Bäst just nu: december 2019

December är här. Det är mörkt nästan jämt. Snart kommer julstressen. Varför inte ta och samla sig med lite god musik? Nedan följer ett, i mitt tycke, fantastiskt urval av den just bästa nya musiken. Varsågoda.

Misery Loves Co.Zero (album)

– Efter nästan 20 år är ett av Sveriges genom tiderna mest framstående industrirockband tillbaka med en ny fullängdare. Och det är som om ingenting hänt sedan millennieskiftet. På gott och ont. Patrik Wirén sjunger fortfarande med en gudabenådad, tung rockröst (lyssna bara på den fantastiska öppnaren ”Suburban Breakdown”). De varvar med lätt hand metalliskt slammer med elektroniska atmosfärer, som om de aldrig lagt ner bandet. Likaså skapar de dynamik även genom att låta melankoliska fullträffar som ”Dead Streets” och ”Fell In Love” ta plats bland det stundom köttiga manglet. Och visst är textraden A thousand zombies got me by the throat/while Mom is busy writing suicide notes, från ovan nämnda ”Suburban Breakdown”, en av årets märkligaste och bästa?

Dessvärre finns det en del att nämna även på minuskontot. Låtarna är generellt för långa, vilket ju gör albumet lite för långt, lite väl matigt. Efter varje genomlyssning känner man sig väldigt mätt (och matt) och man önskar att de hade skurit lite mer i låtarna. Dessutom hade man kanske hoppats på lite mer utveckling efter två decennium, men det där är tudelat. Det är fint att de håller fast vid det klassiska soundet man älskar, samtidigt som man hade önskat fler överraskningar. På tidigare nämnda ”Dead Streets” och ”Fell In Love” utforskar de en melankoli som gärna hade fått ta större plats för att ytterligare balansera ut det mastiga manglet. Blir det ännu en skiva (vilket jag hoppas) vill jag till exempel att de bejakar husguden Thåströms fäbless för mer ambienta industrilandskap.

Men på det hela taget har Misery Loves Co. gjort en klart värdig comeback. Jag är glad att de är tillbaka och jag hoppas att de stannar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Dead Streets” eller ”Suburban Breakdown”

Om ni gillar detta: Peace, Love & Pitbulls –  3

 

Rome The Dublin Session (album)

– Tidigare i år tillbringade Jerome Reuter några Guiness-indränkta veckor på Irland. Tillsammans med lokala förmågor beväpnade med lokala instrument spelade han in några nyskrivna låtar, vilka nu utgör albumet The Dublin Session. Resultatet är varierat, men överlag fängslande.

Stommen är klassisk, svärtad och europeisk Rome-folk, men alltså körd genom ett irländskt filter. Den som befarade att hela plattan skulle vara stompig Pogues– eller Dubliners-pubrock kan alltså andas ut.

Bäst är slowburnern ”Slash’n’burn”, vilken också råkar vara den som kanske mest låter som klassiska Rome och där de irländska influenserna är som mest subtila och smakfulla. En annan höjdpunkt är motsägelsefullt nog den mycket pub-stompiga och melodiskt undersköna ”Holy Ennui”, som nog är den låt som allra tydligast är färgad av sin miljö. Värt att nämna är också att vännen Thåström dyker upp med gäckande bakgrundssång på fina balladen ”Evropa Irredenta”, och alla vi som är svältfödda på denna utomvärldsligt mäktiga röst, denna fyrbåk i tillvarons kompakta mörker, glupar girigt i oss de sekunder då han hörs som mest.

The Dublin Session är på intet vis Reuters största verk (vilket knappast var målsättningen heller), men den håller oss någorlunda mätta i väntan på nästa ordinarie album.

Betyg: 7/10

Bästa låt: ”Slash’n’burn”

Om ni gillar detta: Rome – Nos Chants Perdus

 

Algiers – ”Void

– Aldrig förr har Algiers låtit såhär ursinniga – vilket väl säger en del? Låten inleds med fräsande elektronik, men utvecklas snabbt till vad som närmast kan beskrivas som ren, fly förbannad punk. En furiös drapa riktad mot kapitalismen, roffar-samhället och människorna vars högsta gudom är den tomma ytan. Jag är nu väldigt spänd på kommande albumet There Is No Year, som släpps i januari.

 

Christian Hede – ”Trampende Hære

– Singel nummer två från kommande albumet Øbo kan mycket väl vara Hedes bästa låt hittills. Som en bornholmsk Mark Lanegan blandar han här industriell och kärv elektronik (signerad den exceptionelle Mikael Nilzén) med sin välbekanta mollstämda blues och tunga gitarrer. Och så den där rösten han besitter. Himmel. En fruktansvärd kraft och i sanning en av de bästa rockröster vi har i Skandinavien.

