Premiär + intervju: CHRISTIAN HEDE

GuerillakrigARTWORK_stor

Tidigt i år släppte dansken Christian Hede två av årets bästa alternativa rocklåtar – de båda mullriga, gnissliga Europa-blues-styckena Søster och Hele tiden. Han kompades av svenska kungligheter inom genren, nämligen Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Mikael Nilzén och Christian Gabel, samt danske kollegan Mads Uldall-Jessen. I januari nästa år släpps EP:n ØBO med sex helt nya låtar, men redan nu bjuder Christian Hede oss på ett smakprov i form av den utsökta låten Guerillakrig – och 482 MHz har fått äran att hålla i premiären! Läs en nygjord intervju jag gjort med Christian nedan och lyssna på låten HÄR.

Christian hede 30.10.19-10
Foto: Edi Cliff

Hej Christian!

Grattis till release och tack för att du ville ha svensk premiär på 482 MHz!

Tusind tak fordi, at jeg får lov.

 

Guerillakrig är ett mycket starkt smakprov inför den kommande EP:n. Vad betyder titeln för dig? Vad är det för ett krig som utkämpas?

Guerillakrig er et billede på en indre kamp, hvor der kæmpes på mange fronter. Det er ikke en sort/hvid krig, det er en nuanceret krig med dig selv i dit indre. Jeg kunne godt lide ordet, og jeg synes der er noget uhyggeligt over det samtidig. Noget ukontrolleret.

 

Kan du berätta lite hur låten kom till och vad som inspirerat dig och skrivandet? 

Melodi og de tre første akkorder kom sammen. Sangen var et forsøg på at arbejde med kontraster rent musikalsk. Derfra var det arbejde. Jeg vidste at jeg ville have et melodisk omkvæd, og en stærk kontrast i musikken. Hovedkarakteren i teksten går igennem en by, men føler sig konstant paranoid og ude af stand til at fungere. En blanding af overvåget og overset. Det er en tekst med mange billeder på at blive forladt, samt at flygte. Jeg kan godt lide, når man tager de to bevægelser og smadrer sammen. 

 

Du har tidigare spelat med svenska legendarer som bland andra Pelle Ossler, Niklas Hellberg och Christian Gabel – vilka medverkar på Guerillakrig?

Micke Nilzén har programmeret trommerne og spiller synthesizer. Han har en kæmpe fortjeneste i den her sang, for at den får så effektivt et vers. Der er en masse delays og reverbs, der spiller godt sammen med det rytmiske brus, som Micke har lavet. På Guerillekrig er de medvirkende Micke Nilzén, Mads Uldall-Jessen på kontrabas og strings, og så mig selv på guitarer og vokal. Pelle Ossler er med på to andre sange på EPén. 

 

EP:n som släpps i januari heter Øbo. Du är ju själv ursprungligen från Bornholm, och jag föreställer mig att ö-livet för med sig ett slags känsla av utanförskap, att vara avskuren från andra och annat runtomkring, psykiskt och fysiskt, som dock inte behöver vara något negativt. Hur ser du på det? Hur har ö-livet påverkat dig? 

Jeg tror at jeg forstår mig selv bedre, hvis jeg ser min person, min kunst og mine drømme igennem et øbo-filter. Det vil sige, at jeg mener det har påvirket alting. Den erkendelse er jeg kommet frem til, og det er også derfor at de seks sange er samlet under titlen ØBO. Du får noget foræret ved at være afskåret. Der er nogle ting, som man går glip af, mens havet og himlen kommer til at betyde noget mere. Jeg tror du drømmer opad i stedet for frem i livet. På den ene eller den anden måde. Jeg kan mærke at jeg har et brændende ønske, om at lette og svæve i mit arbejde, i stedet for at forholde mig til mit reelle liv. Det er et paradoks, at jeg synes jeg fortæller mest om hverdagen, ved at opløse den i mine tekster. Jeg tror fuldt og fast på, at det er noget, som jeg har fået fra Bornholm. De karakterer som er med på EPén er alle øboer enten mentalt eller fysisk. De har enten havet i ryggen eller foran dem. Billedligt talt. Ingen står på sikker grund.

 

Tidigare i år släppte du ett par fantastiska singlar – de mörka, tungt ödesmättade Søster och Hele tiden. Är de med på kommande EP:n? Om inte, hur har deras sound påverkat EP:n?

Mange tak. Søster og Hele Tiden er ikke med på EPén. Det er seks nye sange, som passer sammen som et lille værk. Jeg er stadig meget glad for de to singler, men de må være hjemløse lidt endnu.

Deres sound har påvirket mig utrolig meget. Hellberg, Ossler, Nilzén, Gabel, Uldall-Jessen har været mere end musikere og teknikere. De har åbnet hele lyd-universet op for mig, og givet mig en tro på, at den musik, som jeg elsker og vil forfølge rent faktisk kan noget. For mig er de alle musikalske lede-stjerner.

 

Hur ser framtiden ut för Christian Hede?

Den nærmeste fremtid er først og fremmest dedikeret til ØBO og hele dens release. Der skal spilles nogle band-shows og forhåbentligt nogle festivaler. Jeg har en fantastisk trio med Mads Folmer-Richter og Mads Uldall-Jessen, som jeg gerne vil have med på tour. Derudover håber jeg at spiller nogle større shows, hvor Pelle Ossler og Micke Nilzén også er med i lineuppet. I 2020 skal jeg indspille et debut album, som jeg har store ambitioner med. Lad os se, hvor det lander.

 

Och till sist: året är snart slut – vilket har varit årets bästa album?

Puuuh, den er svær. Der har været mange store oplevelser for mig. Shovels & Rope med BY:BLOOD er en af dem. Daniel Norgren med Wooh Dang er en anden. Nick Cave & The Bad Seeds med Ghosteen er en tredje. ORM med Ir er en fjerde. Sharon Van Etten med Remind Me Tomorrow er en femte osv. osv. osv.

 

 

Intervju: Ossler – om nya projektet DSM-5, framtiden och kommande soloalbum

dsm-5

På måndag, 30/9, står renässansmannen och 482 MHz-vännen Pelle Ossler på anrika antikvariatet Rönnells scen i Stockholm. Men det är inte som soloartist. I stället ska han, cellisten Henrik Meierkord och syntharen/maskinisten Mikael Nilzén (som för övrigt båda kompade Ossler på hans helt igenom fantastiska miniturné vintern 2018) uppträda med nya gemensamma projektet DSM-5. Intressant, tyckte jag, och passade på att grilla Pelle om detta och annat. Nedan följer resultatet av det. Mycket nöje!

