Beach BullyBeach Bully

– Beach Bully är ett gäng ynglingar från New Jersey som ingen utanför dess bekantskapskrets hört talas om, och de har gjort en EP som är omöjligt, osannolikt bra. De blandar drömpoppens atmosfärer, postpunkens svärta och post-hardcorens hjärtat-på-utsidan-attityd, och slutresultatet är en platta där varje spår känns mitt i prick och som en ynnest att få höra. När jag recenserade dem i januari i år önskade jag att många fler skulle upptäcka dem. Det verkar ännu gå lite trögt på den punkten, men jag hoppas fortfarande på lite rättvisa här i världen. Beach Bully är fenomenala låtskrivare och förtjänar all framgång.

 

1. Citizen HMonoscope

– När Niklas Hellberg inte skapar Europa-blues med Sällskapet eller bygger vackra och suggestiva ljudvärldar med Thåström använder han sin gudabenådade fallenhet för atmosfärer och ljudlandskap till att skapa svårslagen dark ambient – och då under namnet Citizen H. Första albumet, Transference, kom 2016 och i april i år kom EP:n Monoscope. Maskinerna man förknippar med Hellberg har här lämnat en del av utrymmet åt vemodiga pianofigurer, men den hellbergska känslan är densamma och nivån är lika hög som alltid. Vad som dominerar är fortfarande utsökta, ambienta stycken, och som vanligt föder de bilder. Mängder av bilder. Bilder av ensamma resor i dunkla tågkupéer, med ett sotigt och ödsligt Europa utanför fönstret. Dåtid blir nutid, dröm blir vaka, med Monoscope i lurarna. I Hellbergs värld är gränser ovidkommande. Det Europa som frammanas kanske inte finns. Kanske hör det till det förgångna eller så har det aldrig funnits. Alldeles oavsett är det både vackert och lite skrämmande – precis som Hellbergs musik. Som Monoscope – årets bästa EP.

Fun fact: Monoscope är 2018 års mest klickade Spotify-länk på 482 MHz. Grattis till alla ni som upptäckt denna pärla tack vare min recension från i april.

Årets 20 bästa låtar

ÅRETS20 (kopia)

Albumlistan dröjer ännu några dagar, men håll tillgodo med en redogörelse över 2018 års 20 bästa låtar. Idel fullträffar. Här samsas drömpop med americana, postpunk med taggig indierock, veteraner med debutanter, ikoner med underdogs. Förlamande mörker möter gränslös romantik. Precis som det ska vara. Varsågoda.

PS! Spellista här och i slutet av inlägget.

 

20. Band AparteGravity’s Rainbow

– Jangly engelsk drömpop möter postpunkig goth på kaliforniska stränder – och resultatet är både monokromt och bländande.

 

19. Rottenheim Everything

– En akustisk gitarr tar plats i Rottenheims ljudbild, men diset och drömskheten skingras inte. Rottenheims formkurva fortsätter att peka uppåt, och det enda vi kan begära av dem nu är högre produktivitet. En låt om året är frustrerande lite.

 

18. Advance BaseDolores and Kimberly

– Owen Ashworth är fortfarande, 15 år efter genombrottet som Casiotone for the Painfully Alone, en mästare på melankoliska vardagsbetraktelser, där vanliga människor drabbas av vanliga saker och livet förändras. Dolores and Kimberly, höjdpunkten från årets platta Animal Companionship, är ett utmärkt exempel på detta.

 

17. The Mary OnettesWait Out a Ghost

– B-sidan till comebacksingeln Cola Falls är urstark, klassisk Mary Onettes-pop och bland det bästa de givit ut. Lika mycket 2018 som 1984. Somrig och skimrande, men med tungt hjärta.

 

16. Mirny MineBad

– Gotländsk ödslighet och kyla – och oändligt med skönhet – utgör debutanten Anna Sundströms absolut bästa låt. Alla vi som saknar Skriet får här vårt lystmäte.

 

15. Damien JuradoAllocate

– Årets kanske bästa soul kommer något oväntat från americana-maestron Damien Jurado. Men det är bara att tacka och ta emot.

 

14. Johnny MarrHi Hello

– Call the Comet, Marrs tredje soloplatta, är hans mest experimentella och sannolikt hans bästa. Men lik förbannat är det den Smiths-doftande Hi Hello som är dess höjdpunkt. Marr visar här alla efterapare vem som är kungen av indiegitarr.

 

13. Blå timmenIoánnina

– Den sofistikerade, drömska postpunken som utgjorde fjolårets singlar bereder här plats åt en massivare, stundtals nästan postrockig, ljudbild – och resultatet får en att tappa andan.