 

Marissa Nadler & Stephen BrodskyIn the Air Tonight

– Tidigare i år släppte goth-folk-prästinnan Marissa Nadler ihop med gitarristen Stephen Brodsky den grymma plattan Droneflower. Nu är de tillbaka med en tvåspårssingel där de tolkar ett par 80- respektive 90-tals-klassiker: Phil Collins ”In the Air Tonight” och Extremes smått outhärdliga ”More than Words”. Bäst av dessa är sålunda också den förstnämda. I Nadlers och Brodskys händer blir denna atmosfäriska åttiotalare till blytung, sotsvart drone. Vem hade väntat sig det? Fram för fler alternativa artister att göra 80-tals-tolkningar, säger jag!

 

 

Bäst just nu: november 2019

Pablo Matisse – Human Warmth (EP)

– Med nya EP:n återuppfinner Pablo Matisse (med medlemmar från Soundtrack of Our Lives, Division of Laura Lee och Affordable Hybrid) knappast punkhjulet, men de gör det mesta rätt. Verserna i titelspåret varvar aggropunk, i stil med tidiga Black Flag, med en melodisk refräng á la Ramones. Is There Anybody Out There för tankarna till Kalifornien på 90-talet, medan avslutaren Think & Feel osar fish ‘n’ chips och ur-engelskt läktarvåld. Det är alltså för det mesta en rätt brutal EP, vilket gör Death Cab For Cutie-covern I Will Follow You Into the Dark till ett mycket välkommet inslag. I Pablo Matisse händer blir den en gång så sköra balladen till svärtad vemodspunk. Den skänker dynamik och nyanser till EP:n och känns instinktivt som årets bästa cover.

Som sagt, Pablo Matisse bryter inte ny mark, men skänker oss likväl knappt tio minuter klassiskt punkös. Det behövs, det med.

Ges ut på fredag, 15/11, digitalt och på sjutum, via Startracks.

Betyg: 7/10

Bästa låt: I Will Follow You Into the Dark

Om ni gillar detta: Kolla upp ovan nämnd referenser

 

Sorry GirlsDeborah (album)

– Jag säger det direkt, så är det gjort. Detta är årets bästa popplatta. Jag vet inte när jag senast hörde något så nära fulländning från ett band som albumdebuterar. Montreal-duon Sorry Girls plockar på debuten Deborah det bästa från 80-talets vemodiga pop (tänk a-ha, Cyndi Lauper, Fleetwood Macs sena 80-tal) och blandar det med dreampopens sommarkvällssvala atmosfärer.

Texterna handlar om förlust, längtan och svårigheterna med att vara en kännande människa, och sångerskan Heather Foster Kirkpatrick sjunger dem med en närvaro som är lika sensuell som den är sårbar, lika cool som den är dyster. Musiken och de outsägligt sorgsna melodierna, signerat duons andra hälft Dylan Konrad Obront, är precis lika fängslande. Med en och annan slick gitarr, varma synthar och smått episka och för genren typiska trummor bygger han ljudvärldar och pophooks det tycks helt omöjligt att tröttna på. Jag vet inte hur många gånger jag spelat den här plattan, men varje gång hugger det till i hjärtat.

Enda invändningen jag har är mot låten H.O.N.E.S.T.Y. Jag förstår poängen med att ha med en gladare låt för dynamikens skull, men denna är helt enkelt inte bra nog – särskilt inte i jämförelse med albumets övriga nio fullträffar.

Gavs ut 21/10 via Arbutus/Playground Music

Betyg: 9/10

Bästa låt: Omöjligt att välja, men säger ändå One That You Want.

Om ni gillar detta: a-ha – Scoundrel Days, Fleetwood Mac – Tango in the Night, Cocteau Twins – Heaven or Las Vegas

 

Mount EerieLost Wisdom pt. 2 (album)

– 2017 och 2018 släppte Phil Elverum två album där han i raka, kärva, drabbande ordalag berättade om hustrun Genevieves död 2016. Skivorna, A Crow Looked at Me (2017) och Now Only (2018), blev villkorslöst hyllade och behandlade med en väldig vördnad och gav den annars så underskattade och förbisedda Elverum en något större publik. Jag tycker om skivorna, men har samtidigt svårt för dem på samma sätt som jag har svårt för Nick Caves sorgearbeten – det blir för mycket. För privat, för fokuserat på en enda specifik och mycket privat händelse, för känslomässigt krävande. När ska man egentligen lyssna på skivor av det slaget? När passar det? Svaret är: sällan. Därför är jag eld och lågor över att Phil nu gått vidare till att skriva om de existentiella teman som gjorde skivor som till exempel mästerverket Wind’s Poem, Dawn och Sauna så bra.

