Bäst just nu: mars 2019 + hyllning till Jason Molina

 

 

För mycket stress. För lite musik. Här är ett försök att fokusera på det sistnämnda.

Shura BKLYNLDN

– Manchestertjejen Shura släppte ett av 2016 års snyggaste och intressantaste popalbum. Med influenser från 80tals-Madonna, Janet Jackson och drömpopband som Cocteau Twins satte hon ord och ton på hur det är att var ung med hjärtat på utsidan i slutet av 2010-talet. Nu har hon signat med lysande indie-etiketten Secretly Canadian och nya singeln kan mycket väl vara hennes bästa låt hittills. Influenserna från förra plattan är intakt, men soulen har krupit närmare hjärtat och kärnan. BKLYNLDN är en luftig och sensuell poplåt om närhet, frånvaro, längtan och drömmar. Outrot, de sista 50 sekunderna, är pur perfektion. Där byter låten riktning en aning och man tas med på en atmosfärisk resa med solen i ögonen tillbaka till 90-talets bästa r’n’b.

 

Stainwasher Joy For Me

– På Joy For Me, sin tredje singel, tar Stainwasher sitt sound till nya nivåer och låter drömpopen bli i det närmaste sakral. Joy For Me är Stainwashers hymn. Så vacker att fåglarna på himlen stannar till. EP:n What Did I See släpps 29/3 via Feverish Club och kommer finnas tillgänglig digitalt och på CD.

 

Wy Softie

– Några andra med Feverish-koppling är man- och hustruduon Wy från Malmö (Wy ges ut av Hybris, men Ebba och Michel som utgör duon driver tillsammans skivbolaget Feverish. Så. Utrett). Deras första skiva var som en välbehövlig svensk version av Daughter och The xx. Förra singeln hade avsevärt mer bett än så och nya singeln är som ett slags perfekt hopkok av båda sounden. Skörheten och melodierna finns där, men även attityden och den där smällen i magtrakten. Wy är ett band som vägrar stå still och som älskar att göra musik. Det är fantastiskt att få se på. Albumet, som också heter Softie, släpps 30/4.

 

Marissa Nadler & Stephen BrodskyFor the Sun

Marissa Nadler, gothfolkens främste fanbärare, och Stephen Brodsky, oljudsmakare från Cave In och Mutoid Man, har slagit sina påsar ihop. Albumet Droneflower släpps i april via Sacred Bone och första singeln lovar gott, precis som pressreleasen. Vi pratar perfekt blandning mellan mullrande gitarrmörker och eterisk drömfolk. Albumet har alla förutsättningar för att bli en av årets höjdpunkter.

 

Jason Molina (artist, låtskrivare, ljus i mörkret)

– I dag är det sex år sedan en av 482 MHz:s största favoriter gick bort. Jag återkommer ständigt till Molina. Oavsett om det handlar om Songs: Ohia, Magnolia Electric Co. eller de fantastiska skivorna han gjorde i eget namn. Jag dras till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv och gråmulen som den är melodisk och varm. Till hans i vemod genomdränkta blandning av country, folk, blues, rock ‘n’ roll och gospel. Dessvärre slog Jason Molina aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. Indie-enklaven av världens musikintresserade kände till och högaktade honom, men han tillhörde alltjämt periferin. Hans död var en vidrig orättvisa och en hopplös förlust.

When I die, put my bones in an empty street to remind me of how it used to be
Don’t write my name on a stone, bring a Coleman lantern and a radio
Cleveland game and two fishing poles and watch with me from the shore
Ghostly steel and iron ore ships coming home

– Songs: Ohia – Blue Factory Flame

Annonser

Bäst just nu: februari 2019

Ny månad, ny bäst just nu. Varsågoda.

