Robert Smith 60 år – The Cures 60 bästa låtar

smith-gitarr

Robert Smith fyller 60 år. Hisnande.

The Cure är ett av de band jag lyssnat allra mest på. Helt klart jämförbara med Thåström, Morrissey och Elvis i antalet lyssningstimmar. Jag upptäckte The Cure när jag var 15 och ägnade sedan säkert sju år åt att i lugn och ro beta av och sätta mig in i allt de spelat in (det tog sin lilla tid eftersom jag varken hade dator eller pengar). Det var en mäktig upplevelse, och det har varit mäktigt sedan dess. The Cure är ett band jag ständigt återkommer till. Robert Smith är en låtskrivare med en sanslös bredd – som ibland ligger honom i fatet, men som lika ofta är en gåva. Det kvittar ju hur man mår – The Cure har något som passar. Var så säkra.

De var ett av otaliga band som slog igenom i den brittiska postpunk-vågen i slutet av 70- och början av 80-talet. De började som ett postpunkband med ojämförlig känsla för pop – eller möjligen som ett popband med fingertoppskänsla för postpunkens allvar, dramatik och suggestiva arrangemang. De gick vidare därifrån och var med och formade goth-genren, för att sedan överge den och utforska popens alla upptänkbara uttryckssätt och former, för att sedan komma ut på andra sidan fullt kapabla att skriva allt ifrån hypnotiska 10-minuters-stycken, vemodig drömpop och kristallklara poplåtar.

Skillnaden mellan The Cure och i princip vilket annat band som helst från samma era är att The Cure fortfarande headlinar megafestivaler som Glastonbury och Roskilde och säljer ut jättearenor. Och deras sound hörs i otaliga unga band i dag. Varför är det så? Ett enkelt svar är att Robert Smith alltid skrivit förbannat bra låtar, och att hans kompetens sträcker sig över så ofantligt många stilar, genrer och känslolägen. Att den där drömska, postpunkbaserade popmusiken de var med och introducerade för sisådär 35 år sedan varit brännande aktuell i över 15 år gör förstås sitt, det också.

För att hylla detta band, och framförallt denna låtskrivare, som betytt så obeskrivligt mycket för mig i nästan hela mitt musiklyssnarliv, ger jag er här Robert Smiths 60 bästa låtar. För att förtydliga: 58 av dessa är Cure-låtar, två är gästspel hos andra artister. Nedan följer en spellista med de 56 låtar som finns på Spotify – resten når ni via länkarna nedan. Mycket nöje, och grattis till Robert Smith.

 

60. Friday I’m In Love

År: 1992

Album: Wish

– Den må vara uttjatad och sönderspelad, men det räcker att lyssna ett par sekunder för att inse vilken fantastisk poplåt det ändå är. Jangly, luftig, mollig och oändligt romantisk. Det är lätt att förstå varför den är så oändligt populär.

 

59. Yesterday’s Gone (Reeves Gabrels feat. Robert Smith)

År: 2000

Album: Ulysses (Della Notte)

– I dag är gitarristen Reeves Gabrels fast medlem i The Cure, men år 2000 var han främst session-gitarrist, med ett förflutet med bland annat David Bowie under 80- och 90-talen. Denna raritet hör till bland det mest atmosfäriska som Smith skrivit under hela 2000-talet.

 

58. Want

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Wild Mood Swings är ett spretigt album, med flera toppar och dalar – och många humör, precis som titeln antyder. En av topparna är öppningsspåret Want. Här radar en till vansinne frustrerad och rastlös Robert Smith upp allt han vill ha, allt han önskar och längtar efter – bara för att sedan konstatera att However hard I want/I know deep down inside/I’ll never really get/More hope or any more time.

 

57. Grinding Halt

År: 1979

Album: Three Imaginary Boys

– Apati till tonerna av stram, mycket avskalad postpunk, med ett sväng som för tankarna till The Specials snarare än, säg, Joy Division. Hämtad från det underskattade debutalbumet Three Imaginary Boys.

 

56. Please Come Home

År: 2004

Album: osläppt

– The Cures självbetitlade album från 2004 är ett av deras allra sämsta. Men hade de bytt ut vissa av de många oinspirerade dussinlåtarna mot några av de utmärkta låtar som ratades hade vi fått ett helt annat album. En av dessa ratade låtar är demon Please Come Home – en ursinnig ballad om förlust och saknad. Med tanke på med vilken inlevelse och närvaro Robert sjunger är det märkligt att låten övergavs.

 

55. This Morning

År: 2004

Album: The End of the World (singel)

– Ett marginellt bättre öde fick This Morning, som får skatta sig lycklig som ändå gavs ut. Och fattas bara annat. This Morning är klassisk Cure: detta episka, långsamma och regngrå stycke hade passat utmärkt på Bloodflowers och, med mindre gitarr och lite luftigare produktion, även på Disintegration.

 

54. This is a Lie

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– En låt som kräver sina tillfällen och som kan bli väldigt fel om man är oaktsam. Här ifrågasätter Robert Smith samhälleliga konstruktioner som tvåsamheten, religionen, och de livsval man förväntas göra. Han ser ångesten och det omöjliga i att behöva välja och det absurda i att varje dag tvingas leva med denna ångest och denna förvirring och konstaterar att allt är förljuget.

 

53. The Caterpillar

År: 1984

Album: The Top

– Deras då hittills skiraste och mest romantiska poplåt. 1984 var en märklig tid för Robert Smith och The Cure. Eller, det som fanns kvar av The Cure, vill säga. Efter apokalypsen (även känd som Pornography) låg bandet i spillror. 1982 och 1983 spelade Robert och trummisen Lol Tolhurst in några udda singlar och 1984, med en helt ny lineup, gav de ut den mycket märkliga och djupt psykedeliska plattan The Top. Ett album som på många sätt andades lika mycket självdestruktivitet som Pornography, men som även innehöll några rena poplåtar. Det bästa exemplet på det är utan tvekan The Caterpillar.

 

52. Play for Today

År: 1980

Album: Seventeen Seconds

– Den strama, karga postpunken från debuten året innan fick på uppföljaren fler nyanser, mycket tack vare nytillskottet Mathieu Hartley på keyboard. Det är fortfarande minimalistiskt, men betydligt mer stämningsfullt och med tydliga hintar om vad som komma skulle.

 

51. Charlotte Sometimes

År: 1981

Album: Charlotte Sometimes (singel)

– Smith har alltid avfärdat föreställningen om att The Cure skulle vara ett gothband. Men år 1981 fanns det inget band som var mer goth än The Cure (nej, inte ens Bauhaus). Hade författaren Horace Walpole levat 1981 skulle han inte skrivit skräckromantiska romaner – han skulle spelat synth i The Cure. Charlotte Sometimes är förstklassig goth-pop.

 

50. La Ment

År: 1983

Album: Japanese Whispers

– Japanese Whispers är ett minialbum som samlar upp de singlar och b-sidor som Smith och Tolhurst gav ut 1982-83, i kölvattnet av Pornography. Det mesta på plattan är poppigt, lättillgängligt, till och med nästan lite dansant. Förutom framförallt La Ment, som har långt mer gemensamt med gothnummer som Charlotte Sometimes än med studsiga poplåtar som Let’s Go to Bed och The Walk.

 

49. The Last Day of Summer

År: 2000

Album: Bloodflowers

– Bloodflowers var en återgång till den djupt melankoliska och atmosfäriska musiken som framförallt utgjorde klassikern Disintegration. I The Last Day of Summer står Smith öga mot öga med åldrandet och inser att han tappat grepp om allt han trott på och allt som en gång gjorde honom till den han var. I öppningsversen sjunger han urlakat Nothing I am/Nothing I dream/Nothing is new/Nothing I think or believe in or say/Nothing is true.

 

48. The Top

År: 1984

Album: The Top

– Den skruvade, obehagliga plattan The Tops allra mest missmodiga stund. Här blandas drogfeber med självförakt, saknad och ånger. Resultatet är hypnotiskt.

 

47. To the Sky

År: 1987

Album: Join the Dots: B-sides and Rarities

– Ursprungligen utgiven på en samling från skivbolaget Fiction. Ett perfekt exempel på den där atmosfäriska, melankoliska popen de gjort till ett av sina signum.

 

46. Piggy in the Mirror

År: 1984

Album: The Top

– The Top-plattan är genomdränkt i självförakt och drogdimmor. Ingen låt exemplifierar det förstnämnda bättre än Piggy in the Mirror. Men mitt i allt självhat har Smith ändå den goda smaken att förse låten med en förstklassig melodi.

 

45. Catch

År: 1987

Album: Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me

Enligt uppgift ska inspirationen till denna solvarma, lätt vemodiga poppärla om svunnen kärlek komma från en scen ur Rocky II. Så märkligt, så oväntat att det inte går att ta in, men likväl ett faktum (om det nu är ett faktum) som får både filmen och låten att växa ytterligare.

 

44. Bare

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Från början skulle WMS bli ett avskalat album, med Bare som dess titelspår. Nu blev det inte så, men Bare är fortfarande en fantastiskt fin låt. Dess gitarrbaserade, hudnära sound skulle fyra år senare byggas ut och fläskas på till albumet Bloodflowers.

 

43. Halo

År: 1992

Album: Friday I’m In Love (singel)

– En otvetydigt ljus och romantisk text om äkta och sann kärlek, satt till en mollig popmelodi. Typiskt The Cure.

 

42. Fear of Ghosts

År: 1989

Album: Lovesong (singel)

– Kolsvart goth från avgrundens botten. Sällan har väl depression och neuroser låtit mer skräckinjagande än i denna fantastiska b-sida från 1989 (som i ärlighetens namn hade gjort sig bättre på Disintegration än a-sidan Lovesong).

 

41. Just One Kiss

År: 1982

Album: Japanese Whispers

– Ursprungligen utgiven på Let’s Go to Bed-singeln. Ursnygg, moody och mullrig gothpop.

 

40. Secrets

År: 1980

Album: Seventeen Seconds

– Det mycket snygga albumet Seventeen Seconds kanske allra snyggaste låt, om missade chanser och längtan. Så minimalistisk, så återhållsam, så stram – men ändå så förbannat stämningsfull, melodisk och läcker.