 

I presstexten till DSM-5-spelningen heter det att det är en work-in-progress-konsert. Kan du berätta mer om det?

Vi är på gång att spela in en Osslerplatta, Micke Nilzén, Henrik Meierkord och jag. Jag spelar först in lösa grundskisser med hjälp av Ruben Engzell, utan text eller sångmelodi, som sen Micke och Henke får separat för att göra vad dom vill med. Jag har oftast en struktur i huvudet som dom såklart inte hör. Det jag får tillbaks är ofta nåt helt annat än jag tänkt vilket blir smått förvirrande då jag inte har kontroll över min platta. Det finns nåt väldigt spännande i den här vilsenheten som jag hoppas inte försvinner under resans gång. I nåt skede blir vi tvungna att styra upp inspelningarna så att det blir en begriplig Osslerplatta. Så därför har vi nu DSM-5, som tillåts vara helt fritt från ramar.

 

Det låter onekligen som att det kan bli en ganska annorlunda platta, även om det är rätt tidigt i processen. Hur lockad är du av att göra något ”out there” (nypa salt) och abstrakt som soloartist? Du är ju ganska fenomenal på det, vilket instrumentalspår som Hundön och Svinbesättningen samt Sällskapet [det experimentella ambient-industrial-bandet som Ossler har ihop med Niklas Hellberg] vittnar om.

Varje platta jag gjort har varit i kontrast till den föregående, kanske mer inspelningstänket än själva musiken, men jag vill, när jag är färdig och ligger på dödsbädden, kunna se en linje från första till sista alstret. Ett album som är nåt helt annat ska vara under ett annat namn än Ossler. Den här kommer att bli annorlunda än tidigare plattor, men så fort röst och text är på plats kommer du omisskännligt att känna igen det.

  

Om nu Ossler-plattorna behöver vara lite mer ”uppstyrda”, skulle det alls vara aktuellt att göra en platta som DSM-5? Jag tänker instrumentalt, gnissligt, sprakande. Eller skulle det vara att nästan tangera Sällskapet?

Vi funderar lite på att göra en DSM-5 platta. Vi kommer ju att ha en del material, eller vi har redan fina grejer som inte kommer att få plats på Osslerplattan. Så det är bara att fortsätta. Att tangera Sällskapet tror jag inte är nån större risk. DSM-5 är en annan värld, ett annat rum eller tillstånd. Svårt att sätta ord på. Det finns tydliga distinktioner mellan t.ex Sällskapet, Ossler, Citizen H [Niklas Hellberg i Sällskapets dark ambient-projekt, red.anm.] och så vidare, även om det ena kan inspirera det andra.

 

 

Namnet DSM-5 ger ju en del associationer till psykvården – varför det namnet?

Kort svar är att jag snubblade över det där på nätet och tycker att det är snyggt, jag ville ha ett namn för att separera det från mitt soloprojekt. Men Art Brut skulle man kanske kunna kalla det vi gör, om vi hade varit sinnessjuka.

Outsider-konst! Haha…

Det var nån fransos som myntade det där Art Brut. Han ansåg att den mest sanna konsten görs av mentalpatienter. Helt bortom och fri från skolning, indoktrinering, konventioner osv. Intressant.

 

Rönnells är ju en riktig klenod, och nu, mitt i den stockholmska klubbdöden, kan de ju på sätt och vis komma att fylla ett viktigt tomrum – men hur valde du det stället för just den här konserten?

Underbart ställe är det och jag skulle gärna ser fler liknande där man kan se och höra poeter, författare och musikexperiment som inte måste vara på institutioner i döda lokaler. Vill gärna spela där helt enkelt. 

 

ossler
Ossler, 2017. Foto Johan Bergmark

 

Litteratur har ju dykt upp tidigare, dels i intervjuer med mig och dels med andra. Litteraturnörden i mig undrar därför: Vad var det senaste du köpte på Rönnells, på tal om Rönnells? Och läser du någonting just nu?

Det senaste på Rönnells var Zigenarballader av [Federico] Garcia Lorca. Just nu läser jag Båten av Nam Le och Mot Fyren av Virginia Woolf, och bläddrar i Osebol av Marit Kapla. Läser väldigt oregelbundet och har alltid några böcker igång samtidigt.

  

Hur går arbetet med plattan? Jag vet att du tidigare pratat om att det brukar vara motigt.

Motigt var ordet. Inte musikaliskt, men text- och temamässigt är det just nu ganska låst. Väntar på ett ‘divine intervention.’

 

Vad brukar kicka igång inspirationen? Dina plattor brukar ju ha knäckande bra texter. Tänker inte minst på Evig himmelsk fullkomning.

Glad att du gillar mina texter, det finns delade uppfattningar om det. Har ingen formel för att få igång inspirationen. Tyvärr är det mest att sätta sig ner och arbeta, och jag tycker verkligen inte om att arbeta. Då kommer det saker till slut, om det är från himmeln eller ens undermedvetna är oklart.

 

När kan vi förvänta oss en release?

Planen är i mitten av 2020.

 

Vad mer har du planerat för den närmsta framtiden? 

Jag ska försöka att få till en utställning av mina målningar här i Stockholm nu till vintern, och hoppas också kunna visa dom söderut till våren.

 

Det är ju vida bekant att jag  beundrar dig som konstnär nästan lika som musiker, så jag måste fråga: ligger fotokonsten på is nu, till fördel för måleriet? Om ja/nej – varför? 

Både ja och nej, jag målar ju mina fotografier. Vill göra unika original, det blev rörigt med alla klonade printar, var rädd att tappa räkningen på upplagor och så vidare. Målar man blir varje ex ett original även om jag målar samma motiv. Sen försökte jag ju att få mina foton att se ut som målningar, det blev som att gå över ån efter vatten.

 

Till sist, vad kan publiken på Rönnells vänta sig i morgon?

Det blir ju ingen sång eller låtar i den bemärkelsen, inga smakprov från min platta eller så. Vad som sker i morgon när vi lirar vet jag inte. Jag har aldrig gjort nåt liknande för publik så det blir/är något av en prövning. Rönnells är det enda stället jag kan tänka mig att göra en sån här grej.