 

12. Boygenius Me and My Dog

– Phoebe Bridgers, en av fjolårets allra mest imponerande debutanter, går från klarhet till klarhet på ”supergruppen” Boygenius debutplatta. Me and My Dog, hennes komposition, är typiskt personlig och vemodig Bridgers-folk – här kryddad med vackra harmonier och tunga gitarrer, signerade bandkamraterna Julien Baker och Lucy Dacus.

 

11. Morrissey Never Again Will I Be a Twin

– Den bästa av de tre nyskrivna bonuslåtarna från nyutgåvan av Low in High School. Skriven ihop med bassisten Mando Lopez – och det hörs. Basen mullrar och gungar sexigt och suggestivt genom hela denna mörka och atmosfäriska historia om förlust, identitet, kärlekens omöjlighet och mänsklighetens meningslöshet. Klassisk Moz, som ni förstår.

 

10. I’m KingfisherCan’t Wait for the Future

– Skört, bitterljuvt och väldigt personligt från en av de finaste och mest innerliga låtskrivarna och artisterna vi har. På Can’t Wait for the Future, kniven mot strupen den bästa låten från finfina plattan Transit från i våras, lär han oss om livet och man lyssnar lyhört.

 

9. The AmazingPull

– The Amazing bygger en bro mellan The Cures Disintegration och Slowdives Souvlaki. Som en grådisig dag mitt emellan dröm och vaka, med lika delar vemod som hopp i hjärtat.

 

8. Cursive It’s Gonna Hurt

– Ett styrkebesked och en comeback utan dess like från Tim Kasher & co. Nya plattan är en av deras allra bästa och detta är dess höjdpunkt. En modernt förankrad återgång till det klassiska Cursive-soundet från tidigt 00-tal.

 

7. Azure RayPalindrome

– Ännu en stark comeback. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör.

 

6. Stars One Day Left

– Från ojämna kanadensarna i Stars vet man aldrig vad man får, men One Day Left är en mästerlig, sorgsen, poplåt om kärlek som gått om intet och de sista skälvande timmarna innan allt är historia. Wow!

 

5. Sällskapet L’Autostrada

– Introts tribal-rytmer, Hellbergs kokande, brinnande högspänningselektronik, Osslers åskmolnsgitarrer. Schroeders mässande sång om att alltid vara på väg, aldrig stå still. Thåström, som likt en osalig ande fladdrar in och ut ur låten, och utan att säga särskilt mycket säger mer än vad många andra skulle förmå. Tempot. Intensiteten. L’Autostrada är en upplevelse. Ljudet, känslan av ett förlösande uppbrott. L’Autostrada är att dundra fram på Autobahn eller E 40. Bort, iväg, ifrån. 2018 var året då Sällskapet kom tillbaka – och de gjorde det med besked. L’Autostrada är ett exempel på detta.

 

4. Amigo the DevilCocaine and Abel

– Hänsynslös och rå självuppgörelse i americanaskrud, som träffar som en slägga oavsett hur många gånger du än lyssnar. Att den bygger på sorg snarare än ilska, och att denna sorg även genomsyrar låtens subtila men urstarka melodi, gör den bara än mer drabbande. Amigo slog i år in på en mer privat stig, som jag hoppas att han håller sig på framöver.

 

3. John Prine Summer’s End

– Förlust, saknad, längtan. Bekanta teman,  här i en lika bekant folktappning, men framfört av en man med så mycket pondus, levnadsärr och hjärta att det känns som man hör allt för första gången. 2018 är i sanning återkomsternas år, och John Prine är utan tvekan en stor del av det.

 

2. The Good, the Bad & the QueenRibbons

– I min översvallande lyriska recension av albumet Merrie Land skrev jag följande om Ribbons: ”En otröstligt sorgsen folkballad, med en melodi som vilken annan låtskrivare som helst skulle gå över lik för. Till ett skört komp (och den där melodin som man inte kan nämna för många gånger) vecklar ett mästerverk om brittiska traditioner, gemenskap, tillhörighet och förlust (av detsamma) ut sig. Och om någon någonsin tvivlat på om Damon Albarn är sin generations bäste sångare behöver denne någon endast lyssna på Ribbons. Själv tvivlar jag bara på om Damon någonsin sjungit bättre än vad han gör här.” Ribbons är ett mästerverk, precis som hela plattan, och därtill tre minuter koncentrerad engelskhet.

 

1. Conor OberstNo One Changes

– Om detta makalösa stycke musik och lyrik har jag redan skrivit spaltmeter: dels i fjol och tidigare i år när den ännu var en outgiven, gömd pärla på YouTube, och dels härom månaden när den (äntligen) gavs ut som singel. Jag ska inte återupprepa mig (igen), utan bara understryka att när Conor Oberst når sin fulla potential är det inte många som rår på honom. Vilket vi klart och tydligt ser här. No One Changes förtjänar att nämnas i samma andetag som tidigare Conor-mästerverk som Gold Mine Gutted, Going for the Gold och Amy in the White Coat.