Han tar fortfarande ett visst avstamp i Genevieves död, och även i skilsmässan från andra hustrun Michelle Williams, men lyriken är mer mångbottnad, mer nyanserad och allmängiltig. Och hjälp, vad bra det är. Kompad av akustisk och elektrisk gitarr och piano sjunger Elverum, uppbackad av Julie Doiron (som ju även var med på första Lost Wisdom-plattan, 2008) på sitt patenterat varma, försiktiga vis om att leva med förlust, med tomhet och behovet att älska igen. På vart och ett av spåren visar Elverum varför han alltjämt är en av våra allra vassaste textförfattare, alltjämt med fingret på mänsklighetens puls. En av höjdpunkterna är öppningsspåret Belief – om hur svårt det är att tro på något, vare sig det är kärlek eller högre makter. En annan är Real Lost Wisdom, där Phil uppmanar sig själv, sin dotter och oss som lyssnar att trotsa meningslösheten och alla otäckheter och älska i alla fall. Det är värt det. I sista versen sjunger han: Don’t flinch away, no matter what/Monstrous fears will arise/If there’s a cataclysm and you have to go inside/Please, at least let some wind blow in/Take yet another breath/And stay right there/Courageous and kind/With love permeating […] Det sammanfattar Phil Elverum och Lost Wisdom pt. 2 ganska bra: det finns mycket att grubbla över, tvivla på, skrämmas av, men det finns också något bortom detta. Det finns skönhet, kärlek, hopp. I naturen, i andra människor, i musiken.

Efter att ha levt intimt och intensivt med Lost Wisdom pt. 2 i ungefär en vecka står det kristallklart tydligt att det är årets bästa platta, som utan tvekan förtjänar årets första (och sannolikt enda) fullpoängare.

Gavs ut 8/11 på Elverums egna label PW Elverum and Sun.

Betyg: 10/10

Bästa låt: Belief

Om ni gillar detta: Mount Eerie – Wind’s Poem

 

Val DemarChapter One (album)

– På dagarna är Valdemar Tegeström bassist i lysande, unga och purfärska shoegaze-postpunkbandet NIZUI. På nätterna, i skuggorna, gör han avskalad och tungt ödesmättad folk med drag av både tidiga Cohen och Steve Von Till, men också av ovan nämnda Mount Eerie. Det är långsamt, sotigt, obönhörligt dystert – men framförallt väldigt ärligt och väldigt begåvat – om egna tillkortakommanden, det egna mörkret och det yttre och om relationer som inte fungerar som man vill.

Ska jag invända mot något är det mot den hurtiga avvikaren It Won’t Do, som sannolikt ska fungera som ett poppigt mellanspel men som faktiskt bara sabbar flytet och kontinuiteten, mot att skivan känns aningen lång och mot tvåspråkigheten (La Luz y el Mar sjungs på svenska medan resten av skivan sjungs på engelska). Är sällan annat än kritisk mot artister som vill sjunga på två språk. Det hör inte hemma på ett album, som ju ska vara konsekvent och enhetligt. Men eftersom låten i fråga är så pass bra kan jag leva med det. Jag kan också leva med resten av invändningarna, av den enkla anledningen att Val Demar har gjort ett helgjutet album som vågar vara långsamt, dystert och oironiskt – uppfriskande det är med sådana plattor!

Chapter One är en av höstens bästa svenska debuter.

Gavs ut 1/11 på digitala plattformar.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Unusual Sights

Om ni gillar detta: Steve Von Till – As the Crow Flies, Mount Eerie – Dawn

 

 

Bäst just nu: oktober 2019, del 1

 

Molchat Doma (band)

– Det just nu intressantaste och bästa postpunkbandet är inte tyskt, amerikanskt, brittiskt eller ens svenskt. Det är vitryskt! Molchat Doma (som enligt bandets hemsida betyder ungefär ”tysta hus”) kommer från Minsk och spelar iskall postpunk och vackert svärtad cold wave med ypperlig känsla. Tänk Seventeen Seconds, tänk Unknown Pleasures, tänk tidiga OMD, tänk kalla kriget, dåligt väder, melodier man inte längre trodde fanns, tänk utmärglade, ödesmättade gitarrer, frostig elektronik och hinsidessång. Tänk allt detta och ni tänker på Molchat Doma. De har hittills släppt två fullängdare. Debuten, S Krish Nashih Domov (2017), är karg, kantig postpunk, medan uppföljaren, Этажи (uttalas Etazhi och betyder ”golv”, på svenska) (2018), bjuder på lite fler nyanser och är rundare i kanterna. Jag föredrar uppföljaren. I höst har de hittills släppt två lysande nya singlar varför jag misstänker att ett nytt album är på gång. Lyssna på allt.

 

De AmbassadeDuistre Kamers (album)

– Mer postpunk – denna gång från Holland! Och denna gång än mer elektroniskt än ovanstående vitryssar. Ljudbilden byggs av varma analoga synthar som puttrar och skimrar, medan trummaskinerna och basen skapar ett stundtals rätt hyggligt sväng – åtminstone för att vara dyster, holländsk postpunk.