 

DSM-5 spelar på Rönnells antikvariat, Birger Jarlsgatan 32, i morgon 30/9, kl. 19-21. Biljetter kostar 150 kr och förköp finns på Rönnells. Stort tack till Pelle för intervjun.

Följ Ossler på Instagram för att ta del av hans konst och köp hans musik på alla de vanliga ställena. 

 

Intervju med STILLA HAVET

stillahavetband
Stilla Havet anno 2019: Från vänster August Borg, Jeanette Axlander och Elias Eriksson

Ett av Sveriges just nu intressantaste postpunkband är Stockholmsbandet Stilla Havet. De debuterade 2016, ur Boris and the Jeltsins spillror, med taggiga och malande plattan Början på ett slut, som följdes upp två år senare med EP:n Verklighet och fantasi – kraftigt påverkad av en vistelse i Nordkorea. I höst är de tillbaka med andra fullängdaren, Brinnande horisont – deras i särklass starkaste släpp, hittills. I dag, 16/8, släpps första singeln därifrån, det dansanta synthnumret Tomma drömmar. Jag blev förälskad i albumet och bestämde mig för att höra av mig med ett gäng frågor. Nedan följer en konversation om nya plattan, 80-talet och om det egentligen finns något hopp för oss människor.

Ni har rötter i politiska popbandet Boris and the Jeltsins, som var aktiva för cirka 10 år sedan. Vad saknade ni i det bandet eller uttrycket som fick er att bilda Stilla Havet?

 Ja, det var ju ett tag sen, vet inte om det var så politiskt. Boris var väldigt unga och störde sig på massa grejer som var fel i samhället och tänkte att det är väl bra om man sjunger om det. Och så är det väl fortfarande med Stilla Havet, bara att sammanhanget och hur man formulerar sig i text är annorlunda. Stilla Havet var till en början ett soloprojekt för Elias som ville åt ett mörkare och hårdare sound. Och sen 2 år tillbaka gör Elias Eriksson och August Borg all musik ihop. Live är även Nettan [Jeanette Axlander, red. anm.] med och spelar slagverk.

Det är tre år sedan debutalbumet släpptes. Vad är största skillnaden med Stilla Havet anno 2019 mot 2016?

Det är lite som våra gamla Transformers: trumsetet har blivit trummaskin och kompgitarren en synt. Finns likheter såklart, men med denna skiva har Stilla Havet jobbat på ett helt annat sätt. Skrivit klart och spelat in alla grunder i studio och sedan låtit Daniel Fagerström lägga sina händer på produktion och mix. EP:n vi släppte 2018 stakade ut riktningen mot det nya soundet. 

Vad betyder eller representerar nya plattan för er? Hur tog den form? Vad
inspirerade arbetet med den?

Skivan betyder såklart mycket för oss. Den är ett bokslut över år av tankar, rundgångar och hantverk. En fast punkt som ger ett före och efter. Inspirationen är komplex och rätt esoterisk. Känslan är 80-tal, både på ett dansgolv i Manchester och inför undergången vid en atomprovsprängning i östra Sovjet. Depeche Mode har just upptäckt heroinet, Robert Smith i The Cure trummaskinerna. Human League, Visage och Classix Nouveaux har tagit det androgyna sminket in i tonårsrummen i Arboga och Åkersberga, till gråa sossepappors förtvivlan. Hårsprejsdimmorna ligger tunga över hela skiten. Bowie har köpt en gul svinful kostym och turnerar med cirkusdansare på ”modern love”-turnén, hög som ett hus.  

StillaHavet_BrinnandeHorisont
Kommande plattan Brinnande horisont

 

En låt jag särskilt fastnat för är 29tusen dar. Den är briljant. Vad kan ni berätta om den?

Kul att du gillar den. Det är en låt om livet från A-Ö. När man föds har man typ 29 000 dagar på sig, sen är det över. Slut. Mörkt. Stopp. Varje morgon har en ny pinne petats av från summan, tanken på det kan göra oss ganska hårdhudade. Ett sätt att stoppa det där tickandet mot slutet för en stund är att komma in under skinnet, att hitta den där gemenskapen – i kärlek eller vänskap – och tillsammans hålla ut en natt, en dag.

Första plattan är väldigt gitarrbaserad, medan ert uttryck i dag till stor del domineras av synthar – något som jag personligen tycker att ni bara vinner på. Vad har synthen som gitarren saknar? Vill ni ta det elektroniska uttrycket ännu längre i framtiden?

Det där med gitarrer eller synthar går i cykler. Att byta instrument och metod sätter nya krav och skakar om, något alla nog behöver ibland, kanske är det cykliskt, det med. Det finns en skärpa och iskyla i de synthar vi använt, som vi valt för att passa in i det större uttrycket. 

80-talet är allestädes närvarande i populärkulturen i dag – i tv, på film och i musik – även hos er, i er estetik och i ert sound. Vad är det som tilltalar er så med 80-talet?

Bilden av åttiotalet, kanske mer än hur det verkligen var, är väldigt tacksamt att projicera saker på. Man tänker direkt på starka kontraster och väldigt höga insatser i såväl kulturen som politiken och samhället. I början av decenniet stod världen verkligen och balanserade på vulkanens kant; en finnig värnpliktig 18-åring kunde med en knapptryckning utplåna hela mänskligheten. Samtidigt blev kostymerna dubbelknäppta och blanka, hårsprejen slog brett och man drack martinis till frukost. De där sakerna hänger nog ihop, fin-de-siecle-känslan när man festar och vågar göra anspråksfull konst som om det inte fanns någon morgondag.

Varför tror ni att 80-talet är så hett i populärkulturen i dag?

Det är nog de många bottnarna, att alla kan hitta sin egen lilla del i panoramamålningen ”80-talet” som passar in på sina förväntningar och drömmar. Är man moderat kan man drömma sig tillbaka till när Thatcherism, SunCity och ”avreglering” klingade fräscht. Är man tjugo år kan man avundas att det fanns lediga hyreslägenheter i innerstan. Kanske var det första gången flera verkligheter kunde existera parallellt, inte minst i musiken där både Joakim Thåström och Tommy Nilsson kunde vara störst, samtidigt.

 

tjernobyl
En av många intressanta influenser på plattan: Sovjetisk atomkraft. På bilden, Tjernobylolyckan, april 1986. Bild lånad från sr.se.

Era texter är väldigt ödesmättade och jag uppskattar verkligen allvarsamheten och hur ironin antingen helt saknas eller är noggrant förklädd. De har en uppfriskande svartsyn som jag tycker ofta saknas i svensk musik. Vad eller vilka inspirerar texterna?