Spellista:

[ingenting] är tillbaka – här är deras tio bästa låtar till dags dato!

ingentingtopp10

Igår slogs jag plötsligt av hur jäkla fint det känns att Stockholmsbandet [ingenting] är tillbaka. Detta band som oavsett om de använt gitarr, bas och trummor eller synthar och maskiner, skapat formidabel popmusik, som man lika ofta gråter ögonen ur sig till som man skrålar med i. Utsökta moll-melodier har de aldrig lidit brist på, ej heller texter som är lika intelligenta som de är drabbande. Från debuten 2004 till årets comebacksinglar har de hållit sig på en konstant hög nivå och bjudit på ett sound som blandat Smiths-pop, Ugglas 70-tal, ljungströmska underfundigheter, (sena) Kent och Nile Rodgers-disco, med hjärtesorg och existentiell ångest, till något som saknar egentligt motstycke i svenskt 2000-tal.

Jag är kort sagt glad att de är tillbaka. 14 december släpper de sin fjärde platta, som fått namnet #STXLM – deras första på närmare tio år (som för övrigt kan bli årets sista fullträff). Igår släpptes Gyllene Tider-tolkningen Billie. För att fira återkomsten vill jag här lyfta fram några av deras många pärlor. Här är [ingentings] tio bästa låtar – med kommentarer!

Spellista som vanligt i slutet av inlägget.

 

10. Emilio

– Suggestiv och mörk, men dansant och smittande, Berlin-disco. Jocke Berg anno Röd eller Tigerdrottningen skulle villigt bytt bort ett par av sina coolaste solbrillor för den här kompositionen. En av låtarna från kommande albumet.

 

9. Blanka blad

– Dryga sex minuters ånger och en kvävande känsla av att inte räcka till.

 

8. Gaia

Chic gör ekokritisk och makalöst snygg disco med nyss nämnda Jocke Berg. Släpptes som fristående singel redan 2015, och dyker kanske därför inte upp på #STXLM, men den hade definitivt förtjänat en plats.

 

7. Gråt inte älskling

– Frontfiguren och hjärnan bakom [ingenting], Christopher Sander, är grym på pop, men hans ballader sliter inte sällan hjärtat ur kroppen på en. Detta är ett av [ingentings] tidigaste och mäktigaste exempel.

 

6. Punkdrömmar

– En av deras mest klassiska låtar. Punkig (…) indie-rökare om ungdomssynder, nostalgi och drömmar. Sander må sjunga om Berlin och Tjeckoslovakien, men aldrig har väl [ingenting] låtit mer New York än på Punkdrömmar? Men så nämns ju också Lou Reed.

 

5. Hanna

– Ännu en ny låt och förmodligen den som imponerat mest. Här blandar Sander [ingentings] melankoliska gitarrpop från 00-talet med senare års discofierade ljudbilder – och resultatet blir stundtals hjärtskärande.

 

4. Syster dyster/Julia

– Den första [ingenting]-låten jag hörde, i början av 2004. Mitt artonåriga indiehjärta hade börjat slå hårda slag, och jag föll pladask för alla poplåtar som på Smiths-vis blandade sorgsna melodier med finurliga texter och jangliga och riviga riff. Syster dyster (eller Julia, som den senare döptes om till på debutalbumet) var ett det årets bästa exempel på just detta. Blir lika glad än i dag av att höra den.

 

3. Bergochdalbanan

– Intim och brusig pianoballad. Sander skriver brev till den som försvann och passar på att rannsaka sig själv samtidigt. Brutalt ärligt och väldigt vackert.

 

2. Låt floden komma

– Mer självrannsakan, mer piano. Här på knä inför Herren Gud själv. Sander låter som om han hamnat vid den sista utposten och han lägger alla kort på bordet för att i bästa fall kanske nå något slags upprättelse. Till tonerna av återhållen gospel begråter han relationer han försakat, synderna han bär, och han ber om att få bli ett med jorden och himlen. Det finns bara en enda låt i den sanderska låtkatalogen som bräcker detta mästerverk.

 

1. Lång väg

– Denna. En låt jag inte kan höra utan att böla snoriga, tunga tårar. En skimrande atmosfärisk låt som rör sig i gränslandet mellan poplåt och ballad, på ett sätt som för tankarna till The Cure. Om att ha och att mista, ha och vara rädd för att mista. Om att minnas och om att längta. Om saknad. Om lycka. Om två människor och en katt. En av de allra finaste svenska 00-tals-låtarna.

 

Spellista:

 

 

Halloween på 482 MHz

Attachment-1

Halloween närmar sig med hasande steg. Och oavsett om man älskar det eller tycker att det är ett kommersiellt och amerikanskt sattyg är det (ännu) en utmärkt anledning att lyssna på bra musik. Här följer elva kolsvarta och obehagliga stycken pop- och rockmusik, som gör sig extra bra så här års och som garanterat får en på ett riktigt obehagligt humör.