 

Mount Eerie & Julie Doiron Love Without Possession

– 2008 släppte Mount Eerie och Julie Doiron det lysande albumet Lost Wisdom. Senare i höst släpps uppföljaren Lost Wisdom pt. 2. Det första smakprovet är en lika förödande som hoppingivande redogörelse för vad kärlek är – i traumats kölvatten. 2016 gick Phil Elverums, som mannen bakom Mount Eerie egentligen heter, fru bort i cancer, endast 35 år gammal. 2017 respektive 2018 släppte han två album där han på ett oförställt och naket vis besjunger sin sorg. Två jättefina skivor, men skivor som man inte slänger på hur som helst. Sorgen de är genomdränkta i kräver en del av lyssnaren. Respekt, inte minst. Första smakprovet från kommande plattan är Elverum på andra sidan sorgen. Han har mer distans nu, tycks uppleva ett annat lugn och en annan acceptans. Han är fortfarande förkrossad över vad som hänt (Indifferent stars in the night sky/Watch me while I churn/Still holding this love for you/Without a thing to do/But try to live), men är samtidigt på ett jämnare köl (What would be the use in becoming/A symbol of walking desolation?/Awash in multiple griefs/Elaborating on anguish). På Love Without Possession visar Elverum med all önskvärd tydlighet och med knivskarp skärpa att han vet precis vad kärlek är, hur det känns att förlora den och hur det är att leva i spillrorna, skärvorna och dammet som bildas efteråt.

Jag hade hoppats på en ny, tung platta i stil med mästerverket Wind’s Poem, men Lost Wisdom pt. 2 ser ut att bli rätt bra, den också.

 

Carla dal Forno (artist)

– Utan att överdriva vill jag hävda att den australiensiska numera London- och tidigare Berlin-baserade sångerskan, låtskrivaren och ljudmakaren Carla dal Forno förmodligen är den mäktigaste musikupptäckten jag gjort i år.

2016 debuterade hon med den helt igenom lysande plattan You Know What It’s Like och följde sedan upp den året därpå med en minst lika stark EP, The Garden, och i fredags, 4/10, kom andra fullängdaren, Look Up Sharp. På debuten varvar hon ambienta instrumentalspår med svala, ljusskygga och djupt suggestiva poplåtar som lånar lika mycket från det tidiga 80-talets mest moody postpunk som från poppen. EP:n The Garden är fyra spår som allihop tar debutalbumets experimentella pop ett steg längre. Allt är murrigare, dovare, mörkare. Men melodikänslan och debutalbumets luftighet och atmosfär finns alltjämt kvar.

På det närapå dagsfärska nya albumet, Look Up Sharp, kan mer ljus skönjas än tidigare. Långt ut på det svarta havet anar man en horisont och poppen har fått en aningen mer framträdande roll. Men allt är förstås relativt. Carla dal Forno verkar fortfarande för det mesta i skuggorna, texterna är fortfarande syrliga och marinerade i en rejäl dos galghumor och influenserna är skimrande mörka. Nya albumet kan också stoltsera med att innehålla vad som mycket väl kan vara årets bästa låt: den omöjligt coola och snygga So Much Better. Jag kan inte minnas när jag senast hörde en så bitande och mörkt humoristisk post-breakup-låt (It’s almost two years later/And still I feel the same/You were a disaster/I’m glad I caused you pain/…/I’m happy that you’re still the same/And I am so much better).

Carla dal Forno bör tilltala de flesta svaga för Sällskapets europeiska skuggvärldar, The Cures minimalistiska stordåd från tidigt 80-tal, obskyr postpunk likt The Names och Modern Eon eller sentida Einstürzende Neubauten och deras lika delar snygga som märkliga sånger. Kolla upp nu och tacka mig sedan.

 

Lars Winnerbäck Eldtuppen (album)

– Ett oväntat inslag bland allt obskyrt på listan, kan tyckas. Och inte heller är jag någon storkonsument av Winnerbäcks musik. Jag hör den ibland. Ofta uppskattar jag vad jag hör, men ibland vill jag bara gå och gömma mig (nio fall av tio rör det sig då om tidiga Winnerbäck). Men jag kan inte påstå att jag lyssnar på honom. Jag har respekt för honom och nästan varje gång jag hör en Winnerbäck-låt reagerar jag på hur bra texten är. Han är i sanning en knivskarp skildrare av vardagsångest, grådaskig resignation och vår alltmer krackelerande samtid.

Av olika anledningar bestämde jag mig för att ta mig an hans senaste album, Eldtuppen. Något jag är mycket glad för att jag gjorde. För det är ett synnerligen genomarbetat och helgjutet album, som verkligen djupdyker, uppfriskande fritt från ironi och poser, i precis det där jag nämnde som får mig att respektera Winnerbäck: vardagsångesten, resignationen, de cyniska samtidsskildringarna. Visst är det tydligt att han väldigt gärna vill vara både Ulf Lundell och Joakim Thåström, men samtidigt och paradoxalt nog känns Winnerbäck ändå alldeles oförställd. När han på titelspåret sjunger att han att är slut som artist tror man honom. Han har ju fel, men man tror honom. Och det är omöjligt att inte beröras när han förebrår sig själv över ett svek i låten Skulle aldrig hända oss. Exemplen är många, men i slutändan handlar det om samma sak: Winnerbäck är en stor låtskrivare därför att han helt enkelt och på ren svenska vågar vara jävligt deppig, ocool, oironisk. Trots det säljer han multum och är omhuldad och folkkär som få. Eldtuppen är inget stort steg, rent konstnärligt, men den ringar in allt som Winnerbäck är och gör bäst.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Tror jag hittar hem eller den thåströmskt mullriga Precis det där

Om ni gillar detta: Thåström – Kärlek är för dom, Ulf Lundell – Den vassa eggen

 

Bäst just nu: september 2019

 

Höstens första Bäst just nu varvar debutanter med ikoner, färskingar med legender och det känns förstås toppen. Varsågoda.