 

39. A Chain of Flowers

År: 1987

Album: Catch (singel)

– 9 av 10 band skulle inte tveka om att ge ut den här som a-sida eller åtminstone albumsspår. För The Cure anno 1987 dög detta skimrande minimästerverk inte till annat än b-sida.

 

38. Killing an Arab

År: 1978

Album: Boys Don’t Cry

– Bandets debutsingel är en tvåminutersversion av Albert Camus klassiska roman Främlingen, till tonerna av hårt åtdragen postpunk med österländska vibbar. Vill man som band etablera en image som introverta grubblare är det en utmärkt idé att tolka Camus på debutsingeln.

 

37. Spilt Milk

År: 1999/2000

Album: Osläppt

– Robert Smith har skrivit många låtar om ånger, livsval, om att bli omsprungen av livet och om att tappa begreppet om vem man själv egentligen är, men få låtar har varit lika drabbande eller känts lika uppriktiga som Spilt Milk. Till Cure-typisk pop sjunger han förtvivlat Sometimes…/I wonder…/If I’m wasting all my time/Sometimes… /I wonder…/If I’m putting off my real life…/What I could’ve done/Where I could’ve been. Låten skrevs omkring tiden för Bloodflowers, men har aldrig givits ut.

 

36. All I Want

År: 1987

Album: Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me

– En låt som lyckas med bedriften att vara en furiös gitarrorgie, med en text om att vilja ha sex, samtidigt som den ändå känns innerlig och varm.

 

35. Treasure

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Outsägligt sorglig ballad om en döendes sista önskan. Förbaskat vacker låt, men inget man slänger på hur som helst.

 

34. Not in Love (Crystal Castles feat. Robert Smith)

År: 2011

Album: Not in Love (singel)

– Electropunkarna Crystal Castles bjöd in Robert till att sjunga på en remix av deras Platinum Blonde-cover och resultatet är…lyckat. Minst sagt. Robert har aldrig backat för att visa sina känslor och här går han all in. Till pulserande beats, skimrande synthar och en otrolig sångmelodi sjunger han texten om en relation som gått om intet med otrolig närvaro. Hans röst krackelerar ju längre låten lider och som lyssnare vet man inte om man ska gråta eller dansa. Detta är en av 2010-talets allra bästa poplåtar.

 

33. Trust

År: 1992

Album: Wish

– Ödslig, oändligt melankolisk ballad om tvivel, svartsjuka och om att vara på väg att förlora någon man absolut inte borde förlora.

 

32. All Cats Are Grey

År: 1981

Album: Faith

– Faith-plattan känns som en regnvåt, dimhöljd hed en söndagseftermiddag, och ingen låt fångar den känslan bättre än All Cats Are Grey. Dess våta, ambienta och episka sound skulle senare bli ett av bandets främsta signum och fulländas på mästerverket Disintegration.

 

31. Breathe

År: 1987

Album: Catch (singel)

– Nivån på The Cures b-sidor från 80-talet är löjlig. Till toppskiktet hör denna elektroniska ballad, skimrande i skymningsrosa. När Robert sjunger sista versen stannar till och med vinden och vågorna upp och lyssnar: Be with me/Be like you used to be/With me/With me.

 

30. Closedown

År: 1989

Album: Disintegration

– Listans första Disintegration-låt är en majestätisk redogörelse över egna tillkortakommanden.

 

robsmith!

 

 

29. The Loudest Sound

År: 2000

Album: Bloodflowers

– Om hur tystnad och stiltje kan vara det mest öronbedövande som finns – särskilt när det uppstår mellan två människor som en gång älskat varandra.

 

28. Close to Me

År: 1985

Album: The Head on the Door

– Första Cure-låten jag någonsin hörde. Jag var 15 år och lyssnade på punk, men anade instinktivt att detta band, som gjort denna märkliga, nerviga och klaustrofobiska poplåt, var något för mig. Jag var (är?) ju trots allt själv ganska märklig, nervig och klaustrofobisk. Många hyllar The Head on the Door som ett av The Cures bästa album, vilket jag aldrig förstått mig på. Jag tycker att det är ett av deras tre sämsta, och det är därför listan endast innehåller en enda låt därifrån. Musikaliskt pendlar skivan mellan lättviktigheter, alltför spretiga utflykter men också en del spännande arrangemang och produktioner. Textmässigt är den oftast ganska ointressant. Men den har sina stunder, och dess finaste stund är trots allt ändå jättehitten Close to Me.

 

27. Play

År: 1992

Album: High (singel)

– I de många låtar som Smith skrivit om trasig kärlek, förlust och saknad är det allt som oftast han själv som är boven i dramat. Han (textjaget) må ha brister, men brist på självinsikt är inte en av dessa. Smärtsamt tydligt blir detta i den ypperliga b-sidan Play. Med all önskvärd uppriktighet sjunger Smith: Day after day/I let you down/Promise you to change it all/Then change my mind/And every time I promise you/Soon be fine/It won’t be like this next time.

 

26. Untitled

År: 1989

Album: Disintegration

– Hypnotisk percussion, varmt klingande gitarrer och den sorgsnaste dragsspelslinga(?) man kan tänka sig tonsätter denna text om förlamande depression och vankelmod.

 

25. Sugar Girl

År: 1987

Album: Just Like Heaven (singel)

– Jag är omöjligt förtjust i denna enkla lilla poplåt och har så alltid varit. Melodislingan är så gränslöst vemodig och texten så lätt att relatera till att jag aldrig kunnat motstå den, och jag är sannolikt den enda som föredrar den framför dess klassiska a-sida.

 

24. 10:15 Saturday Night

År: 1979

Album: Three Imaginary Boys

– Tristess och ensamhet omvandlat till knappt fyra minuter suggestiv och rå postpunk. Inget dåligt sätt att inleda ett debutalbum på.

 

23. The Drowning Man

År: 1981

Album: Faith

– Hypnotisk goth inspirerad av Mervyn Peakes Gormenghast-trilogi ramar in denna ruggiga berättelse om död och utdömd kärlek.

 

22. Open

År: 1992

Album: Wish

– I 10:15 Saturday Night var tristessen förlamande och passiviserande. I Open driver den textjaget till fullskalig hedonism. På runt sju minuter och till tonerna av febrig, malande  och shoegazig psykedelia släpper en självföraktande och misantropisk Smith lös ett makalöst ordsvall om festandets och socialiserandets baksidor. Alla som vantrivts på en fest eller helt enkelt bara fått för mycket innanför västen kan relatera till denna fantastiska låt och text.

 

21. Jupiter Crash

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Wild Mood Swings kanske mest atmosfäriska låt och den låt på skivan som låter mest som ”klassiska Cure”. Här får ett upphaussat stjärnfall agera metafor för en kärlek som aldrig blev. Stjärnfallet lever inte upp till flickans förväntan och uttråkad glider hon iväg, bort. Textjaget blir ensamt kvar. Yeah, that was it/That was the Jupiter crash/Drawn too close and gone in a flash/Just a few bruises in the region of the splash/She left to the sound of the sea/She just drifted away from me/So much for gravity.

 

20. Prayers For Rain

År: 1989

Album: Disintegration

– Kanske Disintegrations svartaste stund. Här finns inte tillstymmelse till hopp. Inte minsta ljusinsläpp. Textjaget tycks bortom all räddning och relationen han lever i likaså. You shatter me your grip on me a hold on me/So dull it kills /You stifle me /Infectious sense of /Hopelessness and prayers for rain. Musiken är inte mycket muntrare. Boris Williams trummor faller ner som tunga kaskader från himlen. Smith och dåvarande gitarristen Porl Thompson spelar sina gitarrer både baklänges och framlänges och illustrerar fint textjagets febriga kvävningskänslor. Och genom hela låten löper Roger O’Donnells ödesmättade keyboardslinga som ett tema, medan alltsammans vilar mot basisten Simon Gallups mullrande fond.

 

19. From the Edge of the Deep Green Sea

År: 1992

Album: Wish

– Episk och drivande. Hänsynslös och skör. Romantisk och svartsynt. En fantastisk poplåt och åtta minuter lång. Att From the Edge of the Deep Green Sea är en fanfavorit är inte konstigt. Den sammanfattar vad The Cure är och innehåller flera av deras styrkor.

 

18. The Kiss

År: 1987

Album: Kiss Me Kiss Me Kiss Me

– Goth-psykedelia som är lika tillintetgörande och kärv som den är stämningsfull och vacker. Lyssna på det kontrasterande samspelet mellan de sobra syntharna och de febriga avgrundsgitarrerna. Öppningsspåret på Kiss Me-plattan var något helt annat än föregångaren, den poppiga The Head on the Door. Kiss Me-plattan skulle visa sig vara ungefär lika spretig som The Head on the Door var, men låtmaterialet var ofantligt mycket bättre och Smith & co vågade ta ut svängarna betydligt mer.

 

17. It Can Never Be the Same

År: 2016

Album: osläppt

– När The Cure drog ut på turné 2016 hade de två nya låtar med sig. Den ena, Step Into the Light, var ett tydligt och betryggande steg i rätt riktning efter åtta års tystnad. Den andra, It Can Never Be the Same, tillhör en klass för sig. Vi var många som saknade det grandiosa och skimrande vemodet från t.ex. Disintegration på Cures två senaste album, men på It Can Never Be the Same är det tillbaka – och det som ett knytnävslag i magen. Till en hjärtskärande vacker ljudbild som domineras av Simon Gallups mullrande, distade bas, och Roger O’Donnells elegiska synthslingor sjunger Robert Smith om en förlust som omkullkastar hela tillvaron. Han resonerar med sig själv och försöker mildra omständigheterna (Don’t worry, I smile/I’ll miss you, but it’s not like you’re gone). Men ganska snart inser han det futila i detta: But we know, we always know/I can sing, I can dance, I can laugh/as if nothing ever changed/but without you, without you/it can never be the same. Han fortsätter: However long I wait/there won’t be another one/it will always be too late/there won’t be another one/we won’t do it all again. Det är brutalt, men vi kommer alla att hamna där. Vi kommer alla att förlora någon som vi inte borde förlora. Någon som vi inte riktigt kan leva utan. Har det inte hänt än så kan du räkna med att det endast är en fråga om tid. Senare i år släpper The Cure sitt fjortonde album, och sitt första på elva år. Man kan bara hoppas att It Can Never Be the Same har en given plats på det albumet.