 

The DoorsThe End

– Elva minuter psykotisk och surrealistisk feberdröm. Tar avstamp i ett avsked mellan två älskande, men mynnar ut i något betydligt mer förvridet och otäckt. Till exempel ormar, mördare, märkliga blå bussar och fadermord.

Höjden av otäckhet: Den kyliga och sakliga dialogen mellan fadern och sonen, omkring 7:20 in i låten:

Father? Yes, son. I want to kill you.

 

The CureFear of Ghosts

– Sällan har väl depression och neuroser låtit mer skräckinjagande än i denna fantastiska b-sida från 1989 (som i ärlighetens namn hade gjort sig bättre på Disintegration än a-sidan Lovesong).

Höjden av otäckhet: När Robert i slutet av låten visksjunger:

I am lost again
With everything gone
And more alone than I have ever been

I expect you to understand
To feel it too
But I know that even if you will
You cannot ever help me
Nor can I ever help you

 

Frank SinatraStormy Weather

– Jag har alltid hakat upp mig på den här låten, och särskilt inspelningen från albumet No One Cares, från 1959. Arrangemanget är så ödsligt, texten så resolut i sin svartsynthet och Frank sjunger med en fullständigt urlakad röst, helt utan manér och helt utan hopp om framtiden. Han spelade in otaliga så kallade ”saloon songs” (vilket det skrivits grundligt om här), men på Stormy Weather peakar den sortens svärta – så till den grad att det slår över i något hotfullt.

Höjden av otäckhet: Redan i introt hör vi att det här är något annat än en vanlig dyster kärleksballad. De mullrande, men ändå subtila trummorna. Cellon, som för tankarna till Ingmar Bergmans Såsom i en spegel. Och sedan kommer Frank in, med sin allra mest uppgivna röst. Hu.

 

Joy Division In a Lonely Place

– Sägs vara det allra sista de spelade in, mycket kort innan sångaren Ian Curtis tog livet av sig. Och det är deras mest hänsynslöst svarta och obehagligaste låt – vilket säger en hel del om ett band som Joy Division. Arrangemanget är sparsmakat: ett tungt, monotont trummönster. En sorgesam synthslinga. Peter Hooks bas. Sumners gitarr. Och så Ians röst och text. Med rösten hos någon som bestämt sitt eget öde sjunger han:

Hangman looks ‘round as he waits
Cord stretches tight then it breaks
Someday we will die in your dreams
How I wish we were here with you now

Att inspelningen är så brusig och opolerad som den är tillför oerhört mycket till den kusliga atmosfären. En nedkortad version av låten gavs ut på boxen Heart and Soul, 1997. Den fullständiga versionen finns endast på Youtube (se länk ovan).

Höjden av otäckhet: Den nyss citerade sistaversen.

 

Nick Cave & The Bad Seeds The Carny

– En cirkusdirektör har övergivit sitt sällskap. Regnet öser ner utan nåd. Ett gäng dvärgar begraver en utmärglad häst i en för grund grav. Överallt en rutten stank. Ruttet hö. Våt päls. Hästen flyter upp på grund av att det hårda regnet luckrat upp jorden. Kråkor cirkulerar oroligt i luften. Regnet öppnar upp jorden där direktörens vagn står övergiven – och slukar den. Allt till tonerna av förvriden, nattsvart goth-kabaré.

Nick Caves mest obehagliga låt är ett mästerverk utan dess like. Tod Brownings Freaks, tonsatt.

Höjden av otäckhet: Vers sex, när hästen Sorrows kadaver flyter upp ur marken.

 

Wire The Other Window

– En blyg och något avtrubbad resenär åker genom ett dunkelt och anonymt Europa. Han svettas. Är obekväm. Törs inte le åt sina medresenärer. Begriper inte vad de säger. Han tittar ut genom fönstret och ser en häst kämpa för sitt liv. Den har fastnat i taggtråd och håller på att strypas till döds. Resenären vänder bort blicken. Utsikten från det andra fönstret var trevligare. Wires suggestiva spoken-word-stycke från skivan 154 är en av deras bästa låtar – och tveklöst deras mest skrämmande.

Höjden av otäckhet: Ljudbilden. Och scenen där hästen stryps.

 

Swans Killing for Company

Michael Gira sjunger med empati om en av Storbritanniens värsta seriemördare, Dennis Nilsen, och ur dennes perspektiv. Nilsen var livrädd för att bli övergiven och mördade sina offer för att på så vis hindra dem från att lämna honom. Han mördade för sällskap.

Höjden av otäckhet: Sista raden i sista versen och sättet Gira levererar den.