 

Iggy PopFree (album)

– När Iggy gjorde comeback 2016 med lysande plattan Post Pop Depression var det menat som ett sista farväl, en avslutning på en minst sagt legendarisk karriär. Så blev det (som tur var) inte. Sedan dess har han turnerat flitigt och gjort flera gästspel på andra artisters låtar, och nu är han alltså tillbaka med ett album. Vad annars ska en sådan som Iggy Pop göra? Leva pensionärsliv hemma i Florida? Golfa? Knappast. Urkrafter som Iggy går inte att tygla och det går inte att omplacera dem. De måste tillåtas göra det de är skapta för och de måste få vara ”in the thick of it”. Free är dock ingen rockplatta, som Post Pop Depression på flera sätt var (även om referenspunkten ändå var Berlin anno 1977), men den är ändå kvintessentiellt Iggy. Sentida Iggy, om inte annat. Den varvar spoken word, som vi känner igen från Avenue B (1999), med jazz, som präglade plattor som Preliminaries (2009) och Aprés (2012), och återknyter samtidigt till den kyliga berlinrocken från Post Pop Depression. Men det är trots allt ingen hundraprocentigt helgjuten platta och den tyngs ner av ett par rätt fåniga, ”humoristiska” låtar. Men trots det är den en värdig fortsättning på Iggys sena karriär.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Sonali

Om ni gillar detta: Iggy Pop – Post Pop Depression, Iggy Pop – The Idiot och Noveller – Fantastic Planet (ambient-gitarristen Noveller har varit med och skrivit en del av musiken på Free och hennes inflytande är påtagligt)

 

Vincent BaharI Give Up

– Ett av den tidiga höstens mäktigaste svenska släpp står Malmö-artisten Vincent Bahar för. I våras släppte hon sin debutsingel Transcendence – en spoken-word-aktig sak som tyvärr föll mellan stolarna. Nu är hon emellertid tillbaka och nu tvingas man kapitulera – för detta är bra. Med regnvåt elektronisk atmosfär, trap-inspirerade beats, ett ack så svalt pianostick och sjukt suggestiva österländska influenser och ljud har Bahar skapat ett underbart moody stycke popmusik som bör tilltala såväl svartklädda som hipsters – och musikjournalister. Inte för att jag tror att Bahar står och faller med andras omdömen; redan i första versen sjunger hon I give up on love to be free. Och man tror henne. Jag ser fram emot att följa henne.

 

Swans It’s Coming It’s Real

– Jag uppskattade de fyra album som Swans-konstellationen 2010-2017 släppte, men tyckte att de lite för ofta hängav sig åt märklig rytmik och lite för sällan åt det som Swans en gång gjorde så bra, nämligen atmosfär och obehaglig skönhet. Jag saknade soundet på skivor som White Light from the Mouth of Infinity, The Great Annihilator och Soundtracks for the Blind – då de blandade rena akustiska nummer med drones och tung, närmast postpunkig rock. Det var obönhörlig svärta, men det var lika mycket skönhet. Swans anno 2019 är en annan historia och Michael Gira (hjärnan bakom Swans) har ett nytt tänk och jobbar numera med rörlig ensemble. Och kanske, kanske har mina önskningar äntligen blivit uppfyllda, för nya singeln hade utan problem passat in på både The Great Annihilator och Soundtracks for the Blind. Den är nämligen både atmosfärisk och malande meditativ, befriad från hurtiga rytmexperiment och 64-årige Gira visar med all önskvärd tydlighet att hans röst inte åldras alls. Som om detta inte vore nog gästar systrarna Anna och Maria von Hausswolff med änglalik bakgrundssång och skänker både värme och en känsla av trygghet. 25 oktober släpps nya Swans-plattan Leaving Meaning och den har all potential att bli höstens bästa. 

 

Jeff BuckleySky Blue Skin

– Jeff Buckley släppte aldrig sitt andra album – uppföljaren till succén Grace från 1994. Under inspelningarna av plattan i maj 1997 drunknade han i Mississippi-floden. En hel del av det han spelade in efter Grace har dock släppts genom åren – nu senast den fantastiska Sky Blue Skin, som sägs vara bland det allra sista han spelade in. En mörk, avskalad slowburner med en fragmentarisk, om än djupt fascinerande, text om död, kärlek och svårigheten med att leva.