 

16. Strange Attraction

År: 1996

Album: Wild Mood Swings

– Outstanding poplåt om en i huvudsak brevledes romans som är lika dödsdömd som den är omtumlande och intensiv – och vackrare än livet självt. Det går att tolka texten som att den skulle handla om en romans mellan Robert och ett fan, men det är bara en av många tolkningsmöjligheter. Men om att det är en strålande låt råder ingen tvekan.

 

15. The Figurehead

År: 1982

Album: Pornography

– Pornography är en fantastisk skiva. Men den är kompakt. Klaustrofobisk. Intensiv. Jag snackar både ljudbild och produktion här. Ögonblicken då lite syre släpps in är lätträknade. Ett sådant tillfälle är The Figurehead. Pornography har betydligt mer atmosfäriska låtar (mer om dessa senare), men på The Figurehead tillåts ljudbilden andas lite. Det är luft och tomma utrymmen mellan anslagen i basen, trummorna och gitarren. Och synthar hörs! De värsta åskmolnen på himlen har skingrats. Det är fortfarande mörkt, men det går att andas igen.

 

14. Cut Here

År: 2001

Album: Greatest Hits

– En av två nyskrivna låtar till storsäljande Greatest Hits från 2001. Låten är en av många fantastiska poplåtar som Robert Smith skrivit om ånger, förlust och sociala misslyckanden och misslyckanden som har med relationer människor emellan att göra. Men få drabbar en lika hårt som Cut Here. 1997 begick Billy McKenzie, sångare i The Associates och en nära vän till Smith, självmord. Texten till Cut Here handlar om Smiths oförmåga att vårda vänskapsrelationen med McKenzie i vad som skulle visa sig vara slutet av dennes liv. Vid tiden för release var det också tal om att detta skulle vara bandets sista låt. Titeln Cut Here är ett anagram på The Cure.

 

13. Apart

År: 1992

Album: Wish

– För någon som varit tillsammans med en och samma partner sedan tonåren är Robert Smith en jävel på att skildra kärleken från dess allra sämsta sida – som i den här bottenlöst sorgliga skildringen av relationer som alla gått käpprätt åt helvete. För paren i Apart finns det inga lyckliga slut och till en bitterljuv ljudbild och en lika knäckande melodi sjunger Smith, med en närmast urlakad röst, textrader som: She waits all night for him to call/But he won’t call anymore /He waits to hear her say/Forgive /But she just drops her pearl-black eyes/And prays to hear him say/I love you /But he tells no more lies.

 

12. Last Dance

År: 1989

Album: Disintegration

– Det blir aldrig som det en gång varit. Besvikelsen denna insikt för med sig. Till tonerna av Disintegration-typisk, skimrande och smärtsamt romantisk drömgoth.

 

11. Cold

År: 1982

Album: Pornography

– Aldrig har väl en låt haft en mer passande titel? Isande syntar dominerar och den kyliga och luftiga atmosfären som på Pornography först anades på The Figurehead fortsätter på Cold. Ett fantastiskt stämningsstycke. Over the top, melodramatiskt och heart-on-the-sleeve, som få band klarar av att ro hem utan att framstå som pubertala pellejönsar.

 

10. Bloodflowers

År: 2000

Album: Bloodflowers

– The Cures bästa låt de senaste 20 åren kan utan tvekan jämföras med bandets finaste 80-tals-ögonblick. Detta mästerstycke behandlar klassiska teman som förgänglighet, tillit och vilka val man förväntas göra i livet och gör det till ett arrangemang som svävar högt, högt upp och exploderar i vad som måste vara Smiths allra bästa gitarrsolo.

”This wave always breaks”, I said/”this sun always sets again/And these flowers will always fade”.

 

9. 2 Late

År: 1989

Album: Lovesong (singel)

– Av The Cures alla atmosfäriska, blödande romantiska, ändlöst melankoliska och melodiskt fulländade poplåtar är denna b-sida, om att beundra och älska någon på avstånd, bäst. Lyssna på den perfekta sångmelodin. De jangliga gitarrerna. De drömska syntharna. Smärtan och hoppet i Smiths röst – rösten hos någon som vill, någon som längtar, men som samtidigt vet att det är kört. 2 Late är en fulländad poplåt.

 

8. A Thousand Hours

År: 1987

Album: Kiss Me Kiss Me Kiss Me

– Att lyssna på A Thousand Hours, denna klagande, sorgfyllda ballad, är att begrunda ett liv levt i motvind och konstatera att man nått vägs ände. Det är ett fantastiskt vackert stycke musik, men också rejält drabbande lyssning.

 

7. Disintegration

År: 1989

Album: Disintegration

– Disintegrations titelspår rusar fram – malande, hänsynslöst – men nedtyngd av den sortens ångest som uppstår när allt det man hållit kärt plötsligt känns förljuget och dött. Smiths obarmhärtiga text om en relation bortom all räddning forsar fram på ett woolfskt vis medan glas krossas runtomkring oss, som för att illustrera kollapsen, och de aggressiva trummorna och den murriga basgången paras med O’Donnells vemodiga keyboardslinga. Och sannolikt är detta även en av Smiths fem bästa texter.

 

6. Faith

År: 1981

Album: Faith

– 1963 stångades pastor Tomas Ericsson mot Guds tystnad och sin egen rådvillhet, i Ingmar Bergmans odiskutabla mästerverk Nattvardsgästerna. Ericsson, spelad av Gunnar Björnstrand, har så gott som gett upp Gud. Han predikar mekaniskt för sin decimerade församling, men kan inte övertyga ens sig själv om det han säger. 18 år senare skulle en 22-årig vacklande katolik från Crawley brottas med liknande saker i ett av 80-tals-popens tyngsta existentialistiska verk. Skillnaden mellan Ericsson och Smith är att den senare lämnar oss med en känsla av hopp. Han konstaterar visserligen synnerligen uppgivet att ”the mountain never moves” (en referens till ordspråket ”Faith can move mountains”), han dömer närmast hånfullt ut predikantens röst som ”dead and old” och orden denne yttrar som tomma, och han lämnar församlingen och gudstjänsten med en stark känsla av utanförskap (Lost forever in a happy crowd/…/I went away alone). Han må ha gett upp, och blivit desillusionerad av, den organiserade katolicismen, men ett slags agnostisk tro förblir ändå intakt. Allt detta till tonerna av Simon Gallups rullande bas och Smiths hypnotiska, slingriga gitarr.

 

rob2018

 

5. To Wish Impossible Things

År: 1992

Album: Wish

– Drömmar om det som gått förlorat och en längtan tillbaka, och så det bistra morgonljuset som rasar in från fönstret när man inser att det man haft aldrig kommer åter och att alla drömmerier är lönlösa. Låter det dystert? Det är det. Men det är också en av 90-talets allra vackraste och mest atmosfäriska ballader och ett Cure i sitt esse.

 

4. A Strange Day

År: 1982

Album: Pornography

– Pornographys bästa låt. A Strange Day pekar bakåt mot stämningsstycken som The Funeral Party från Faith-plattan och inte minst framåt i tiden mot de mest atmosfäriska spåren på Kiss Me Kiss Me Kiss Me och hela Disintegration. Här samsas mörkret med atmosfär och inte minst melodi. För första gången på skivan tränger en stark melodi igenom och dominerar. A Strange Day är en skimrande gråsvart ballad om det vackra och mäktiga i något så slutgiltigt som jordens undergång och dess nyansrikedom är fullständigt oumbärlig för Pornography-plattan.

 

3. The Same Deep Water As You

År: 1989

Album: Disintegration

– The Same Deep Water As You är en av Robert Smiths allra mäktigaste kompositioner. I nästan tio minuter, till ljudet av forsande regn, åska (både faktisk och Boris Williams monumentala, åskliknande trummor), frostiga synthar och Smiths omisskännliga sexsträngsbas, hör vi hur han sjunker djupare och djupare ner i en kärleksaffär som bara kan sluta på ett enda sätt. It’s lower now and slower now/The strangest twist upon your lips/But I don’t see and I don’t feel/But tightly hold up silently/My hands before my fading eyes/And in my eyes your smile/The very last thing before I go. Jag var 17 år när jag hörde The Same Deep Water As You för första gången. Jag hade aldrig hört något liknande tidigare. Jag visste att ingen jag kände hade det heller. Jag visste att The Cure var ett stort, omhuldat band, men allt man hörde var ju hitsen. Detta var något annat. Som att ta en avstickare och ramla över ett underjordiskt rike, som bara några få utvalda känner till och släppts in i. Ett dystert skymningslandskap, måhända, men samtidigt outhärdligt vackert, med ändlösa, vindlande gator och stigar till platser man aldrig kunnat föreställa sig. Platser dit man kan gå när den vanliga världen känns för trång och där de där svarta känslorna som tynger en blir till något vackert, något naturligt och hanterbart. Så oerhört mäktigt för en 17-åring…och för en 33-åring också, för den delen.

 

2. One More Time

År: 1987

Album: Kiss Me Kiss Me Kiss Me

– The Cures mest underskattade låt. De har inte spelat den live sedan 1987, den påtalas aldrig och är aldrig med på listor över deras bästa låtar. För mig är det helt obegripligt. Få låtar har berört mig lika starkt som One More Time. Få låtar ligger mig lika varmt om hjärtat. Att den med sin drömska produktion och sin smärtsamt sorgsna melodislinga är en tydlig föregångare till det på alla sätt hyllade albumet Disintegration gör det hela ännu märkligare. Jag hörde den för första gången 2007 (jag var sen på Kiss Me-plattan). Och  tack vare (på grund av?) min förmåga (förbannelse?) att kunna känna sorg i alla lägen, oavsett hur lycklig jag än må vara, slog den an direkt. Den är ett litet mästerverk som alla med minsta dragning till drömsk, melankolisk musik borde älska – och det gäller dig också, Robert Smith!