 

Nivhek After Its Own Death/Walking in a Spiral Towards the House (album)

– Liz Harris, geniet bakom fantastiska Grouper, är tillbaka under namnet Nivhek. Här tar hon Groupers eteriska atmosfärer och blandar ut dem med tunga, elektroniska drones. Resultatet är trollbindande och ett fenomenalt bra album. Om fjolårets mästerliga Grouper-platta Grid of Points försatte en i trans djupt inne i de regntunga skogarna i Pacific Northwest-området hör Nivheks varmkalla sound hemma bland Murmansks karga vidder och de portugisiska Azorerna, där Harris tillbringade konstnärsresidens under skivans tillkomst. Soundet är lika kallt och ogästvänligt som det är drömskt och inbjudande.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Allihop hänger samman

Om ni gillar detta: Grouper – Grid of Points

 

Jenny LewisHeads Gonna Roll

– Jenny fortsätter övertyga oss om att hon har något riktigt stort på gång. Nya singeln är ännu en drabbande poplåt om samspelet människor emellan och magknipet detta för med sig. Förra singeln var fantastisk, denna är minst lika bra. Det känns som kommande plattan On the Line kan bli hennes bästa.

 

Damien JuradoSouth

Senaste plattan är blott dryga halvåret gammalt och redan nu är Jurado på gång med nytt album. Den helt akustiska In the Shape of a Storm ges ut i april och South är första smakprovet därifrån. Vi som sett Jurados akustiska konserter och känt oss dragna till hans mer avskalade kompositioner är förstås uppspelta över kommande skiva, och får man tro den mycket fina South är albumet precis så bra som man förväntar sig.

 

Star HorseAlbatross

– Star Horse har debuterat med ett habilt shoegaze-album, med självklara men väl förvaltade influenser från klassiska album som Nowhere och Souvlaki. Överlägset bäst är sistaspåret – den monumentala och skimrande Albatross. Gitarrerna blixtrar till, rusar mot skyarna och exploderar i klassisk shoegaze-magi.

 

Alice BAllting går över

How Soon Is Now, The Cure anno 1985-87, vårrusighet, bottenlös melankoli. Allting ryms i Alice B:s nya singel, och bildar en strålande poplåt för vårvintern och alla kluvna känslor årstiden bjuder på.

Bäst just nu: januari, del 2

 

Sharon Van EttenRemind Me Tomorrow (album)

– En skiva som inte bara förtjänar ett eget inlägg, egentligen, men som med största sannolikhet även kommer finnas med på en topp 10 i december, när året ska sammanfattas. Men tid finns inte alltid, så jag nöjer mig med att säga att Sharon Van Etten är tillbaka efter fem år – och hon låter nytänd, angelägen och het. Den nya, gnistrande, pulserande, närmast experimentella, ljudbilden parat med attityden i rösten kan vid första anblick få en att tro att det personliga anslaget och intimiteten från tidigare album fått stryka på foten. Så är icke fallet. De hudnära berättelserna finns fortfarande där, men paketeringen är ny. Lite svårare att bryta igenom, måhända. Men så värd mödan.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Jupiter 4

Om ni gillar detta: Sharon Van Etten – Are We There

 

Jenny LewisRed Bull & Hennessy

– Vem bryr sig om ifall Fleetwood Mac-medlemmarna bråkar när Jenny Lewis fortsätter göra Fleetwood Mac-musik bättre än nämnda band gjort på 30 år? Red Bull & Hennessy tar vid där 2014 års lysande, Ryan Adams-producerade, platta The Voyager slutade. Vi pratar alltså ursnygg pop, förankrad i 80-tal (utan att bli gräll!), där melodi och slickhet är gudomar. Att Jenny sedan toppar detta med sin gudabenådade röst och en text om passion och hängivelse gör det förstås bara ännu bättre. Jag ser fram emot albumet On the Line, som släpps 22/3.