 

Scott WalkerJesse

– Sägs handla om hur Elvis i stunder av nöd talade med sin dödfödda tvilling Jesse Garon Presley. Här i en förvriden, mardrömslik Scott Walker-tolkning, förstås. Oerhört obehaglig låt. Jesse, are you listening?

Höjden av otäckhet: När Scott 5:39 in i låten, i rollen som Elvis, lamenterar ”I’m the only one left alive.”

 

Nico Janitor of Lunacy

– Hinsidesrösten från Köln sjunger här en av sina märkligaste och obehagligaste sånger, ackompanjerad av ett orgelharmonium som låter som en hel orkester (från helvetet, visserligen).

Höjden av otäckhet: Hela tredje versen.

 

Billie Holiday Strange Fruit

– Ibland är verkligheten det mest skrämmande. Särskilt om man som svart amerikan levde i södern under Jim Crow-eran, där magnolians somriga doft blandades med brinnande kroppars omänskliga stank och lynchade svarta kroppar hängde från trädgrenarna. Kråkorna må ha fått sitt lystmäte, som Billie sjöng, men USA:s och mycket av mänsklighetens rykte raserades för all framtid.

Höjden av otäckhet: Att detta var verkligheten. Och att en version av den verkligheten fortfarande existerar.

 

Suicide Frankie Teardrop

– Listans kanske allra ruggigaste låt är Suicides socialrealistiska skräckklassiker Frankie Teardrop, från 1977. Till Martin Revs monotona synth- och trummaskinskomp sjunger Alan Vega om huvudpersonen Frankie som inte kan försörja sin familj. Han jobbar tio timmar om dagen i en fabrik, men får det inte att gå runt. Dessutom hotar en vräkning. Pressen blir för stor, det slår slint och Frankie bestämmer sig för att ha ihjäl sin familj. Han skjuter frugan, får ågren, skjuter sig själv.

Vega avslutar med att säga att vi skulle alla kunna hamna i Frankies sits. Varken samhället eller det mänskliga psyket garanterar någon evig lycka eller balans. We’re all Frankies, mässar Vega. We’re all lying in hell.

Höjden av otäckhet: Herregud, var ska man börja? Det är svårt att inte nämna Alan Vegas ångestdränkta, psykotiska avgrundsvrål som dyker upp här och var genom låten. Skrämmer slag på vilken hårdhudad tuffing som helst.

 

I Spotify-listan nedan har Joy Divisions In a Lonely Place ersatts med deras mardrömslika JG Ballard-möter Kafkas En svältkonstnär-mästerverk Atrocity Exhibition. Närapå lika obehaglig.

Asylums with doors open wide
Where people had paid to see inside
For entertainment they watch his body twist
Behind his eyes he says, ”I still exist”

 

IMPERIET, 30 ÅR SENARE: Deras 30 BÄSTA LÅTAR

imperiet30

I februari 1983 var Ebba Grön ett avslutat kapitel. De hade börjat bli tonårsidoler och Thåström, ihop med trummisen Gurra och Ebbas fjärde medlem Stry, drog i nödbromsen. Tillsammans med Madhouse-basisten Christian Falk och saxofonisten Per Hägglund bildade de Imperiet. Redan under Ebba-tiden hade Thåström och Stry experimenterat med nya sound under namnet Rymdimperiet, och som Imperiet skulle dessa nya sound få fritt spelrum. Redan i september 1983 släpps Imperiets första album Rasera. I september 1988, efter fyra fullängdare, splittras de. Åren däremellan är de Sveriges ohotat största rockband. De spelar på fritidsgårdar och klubbar, och de fyller ishallar, folkparker och festivalscener. Säljer drivvis med plattor (men tjänar knappt ett öre själva). De älskas och hyllas, men de skälls också ut för att vara pretentiösa och dryga.

Bland otaliga Thåström-fans och rockälskare i dag hyllas de som något av de bästa Thåström varit inblandad i. Jag förstår dem. Imperiet är utan tvekan hans mest lättlyssnade kapitel. Sånt gillar folk. Själv tycker jag att Imperiet, ihop med den tidiga solokarriären, är hans tveklöst mest ojämna period. De saknade Ebbas nerv och närvaro. De föll offer för mitten av 80-talets inspelningsteknik och som en följd av det låter en stor del av deras produktion daterad i dag (och har egentligen så gjort i 25 år). Samtidigt var de vansinnigt vassa på melodier och deras intresse för sound och arrangemang kan man inte annat än buga och bocka inför. Texterna, sedan, pendlade ständigt mellan geniala och andefattiga, träffsäkra och pekoral, och ibland drunknade de i symbolism och fyndigheter. Det är, kort sagt, frustrerande att lyssna på Imperiet, vilket jag inte alls upplever med Ebba Grön, som kanske inte varierade sitt sound eller sin tematik lika mycket heller, men som likväl knappt spelade in en halvdan ton. För att inte tala om Thåströms oantastliga soloproduktion de, åtminstone, senaste 16 åren (men om den har jag redan orerat tillräckligt – se här).