 

1. Plainsong

År: 1989

Album: Disintegration

– Jag ska inte säga att detta är urmodern till The Cures drömska, storslagna sound (vi har ju precis talat om både A Strange Day och inte minst One More Time), men det är på Plainsong som de fulländar uttrycket – och detta cementeras redan i det två och en halv minuter långa introt. Ett vindspel är det första vi hör, innan bombastiska trummor kraschar ner som från en öppen himmel och dånande elektronik öppnar upp låten. En vemodig synthslinga sätter sedan tonen och kompletteras av Smiths karaktäristiska gitarr, och det står klart att vi befinner oss i ett drömlandskap vi tidigare bara kunnat ana. När den släpptes 1989 satte den ribban för hur all dreampop, drömsk postpunk och vemodig goth borde låta. Plainsong är mallen som jag som storkonsument av ovan nämnda stilar jämför med och refererar till när jag lyssnar på drömsk musik. Om en låt är hälften så vacker som Plainsong har den vunnit mycket, för lika vacker finns det nog ingen som är.

Annonser

ÅRETS 20 BÄSTA ALBUM

Album

 

Jag tänker inte hålla er på halster längre. Ta ett djupt andetag – 482 MHz ger er…

Årets 20 bästa album. Varsågoda.

 

20. Tapheophobia Ghostwood

– Introspektiva gitarrfigurer blandas med abstrakta ljudkollage och bildar en tjock, tjock dimma av atmosfärisk och drömsk dark ambient. Storslaget utan att ta minsta plats.

 

19. Den Sorte DødBundløse Søer

– Den Sorte Død lever kvar i och finslipar alltjämt sina analoga världar, men på Bundløse Søer är tempot nedskruvat, humöret något tyngt, atmosfären ännu mäktigare. Det är fortfarande mörkt 80-tal, fortfarande filmiskt, men numera är det de tysta timmarna precis efter (zombie)apokalypsen som tonsatts. Och utvecklingskurvan pekar rakt uppåt.

 

18. Colter WallSongs of the Plains

– Visst, man kan klia sig i huvudet och mumla oroligt om gimmicks och image, men när det är så här innerligt och genuint är det knappt lönt. 22-årige kanadensaren Colter Wall må låta som någon som var 70 år 1960, och han gör musik därefter, men det är så innerligt och genuint att man inte kan annat än falla för det. Men jag vidhåller att det nu, efter några plattor förankrade i urgammal västerntradition, vore mycket intressant att höra Colter sjunga om något mer allmängiltigt och personligt. Detta uttryck har han fulländat.

 

17. Det JordiskaDet Jordiska

– En debut som bara växer och växer och ett band jag verkligen ser fram emot att följa. Det Jordiska sätter utan omsvep ord på allsköns neuroser och sjuka tankar man kan tänkas ha, och de gör det till skitig och mullrig rock’n’roll som rör sig någonstans mellan postpunk, punk och Velvet Underground. Inget annat band i Sverige anno 2018 låter som Det Jordiska.

 

16. Leon BridgesGood Thing

– När Bridges går ifrån sina allra mest tummade Sam Cooke- och Otis Redding-vinyler blir han plötsligt en mycket intressantare artist. Den här gången tycks förebilderna heta Curtis Mayfield och Michael Jackson, men året är trots allt 2018 och Bridges är oerhört bekväm med det – retroryktet till trots. Han har aldrig låtit bättre.

 

15. Reutoff feat. Deutsch NepalEating the Dust

– Ryska dark ambient- och postindustri-giganterna i Reutoff slår sina påsar ihop med svenske mörkermannen Peter ”Deutsch Nepal” Andersson och tillsammans kokar de ihop en samling domedagsstycken som svänger, skrämmer och bygger makalösa stämningar. Helgjutet.

 

14. Mount ShrineWinter Restlessness

Brasilianske dark ambient-artisten Mount Shrine skapar vacker musik av djupa, varma drones och stämningsmättade field recordings. Skivan frammanar bilder av ödslighet, hällregn och dimma så tjock att man kan krama om den. Ännu ett fantastiskt album från svensk-amerikanska dark ambient-labeln Cryo Chamber.

 

13. Mark Lanegan & Duke GarwoodWith Animals

– Lanegans och Garwoods andra album har mer gemensamt med Lanegans sentida soloplattor än deras första, ganska sköra giv ihop. Lanegans sträva, monotona blues dominerar ljudbilden och det är en av de mest helgjutna album Lanegan släppt. Och ett av de mest drömska.

 

12. Leila Abdul RaufDiminuition

– Dark ambient varvas med jazz, maskinpålägg och subtilt blås möter ödsliga pianon, vackra ljudkulisser balanserar tomrum och tystnad och vice versa. Diminuition är ett av årets vackraste album. Musik för timmen mellan natt och gryning.

 

11. Sevendeaths FT4C EP

– Borde varit med på EP-listan, kanske vissa tycker. Men med sina 53 minuters speltid går det inte att motivera, oavsett vad plattan heter. Och FT4C känns som ett album. Det där albumet man spelar precis efter att bomben fallit och askflingorna yr i luften och allt är grått och stilla.

 

10. I’m KingfisherTransit

– Jag har skrivit månget inlägg om I’m Kingfisher i år, så jag ska fatta mig kort. Svensk americana mår förträffligt år 2018 och längst fram i ledet går Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson. Med nakna nerver och ett hjärta som svallar över av kärlek skriver han underskön musik som hemsöks av Molina, Oberst, Jurado. Musik som skulle kunna vara komponerad av någon hjärtekrossad kofösare på en ranch i Wyoming, men som ju egentligen har mer med Värmland att göra. Sakta men säkert börjar fler och fler tas i besittning av Thomas storhet, färre och färre kan värja sig. Och det är helt i sin ordning.

 

9. Marissa NadlerFor My Crimes

– På sitt åttonde album, I utrymmet mellan förälskelse och uppbrott/utplåning, målar den fantastiska sångerskan/låtskrivaren Marissa Nadler upp sina sotiga och disiga goth-folk-historier vackrare än någonsin tidigare. For My Crimes är hennes bästa platta.

 

8. Inade The Nine Colours of the Threshold

– Årets bästa dark ambient kommer inte oväntat i form av tyska genierna i Inade och deras comebackplatta The Nine Colours of the Threshold. Som vanligt och precis som man vill ha det från Inade är soundet massivt, iskallt och hänförande. Som vanligt körs tunga maskinljud ihop med sprakande elektronik och mässande gränsgångarröster. Det låter uråldrigt och framtida på en och samma gång. Dröm och parallell verklighet. Rituellt och industriellt. Arrangemang som vältrar sig över en och genom tid och rum. Det är kolsvart, men oupphörligen fascinerande och förbannat bra.

 

7. Slowgold Mörkare

– Vissa är sylvassa på att sätta samman ett riktigt album. Amanda Werne vet hur man gör. Mörkare är en synnerligen genomarbetad och enhetlig platta, med minutiöst fokus rakt igenom. Och den saknar helt och hållet minsta utfyllnad. Varje ljud, varje gitarrslinga, varje synth, varje stavelse (inte minst), finns där för att de måste finnas där. Allting hänger ihop och alla ljud och alla ord är beroende av varandra. Och vilka ljud, dessutom. Och vilka ord. Om förra skivan Drömmar var drömsk prärierock med ett någorlunda fast grepp om ljuset är Mörkare, well…mörkare. Den sömnlösa natten efteråt, där det klassiska Slowgold-soundet blandas ut med nattsuddar-toner á la 50-tals-Sinatra och Cure-atmosfärer. Fullständigt briljant.

 

6. John Prine The Tree of Forgiveness

– Han är 72 bast, John Prine. Han har levt, han har stirrat döden i vitögat mer än en gång, och det hörs. Rösten är väderbiten, kanske inte lika kraftfull som förr om åren, men när John Prine sjunger, då lyssnar man. År 2018 är John Prine den lilla människans främste företrädare. Han sjunger om vanliga människors vanliga vedermödor och han gör det med djup empati och mycket värme. The Tree of Forgiveness är Prines första skiva med nyskrivet material på 13 år och man hoppas ju att det kommer fler. Han har väl aldrig låtit bättre.

 

5. Anna Von HausswolffDead Magic

– Anna går från klarhet till och klarhet och levererade 2018 sitt bästa album hittills. Dead Magic är en hänsynslös och särdeles vacker samling hinsideshymner. En perfekt uppbyggd värld av djup skog och svarta orgelklanger, och där en trollbindande röst lockar en längre och längre in, tills man vare sig vill eller kan hitta ut.

 

4. Cursive Vitriola

– Av alla comebacker år 2018 (och det finns ju ett antal mäktiga att välja bland) gör mig nog Cursives allra gladast. Ett mycket kärt favoritband för mig, som efter en rad undermåliga skivor i höstas kom tillbaka med sitt bästa album på minst 15 år. Borta är de överjästa produktioner, obefintliga melodier och ansträngda teman som i olika grad tyngt ner de tre senaste albumen. Vitriola är i stället fokuserad, förtätad, helt utan dödkött och med en produktion som både är krispig och karg. Sångaren och låtskrivaren Tim Kasher låter mer inspirerad än på många år och hans låtar är kompromisslösa uppgörelser – med samtiden och med det egna jaget. Det är en svart (men ack så sann) bild av samhället som han målar upp på Vitriola. Samtidigt har väl förfallet aldrig låtit vackrare eller mäktigare än här.

 

3. Grouper Grid of Points

– En skiva jag inte kan få nog av. Fråga mig närhelst på dygnet om jag skulle vilja kliva in i Liz Harris regndisiga och djupt vemodiga Pacific Northwest-värld, gömma mig i de brusiga tomrummen mellan de ödsliga pianoanslagen, och svaret blir varje gång ett rungande ja. Grid of Points må bara vara 21 minuter lång, men det är 21 perfekta minuter.

 

2. The Good, the Bad & the QueenMerrie Land

– Brexit och det öppna Storbritanniens fall fick Damon Albarn att ge sig ut på en resa runt öriket som fostrat honom, samla ihop den magnifika ”supergruppen” The Good, the Bad & the Queen för första gången sedan 2007 och skriva vad som torde vara sitt bästa album i karriären. Merrie Land är ett fulländat album, fyllt av kvintessentiellt engelska sånger stöpta i dub, pop, folk, music hall och den sorg som infinner sig när man inte längre känner igen sitt eget hem och när de anständiga värderingar man trott på i hela sitt liv kastats ut med badvattnet.