 

Meipr (band)

– Meipr är en duo bestående av cellisten Henrik Meierkord och maskinskötaren Peter Josefsson. Meierkord känner vi från Pelle Osslers mästerverk Evig himmelsk fullkomning (samt efterföljande turnéer) och Josefsson från industribandet Metallhundarna och postpunkarna Fraktionen.  Tillsammans skapar de outsägligt vacker musik i det svärtade, knappt verkliga och tidigare helt okända, gränslandet mellan kammarmusik och dark ambient. I augusti släpptes den utsökta mini-LP:n Egalité på Bandcamp (och för en sekund var den även tillgänglig som kassett, för de riktigt tursamma). Jag hoppas de håller ångan uppe och ger ut mer musik.

 

Boy HarsherLA

– Mörkt och dansant, med skimrande synthar, pumpande trummaskiner och avmätt sång. Allt är sig likt i Boy Harsher-land – och det är väl för väl. Nya singeln visar att även nästa platta sannolikt kommer hålla god kvalitet.

 

Orphan AnnThe Practice of Surrender (album)

Cocteau Twins och tidiga Dead Can Dance sjunker ner i ett ändlöst mörker – helt utan avsikt att någonsin komma upp igen. Ungefär så låter Orphan Anns debutalbum. Det är vackert och atmosfäriskt likt Cocteau Twins, bär samma suggestiva mystik som man hittar på Dead Can Dance’s debutalbum och är insvept i ett kargt och kallt mörker man annars främst hittar i dark ambient-genren. Eteriska röster fladdrar förbi, synthar bygger upp hotfulla, vackra, elaka, undersköna ljudvärldar och låtarna är mer meditationer och stämningsstycken än rena ”låtar”. Men bra är det. Förbaskat bra. Gavs ut igår fredag på Moloton.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Du kommer aldrig nära igen

Om ni gillar detta: Ovan nämnda album

 

Bäst just nu: januari 2019

 

 

Nytt år, ny musik. Allt är som vanligt, bara sångerna är nya.

 

1900 30 sekunder under Tokyo

– Året börjar ack så starkt med detta tidigare outgivna mästerstycke från 1900 – geniale Christian Gabels anakronistiska, audiovisuella våta dröm. 30 sekunder under Tokyo blandar österländsk mystik med Jacaszek-stämningar och är inte bara årets första odiskutabla fullträff, utan också en av Gabels allra vackraste kompositioner.

Tio år efter att den första 1900-skivan släpptes spelades musiken för första gången live i en serie succéartade audiovisuella föreställningar. Först med sex utsålda datum på Orionteatern i Stockholm i maj i fjol och sedan under en kritikerrosad turné i Sverige och Norge under hösten. Nu sluts cirkeln då ett livealbum med inspelningar från det gångna året presenteras, varifrån 30 sekunder är hämtad. I dag har föreställningen även nypremiär på Orionteatern. Fram till och med 13/1 ges sex stycken föreställningar. Mer information här.

 

Nizui Daisy’s Dystopia (demo-EP)

– Shoegaze, emo, postpunk, goth, dreampop – associationerna må vara flertaliga, men soundet och uttrycket saknar (nästintill) motstycke i musiksverige anno 2019. Söderortsynglingarna i Nizui befinner sig ännu på demostadiet, men är redan huvudet högre än flera av sina mer etablerade kollegor. Och vilken mäktig sångare Gabriel Bermúdez är. Om två veckor spelar de i Stockholm. Sannolikt är de lika bra live som på skiva.

 

Rome One Lion’s Roar

– Jerome Reuter hyllar fritänkandet och utanförskapet med tunga nya singeln One Lion’s Roar. Man kan antingen sälla sig till horden av får, sjunger Reuter, eller gå lejonets stolta, egna väg. Vi vet alla vilken väg Rome väljer.

Fredag 18/1 släpps nya albumet Le Ceneri Di Heliodoro via Trisol Music Group.

 

Otavan VeretSyvys (album)

– Finska Otavan Verets andra album, utgivet på lysande Cyclic Law, är den bästa, nya dark ambient-musiken just nu. Drömskt, kyligt och med pulserande atmosfärer som både kväver och förtrollar.