 

Allo Suns2am

– Malmödebutanterna i Allo Suns blandar skimrande 80-tal med shoegazigt 90-tal och vemodigt 00-tal och levererar en högst imponerande debutsingel. Alla som följt 482 MHz vet att detta är tre beröringspunkter jag går igång på rejält när det kommer till pop – och Allo Suns prickar alltså in alla tre på första försöket. Jag ska med glädje följa deras utveckling.

Bäst just nu: augusti 2019

 

Sommaren är så gott som slut, och här är några bitar som får tonsätta dess uttåg.

Pharmakon Spit It Out

– 30 augusti släpper amerikanska oljudsdrottningen Margaret Chardiet, aka Pharmakon, sitt fjärde album, som fått namnet Devour. Andra singeln att släppas är den kolsvarta Spit It Out. Den som gillar Pharmakon kan vila i vissheten om att även nästa platta ser ut att bli ödesmättad, hotfull, baserad på missljud frammanade av fräsande maskiner, och med Chardiets förvildade mardrömsstämma som en röd tråd.

 

Mark LaneganLetter Never Sent

– Sommarens bästa refräng hittar vi lite oväntat hos Mark Lanegan. På nya singeln går Lanegan ifrån sin numera patenterade sotiga, mangliga blues för ett ganska catchy och (bedrägligt) upbeat new wave-sound. Till ett ihärdigt trummaskinsbeat, en Bernard Sumner-gitarr och elektroniska atmosfärer sjunger han om smärtsamma reflektioner, sorgesam introspektion, mord, dråp och styvsöner. Och så den där refrängen – kort, enkel, men jisses vad bra.

 

Tempers Capital Pains

– Om man ändå vore lika sval, lika svår, lika sexig och med samma melodikänsla som Jasmine Golestaneh och Eddie Cooper i New York-duon Tempers. Nya singeln Capital Pains är ännu ett exempel på att de tillhör toppskiktet beträffande amerikansk atmosfärisk darkwave.

 

The Sound of German Post-Punk (spellista, Spotify)

– Engelsk och amerikansk postpunk i all ära, men vill man samtidigt som man stillar sitt postpunk-behov känna den europeiska skymningen fullkomligen rasa ner över en ska man hänge sig åt tysk post-punk. Av en ren nyck sökte jag en eftermiddag efter just tysk postpunk och fann till min glädje denna mycket kompetenta och potenta spellista, ihopplitad av någon eldsjäl på Spotify-kontoret. Här finns iscoola nummer, som Hamburg-bandet Heims snygga Tropisch, medan Stuttgarts Die Nerven bjuder på den lika delar skramliga som drömska Niemals och All diese Gewalts (Die Nerven-sångaren Max Riegers soloprojekt) mästerliga Maria in blau tillhör absolut listans mest suggestiva låtar.

Spellistan rekommenderas å det varmaste!

 

Rome Le Ceneri di Heliodoro (album)

– I januari när plattan släpptes förstod jag mig inte på den och jag var inte alldeles förtjust i Jerome Reuters återgång till mer klassisk neo-folk – jag ville ha mer drömsk rock i stil med mästerverket The Hyperion Machine, från 2016. Det vore förmätet att påstå att man till fullo förstår intrikata plattor som denna, men bra är den. Så mycket har jag äntligen lyckats begripa. Riktigt bra, till och med.

I en intervju med italienska web-fanzinet Aristocrazia från januari i år pratades det om dagens Europa och dess problem, om vilket plattan till stor del handlar.  Vid ett tillfälle sammanfattar Reuter problemet väl och i samma andetag sätter han även fingret på skivan och dess tema:

You just see the changes in the cities and on the major crossroads within Europe. Things are changing. Things are in uproar, and I witness this all around. I have the privilege of having friends in many different countries and I roam about quite a bit and so I got a real sense of how people are worried and frightened. Frightened of the right, frightened of the left, frightened of this new age that has swallowed us up. And no one has the answers.

Och kort därefter:

I can’t act as if I don’t see things, like I don’t feel that things are falling apart, that we’re headed towards war. And I don’t feel like I’m making any stand. I’m just painting the picture of contemporary Europe in all its angst.

Och visst är det i ångest som Europa av i dag lever i. Oavsett vad man tror på. Och detta genomsyrar skivans texter – oavsett om det är texter om hur västvärlden krackelerar eller det faktum att USA är galnare än någonsin innan, eller att Europa och dess invånare låter sig duperas av allsköns tvivelaktiga krafter. Här finns också en längtan efter det starka och enhetliga Europa, som internationalisten och europén Jerome Reuter ser försvinna längre och längre ner i avgrunden. Our eagle once proud/Soon bald and croaking/Our chants once loud/Will quiet down, sjunger han uppgivet i fantastiska Uropia O Morte. Och det sammanfattar hela skivan. Och det är en utmärkt skiva. Klassisk Rome. Att det skulle ta mig sju månader för att inse detta kan jag bara beklaga.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Black Crane

Om ni gillar detta: Rome – Die Aesthetik der Herrschaftsfreiheit, vol. 1-3

Bäst just nu: juli 2019

 

Även om sommaren kanske inte blivit som man hoppats kan man, som alltid, lita på musiken. Här är ett axplock av allt bra som nyligen släppts, plus en klassiker på slutet. Mycket nöje.