 

1. Sällskapet Disparition

– Etta. För hur de får vår europeiska skymning att kännas lite mindre ensam, lite mindre hotfull. För Andrea Schroeder och hur hon lyckas axla den thåströmska manteln. För Thåströms knappt verkliga, men helt igenom magiska, gästspel på L’Autostrada. För Osslers förtvivlade, undersköna gitarrer på nyss nämnda L’Autostrada. För den berusande drömskildringen i Tiefenrausch. För de perfekt frammejslade stålverksklangerna i Wandler. För gitarrerna, för mullret, för Hellbergs livsfarliga högspänningselektronik. För de svartvita bilderna. För associationerna. För helheten. För Hellbergs och Osslers särställning i svenskt musikklimat, där ingen eller inget låter som dem utom just de själva. För inspirationen. Tack.

***

Och där var 2018 över. 2017 var ett legendariskt musikår, men 2018 bjöd upp till match. Nästa gång vi hörs skriver vi 2019, och vad som där väntar vet ingen.

Gott slut!

/N

 

[ingenting] är tillbaka – här är deras tio bästa låtar till dags dato!

ingentingtopp10

Igår slogs jag plötsligt av hur jäkla fint det känns att Stockholmsbandet [ingenting] är tillbaka. Detta band som oavsett om de använt gitarr, bas och trummor eller synthar och maskiner, skapat formidabel popmusik, som man lika ofta gråter ögonen ur sig till som man skrålar med i. Utsökta moll-melodier har de aldrig lidit brist på, ej heller texter som är lika intelligenta som de är drabbande. Från debuten 2004 till årets comebacksinglar har de hållit sig på en konstant hög nivå och bjudit på ett sound som blandat Smiths-pop, Ugglas 70-tal, ljungströmska underfundigheter, (sena) Kent och Nile Rodgers-disco, med hjärtesorg och existentiell ångest, till något som saknar egentligt motstycke i svenskt 2000-tal.

Jag är kort sagt glad att de är tillbaka. 14 december släpper de sin fjärde platta, som fått namnet #STXLM – deras första på närmare tio år (som för övrigt kan bli årets sista fullträff). Igår släpptes Gyllene Tider-tolkningen Billie. För att fira återkomsten vill jag här lyfta fram några av deras många pärlor. Här är [ingentings] tio bästa låtar – med kommentarer!

Spellista som vanligt i slutet av inlägget.

 

10. Emilio

– Suggestiv och mörk, men dansant och smittande, Berlin-disco. Jocke Berg anno Röd eller Tigerdrottningen skulle villigt bytt bort ett par av sina coolaste solbrillor för den här kompositionen. En av låtarna från kommande albumet.

 

9. Blanka blad

– Dryga sex minuters ånger och en kvävande känsla av att inte räcka till.

 

8. Gaia

Chic gör ekokritisk och makalöst snygg disco med nyss nämnda Jocke Berg. Släpptes som fristående singel redan 2015, och dyker kanske därför inte upp på #STXLM, men den hade definitivt förtjänat en plats.

 

7. Gråt inte älskling

– Frontfiguren och hjärnan bakom [ingenting], Christopher Sander, är grym på pop, men hans ballader sliter inte sällan hjärtat ur kroppen på en. Detta är ett av [ingentings] tidigaste och mäktigaste exempel.

 

6. Punkdrömmar

– En av deras mest klassiska låtar. Punkig (…) indie-rökare om ungdomssynder, nostalgi och drömmar. Sander må sjunga om Berlin och Tjeckoslovakien, men aldrig har väl [ingenting] låtit mer New York än på Punkdrömmar? Men så nämns ju också Lou Reed.

 

5. Hanna

– Ännu en ny låt och förmodligen den som imponerat mest. Här blandar Sander [ingentings] melankoliska gitarrpop från 00-talet med senare års discofierade ljudbilder – och resultatet blir stundtals hjärtskärande.

 

4. Syster dyster/Julia

– Den första [ingenting]-låten jag hörde, i början av 2004. Mitt artonåriga indiehjärta hade börjat slå hårda slag, och jag föll pladask för alla poplåtar som på Smiths-vis blandade sorgsna melodier med finurliga texter och jangliga och riviga riff. Syster dyster (eller Julia, som den senare döptes om till på debutalbumet) var ett det årets bästa exempel på just detta. Blir lika glad än i dag av att höra den.

 

3. Bergochdalbanan

– Intim och brusig pianoballad. Sander skriver brev till den som försvann och passar på att rannsaka sig själv samtidigt. Brutalt ärligt och väldigt vackert.

 

2. Låt floden komma

– Mer självrannsakan, mer piano. Här på knä inför Herren Gud själv. Sander låter som om han hamnat vid den sista utposten och han lägger alla kort på bordet för att i bästa fall kanske nå något slags upprättelse. Till tonerna av återhållen gospel begråter han relationer han försakat, synderna han bär, och han ber om att få bli ett med jorden och himlen. Det finns bara en enda låt i den sanderska låtkatalogen som bräcker detta mästerverk.

 

1. Lång väg

– Denna. En låt jag inte kan höra utan att böla snoriga, tunga tårar. En skimrande atmosfärisk låt som rör sig i gränslandet mellan poplåt och ballad, på ett sätt som för tankarna till The Cure. Om att ha och att mista, ha och vara rädd för att mista. Om att minnas och om att längta. Om saknad. Om lycka. Om två människor och en katt. En av de allra finaste svenska 00-tals-låtarna.

 

Spellista:

 

 

Halloween på 482 MHz

Attachment-1

Halloween närmar sig med hasande steg. Och oavsett om man älskar det eller tycker att det är ett kommersiellt och amerikanskt sattyg är det (ännu) en utmärkt anledning att lyssna på bra musik. Här följer elva kolsvarta och obehagliga stycken pop- och rockmusik, som gör sig extra bra så här års och som garanterat får en på ett riktigt obehagligt humör.

 

The DoorsThe End

– Elva minuter psykotisk och surrealistisk feberdröm. Tar avstamp i ett avsked mellan två älskande, men mynnar ut i något betydligt mer förvridet och otäckt. Till exempel ormar, mördare, märkliga blå bussar och fadermord.

Höjden av otäckhet: Den kyliga och sakliga dialogen mellan fadern och sonen, omkring 7:20 in i låten:

Father? Yes, son. I want to kill you.

 

The CureFear of Ghosts

– Sällan har väl depression och neuroser låtit mer skräckinjagande än i denna fantastiska b-sida från 1989 (som i ärlighetens namn hade gjort sig bättre på Disintegration än a-sidan Lovesong).

Höjden av otäckhet: När Robert i slutet av låten visksjunger:

I am lost again
With everything gone
And more alone than I have ever been

I expect you to understand
To feel it too
But I know that even if you will
You cannot ever help me
Nor can I ever help you

 

Frank SinatraStormy Weather

– Jag har alltid hakat upp mig på den här låten, och särskilt inspelningen från albumet No One Cares, från 1959. Arrangemanget är så ödsligt, texten så resolut i sin svartsynthet och Frank sjunger med en fullständigt urlakad röst, helt utan manér och helt utan hopp om framtiden. Han spelade in otaliga så kallade ”saloon songs” (vilket det skrivits grundligt om här), men på Stormy Weather peakar den sortens svärta – så till den grad att det slår över i något hotfullt.

Höjden av otäckhet: Redan i introt hör vi att det här är något annat än en vanlig dyster kärleksballad. De mullrande, men ändå subtila trummorna. Cellon, som för tankarna till Ingmar Bergmans Såsom i en spegel. Och sedan kommer Frank in, med sin allra mest uppgivna röst. Hu.

 

Joy Division In a Lonely Place

– Sägs vara det allra sista de spelade in, mycket kort innan sångaren Ian Curtis tog livet av sig. Och det är deras mest hänsynslöst svarta och obehagligaste låt – vilket säger en hel del om ett band som Joy Division. Arrangemanget är sparsmakat: ett tungt, monotont trummönster. En sorgesam synthslinga. Peter Hooks bas. Sumners gitarr. Och så Ians röst och text. Med rösten hos någon som bestämt sitt eget öde sjunger han:

Hangman looks ‘round as he waits
Cord stretches tight then it breaks
Someday we will die in your dreams
How I wish we were here with you now

Att inspelningen är så brusig och opolerad som den är tillför oerhört mycket till den kusliga atmosfären. En nedkortad version av låten gavs ut på boxen Heart and Soul, 1997. Den fullständiga versionen finns endast på Youtube (se länk ovan).

Höjden av otäckhet: Den nyss citerade sistaversen.

 

Nick Cave & The Bad Seeds The Carny

– En cirkusdirektör har övergivit sitt sällskap. Regnet öser ner utan nåd. Ett gäng dvärgar begraver en utmärglad häst i en för grund grav. Överallt en rutten stank. Ruttet hö. Våt päls. Hästen flyter upp på grund av att det hårda regnet luckrat upp jorden. Kråkor cirkulerar oroligt i luften. Regnet öppnar upp jorden där direktörens vagn står övergiven – och slukar den. Allt till tonerna av förvriden, nattsvart goth-kabaré.

Nick Caves mest obehagliga låt är ett mästerverk utan dess like. Tod Brownings Freaks, tonsatt.

Höjden av otäckhet: Vers sex, när hästen Sorrows kadaver flyter upp ur marken.

 

Wire The Other Window

– En blyg och något avtrubbad resenär åker genom ett dunkelt och anonymt Europa. Han svettas. Är obekväm. Törs inte le åt sina medresenärer. Begriper inte vad de säger. Han tittar ut genom fönstret och ser en häst kämpa för sitt liv. Den har fastnat i taggtråd och håller på att strypas till döds. Resenären vänder bort blicken. Utsikten från det andra fönstret var trevligare. Wires suggestiva spoken-word-stycke från skivan 154 är en av deras bästa låtar – och tveklöst deras mest skrämmande.

Höjden av otäckhet: Ljudbilden. Och scenen där hästen stryps.

 

Swans Killing for Company

Michael Gira sjunger med empati om en av Storbritanniens värsta seriemördare, Dennis Nilsen, och ur dennes perspektiv. Nilsen var livrädd för att bli övergiven och mördade sina offer för att på så vis hindra dem från att lämna honom. Han mördade för sällskap.

Höjden av otäckhet: Sista raden i sista versen och sättet Gira levererar den.