 

Svart KattDet var då

– Vemodspunkarna i Svart Katt är tillbaka med ny singel, utgiven via Adrian Recordings, och i vanlig ordning rör det sig om en explosiv dänga med hjärtat på utsidan. Här besjungs ett skimrande då i skenet av ett grådaskigt nu, och man vet inte om man ska pogo-dansa eller gråta. Men bra är det. Väldigt bra.

 

Bäst just nu: december 2018

 

 

Nu har det dröjt nästan 14 dar sedan senaste inlägget här. Men livet har helt enkelt inte gått att hållas stången. Det har inte funnits tid. Men efter att ni lyssnat på dessa låtar kommer ni känna att väntan var motiverad. Vilken omgång det blev!

 

Morrissey – de tre nyskrivna bonusspårennyutgåvan av Low in High School:

– Hur du än gör kommer du falla för honom. Sålunda är denna lustiga 60-tals-doftande poplåts budskap. Kanske inte på torsdag, kanske inte heller på fredag, men snart får han dig. Som om Peter Sellers anno Oh, vilket party tolkat The More You Ignore Me, the Closer I Get.

– Den bästa av de tre. Skriven ihop med bassisten Mando Lopez – och det hörs. Basen mullrar och gungar sexigt och suggestivt genom hela denna mörka och atmosfäriska historia om förlust, identitet, kärlekens omöjlighet och mänsklighetens meningslöshet. Klassisk Moz, som ni förstår.

– En nästan lika mörk låt är denna olycksvals om uppbrottets bittra eftersmak. Moz har blivit hjärtekrossad och han kan för sitt liv inte begripa hur han kunde falla för vederbörande. Självsäkert sjunger han att denne kommer att ångra sig och att han kommer att dröja sig kvar i själ och hjärta långt efter deras uppbrott.

 

Azure Blue – Shine On

– Lyckligare kärlek är det emellertid fråga om i Azure Blues nya singel – hämtad från kommande plattan Images of You, som ges ut i mars på Hybris i samarbete med Matinee i USA, Zeon Light (som ger ut kassetten) samt nystartade egna etiketten The Future Sound of Stockholm. Nya singeln Shine On tar avstamp i förra plattans mer synthpoppiga stunder, men melankolin i den bitterljuva melodin känner vi igen från Azure Blues tre första album. Och då som nu sitter man med en klump i halsen och trycker envist på play så fort låtjäveln fadar ut. Shine On är klassisk Tobias Isaksson, och tacka fan för det. För hur många som honom har vi i Sverige?

Skivbolaget The Future Sound of Stockholm lanserades förra veckan och drivs av, förutom Isaksson,  Viktor Blomstergren och Sophie Valencia Vogel, som annars driver design- och kommunikationsbyrån Bird Is The Word. Deras första release var The Land Belows nya kåtsvängiga singel Good Time – en utmärkt programförklaring, om man frågar mig.

Shine On släpps digitalt på fredag, 14/12.

Foto: Daniella Gullström

 

Blå timmenBlå timmen blues

– Elva månader har gått sedan vi senast hörde något från Gotlands just nu bästa band Blå timmen. I fjol runt den här tiden spådde jag dem att bli 2018 års genombrott. Men då världen är renons på rättvisa och anständighet (och Blå timmen själva skyndar mycket, mycket långsamt) blev det icke så. Med nya singeln hörs det tydligare än någonsin hur mycket de förtjänar den där framgången. De låter alltjämt hungrigare och mer angelägna. Till furiösa gitarrer, som till varje pris måste upp, bort, iväg mot himlen, och en saxofon som följsamt, smeksamt och samtidigt  bottenlöst melankoliskt lindar in den annars så febriga ljudbilden, sjunger sångaren Henrik Ryftenius om ett liv som stretar emot och inte låter sig levas. Det är en lång, mörk blues om allt det där vi tänker på när vi inte kan sova. Och en fin tidig julklapp är det också.