Men samtidigt, någonstans, älskar jag ju Imperiet. De var ojämna, visst, men Thåströms lägstanivå är ju nästan högre än genomsnitts-rockerns högstanivå. Jag var 15 och Ebba-tokig när jag upptäckte Imperiet. Lånade Greatest Hits-cd:n av en kompis, men precis när jag kommit in i den ville han ha den tillbaka, det aset. Ett par år senare fick jag en bland-cd av en äldre kusin (som dessutom sett dem live på 80-talet! Jag var mäkta imponerad!) och saken var klar. I mina unga år älskade jag Imperiet förbehållslöst, och det är tack vare den där bland-cd:n. Den innehöll deras deppigaste grejer, mycket från Synd och Tiggarens tal, och jag som börjat upptäcka The Cure och Joy Division var mer än nöjd. Jag har fortfarande kvar den där cd:n.

imperietdojan

11 september i år var det 30 år sedan Imperiets sista konsert på svensk mark. För att högtidlighålla detta jubileum ger jag er här, något försenat, deras 30 bästa låtar, med kommentarer. Varsågoda.

 

30. …när vodkan gjort oss vackra

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En Flyktsoda för dagen efter. När festen är slut och bara slumpen är kvar. Man slickar i sig det sista och hoppas på det bästa.

 

29. Moderna män

År: 1988

Album: Blå himlen blues

– 80-talets egocentriska go-getters besjungs kyligt i denna poppiga postpunk-dänga. Imperiets sound beskylls ofta för att snabbt ha blivit daterat (senast för några stycken sedan av mig själv), men det finns exempel på låtar när 80-talssoundet lyckas låta tidlöst. Moderna män, med sin luftiga produktion och kalla synthar är ett bra exempel på just detta.

 

28. Den nya dansmusiken

År: 1983

Album: Alltid rött alltid rätt (singel)

– Skriven av Stry Terrarie och Peter Ivarss. En fortsättning på Vad ska du bli och en föregångare till Ståaldrigstill. Svängigare än förstnämnda, kåtare än sistnämnda.

 

27. Running in the Rain

År: 1988

Album: Imperiet (engelsk)

– Per Hägglund har sagt att Imperiets engelskspråkiga platta var ”en kil rakt ner i bandets själ”. I hopp om att slå utomlands skeppades de ner till Holland för att spela in gamla låtar på nytt, när de kanske borde ha satsat allt på ett nytt, helgjutet, svenskt album i stället. Det engelskspråkiga albumet och utlandslanseringen floppade rejält, men ett par låtar fick de till. Bäst är Running in the Rain, en av de första de spelade in. Den är en engelsk version av Rymdimperiets hit Vad pojkar vill ha. Borta är det springsteenska soundet, som var en stor del till varför originalet var så bra. I stället är den stöpt i ganska tidstypisk, halvsynthig skrud och känns i största allmänhet tillrättalagd. Trots detta är det en riktigt bra låt, med en nerv och ett uns av passion som annars helt saknas på engelska plattan.

 

26. Balladen om briggen Blue Bird av Hull

År: 1985

Album: Märk hur vår skugga/Briggen Blue Bird av Hull (singel)

Evert Taubes ödesmättade berättelse om den fördömde sjömannen Karl Stranne från Smögen blir i Imperiets händer ett gothigt och vindpinat ambient-jazz-nummer – 22 år innan Sällskapet fulländade uttrycket med debutsingeln Nordlicht.

 

25. Kung av jidder

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En atmosfärisk redogörelse över självförakt, skriven av Falk och Thåström. En av Tiggarens tals bästa texter.

 

24. Tonårs-Jesus

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Imperiet när de är på sitt allra bästa pop-humör!

 

23. Cold Turkey (live)

År: 1985

Album: 2:a augusti

– Har en svensk artist någonsin sjungit rock på engelska bättre eller mer övertygande än vad Thåström gör här? Svaret är blankt NEJ. Även om man bortser från det faktum att uttal och frasering sitter som en smäck finns här en närvaro och känsla för både text och musik man annars kan glömma från svenska rocksångare som ger sig på att härma sina engelskspråkiga idoler – i synnerhet 1985. John Lennons original är helt igenom fantastiskt, men Imperiets cover river i hälarna.

 

22. Cosmopolite

År: 1986

Album: Synd

– Döpt efter (och kanske utspelad på) gamla Café Cosmopolite – haket i Klara-kvarteren där bland andra Nils Ferlin hängde. En tillflyktsort för tänkare och intellektuella i Stockholm i början av 30-talet. Och det är om just tillflykt som Thåström sjunger i det här franskklingande numret.