 

Scott WalkerJesse

– Sägs handla om hur Elvis i stunder av nöd talade med sin dödfödda tvilling Jesse Garon Presley. Här i en förvriden, mardrömslik Scott Walker-tolkning, förstås. Oerhört obehaglig låt. Jesse, are you listening?

Höjden av otäckhet: När Scott 5:39 in i låten, i rollen som Elvis, lamenterar ”I’m the only one left alive.”

 

Nico Janitor of Lunacy

– Hinsidesrösten från Köln sjunger här en av sina märkligaste och obehagligaste sånger, ackompanjerad av ett orgelharmonium som låter som en hel orkester (från helvetet, visserligen).

Höjden av otäckhet: Hela tredje versen.

 

Billie Holiday Strange Fruit

– Ibland är verkligheten det mest skrämmande. Särskilt om man som svart amerikan levde i södern under Jim Crow-eran, där magnolians somriga doft blandades med brinnande kroppars omänskliga stank och lynchade svarta kroppar hängde från trädgrenarna. Kråkorna må ha fått sitt lystmäte, som Billie sjöng, men USA:s och mycket av mänsklighetens rykte raserades för all framtid.

Höjden av otäckhet: Att detta var verkligheten. Och att en version av den verkligheten fortfarande existerar.

 

Suicide Frankie Teardrop

– Listans kanske allra ruggigaste låt är Suicides socialrealistiska skräckklassiker Frankie Teardrop, från 1977. Till Martin Revs monotona synth- och trummaskinskomp sjunger Alan Vega om huvudpersonen Frankie som inte kan försörja sin familj. Han jobbar tio timmar om dagen i en fabrik, men får det inte att gå runt. Dessutom hotar en vräkning. Pressen blir för stor, det slår slint och Frankie bestämmer sig för att ha ihjäl sin familj. Han skjuter frugan, får ågren, skjuter sig själv.

Vega avslutar med att säga att vi skulle alla kunna hamna i Frankies sits. Varken samhället eller det mänskliga psyket garanterar någon evig lycka eller balans. We’re all Frankies, mässar Vega. We’re all lying in hell.

Höjden av otäckhet: Herregud, var ska man börja? Det är svårt att inte nämna Alan Vegas ångestdränkta, psykotiska avgrundsvrål som dyker upp här och var genom låten. Skrämmer slag på vilken hårdhudad tuffing som helst.

 

I Spotify-listan nedan har Joy Divisions In a Lonely Place ersatts med deras mardrömslika JG Ballard-möter Kafkas En svältkonstnär-mästerverk Atrocity Exhibition. Närapå lika obehaglig.

Asylums with doors open wide
Where people had paid to see inside
For entertainment they watch his body twist
Behind his eyes he says, ”I still exist”

 

FRANK SINATRA – 14/5 1998-14/5 2018: 20 ‘Saloon Songs’

Attachment-1-2

Den 14 maj 1998 tystnade en av musikhistoriens mest ikoniska och stilbildande röster. Francis Albert Sinatra gick bort, 82 år gammal. Och med honom en monumental bit av 1900-talet. Jag minns det tydligt, även om jag bara var 12 och lyssnade på hiphop (jag skulle upptäcka Franks musik på allvar ett par år senare). Frank var morfars idol och detta var enda gången jag sett morfar, denna urkraft, denna symbol för gammaldags pondus, manlighet, stil, och klass (alltså inte olik Sinatra på det sättet), påtagligt skärrad. Jag ska inte säga att han grät, men han var mer än märkbart berörd. Detta har alltid dröjt kvar. Frank måste vara något alldeles särskilt, tänkte jag. Sånär som på dagen ett år senare dog också morfar. Det har också alltid dröjt kvar.

Sinatra var många saker för fruktansvärt många människor. För Bobbysox-generationen var han den tanige skönsjungande The Voice. För andra var han sinnebilden av det goda livet. Vissa såg honom som ett italienskt råskinn med suspekta kontakter. En del tänker på alla kvinnoaffärer, eller på låtar som My Way, på New York, New York, Strangers in the Night, Härifrån till evigheten (filmen som räddade karriären för honom). Han var lika mycket Vegas-nätter utan slut som han var regnvåt asfalt under blinkande neon. Lika mycket LA-glitz som ensamma New York-nätter.

Själv tänker jag främst på Sinatra som alla tiders bästa ‘saloon singer’. Den där ensamma rösten under småtimmarna, på skivtallriken, i hörlurarna, på nattklubbens scen, på jukeboxen, som sjöng från sitt hjärtas mörkaste vrår om förlust, fylla, om att bli lämnad, om ensamhet och om livets alla uppförsbackar. Sinatra själv återkom ofta till sin roll som saloon singer och det var det epitetet han själv var mest bekväm med. Och det var dessa många album som var hans allra bästa.

För att hylla denna outsägligt stora artist ska jag nu lyfta fram hans 20 bästa saloon-låtar, med förhoppning om att fler ska upptäcka dem. Och om det fortfarande finns folk som undrar vad exakt en ‘saloon song’ är hänvisar jag till vad musikjournalisten Marc Myers har sagt: ”A saloon song, by definition, is a conversation set to music that one has with oneself or with an imaginary bartender about being dumped. It doesn’t matter if the ”bartender” is actually listening, and the person singing can, of course, be a man or woman. What matters most is the impression the singer leaves with the listener that he or she is at a near-empty bar around closing time and sharing his or her romantic woes.” Och med de orden…

20. Spring Is Here

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Våren är här, men protagonisten kan inte glädjas. Han utgår ifrån att hans kärlekslöshet och ensamhet ligger till grund för detta, och moln samlas på den tidigare så blå himlen. ”Spring is here, I hear…”

 

19. A Man Alone

År: 1969

Album: A Man Alone: The Words and Music of McKuen

– 1969 gjorde Sinatra en platta med tolkningar av (den utskällde och hånade) poeten Rod McKuens dikter. Jag vet egentligen ingenting om McKuen, men plattan är ett sant guldkorn från Sinatras mogna epok. Vissa spår är rena reciteringar av McKuens rättframma dikter om ensamhet, andra är tonsättningar. Sinatra sjunger med närvaro och med enorm patos. Titelspåret är möjligen det bästa, men jag är faktiskt osäker.

 

18. Good-Bye

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Ett bittert, mörkt, bluesigt nummer signerat Gordon Jenkins, från Sinatras allra bästa album. Om brutna löften och om att låta kärleken dö.

 

17. In the Wee Small Hours of the Morning

År: 1955

Album: In the Wee Small Hours

– Titelspåret till ett av Sinatras allra mest klassiska album – tillika ett av tidernas första konceptalbum – är en skör historia skriven av David Mann, där den obesvarade kärleken håller protagonisten vaken långt in på småtimmarna, när resten av världen sover. Orkestern spelar ack så försiktigt, som för att inte störa.

 

16. The September of My Years

År: 1965

Album: The September of My Years

– 1965 var Sinatra 50 år. Han kände hur tiden började rinna iväg och med oförställd och bitterljuv melankoli sjöng han: ”As a man who has always had the wand’ring ways, now I’m reaching back for yesterdays”. Vagabonden, vars enda stig varit den som lett framåt, har plötsligt blivit nostalgisk. Han vill tillbaks, kanske ställa något till rätta. ”And I find that I’m sighing softly as I near
September, the warm September of my years”

 

15. Only the Lonely

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Programförklaringen till detta klassiska album. Filmiska stråkar, några melankoliska pianoackord och så Ol’ Blue Eyes som proklamerar: ”Each place I go, only the lonely go”. Och med ens står vi och hänger vid baren, på det sista nattöppna stället.

 

14. Glad to be Unhappy

År: 1955

Album: In the Wee Small Hours

– Att Morrissey är Sinatra-fan är ingen hemlighet, och finns det någon Sinatra-låt som mer än någon annan borde tilltala Morrissey är det Glad to be Unhappy. 30 år innan The Smiths ironiserade Sinatra med bitterljuv stämma över sin egen ångest och ensamhet på ett sätt man numera helt förknippar med croonern från Stretford.

 

13. Drinking Again

År: 1967

Album: The World We Knew

– Hjärtesorg och fylla – två saker man förknippar med både Sinatra och saloon-genren. Öppningsstrofen sätter omedelbart tonen: ”Drinkin’ again and thinkin’ of when, when you loved me. I’m havin’ a few and wishin’ that you were here.” Sinatra sjunger med sin mest uppgivna stämma – han låter verkligen urlakad – medan bartendern tittar på klockan och torkar ur glasen. En av Sinatras bästa 60-tals-ballader.

 

12. Stormy Weather

År: 1959

Album: No One Cares

– Mullrande trummor och en olycksbådande cello öppnar låten, innan Sinatra kommer in och sjunger med rösten hos någon som blivit fullkomligt sönderriven av livet. Han låter rädd och ångestriden på ett sätt han nog aldrig gjort vare sig förr eller senare. Jag vill t.o.m. gå så långt som att säga att detta är Sinatras allra mörkaste låt. Att det, som alltid, låter så oförställt och nära gör obehaget bara starkare. Stormy Weather är en låt man inte kan värja sig mot, och jag råder er alla att lyssna med måttfullhet!

 

11. Everything Happens to Me

År: ca. 1981

Album: Everything Happens to Me

– Inspelad i en rad versioner, och cirka 1981 gjorde han sitt sista och, skulle det visa sig, starkaste försök (som saknas på Spotify! Versionen jag länkar till i spellistan nedan är från plattan Close To You från 1957). Från början en lätt ironisk och självförebrående låt gjord ihop med Tommy Dorsey och hans orkester (som ju Frank sjöng med under några år på 40-talet), men den här versionen är mörkare, med en ny text, och Sinatra sjunger med det knarret i rösten han fick under de sista decennierna. Magnifikt.

 

10. Rain in My Heart

År: 1968

Album: Cycles

– Kanske något för pampig för att kunna klassas som en typisk saloon song (åtminstone vad gäller refrängen), men den är för bra för att hållas utanför listan. Protagonisten förebrår kvinnan som lämnat honom, samtidigt som han medger att han inte kan släppa henne. Klassiskt. Utåt visar han inte sin sorg, men invärtes rasar monsunregn och sliter honom i tu. Allt medan musiken pendlar mellan stramt och nyktert och expressivt och pampigt.