Brinnande Horisont innehåller mycket drama och yviga gester, något som är riskabelt att ta till, men vi såg inga alternativ. Skivan gör inte alls anspråk på att berätta hur samtiden verkligen ser ut, texterna är en reflektion av hur vi upplever omvärlden, våra känslor och reaktioner ställda inför såväl fördärvet som det vackra vi möter i vardagen. Från trampet i slasket på Ringvägen, genom stroboskopblixtrande dansgolv till möten med Nordkoreanska partifunktionärer. 

På tal om svartsyn: Om några månader går vi in i ett nytt årtionde. Finns det hopp för människan?

Det ser nog rätt mörkt ut, tyvärr. Vi lyckades finta bort den där undergången som vi stod och stirrade i vitögat på 80-talet, men till priset av en obönhörlig, krypande och ostoppbar nedåtspiral. Världen brinner upp och halva mänskligheten tycks mest bekymrade över vad vi ska grilla på glöden. De där 29 tusen dagarna vi i vår generation kunnat hoppas på är nog rätt optimistiskt räknat för kommande generationer. 

Till sist: hur ser framtiden ut för Stilla Havet, utöver albumsläpp?

Nu är det dags att leva upp till alla de här stora orden och ta uttrycket till live-scenen. Det kommer bli en visuell treenighet av knivskarp laser, sprängande stroboskop och kvävande rök när Stilla Havet kör live framöver. 

 

***

Singeln Tomma drömmar släpps 16/8 på Novoton. Albumet Brinnande horisont (även det en Novoton-release) släpps 27/9, i samband med Novotons 15-årsfest på Slaktkyrkan i Stockholm. 

 

tommadrömmar
Nya singeln Tomma drömmar, ute nu

 

INTERVJU MED CHRISTIAN HEDE

christian hede promo billede 4

När Sällskapets toner från i fjol sakta darrat ut och när Ossler och Thåström båda håller relativt låg profil, då är det tur att vi har sådana som nykomlingen Christian Hede, som håller Europabluesmaskineriet vid liv. I hemlandet Danmark är han känd både som romanförfattare och för folk- och blues-projektet Bellhound Choir. Med nya briljanta singeln Søster, det första släppet i eget namn, uppbackad av inga mindre än just Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Christian Gabel och Mikael Nilzén, samt danske Mads Uldall-Jessen på kontrabas, lär vi förhoppningsvis höra en hel del från honom även i Sverige framöver. Tillsammans med nämnda herrar skapar han ett sound som både är bekant och välbehövligt. Tänk Mark Lanegan, tänk Centralmassivet, tänk Duisburg och Vesterbro, tänk gnissel, blues och mullrande maskiner. Søster är en självklar del av den stålgrå världen och en av årets hittills bästa låtar. Och Hede, han är en nykomling jag mer än ser fram emot att följa.

Jag bestämde mig för att ta ett snack med Christian. Det blev ett fint samtal om nya (ljud)världar, språk, giganter och att våga bryta ny mark. Tack till Daniel för ögon- och öronöppnaren. Tack särskilt till Christian för att du ställde upp.

 

I Sverige är det inte många som känner till dig än. Vem är Christian Hede?

Det er jeg selv ved at finde ud af. Man kan sige, at han er sangskriver, sanger, guitarist, forfatter. Så er man dækket godt ind. Men han er også bare en mand, der forsøger at skabe noget, der har en vis tyngde. Og så er han en karakter. Et destillat af en slags. Af det mest ubehagelige, det mest drømmende og mest uopnåelige på én gang. Christian Hede er en del af mig, som menneske.

 

Ditt folk- och bluesinspirerade projekt Bellhound Choir var också ett slags soloprojekt. Vilka är de största skillnaderna mellan det och det självbetitlade soloprojekt du nu är aktuell med (bortsett från språket, förstås)?

Sproget er en stor del af det, for det ændrer hele tonen i musikken. Forskellen er dog også, at jeg ville bevæge mig i en mere storladen retning med mit danske solo-projekt, og udforske en type rockmusik, som ikke findes i Danmark. Jeg er fascineret af droner, dyster folk-musik, myter og atmosfære. Det prøver jeg at definere med de nye sange. Både lydmæssigt og tekstmæssigt, skal det være en verden, som du træder ind i. Fra første tone. Bellhound Choir var måske skitserne til det jeg laver nu.

 

Var det självklart att börja skriva på ditt modersmål danska nu?

Ja. Jeg mener, at vi har behov for mere diversitet og mindre ensretning. Så det er vigtigt, at man tager de træk, der får én til at skille sig ud, og bruger dem til din fordel. Sproget er åbenlyst. Jeg skriver også prosa på dansk, jeg tænker på dansk og jeg kan kun 100% stå på mål for mit ordvalg på dansk. Så det gav mening. Jeg mente også, at jeg havde noget at tilbyde på den front. Ikke at det er bedre eller værre, men det er noget andet. Jeg nyder selv at høre kunstnere på deres modersmål fra mange steder i verden, så jeg håber ikke, at sproget er begrænsende. Det vil jeg i hvert fald kæmpe imod. Sproget er dansk, men musikken og temaerne er universelle.

 

På ditt nya material gästar giganter som Pelle Ossler, Niklas Hellberg, Christian Gabel och Mikael Nilzén. Hur kom du i kontakt med dem?

Det begyndte med Pelle. Jeg hørte hans nyeste album, Evig Himmelsk Fullkomning, og jeg blev forelsket hans lyd. Og følte også, at han havde en del tilfælles med den musik, som jeg selv arbejdede med. Det var først senere, at jeg opdagede Thåstrøm, som jeg virkelig også er blevet glad for. Især de seneste plader er mesterlige. Jeg skrev en besked til Pelle for at høre, om han ville være med på mine sange. Han formidlede kontakten til de andre, og jeg er meget, meget taknemmelig for, at de ville arbejde med mig. Det har været fuldstændig essentielt for mine sange, og for den retning, som min musik vil gå i. De er alle fantastiske på hver deres felt.

 

Och vad har de betytt för ditt nya sound?

De har haft en kæmpestor betydning for den sound, som vi er endt med. Jeg havde skitser til sangene med i studiet, men jeg gav meget plads til arrangement-ideer, roller og var generelt mere interesseret i en kollektiv proces end i at være kaptajn.