 

Sevendeaths FT4C EP

– Skotske mörkermannen Steven Shade är tillbaka med sitt grymma, dark ambient-inspirerade projekt Sevendeaths. Den här gången har mardrömmen från tidigare släpp skingrats och ersatts av en ödslighet. Vi är vakna, vi drömmer inte, men världen vi vaknar till är tom och öde. Någonting har hänt. Fåglarna tiger i skyn. Löven på träden har rasat av. Flingorna i luften är aska snarare än snö. Och FT4C är musiken som ringer i huvudet, soundtracket som gör apokalypsen vacker.

Betyg: 8/10

Bästa låt: SH4A

Om ni gillar detta: Sevendeaths – Concréte Misery

 

Henning Belladonna

– I ett alternativt universum är det 1984 i Santa Monica. I samma universum har Jocke Berg bildat band med Mark Knopfler. De har skrivit en fenomenalt vacker midtempoballad om kärlek, minnen och Paris, och det känns som allt kommer att lösa sig. Och så slutar låten och man inser att Belladonna är göteborgaren Hennings nya singel – och det är verkligen inte fy skam, det heller!

 

 

Bäst just nu: skarven november/december 2018

 

Americana, bluesrock, maskiner. November glider in i ett grått, fuktigt december och det är detta vi lyssnar på.

 

Signalfel Spökgarn (EP)

– Göteborgsindie, där hurtigheten skruvats ner flera steg, men där melankolin bibehållits. Signalfels meditationer över förgänglighet och vår trasiga omvärld kapslas in av sparsmakade, men samtidigt djupt drömska, ljudbilder i stället för skramliga Göthbergs-gitarrer eller jangliga Marr-diton, som GBG-traditionen annars bjuder på. Dessutom levereras ett par instrumentala nummer, varav det ena är en cover på 1900:s moderna klassiker Den minsta av segrar.

En intressant debut från ett band jag gärna hör mer av.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Fragment

Om ni gillar detta:  David Kauffman & David Caboor – Songs from Suicide Bridge

 

Free Monkeys with ShoesNever Get to Know Me

– Senaste släppet från Borås-dräggen är mer Stones-blues á la Exile on Main Street och spritdränkta pubgolv än debutsingelns ångestdarriga, läktarvåldsromantiska ölhävarpunk. Vad de båda dock har gemensamt är attityden, det bultande hjärtat och känslan för refränger.

 

Rome Who Only Europe Know

– En av två nya singlar från 482 MHz-favoriten Rome, och den första att släppas digitalt. På klassiskt Rome-vis samsas här akustisk folk med samplingar och maskiner, och fram vävs en otvetydigt europeisk sång om solidaritet, kamp och blodspillan. Jerome Reuter (aka Rome) tycks inte kunna skapa något halvdant. Who Only Europe Know är ännu en fullträff och ännu en kuslig gestaltning av ett Europa som kommit, gått och kommit åter. Albumet, Le Ceneri di Heliodoro, släpps i början av nästa år via Trisol Music Group.

 

The Young Gods Figure Sans Nom

– Figure Sans Nom är det första livstecknet (på vax) från de schweiziska industri- och maskinpionjärerna på sju år. På nya singeln är hörnen rundade, jämfört med förra plattans sprakande, vassa ljudbild. Här får vi i stället en suggestiv, förförisk poplåt där fokus ligger på att skapa en stämning. Och stämningsfullt är det – från första ton. Och bra. Riktigt bra.

 

Ryan BinghamWolves

– Från europeisk skymning till amerikansk mylla. På nya singeln gör americana-pärlan Ryan Bingham precis det man förväntar sig (och hoppas). Men han gör det med fingertoppskänsla och insikt. För uttrycket och för genren. Så här säger Ryan själv om låten:

”It is really about the constant effort of fighting the darkness. Not only from what I’ve experienced personally growing up, but also witnessing what others are going through and fighting for everyday. There were a lot of ‘Wolves’ in my past from the schoolyard bully who was looking for a fight in the many different schools I went to while my parents kept moving, to the demons that were creeping up in my family with parents who were dealing with substance abuse. But the song was also inspired by the March for Our Lives students, in the wake of the Parkland school shooting, who were dealing with grown men and women questioning their integrity on social media…I was really taken aback by the kind of rhetoric people were using against these young people who were speaking out against gun violence. The courage of these kids was inspiring to me.”