Vi behöver inget utifrån, vi har gin och magnecyl, vi talar i tungor, sjunger våra sånger.

 

21. Offret

År: 1986

Album: Synd

– Imperiet när de är som mest atmosfäriska. Men om vad texten handlar har jag ingen aning. Och visst är den lite för lång. Och kanske är jag för generös med den här placeringen…men en fin låt är det.

 

20. 19Hundra80Sju

År: 1987…

Album: 19Hundra80Sju (singel)

– Imperiet goes maskin-rock – och gör det med bravur. En fingervisning mot vad som komma skulle, bara några år senare.

 

19. (Kom ihåg) den fria världen

År: 1983

Album: Rasera

– Ett av de starkaste och bästa exemplen på att Ebbas själ aldrig dog. Kom ihåg är en svettig och konfrontativ uppgörelse med den moderna tillvaron och pseudo-friheten den saluför. Den är också en hyllning till alla de som står upp och emot.

Ditt blod är vin, till och med nitroglycerin!

 

18. Var e vargen

År: 1986

Album: Var e vargen (singel)

Vad är vargen, är väl frågan man bör ställa sig? Är det ryssen, det röda spöket som gäckade västvärlden under merparten av 1900-talet – inte minst under 80-talet? Eller är det revolutionen som aldrig kom, trots att Wiehe och proggarna sjöng sig hesa om den? Oavsett är Var e vargen en lysande rocklåt, som fick nytt liv dels under Peace, Love & Pitbulls 90-tal och Thåströms 2000-tal (senast i somras).

 

17. Personliga Persson

År: 1988

Album: Den flygande holländaren

– Det är ingen lätt match att trumfa Cornelis mästerliga originalversion om den alkoholiserade och självbelåtna kvinnomisshandlaren Persson, men Imperiets febriga goth-kabaré-version ger den en god match. Utgiven på en hyllningsplatta till den då nyligen avlidne skalden.

 

16. Erotisk politik

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En av Imperiets bästa, rena rocklåtar, och en av Thåströms allra bästa sånginsatser. Här ger han allt och får 100% utdelning. Anglosaxiska idoler som Iggy Pop är inte längre ouppnåeliga väsen – de är jämlikar. 

Titeln är hämtad från Jim Morrison, som refererade till sitt band The Doors som ”erotic politicians” i en intervju från 1968.

 

15. Rasera

År: 1983

Album: Rasera

– ”Det var några [skinheads] som brände kors och tände eld på hus där chilenska familjer bodde. Så invandrarna samlade ihop hundra man och sedan röjde de skinsen som ingenting. Skinsen vågade inte gå ut efter det. Det var skitkul.” – Thåström om låten Rasera, i en intervju med tidningen Recension, 1983. 35 år senare, när extremhögervindar blåser starkt och flyktingförläggningar brinner, känns Rasera som en av Imperiets allra mest relevanta låtar.

 

14. Rock’n’Roll e död

År: 1987

Album: 19Hundra80Sju (singel)

– Här experimenterar Imperiet med instrumentering och arr och visar på intet vis hur rocken skulle vara död. I deras händer, 1987, levde den och kändes fräschare än på länge.

 

13. Århundradets brott

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– 1984 sattes Thåström på kåken för vapenvägran. Där, på Svartsjöanstalten i Ekerö kommun, skrev han flertalet av låtarna på Blå himlen blues. Paradnumret från fängelsevistelsen är förstås Århundradets brott. Och vare sig förr eller senare har Thåström eller Imperiet låtit mer Eldkvarn än vad de gör här.

 

12. Märk hur vår skugga

År: 1985

Album: Märk hur vår skugga/Balladen om briggen Blue Bird av Hull (singel)

– Tidernas största backfire? 1985 hade Imperiet gått och blivit lite för stora. De bestämde sig för att ge ut ett par mörka, långsamma och mycket suggestiva tolkningar av gamla svenska visklassiker, för att få lite andrum och dra ner på populariteten. Det gick sådär. Bellman-tolkningen Märk hur vår skugga blev deras i särklass största framgång och den låg på Svensktoppen i hela 19 veckor mellan december -85 och april -86. Efter den hitten visste alla, inklusive taxichaffisar och tanter på Konsum, vem Thåström var. Vill man fjärma sig från mainstream-populariteten krävs hårdare tag än så, vilket svenska folket blev varse under 90-talets början.

 

11. Du ska va president

År: 1984

Album: Du ska va president (singel)

– Imperiet kanaliserar The Clash och hyllar upproret och utanförskapet i låten som är en av deras mest ikoniska.

 

10. Innan himlen faller ner

År: 1986

Album: Synd

– En fantastiskt vacker uppmaning till alla eftersatta att resa sig upp och ta för sig, för allt är ändå på väg åt helvete.