 

9. One for My Baby (And One More for the Road)

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Kanske den allra mest klassiska saloon-låten genom alla tider. Detta är arketypen och urmodern – både vad gäller text och musik. Till ett late-night-jazzigt pianokomp sjunger Sinatra till sin bartender: ”It’s quarter to three
There’s no one in the place except you and me
So set’em up Joe
I got a little story you I think you should know”, varpå tungsint fyllesnack följer. Och en av Sinatras mest klassiska låtar vecklar ut sig.

 

8. Autumn Leaves

År: 1957

Album: Where Are You?

– Mollstämd, atmosfärisk jazz, där kärleken korresponderar med årstiden utanför fönstret. Bill Evans och Miles Davis har också spelat in minnesvärda versioner.

 

7.  I’m a Fool To Want You

År: 1957

Album: Where Are You?

– Anledningen till att Sinatra spelade in så många saloon songs, torch songs och ballader under, framförallt, 50-talet, sägs vara den giftiga av-och-på-relationen han hade med Hollywood-stjärnan Ava Gardner. Sinatra lämnade sin första fru, Nancy, för Gardner och de levde ihop under åren 1951-1957. Gardner har sagt att han var hennes livs kärlek och sannolikt var det ömsesidigt. Relationen var som sagt allt annat än idyllisk. De slogs, bråkade, separerade, bedrog varandra, och Sinatra drevs nästan till självmord. Och de hade fruktansvärt svårt att släppa varandra och den här konflikten fick Frank utlopp för på flera skivor under 50-talet. Vad som får låten I’m a Fool To Want You att sticka ut är det faktum att Frank var med och skrev texten till den. Frank var ju annars ingen låtskrivare, men här provar han sina vingar – och han gör det ypperligt väl! Texten fångar perfekt Franks och Avas infekterade relation, och musiken andas uppgivna nätter framför aldrig sinande glas.

 

6. When No One Cares

År: 1959

Album: No One Cares

– Med textrader som: ”You’re like a falling star that dies, and seems to go on dying” står det tydligt att detta är en blytung saloon song, från ett av hans bästa album med (nästan) samma namn. Tittar man på skivomslaget blir det ännu tydligare.

 

5. I Loved Her

År: 1981

Album: She Shot Me Down

– Sinatras sista fullträff, om man så vill, var plattan She Shot Me Down, från -81. Efter en rad splittrade album under 70-talet var SSMD en återgång till skivorna han spelade in under 50-talet på Capitol Records. Vi snackar (ja, ni vet ju nu) ballader, stråkar, late-night-jazziga arr, och texter om förlust sjungna med en nu 65-årig röst nedtyngd av motgångar och welt-schmerz. Sinatra sa själv om albumet:  ”A complete saloon album…tear-jerkers and cry-in-your-beer kind of things.” I Loved Her är utan tvekan höjdpunkten. En olycklig historia om två alldeles för olika älskande: den enkle mannen och den finkulturella donnan. ”She was Mozart, I was Basie, she was afternoon tea, I was saloon…” Sinatras radar upp flera exempel i den stilen och beklagar sig: ”Opposites attract, the wise men claim,
Still I wish that we had been a little more the same.
It might have been a shorter war,
If we had know each other more.” Låten avslutas med att Sinatra säger att trots att hon visste och kunde mycket fanns det en sak hon inte visste, och det var att han älskade henne – därför att han aldrig berättade det. Jisses. Cry-in-your-beer, indeed.

 

4. The Night We Called It a Day

År: 1957

Album: Where Are You?

– Från början Sinatras första inspelning som soloartist. Men den ultimata versionen är den från det fantastiska albumet Where Are You?.

Det talas ofta om Sinatras sångteknik. Om hans sätt att frasera och hans andningsteknik. Jag sticker här ut hakan och påstår att ingenstans hör vi bättre prov på just detta än i The Night We Called It a Day. Lyssna på hur han tar sig igenom tredje versen. Hur han åker slalom mellan fraserna och ser sig inte om. Häpnadsväckande. En av hans tre bästa sånginsatser, på det stora hela.

 

3. Angel Eyes

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Den låt som bäst utmanar One For My Baby om titeln ”Alla saloon-låtars urmoder”. Allting klaffar här: barmiljön, den nattliga stämningen, det släpiga och atmosfäriska jazzkompet. Texten om den där kärleken som oupphörligen hemsöker en.

”Try to think that love’s not around
Still it’s uncomfortably near
My old heart ain’t gaining any ground
Because my angel eyes ain’t here”

Låten avslutas oändligt snyggt med att protagonisten ger sig ut i natten för att leta efter ”Angel Eyes”. Excuse me while I disappear, sjunger han.

Även detta en av Sinatras mest klassiska låtar, och live var den något alldeles särskilt.

 

2. It’s a Lonesome Old Town

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Blekt ljus från en gatlykta, regnvåt asfalt, tomma gator. ”Jag driver runt i natten, för jag sover inte bra”, sjöng Pelle Ossler 2013 på låten Tiden lider, och detta är ett tema som även Sinatra var väl bevandrad i. Vad mer finns att göra, när hjärtat känns söndertrasat, än att småfull driva omkring i den öde staden och hoppas/inte hoppas att man mot förmodan stöter på den där personen man bara måste glömma? Och är det möjligen protagonisten från Angel Eyes som vi träffar på här?

 

1. What’s New?

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Och så var vi framme vid ettan – den allra bästa saloon-låten. Även den från mästerverket Only the Lonely. Om precis det där osannolika mötet jag var inne på här ovan. Den olycklige saten springer på sin gamla kärlek och tafatt och lite nervös försöker han spela mogen och balanserad: ”What’s new? How is the world treating you?”, frågar han, men kan inte låta bli att komma med komplimanger: ”[You’re] Lovely as ever, I must admit”. I nästa vers tappar han fattningen ytterligare, när han mot bättre vetande drar upp kvinnans nuvarande relation, och man anar att han blev lämnad på grund av den: How did that romance come through? We haven’t met since then…” Han avslutar med hjärtat i rännstenen och proklamerar: ”I haven’t changed, I still love you so…”, och man kan inte hjälpa att känna att han borde stannat hemma den där kvällen. Å andra sidan blev det en bra låt av det hela – den allra bästa saloon-låten.

***

Och där var det slut. Öppna nu en flaska Daniel’s eller gråt ner i ölen, och höj volymen. Här är låtarna samlade i en Spotifylista. 

Vila i frid, Frank. Och morfar, som öppnade mina ögon och öron.

 

1:a MAJ

DA3DCF5E-A5A3-4EFA-A73E-AC97B24CA926

 

Dags att bekänna färg. Här är tio låtar med hjärtat på rätta stället, som pissar på rasism och strukturella klyftor och hyllar enighet och solidaritet. De listas utan inbördes ordning.

 

Marvin GayeWhat’s Happening, Brother?

– 1971 släppte Marvin Gaye ett av alla tiders bästa album, den politiskt laddade What’s Going On. Denna låt må vid första anblick handla om en Vietnam-veterans desillusionerade hemkomst, men tar samtidigt upp tidlösa ämnen som sammanhållning, solidaritet och socialt utanförskap.

 

Gang of FourGuns Before Butter

– Åt helvete med nationalism, åt helvete med att arbeta för ett samhälle man inte tror på. Gang of Four var postpunkens mest kompromisslösa gäng. Sylvassa taggtrådsgitarrer, funkiga rytmer och texter som slår dig på käften och får dig att tänka till.

 

Public Enemy Fight the Power

– PE:s största anthem är en vänsterkrok så hård att den sänker rasismen, de sociala klyftorna och alla de rådande krafterna som understödjer dessa farsoter – samtidigt som den får dig att dansa på köpet.

 

Imperiet/ThåströmAlltid rött, alltid rätt

– Ett självklart val denna dag, men ack så hårt träffande. Bäst är Thåströms blitzkrigs-version från turnéerna 1999 och 2002.

 

Gil Scott-HeronThe Liberation Song (Red, Black and Green)

– Svart frigörelse är rasismens utplåning, vilket i sin tur betyder slutet på några av de värsta strukturella orättvisorna som plågat vårt samhälle i hundratals år. Minoriteters och lägre klassers uppror mot förtryckande makter är att skjuta in medicin i demokratins sjuka kropp. Detta visste Gil och gjorde en svängig låt av det.

 

The ClashI’m So Bored with the USA

– Kommentar överflödig? USA anno 1977 var kanske inte så himla kul, men 2018? Fuhgeddaboutit. Joe Strummer har aldrig varit mer saknad.

 

Bruce SpringsteenThe Ghost of Tom Joad

– Bruce kanaliserar Steinbeck och besjunger kapitalismens värsta baksidor i denna folkballad från vad som måste betraktas som ett av hans allra bästa album.

 

Michael JacksonThey Don’t Care About Us

– MJ gör upp med all möjlig samhällelig orättvisa och tyranni, och har aldrig tidigare låtit så förbannad. HIStory-skivan från 1995 är full av liknande nummer, men inget är bättre än detta. 2014-2015 fick låten ett uppsving då den användes av Black Lives Matter-rörelsen. Den kunde inte använts i ett bättre forum. En stolt Michael log sannolikt från sin himmel.

 

John LennonWorking Class Hero

– Arbetarklassens omöjliga predikament. Hur man än gör blir det fel. Den strukturella kvävningsdöden.

 

The ImpressionsKeep on Pushing

– Svårt att välja bara en låt av Curtis Mayfield, men jag stannade vid denna. En av medborgarrättsrörelsens viktigaste låtar under 60-talets mitt, och dess budskap om att härda ut och kämpa emot funkar ypperligt även 50 år senare. Och kommer sannolikt låta lika fräsch om ytterligare 50 år.

***

Spotify-lista med alla låtar hittar ni här.

SÄLLSKAPET: Alla (hittills utgivna) låtar – rankade och kommenterade!

 

Det är alltid både svårt och vanskligt att skriva listor. Extra svårt när ett enda band står i fokus. Ännu lite svårare när bandet ifråga är så jämnt som Sällskapet är. Visst, de har inte givit ut så hemskt mycket musik, men den musik de har givit ut håller hög klass. Varje klang, varje anslag, varje sprakande synt, varje dallrande gitarr, är minutiöst frammejslad. Allt är en noga utvald byggsten till den suggestiva drömvärld av järn, betong, fräsande kablar och dieseldofter som är Sällskapets hemvist.