Niklas Hellberg hjalp så meget med, at forme lydbilledet i mix, at jeg har krediteret ham som medkomponist. Det er sammen med Ossler, Gabel, Nilzén, Uldall, at jeg har fået skabt det blueprint, som jeg arbejder videre med. En industriel, mørk art af folk eller rock eller blues. En blanding af det hele måske. En sound.
söster.jpg

Din senaste singel Søster är i min mening en av årets hittills bästa låtar. Kan du berätta lite om den och om dess text?

Mange tak. Det betyder meget, at du har det sådan. Først og fremmest, så er det den første sang, som jeg har ude. Det var vigtigt for mig, at teksten fortalte en historie med plads til lytteren. At du selv kunne lægge til og tage fra, alt efter hvilken sang, du mener er den ”rigtige”. Det er jo en tekst, der kredser om noget forbudt, noget uforløst, som så kommer til udtryk ved brug af ordet ”Søster”. Det er ikke en incestuøs sang. ”Søster” skal forstås mere som det engelske ”Sister”, som måske også er et medmenneske. Et billede på en kvinde. Måske er det en kvinde, der er hemmeligt forelsket i en kvinde, der synger. Måske er det en sindsforvirret mand. Måske er det bare tableauer. Det vigtige for mig, er at jeg får en fornemmelse af en stemning, og at jeg kan smage ordene. Det er en undersøgelse, som jeg konstant er i gang med. Musikalsk har den mange af de elementer, som jeg vil sige, er blevet en del af blueprintet i mine nye sange: Synths, Fuzz-bass, Strygere og Knirkende guitarer.

 

Vad eller vilka har du inspirerats av? Jag tänker både allmänt och till de nya låtarna.

De nye sange er kommet frem i jagten på en lyd eller en niche. Et sted hvor jeg kan vokse som musiker. Jeg bliver konstant inspireret af nye ting, men uanset hvad jeg prøver at røre ved, så lugter det af folk og blues. Det er en grund-nerve, som jeg ikke kan slippe. Men for at gøre det troværdigt, så skal jeg gøre det med den bagage jeg kommer med. Jeg skal ikke lyde som en afroamerikaner fra southern US, men som en mand, der er vokset op på Bornholm og bor i København. Hvis musik skal være relevant, så skal vi tage os selv og vores historie med ind i det. Så min opvækst er også en inspiration. Ellers er John Lee Hooker, Thåström, Anna Von Haussvolff, Suicide, Tom Petty, Patti Smith, The Bad Seeds, Lee Harper, Henrik Nordbrandt, Neil Young, George Saunders, Merete Pryds-Helle, Melville, Nina Simone, Judy Sill og mange, mange andre også favoritter. Listen er uendelig. Jeg filtrerer det hele på den ene eller anden måde.

 

Hur ser framtiden ut?

Jeg vil ud og spille så meget som muligt live, og så går jeg snart i gang med at indspille mit debut album, der gerne skulle være færdigt til sommer 2019.

INTERVJU MED JEROME REUTER (ROME)

IMG_4285

I morgon fredag släpper 482 MHz-favoriten ROME nya singeln Who Only Europe Know, från kommande plattan Le Ceneri Di Heliodoro (ute januari 2019 via Trisol Music Group). Jag hörde av mig till Jerome Reuter, hjärnan bakom Rome, för att snacka inspiration, framtid, och Europa. Bland annat.

Det finns vissa människor vars intervjuer jag läser med andakt. Människor med fingret stadigt på tillvarons puls, som med väl avvägda ord kan berätta hur landet ligger. Jerome Reuter är en sådan, och han gjorde mig inte besviken med den här intervjun.  Jag ger er nu intervjun i oavkortad och oöversatt version, för att i mesta möjliga mån gynna Jeromes genomtänkta och välformulerade svar. Varsågoda.

Your music is quintessentially European, and that deeply European feel is one of the reasons many of us love your music. In a vastly Anglo-Saxon world your approach is very refreshing. What is it about Europe and its history and atmosphere that compels you and continues to inspire you?

I am a European and have always felt a very strong connection to Europe and its tribes. I was fed a steady diet of MTV, Playboy and McDonald’s as all of my generation did, but I guess it lacked the spiritual and poetic protein. But all kidding aside, the North-American cultural hegemony has had its positive side-effects too, obviously, and we have a common heritage beyond that capitalist cancer. I do feel that this age will put things into a different perspective, however. And I believe it’s necessary for us as Europeans to find the strength in ourselves again. As far as inspiration goes, I can’t think of a richer and more diverse source of inspiration than our European lands.

Some of your albums are tied together by a certain theme (Rhodesia, the Spanish Civil War etc). How do you approach a certain subject and how do you decide whether it is fitting for a theme?

It’s just something you know when you come across it. There’s never any doubt, it just hits you as the obvious thing to do. I just follow my curiosities.

Is there a theme or an arch for the upcoming Rome album? If so, can you tell us a bit about it?

There might be, yes, but it’s not like with Rhodesia or other records I did. I just wanted to assemble a bunch of good songs and since it’s all sort of old-school as far as the vibe is concerned, it’s got this punky tristesse that goes well with our current live set. I wrote most of it in Italy. So I guess that accounts for the sloganeering gestures and passion. 

 Also, what music inspired this upcoming album?

 Nothing really. It just flowed together naturally. I usually have a few heroes that I like to partially emulate, I guess. But not this time, haha.

Do you have a favourite part of European history that you have yet to explore? For example, I would love for Rome to delve into the DDR.

Well, generally speaking, Brecht and Heiner Müller have a place in all I do. It’s not just all Jünger. So the DDR is in there always, to a degree. I don’t have a favourite, it’s an ever evolving thing.

Where does your interest in history and philosophy stem from, would you say?

 It’s a bug you either succumb to at an early age or that will never affect you. I don’t remember a time in my life I did not read about history or philosophy in some way or other. One of my first books I bought when i was a young teenager was Nietzsche’s Zarathustra. I didn’t understand shit, but it set quite the standard.

romebabel20162
Rome, live på Babel i Malmö, december 2016. Foto och redigering: Niklas Lövgren

 You studied in Manchester when you were younger – an industrial city with a deep, rich musical heritage. Has Manchester inspired you? And what is your favourite Mancunian bands?

 Joy Division, obviously. And I just love Morrissey. Manchester is a Moloch, yes, tremendously inspiring. To this day, actually.