 

9. Guld och döda skogar (live)

År: 1985

Album: 2:a augusti

– Egentligen ett ganska torrt och lättglömt albumspår på Rasera, men som på liveplattan 2:a augusti blir ett tungt och ödesmättat synthnummer. Miljöpartiet må ha bildats 1981, men miljöpolitik har aldrig låtit sexigare eller coolare än i händerna på Imperiet.

 

8. Du är religion

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– På Du är religion är jaget djupt missnöjd över sin livssituation; han lever i en spökstad, vill inte möta livet, tål inte sin egen spegelbild, är tärd av skuld och tigger desperat efter ett uns av glädje. Det är mörkt, men melodiskt, atmosfäriskt och faktiskt lite svängigt. Imperiets sista platta, Tiggarens Tal, är deras mörkaste, och detta är ett av de bästa exemplen på det.

 

7. Alltid rött alltid rätt

År: 1983

Album: Alltid rött alltid rätt (singel)

– Imperiets debutsingel. En nervig, blodröd programförklaring, med hjärtat bultande på utsidan. Hårdare och mer konfrontativt än det mesta Ebba gjorde de sista åren. Bäst är ändå Thåströms blizkriegsversioner från turnéerna -99 och -02.

 

6. Kriget med mig själv

År: 1984

Album: Imperiet (Mini-LP)

– Alla tiders självföraktaranthem! En av de första Imperiet-låtarna jag föll för – och inte undra på. Och en av få Imperiet-låtar som inte låter det minsta daterad. Både text och musik kommer leva för evigt.

 

5. Kom kom

År: 1984

Album: Du ska va president

– En av Thåströms tidigaste kärlekslåtar. Och även om texten emellanåt är rätt pajig, så är detta en grymt fin låt. Varm, innerlig, med en fantastisk melodi (starka melodier var i sanning ingen bristvara i Imperiet!). Och rotar man lite i texten hittar man trots allt några riktigt fina rader, till exempel: Var en nyhet bland det gamla, när man tröttnat på allt det andra.

 

4. Blå himlen blues

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Thåström har gjort många låtar om vattenhål, fristäder, tillflyktsorter och murar. Han vet hur tillvaron ser ut och han vet att det behövs något att fly till. Man kan argumentera för att detta är en av de första av dessa låtar. Det är atmosfäriskt, det är 80-tal, det är fantastiskt moody och snyggt. 2002 framförde Thåström en version av låten som av undertecknad betraktas som den ultimata. Den återfinns på live-skivan På Röda Sten.

 

3. Saker som hon gör

År: 1986

Album: Synd

– Saker som hon gör har en typisk 80-tals-ljudbild. Det är stora trummor, feta synthar, det är melodramatiskt, och med en stor refräng – men det funkar! Denna typen av drömsk, atmosfärisk,  alternativ 80-tals-rock har haft en revival så länge nu att det känns som att den aldrig blivit omodern. Väldigt häftigt, och därtill en väldigt vacker låt. Dessutom en av inte jättemånga Imperiet-låtar som faktiskt låter bättre med Imperiet än med solo-Thåström. Han har ju annars en tendens att förbättra de gamla Imperiet-pärlorna så till den grad att originalen om inte bleknar åtminstone hamnar i skymundan.

 

2. Jag är en idiot

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. Per Hägglund, saxofonist, keyboardist, den som hade bäst och mest kontakt med skivbolag och det administrativa i bandet, och inte minst en nära vän till Thåström, hade inför Tiggarens tal fått sparken. Thåström mådde skit över detta. Jag är en idiot är resultatet.

Imperiet har aldrig låtit argare eller mer skoningslösa än här. 14 år senare skulle Thåström fullända låten på Röda Sten i Göteborg. Den versionen hör till de allra, allra bästa Thåström-inspelningar som släppts.

 

1. Österns röda ros

År: 1986

Album: Synd

– Imperiets hatlåt till staten Israel. Finns i en rad olika versioner. Imperiets albumversion är pampig och vacker, deras liveversioner var råare (Oviken -88 kan vara den ultimata), och under Thåströms turné våren 2015 gjordes den i en närapå dansant tappning. En låt som ständigt får nytt liv, och ständigt är aktuell (inte minst på grund av att Gaza-konflikten aldrig tycks lösas).

Jag kämpade med att välja mellan denna och Idiot. Det har alltid varit en kamp mellan dessa två för mig. Jag kan inte säga säkert säga varför jag valde Österns. Kanske är det inte svårare än att detta är den Imperiet-låt jag oftast vill höra. Kanske är det melankolin och det atmosfäriska soundet som gör det. Eller så är det sångmelodin och ackordbytena. Kanske spelar det mindre roll. Men att det är Imperiets bästa låt, det är jag helt med på.

 

***

Här kommer en spellista (och eftersom Running in the Rain saknas på Spotify tog jag i stället med originalet Vad pojkar vill ha):