Så varför krångla till det för sig och ranka (och kommentera!) varenda låt de givit ut? Well, helt enkelt för att det är så satans skoj, och Sällskapets musik är så inspirerande och en värld man gärna dröjer kvar i.

Så vad som följer är alltså alla låtar från alla album, plus alla extralåtar från 2007, och nya singeln Morgenlicht – rankade och kommenterade – från ”sämst” till bäst! Håll i er!

 

24. Bagatelle (feat. Anna von Hauswolff)

År: 2013

Album: Nowy Port

– På Nowy Ports motsvarighet till debutens svartvita piano-noir Rum 212 hör vi Anna von Hauswolff visa upp sångmässig bredd. Hennes visksång är lika obehaglig som den är snygg. Synd, bara, att den hamnade så långt bak i mixen.

 

23. E40

År: 2013

Album: Nowy Port

Nowy Ports mest aggressiva instrumentallåt, med ett beat som alltid påmint mig om den gamla PLP-b-sidan Dreamin’ in Perfect Distortion. En snabb, dunkande färd rakt österut.

 

22. Slite

År: 2007

Album: – (outgiven, finns endast som video på YouTube – se ovan)

– En låt som under drygt två minuter växer från försiktig dark ambient till frustande mörkerrock, för att sedan åter mynna ut i en viskning. Mycket snyggt.

 

21. Dom glömda

År: 2013

Album: Nowy Port

– Hetsiga stråkar och (underbara) stålverksklanger.

 

20. Rum 212

År: 2007

Album: Sällskapet

– Ett litet rum. En grammofon på golvet. Fönstret står öppet, ett blekt solljus strilar in. I fönstret står en en ensam kvinna och tittar ut på ett sönderbombat Dresden.

Sällskapets musik föder bilder – rörliga, orörliga. Detta är min bild av Rum 212.

 

19. Nattportiern

År: 2007

Album: Sällskapet DVD

– Jazz från Ruhr. Att denna låt valdes bort säger en hel del om nivån på Sällskapets debutplatta. Döpt efter en alldeles makalös film, med två av filmhistoriens mest obesjungna ikoner i huvudrollerna, Dirk Bogarde och Charlotte Rampling.

 

18. Del 2

År: 2013

Album: Nowy Port

– Köttets lustar, ála Sällskapet. Rytmiskt, coolt, med en bra text och lysande gitarrer från Ossler.

 

17. Var och en av oss (feat. Bruno K. Öijer)

År: 2013

Album: Nowy Port

– Hur bedömer man den här? Textmässigt hör den ju hemma på förstaplatsen. Landets bästa poet, Bruno Keats Öijer, levererar en av de bästa dikterna från sin allra bästa diktsamling, i fullständig symbios med Sällskapets karga musik. Samtidigt känner jag mig villrådig. Den hade kunnat hamna lite varstans på listan.

 

16. Le Havre

År: 2007

Album: Sällskapet

– Suveränt drone, med ett syntetiskt horn som skulle kunna vara Maskinistens anfader.

 

15. Järnstaden (feat. Nino Ramsby)

År: 2007

Album: Sällskapet

– Drömsk visa, körd igenom ett industriellt filter. Ramsbys och Sällskapets till synes olika världar möts, som den mest naturliga sak i världen. Verklighet och fiktion flyter ihop, hopp föds och suddas ut.

 

14. Gdansk

År: 2013

Album: Nowy Port

– Spöklik, subtil dark ambient. Slut ögonen och du står och huttrar i en råkall hamn, väntande.

 

13. Flodvaktaren

År: 2013

Album: Nowy Port

– Dramatiskt och suggestivt. Sprakande och dovt mullrande. Med Motławas hypnotiska skvalp i bakgrunden. En låt som på många sätt ringar mycket av det som Sällskapet är.

 

12. Morgenlicht

År: 2018

Album: Disparition

– Blekt solljus på fuktig asfalt. Kallvarmt dis genom en jämngrå Europa-himmel. Tunga hjul på en förlåtande autostrada. Bort, bort, bort. Sällskapets första låt utan Thåström, och första med Andrea Schroeder. Andrea gör saknaden uthärdlig.

 

11. Järnstaden (Thåström)

År: 2007

Album: Sällskapet DVD

– Mer oljud, mer stål, och världens bästa, nu levande, sångare gör denna version till den bästa.

 

10. 482 MHz

År: 2007

Album: Sällskapet

– Jag hade kunnat skriva hyllmeter bara om känslan Sällskapet och deras debut fyllde mig med i mars 2007. Det är en sådan där upplevelse man är med om en gång och som sedan aldrig går ur kroppen (eller själen). Jag kan inte fördjupa mig i detta här och nu, men jag kan säga att efter Nordlicht-singeln i februari 2007 hade en musikalisk revolution påbörjats i mig. Jag hade aldrig förr hört något liknande, men kände instinktivt och direkt att detta var jag.

Denna känsla förstärktes och bekräftades när skivan sedan släpptes, och 482 MHz var ju förstaspåret på skivan och låten som slussade in en till Sällskapets värld. Låten börjar lite försiktigt, för att sedan anta formen av en bulldozer och obönhörligt meja ner en. Alla inblandade går loss fullständigt, men på något sätt lyckas de bibehålla mystiken som är Sällskapet.

Och Thåströms brunstiga väsande var för den 21-22-åriga Niklas själva essensen av coolhet – och kan mycket väl vara det även än i dag!

 

9. Nowy Port

År: 2013

Album: Nowy Port

– Titelspåret från Sällskapets andra album, uppkallat efter en stadsdel i Gdansk i Polen.

Huvudpersonen pressar sig fram genom hamnarna, över kajen, under stjärnorna, förbi försäljarna, och dricker fyra glas special för att känna sig på riktigt. Armbågar sig fram, på väg mot något högre. Vad får vi inte veta, men stjärnorna vet, guldfiskarna likaså. Huvudpersonen vet också.

En låt om att köra över tillvarons motstånd med bara sin egen vilja som drivkraft och vapen. Och ännu ett exempel på hur skickliga dramaturger Sällskapet är och hur de utan att svettas en droppe lätt kan få en låt att skifta mellan smygande och stegrande, från subtil till dramatisk.

 

8. Spår överallt

År: 2007

Album: Sällskapet

Thåströms minns tillbaka på tiden i Amsterdam under början av 90-talet. Det har sagts att det var där och då som hans kärlek till resandet på allvar cementerades. Spår överallt är som en hyllning till detta.

 

7. Hauptbahnhof

År: 2007

Album: Sällskapet

– Centralstationer, tågskenor. Myller av röster. Rörelse. Lugnet av att vara på väg.

 

6. Nordlicht

År: 2007

Album: Sällskapet

– Som sagt, det första omvärlden fick höra från Sällskapet. Slog an omedelbart och stenhårt. Jag hade aldrig hört något liknande. Minimalistiskt, långsamt, intensivt, kallt och varmt och intimt om en krog i Hamburg dit man kommer när man ”mönstrat av” och inväntar den där färjan som förr eller senare oundvikligen tar oss alla med. Och om det finns någon som fortfarande undrar: ja, krogen finns på riktigt, och den är mycket trevlig.

 

5. Ravic

År: 2007

Album: Sällskapet

Pelle Osslers tour de force i Sällskapet. Sveriges (världens, väl?) febrigaste, mest suggestiva, nervigaste och bästa gitarr blandas här ut med jämbördig elektronik och resultatet blir Sällskapets mest fulländade instrumentallåt.

 

4. Såg dom komma

År: 2013

Album: Nowy Port

– Episk, dimmig och väldigt vacker och industriell ambient-gospel, om ett utdraget och förhöjt ögonblick då allting tycks hända. Och Ossler briljerar som vanligt.

Det första smakprovet från Sällskapets andra album (och det kanske mest emotsedda album i mitt musiklyssnarliv). Låten var precis vad man ville höra och släpptes precis när man behövde den som mest. Att man aldrig har fått höra denna låt live är i det närmaste oförlåtligt – den hade kunnat bli höjdpunkten på vilken konsert som helst.

 

3. Rött liguriskt vin

År: 2013

Album: Nowy Port

– Vad som från början, 2007, var en bluesig, konfrontativ Thåström-demo vid namn Rött liguriskt regn, blir i Sällskapets händer en sprakande, ambient, elektronisk ballad, med referenser till både Velvet Underground och Adam Zagajewski. Iskall och kärv och samtidigt vansinnigt snygg och sexig, och med en Thåström som sjunger med sin allra sköraste röst.

 

2. Honungsgatan

År: 2007

Album: Sällskapet

– Minimalistisk svartsjuke-noir, med inslag av självförakt, och med en mycket suggestiv Ossler-gitarr som dyker upp genom hela låten. Jag:et förföljer nattetid sitt kärleksintresse, men konfronteras med och lär sig om sig själv snarare än någon annan. En utomordentligt bra låt som tåls att spelas ett oändligt antal gånger.

 

1. …den dan

År: 2007

Album: Sällskapet

– Man väcks ur den vackra, febriga hypnosen som är Sällskapets debutalbum med detta hänsynslösa knytnävsslag i magen till låt. I åtta låtar har man vaggats in i något slags brusande drömtillstånd av Ossler-gitarrer, malande elektronik, och drömska texter sjungna av en röst som låter som att den sitter bredvid dig. Sedan kommer plötsligt …den dan. …den dan är en kärlekslåt, men den hotfulla, pulserande musiken, parat med textens uppräknande av omöjligheter, gör den till en osannolik sådan. Men det passar bra, för kärleken den besjunger är en kärlek så obegripligt stor att den i sig blir osannolik.

En låt som knockade mig när jag hörde den för första gången, 28/3 2007, och jag har ännu inte rest mig. Kommer nog aldrig komma upp.

***

Och där har vi det. Sällskapets alla hittills utgivna låtar, rankade. Det har inte varit lätt – stundtals har det varit riktigt svårt, men i vanlig ordning har det varit kul. Nu ser vi fram emot Disparition.

Tack till Sällskapet.

Foton av Anna Ledin Wirén resp. Sara Broos (hämtad från www.sallskapet.net).