Hjärtat på rätta stället, fingret på pulsen och med känsla för att förmedla alla dessa intryck. Americana av hög klass.

Bäst just nu: november 2018

 

På grund av den långa recensionen av The Good, the bad & the Queens nya formidabla platta som publiceras samtidigt blir det en något kortare bäst-just-nu-lista den här gången. Men misströsta icke: det är hög kvalitet rakt igenom. Borås och Omaha samsas. Punk, drömpop och folk. Med vemodet som gemensam nämnare. Varsågoda!

 

Free Monkeys with ShoesTowards the Day

– Ångest, kåthet, hedonism och läktarrefränger ryms utan minsta problem på boråsarna i Free Monkeys with Shoes starka debutsingel. Den är lika mycket frustrerade Docs mot busskurer på Allégatan som den är förtvivlade vrål i kudden under nätter som aldrig tycks ta slut. Lika mycket gemenskap, öl och allsång som utanförskap. Allra bäst är refrängen och det atmosfäriska munspelet som skänker låten flera nyanser. Jag ser fram emot att lyssna mer.

 

Rottenheim – Everything

– Förra året skrev jag om Rottenheims debutsingel. En vindpinad och imponerande vacker drömpoppärla. Nu är duon (äntligen) tillbaka. Everything är minst lika ödslig som föregångaren, men här tillåts en akustisk gitarr ta plats, medan sångerskans hemsökta röst gäckar låten och ett filmiskt piano dyker upp. Rottenheim har (redan) utvecklats, men visar att de utan problem är lika intressanta som när de släppte debutsingeln. Everything släpps digitalt i dag fredag 23/11.

 

Det jordiskaDet jordiska (album)

– Umeåbandet Det jordiska spelar punkig och nihilistisk postpunk. Det är distat, kantigt och på tvären. Basen mullrar, trummorna skramlar, gitarrerna är som taggtrådar. Texterna, om neuroser, döden, sjukdom, lidande och om hur svårt det är att vara människa i dagens Sverige, är genomsyrade av galghumor, och de gastas fram. Det låter som ett tvärförbannat Velvet Underground. Som om Brända barn eller Ståålfågel tvingats genomlida det svenska 2010-talet. Det är stundtals förbaskat bra och en jävligt spännande debut.

Släpps i morgon via Lazy Octopus.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Den jordiska

Om du gillar detta: Ståålfåågel – s/t

 

Conor OberstThe Rockaways

– Conors nya dubbelasida No One Changes/The Rockaways är sannolikt det allra bästa han släppt under hela årtiondet. No One Changes har jag redan hunnit prata om både en och två gånger när den ännu var osläppt, men The Rockaways är alldeles färsk. Här återvänder Conor till sin gyllene era omkring 2000-2002, när han på löpande band gav ut mästerliga, berättande, personliga och väldigt sorgsna folkballader. Samma sak uppnås på The Rockaways. Här bjuds vi på allmänmänskliga utsnitt ur vardagslivet, som lyckas fånga exakt det man själv upplever och uthärdar, utan att vara det minsta högtravande eller ”svår”.

Här sjunger han:

Scared of everything
Everything’s on blast
Never travel light
I carry the past
In an armored car
That’s my skeleton

Lite senare liknar han desillusionerat förgängligheten i en raketuppskjutning med sin älskades röst när hon säger hejdå. Båda försvinner sakta och bleknar bort. Närvarande en kort stund, sedan borta.

The Rockaways är Conor Oberst när han är som allra, allra bäst.