I’m also a long term Morrissey fan. He’s suffering from a bit of a backlash these days, from media and certain factions of his fan base, because of him expressing support for alt-right party For Britain. Where do you stand on all of this? Does it serve him right or should we separate the artist from the person?

Oh, shit, I disagree with someone, let’s lynch him! He’s not entitled to his opinion when we know so much better. We like diversity but God forbid we should allow diversity of opinion… We could end up in a democracy without realizing it. This cannot stand. We have to burn his records. Our artists should be role models in all regards, they have no right to be wrong.

Anyway…I’ve been into Morrissey for years and I have learned to not agree with him. I like my meat and my monarchy. So there we go.

You are one of few artists/songwriters who manage to be both very prolific and consistently great. What’s your “secret”? 

I get up early. Also, I am a bit of a misanthrope and certainly thoroughly antisocial. I only drink with a handful of old friends, and that’s usually called touring and other than that I try to interact with the modern world as little as possible. I like to work on stuff. And I do it on my own terms. I used to be in and around what people call nightlife, but I’ve had my fair share of all that. I just don’t lose any time on that fun-pursuing business… So you could say I’m a bit of a party pooper. But I still travel a lot, visit friends and write in quiet hotel rooms. It’s what I’ve always wanted to do. And I get a lot of work done that way. 

Listening to your music I always sense a deep yearning for salvation and meaning – be it from higher powers, or political or philosophical convictions – where do you yourself find salvation and meaning?

 I don’t, that’s why I’m still singing and writing. It all hurts less on stage and almost makes sense sometimes.

 

You have experimented with a variety of musical styles, yet without ever losing that unique Rome-esque sound and touch. What genre or style lies closest to your heart and/or the heart of Rome?  And what are the odds of you ever making a completely machine-based album? I am a huge fan of your ambient stuff.

 I don’t know, really. I guess, ROME will always be neofolk, whatever that means. I believe that by now I have sort of established my own brand of sound. One should hope so anyway. But there’s never any real plan. As far as the machines go… I am actually working on a record that’s completely  made of what’s best termed martial ambient. I just love that stuff. To me it’s a warrior’s version of zen muzak. There’s no vocals, no guitars, just archival recordings chopped up and screwed with. No one’s gonna buy it, probably, but then again, who cares?

That martial ambient album sounds like a dream come true. And I for one will definitely buy it. When can we expect it to come out? Or is that too early to say?

It’s still a bit too early, but judging by the pace I’m going I will want to get it out there sometime in 2019 for sure. 

 Your Swedish fan base increased in 2015 when Joakim Thåström sang your praises in an interview. I also discovered you through him, but a few years earlier than that. I thought Stillwell was the best song of 2016 and your cover of Fanfanfan really hit home. How much of Thåström’s music have you listened to? And are you guys planning on doing some more collaborations?

Thank you! I don’t know if I have really heard all of his work, but it’s pretty close, I think… The first time I came across him was in the 90s when I saw this clip of Peace, Love and Pitbulls, though I didn’t really follow his work until years later. He’s just an amazing artist and I am extremely happy to have him on speed dial. We have grown quite close over the years, that’s all I’m gonna say there. We both value our privacy. I don’t know if we will collaborate on a record again, but we might, who knows. If it happens, it will come about naturally. It needs to make sense artistically, of course. 

 Your first three albums were released by legendary Swedish industrial label Cold Meat Industry. How did that come about? And what are some of your favourite CMI albums?

 Oh, there have been many a great band on that label over those 30 years or so. Hard to pick. It was just one of those labels you could buy new releases from blindly.

I just sent Roger [Karmanik, skivbolagsboss på CMI och även verksam artist under namnet Brighter Death Now, red. anm.] the demo and he liked it. It was as simple as that. The rest is Roman history. By the way, we couldn’t play that anniversary CMI fest last year, but we’re working on something extraordinary to make up for it… Fingers crossed.

 You seem to enjoy playing in Sweden and the Swedish crowds love having you. Are you planning on returning any time soon?

 Always, yes. 2019 at some point for sure. 

And ending on a light note: what are your top 5 desert island albums?

Some Brel, some Gira [Michael Gira, frontfigur och hjärna bakom Swans, Angels of Light, m.m., red.anm.], some Morrissey, some Slayer and some Lee Hazlewood.

A huge thank you to Jerome!

***

whoonlyeuropeknow

I morgon släpps alltså nya singeln. Den kan man köpa till exempel härifrån. Och vill man se Rome live kan man göra det här.

 

”Du vet, har man varit med i Sällskapet kan man inte lämna” – INTERVJU med albumaktuella Sällskapet – om nya plattan, musicerandet, synestesi, och nya och gamla medlemmar.

288590-860x484

När jag startade den här sidan hade jag ett fåtal delmål. Att intervjua Sällskapet var ett brännande sådant. Sedan deras första singel släpptes, i början av 2007, har jag snackat hål i huvudet på vänner, flickvänner, syskon, läsare (inte minst) om briljansen med det här perverst underskattade bandet. Hopplöst nördig och nördigt hopplös har jag hasplat ur mig salvor om Europa, svartvit Ruhr-blues och hamnkranar och bara hoppats att någon ska fatta grejen. Kannst du verstehen?!

Att få en inblick i hur medlemmarna i detta band resonerar kring sin musik har med andra ord länge funnits med på önskelistan, och nu kan det bockas av. Jag vill rikta ett monumentalt och från hjärtats botten levererat danke till Pelle Ossler. Till Niklas Hellberg. Och till Andrea Schroeder. För generositeten, för intervjun, och inte minst för allt annat.

***

Sällskapet är aktuella med sitt tredje album, Disparition, utgivet 16/3 på BMG. Jag tog kontakt med dem och ställde frågor om bland annat skivan, Sällskapets vision och gamla och nya medlemmar. Här är resultatet.

Hur såg skapandeprocessen ut den här gången? Hur och när började arbetet med skivan och hur utvecklades det?

Det fanns en del idéer kvar sedan tidigare plattor som vi inte hunnit med att ta vara på. Samt att det fanns en hel del nya idéer som vi samlat på oss mellan plattorna. Tanken var att ta ett steg till mot ett ännu mer europeiskt sound.  Ytterligare en förlängning på tidigare plattor. Mycket har arbetats på separat, men vi har också setts och tagit varje fas vidare.