Iggy Pop Free

– I dag nåddes vi av det glädjande beskedet att ingen mindre än Jim Osterberg – aka Iggy Pop – släpper nytt album i början av september. Plattan har fått namnet Free, och det inte ens två minuter långa titelspåret är det första smakprovet att släppas. Där förra plattan, den universellt hyllade Post Pop Depression, var rock n roll i stil med The Idiot och Lust for Life är det nya materialet närapå dess raka motsats. Istället för sliriga gitarrer, en gungig bas och en fräsande Iggy vid mikrofonen får vi på Free ett jazzigt, ambient ljudlandskap parat med Iggys varmaste stämma som lugnt, nästan urlakat,  konstaterar att han vill vara fri. En av samarbetspartnerna på nya plattan är den amerikanska ambientmusikern Sarah Lipstate, känd under namnet Noveller. Hennes drömska sound, som rör sig någonstans mellan Twin Peaks och Grouper, klaffar anmärkningsvärt väl med Iggys röst och jag får en känsla av att kommande album kan bli ett av årtiondets sista höjdpunkter.

 

Chelsea WolfeAmerican Darkness

– Chelsea Wolfe har något stort på gång. Förra plattan, Hiss Spun, var ett tungt, kärvt monstrum. Nya plattan ser ut att bli mer avskalad. Lika kärv, lika sotigt gråsvart, men mer avskalad. Detta blir tydligt inte minst på nya singeln American Darkness. Till en akustisk gitarr och mardrömslika elektroniska ljud sjunger Wolfe försiktigt om möten människor emellan, besvikelserna som kan uppstå och det inre mörkret man förgäves försökt att stävja. Album Birth of Violence släpps i september.

 

Lust for YouthLust for Youth (album)

– Svenskdanska Lust for Youth släppte sitt senaste album i juni i år och det är ett av sommarens finaste. Med en morrisseyansk känsla för både misantropi och stora gester, en avmätthet vi inte fått till bjuds sedan TTA:s glansdagar och vackert snidad elektronisk pop som skulle kunna få Peter Hook och Bernard Sumner att sluta fred har Hannes Norrvide och Malthe Fischer satt ihop ett album som är lika delar vemod som attityd, popklubb som sovrum. Popkänslan från föregående album sitter i, men varvas med gott om vemodiga nummer som atmosfäriska Fifth Terrace (som gästas av Soho Rezanejad) och mästerliga Venus de Milo. Den sistnämnda, en suggestiv midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut, hör till årets bästa låtar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Venus de Milo

Om ni gillar detta: Premiere – Premiere, Boat Club – Caught the Breeze

 

Morrissey Brow of My Beloved

– Äntligen har b-sidan till Wedding Bell Blues-sjuan släppts digitalt. På den gör Morrissey det han gör bättre än alla andra: varm, melankolisk och atmosfärisk pop om kärlek, knackiga relationer och misantropi. Allt till ett skimrande Boz Boorer-arr och en sångmelodi som vanliga dödliga knappt ens kan drömma om. Det är detta vi vill att Moz ska göra. Det är detta som tröstat så många trötta själar genom årtiondena.

 

Dr John – det mesta, men kanske i synnerhet låtarna Glowin’ och Twilight Zone

– I stort sett samma sekund som jag tog min magisterexamen i början av juni kablades nyheten om Dr Johns bortgång ut. Jag lyckades därför aldrig riktigt ta in att han gått bort. Det är först nu jag börjat fatta. Jag har inte lyssnat på Dr John speciellt länge. Jag hörde honom för första gången för kanske tio år sedan, men började lyssna någorlunda aktivt först för några år sedan. Jag lockas av mystiken, häxdoktorbluesen som är lika mycket New Orleans som kräftor och Mardi Gras är New Orleans (om inte mer) och av de märkliga arrangemangen som är lika avvisande och kärva som de är hypnotiska och tilldragande. Men Mac Rebenack, som Doktorn egentligen hette, var inte bara en tokstolle i märkliga hattar och djurben som gjorde svårlyssnad, om än fantastisk, voodoomusik. På de två låtarna jag valt att lyfta fram i detta korta inlägg, Glowin’ och Twilight Zone (båda hämtade från lysande plattan Babylon, från 1969), lyser en annan Doktor igenom.

På souliga, malande och väldigt vackra Glowin’ försöker han (förgäves?) hitta ett ljus i det allomfattande mörker som hängde som säckväv över USA i slutet av 1968 när låten spelades in. Vietnamkriget skördade otaliga offer, den nyligen valde presidenten var korrumperad, Martin Luther King sköts ihjäl, precis som Robert Kennedy. På Glowin’ försöker John mana sig själv och alla som vill höra på till att inte ge upp, att härda ut och ”just live plain old life”. Han är minst sagt övertygande.