– Och hur ser skapandeprocessen ut rent generellt för Sällskapet? Ses ni och jammar eller sitter ni var och en för sig och sedan skickar grejer till varandra?
Vi brukar träffas och skapa en känsla och en ljudbild som vi sedan arbetar vidare med till färdiga låtar.
Ordet disparition tycks vara ett franskt ord för försvinnande. Berätta lite om vad titeln betyder för plattan?

Det har samma betydelse som det engelska “void” och nån bra svensk översättning av ordet finns inte. Vi snubblade över ordet när vi letade en titel till en av låtarna och tycker att det är väldigt fint, också grafiskt. Det skulle kunna vara ett svenskt uttryck och borde bli det eftersom betydelsen av ordet faktiskt saknas i svenskan. Sen var det en märklig slump (eller inte?) att Andrea (Schroeder, sångerska på albumet. red.anm.) döpte sin senaste platta till just Void, hon hade då inte börjat spela in med oss och visste inget om våra planer på titel.

4050538344370_Sallskapet_VO.indd

Med den här plattan känns det som att ni närmat er ett mer låtbaserat sound än tidigare, med mindre fokus på rena atmosfärer och ambientstycken. Var det ett medvetet val?
Föll sig naturligt att det blev så den här gången. Fanns en tidig tanke på att försöka göra lite mer tydliga melodier, fast kanske inte heller med helt vanliga låt-arr. Men då det passade perfekt med Andreas sång på det ljudlandskap som fanns så blev strukturen som den blev.

 

Ljudbilden på albumet är verkligen massiv, och med grym dynamik vad gäller mix och produktion. Vad har ni använt för utrustning när ni spelat på skivan och var någonstans har ni spelat in?

Niklas Hellberg: Vi har använt det som jag brukar använda. Inga märkliga grejer. En bra mick och ett bra ljudkort. Kan gärna rada upp vilka prylar det är men det blir väldigt tekniskt känns det som i detta sammanhang. Den är inspelad i studio Nutopia, och delar av sången i Hansa Tonstudion i Berlin. Sen är den ju mixad av maestro Ilbert.

 

Hur ser den röda tråden ut mellan dessa tre Sällskapet-album?

Hellberg: Tåg, Hamnstäder, Berlin. Svart-vitt, noir, Europa, kantigt. Jag tycker man känner igen känslan trots att plattorna i sak är relativt olika.

Ossler: Den röda tråden är väl att vi försöker sätta ljud till ett Europa som vi uppfattar det.

 

För den som inte är så haj på tyska, kan ni säga något om texterna (även om det förstås är Andrea som skrivit dem)?

Bara Andrea kan svara på det. Enligt henne har hon låtit sig inspireras av musiken som vi skickade, vi gjorde instrumentala spår och Andrea lyssnade och satte ord till det hon kände när hon lyssnade. Tanken var 2-3 låtar med henne men det blev åtta…

Frågan om tid är ett tema hon använder vilket passar oss bra eftersom vi ju kommit på att den egentligen inte existerar.
Andrea Schroeder: I found oceans and cities in the music – in a time that is lost, a time that stands still and moves fast and decays. Memories appear, all is in repetition, it already happened or will happen someday. A travel through time – disparition.

 

Vad lyssnade ni på när ni jobbade med skivan?

Vi såg på film.

-Vilka filmer var detta?

Ossler: Jag minns inte så noga, men Stalker såg vi.

 

Sällskapets visuella estetik har alltid varit särpräglad och slående, precis som Osslers. Så även fallet med den här skivan, med dess omslag och fantastiskt fina merchandise. Kan ni berätta lite om Sällskapets visuella uttryck?

Ossler: Jag hade från början en dröm om en tydlig och genomgående visuell stil i Sällskapet och tyckte att vi borde ha en fjärde medlem som bara sysslade med bild. Nu blev det inte så och då får vi skapa det själva. En sorts postfuturistisk stil, precis som musiken. Är själv löjligt förtjust i artister eller band som har en tydlig estetisk linje. Ytterst sällsynt är det.

 

Många fans (inkl undertecknad) fick lite magknip när det blev känt att Thåström inte längre var en del av Sällskapet. När blev det klart att han inte skulle vara med? Och vilken var anledningen bakom?
Det är inte så drastiskt som det låter och är något som sakta bara blev. Varför svarar såklart Thåström själv bäst på, men det handlar väldigt mycket om att kunna fokusera på en sak och att ha tid till det.
Hur kändes det att han lämnade?
Vi hade diskuterat att använda andra europeiska vokalister redan på Nowy Port-plattan. Nu blev det en realitet på ett naturligt sätt. Thåström har också varit delaktig och är även delkompositör till några av låtarna. Så ja, att Thåström inte är med som fast del i projektet Sällskapet är såklart supertråkigt. Men han är en livstidsmedlem i Sällskapet ändå.  Du vet, har man varit med i Sällskapet så kan man inte lämna.
Var det alltid självklart att fortsätta utan honom?

Nej. Hade inte han sagt ok till det så hade det inte blivit någon fortsättning. Det var ju han som bildade bandet en gång.

 

Var det givet att Andrea skulle sjunga på skivan, eller fanns det något annat upplägg?
Fanns som sagt redan på förra plattan tankar om europeiska sångerskor. Så även på denna. Initialt var nog tanken att vi skulle ha flera. Men det skulle blivit för splittrat i sin upplevelse. Så det blev fokus på det tyska ljudlandskapet och Andrea.
Vi spånade många idéer i inledningsskedet, under tiden som vi byggde låtar instrumentalt. En idé var ingen sång alls, en annan var att använda olika sångare på olika europeiska språk (utom engelska, svenska eller holländska) och den första och oundvikliga var ju tyskan…och Andrea.

i_vUJZT9uzy8IWRmkLwBwUHQTTs

Du, Pelle, jobbade ju med Andrea på hennes senaste soloalbum, som Rockis (Ivarsson, basist och producent hos bl.a. Thåström och solo-Ossler. red.anm.) producerade. Var det så ni för första gången kom i kontakt med henne? I vilket skede av arbetet med skivan var detta?

Ossler: Andreas partner Jesper Lehmkuhl, som också skriver mycket av Andreas musik, tog kontakt för många år sen via Facebook. Han var intresserad av vad vi höll på med och verkar själv i nån sorts eurobluesvärld. Jag träffade dom båda när jag spelade i Berlin med Høyem (Sivert Høyem, norsk sångare/låtskrivare, som Ossler turnerade med 2014. red.anm.), och vi bestämde oss för att göra nåt tillsammans. Så blev det att jag spelar på Andreas platta och hon sjunger på Sällskapet.