På spöklika, late-night-jazziga Twilight Zone sjunger han uttryckligen om den hotfulla, mörka värld som var ett faktum 1968. Det som en gång var bekant och tryggt är nu förvridet och underligt, illasinnade krafter försöker ta över och de ledare som människan lagt sitt hopp till har mördats. When all the clouds in the sky/Disappear in front of your eyes/When you hear a lullaby/You once knew, now you can’t recognize/You step into the twilight zone/In the outer limits of a land unknown, sjunger han redan i första versen och med ens är ljuset släckt och tänds aldrig igen. Sju minuter senare mynnar låten ut i en kakofoni av psykotiska röster och ljud.

Nu är han borta och det som kvarstår är, som alltid, musiken. Och så länge den och Louisianas träskmarker finns kvar kan vi vara säkra på att Doktorn aldrig riktigt lämnar oss. Det får duga så.

Bäst just nu: juni (plus retroaktivt)

8A59C328-C7C6-4399-B6DC-4FD49936D828

Det blir en speciell bäst just nu den här gången. 482 MHz har ju legat på is någon månad på grund av andra åtaganden, och nu när det är dags att sparka igång maskineriet igen finns det en del inte bara dagsfärsk musik utan även en del från de gångna månaderna som jag skulle vilja uppmärksamma. Varsågoda!

No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me (album)

– I april släppte No Suits in Miami sitt debutalbum – ett av två album som sannolikt kommer klassas som årets bästa svenska indiepopalbum. Med en sval självklarhet rör de sig i ett mollstämt ljudlandskap uppbyggt kring jangliga Johnny Marr– och Field Mice-gitarrer, varma synthar och drömska melodier. Låtarna de skriver är melodistarka och hopplöst vemodiga och när sångerskan Michelle Dzgoeva med sin lika delar sensuella som avmätta röst sjunger rader om utanförskap och omöjlig kärlek tror man på henne. Och man är fullständigt övertygad om att No Suits in Miami kommer att gå en ljus framtid till mötes.

Betyg: 8/10

 

Morrissey California Son (album)

– I en tid där ingenting kring Morrissey längre tycks handla om hans musik eller gudabenådade röst är det uppfriskande att han väljer att släppa ett coveralbum. På låtar som Jobriaths Morning Starship, Buffy Saint Maries Suffer the Little Children och Fifth Dimensions Wedding Bell Blues låter han hungrig, tänd och i det närmaste pånyttfödd. På den sistnämnda visar han också att han utan minsta problem kan sjunga soul. På Roy Orbisons It’s Over är rösten större, starkare, mäktigare än på länge.

Mest drabbande blir det dock på skivans två sista spår. I Morrisseys händer blir Tim Hardins Lenny’s Tune ett gotiskt kammarstycke, medan Melanie Safkas sköra folkballad Some Say I Got Devil, som avslutar skivan, blir till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv. Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

På California Son visar popnörden och sångaren Morrissey med all önskvärd tydlighet att musiken ändå är det viktigaste.

Betyg: 7/10

 

Nizui Stabilize

I vintras skrev jag lyriskt om Nizuis första släpp. En närapå felfri liten samling postpunk, shoegaze, dreampop och posthardcore. Nu är de tillbaka med 88 sekunder ny musik. Inte mycket, kan man tycka, men de förvaltar de där sekunderna mer än väl. På den korta stund som Stabilize pågår skickas man tillbaks sisådär 35-40 år i tiden. Till legendariska London-klubben The Bat Cave. Till band som Alien Sex Fiend. Till Killing Joke och Virgin Prunes. Skitig, farlig goth. Svart som säckväv. Mysigt som trubbigt våld. Men alltjämt riktigt bra. Det sägs att en fullängdare är på gång. Den ser jag fram emot.

 

Agent BlåMorning Thoughts (album)

– Kandidat nummer två till årets bästa svenska indiepop, tillika fina etiketten Luxurys allra sista släpp. Ett passande sista släpp, kan jag tycka. Det är precis den här vemodiga och atmosfäriska pop som Luxury gjort så bra genom åren – och få av deras tidigare album har varit lika helgjutet som det här. Utan tvekan är det också Agent blås bästa platta. Borta är Broder Daniel-vibbarna, till förmån för skimrande Cure-toner, xx-ångest och en stämning som inte sällan för tankarna till Red House Painters. Det är så här man följer upp ett hypat debutalbum – med utveckling, mognad, fördjupning, förbättring.

Betyg: 8/10

 

Liam GallagherShockwave

– Vemodig pop i all ära – men ibland vill man faktiskt bara ha gammal hederlig rock’n’roll. Och man kan vara säker på att William John Paul Gallagher levererar. Shockwave är en fenomenal rocklåt. Lika mycket brittisk pub och stompig glam från tidigt 70-tal, som sketen blues från djupaste södern. Liam må ha låtit pånyttfödd när han för två år sedan solodebuterade med succéplattan As You Were, men det är ingenting mot hur hungrig, kaxig och konfrontativ han låter här.