 

Andrea kommer utifrån till ett ganska slutet sällskap (ni har ju känt och jobbat ihop med varandra i närapå decennier). På vilket sätt har hon påverkat ert uttryck och er dynamik?

Inte alls. Hon har skapat texterna utifrån färdiga ljudlandskap, låtar och melodier.

Vi har ju bjudit in gäster från första början. Nino Ramsby på första, Bruno K Öijer och Anna von Hausswolff på Nowy Port, så situationen är bekant. Skillnaden är att Andrea sjunger på nästan hela plattan, det var aldrig meningen, men hennes djupa röst och inte minst språket placerade vårt material i helt rätt sammanhang.

 

Kan ni berätta om hur bandet bildades?

Niklas Hellberg: Det var Thåström som frågade mig en sen natt i Köpenhamn om vi inte skulle ta och bilda ett syntband. Sen är det ju självklart att ett syntband behöver en gitarrist och då var ju Ossler självskriven.

 

Hur har Sällskapet, som band/projekt/vision, utvecklats genom åren? Hur har era ambitioner ändrats?
Ambitionen är samma som från första början. Att med ljud visualisera atmosfärer och resor.

 

Vem är ledaren i bandet? Har ni olika roller?

Nån ledare har vi inte, det är slutresultatet som bestämmer och starkast argument vinner. Men Hellberg är kanske mest drivande. Men alla beslut tas gemensamt, vilket blir enklare ju färre man är, såklart.

 

Er musik är fruktansvärt bra på att frammana rent synestetiska upplevelser – man ser ödsliga bangårdar och hamnområden framför sig när man lyssnar på er musik, man känner lukten av bränd diesel, våt asfalt, hör sprakande tågledningar – vad upplever ni själva av er musik och vilka upplevelser vill ni ge lyssnaren?

Superbra att du känner så. Det är hela ambitionen. Att ge lyssnaren en inre bild. Att det inte bara passerar. Vad som faktiskt visualiseras är ju högst personligt.

 

Hittills har Sällskapet aldrig spelat live. Kan det komma att ändras?

Det får framtiden utvisa. Kanske vore något att göra något live. Faktum är att vi spelade live utan publik när vi gjorde lite film kring några av låtarna.

***

Disparition finns ute nu via BMG, på vinyl, cd och digitalt.

 

Ny intervju: Ossler, om kommande turné

 

FullSizeRender-29

Ossler har gjort årets i särklass hittills bästa platta. I april var han ute på en kort men hyllad turné. I sensommar/höst drar han åter ut på vägarna för fyra spelningar – denna gång med ett lite annorlunda upplägg. På scen hittar vi denna gång inte ett kokande, febrigt rockband, utan i stället endast Ossler, hans elgitarr och två cellister. Upplägget kändes så fräscht och spännande att jag var tvungen att be om ännu en pratstund. Förutom den stundande turnén pratar vi om hur svårt det är att få speltillfällen, att överleva på ens konst, om fylleidéer och om hur Jimmie Åkesson borde byta parti.

Tack till Ossler för intervjun. Köp hans musik här, här, eller varför inte här.

Och se honom live här:

2017-07-29 Alma Löv Sunne Biljett

2017-08-02 Skottvångs Grufva Mariefred Biljett

2017-09-29 East West Örebro Biljett

2017-09-30 The Tivoli Helsingborg Biljett

 

Fotot är taget och redigerat av mig.

 

INTERVJUN:

Vems idé var upplägget ”Ossler och två cellister”?

Min idé.

Hur föddes idén? 

När vi firade releasen av Evig Himmelsk Fullkomning på min stamkrog hade ingen av dom som spelade på plattan tid att vara med utom just Henrik och Pär. Det kändes lite konstigt men så är det ju i Sthlm..vill man överleva på sin konst måste man jobba precis hela tiden. Efter några öl kom jag på att jag ville göra nåt med enbart cellisterna och min gitarr, en spännande utmaning för mig. Mattias, min bokare från Headstomp var med och vi enades alla om att det var en strålande idé. Fick ett mess från Mattias dan efter där han undrade om jag tyckte idén var lika bra ur ett nyktert perspektiv.

Vad har du för egen målsättning med turnén och upplägget?

Egentligen mest att testa hur det funkar. Ett helt band kan va rätt tungrott när det gäller att få till reptillfällen och köra utrustning m.m. Sen är det inte lätt att få spelningar för Ossler ute i landet, väldigt få vågar boka oss. Ett sånt här mer ”arty” och flexibelt  sammanhang kanske kan öppna dörren för helt andra scener i landet.

Kan du berätta något om cellisterna?

 

Jag var på ett konstvernissage för några år sen där en stråkkvartett, ‘Kalashninkov Quartet’, spelade. Dom gör ganska filmisk musik och en väldigt vacker grej dom spelade fick mina ögon att tåras. Pratade med dom efteråt och det visade sig att jag träffat Henrik (Meierkord) tidigare när jag bodde i Malmö, fast jag inte kände igen honom först, Henrik är bror till Åsa Meierkord från ’Sobsister’ och ‘The OhNos’ som jag känner sen länge. När jag började planera skivinspelningen ville jag ha med Kalashnikov på ett hörn, det blev till slut rätt många hörn.

Har du börjat fundera på låtval?

Inte jag men Henrik och Pär (Lönn) verkar smida planer :). Det blir såklart fokus på sista plattan.

Vilken typ av låtar tror du funkar bäst att omarrangera så att de passar upplägget?

Vet inte än, vi får prova oss fram.

Du har valt relativt ”udda” spelplatser den här gången, och frångått de klassiska storstäderna som annars är självklara på en turné. Kan du berätta något om det?

Jag har inte möjlighet att välja alls om jag inte arrar spelningar själv och det har jag ingen lust med. Vi spelar där nån vill ha oss och kan betala.

Känns det speciellt att få spela i gamla hemstaden Helsingborg?

Ja, Jo. Ossler har aldrig funkat i Helsingborg. Vi får se.

Kommer du att spela gitarr också, eller blir det bara sång och cello? I så fall, el- eller akustisk?

Det blir elgitarr. Tänker få in lite noise och trasa sönder det vackra.

Och till sist, vad önskar du mest av den stundande sommaren?

Att Trump blir avsatt och Jimmy Åkesson blir miljöpartist. Men helst vill jag ta det vääldigt lugnt, om jag kan. Det kommer att bli en intensiv höst.