Bäst just nu: augusti 2019

 

Sommaren är så gott som slut, och här är några bitar som får tonsätta dess uttåg.

Pharmakon Spit It Out

– 30 augusti släpper amerikanska oljudsdrottningen Margaret Chardiet, aka Pharmakon, sitt fjärde album, som fått namnet Devour. Andra singeln att släppas är den kolsvarta Spit It Out. Den som gillar Pharmakon kan vila i vissheten om att även nästa platta ser ut att bli ödesmättad, hotfull, baserad på missljud frammanade av fräsande maskiner, och med Chardiets förvildade mardrömsstämma som en röd tråd.

 

Mark LaneganLetter Never Sent

– Sommarens bästa refräng hittar vi lite oväntat hos Mark Lanegan. På nya singeln går Lanegan ifrån sin numera patenterade sotiga, mangliga blues för ett ganska catchy och (bedrägligt) upbeat new wave-sound. Till ett ihärdigt trummaskinsbeat, en Bernard Sumner-gitarr och elektroniska atmosfärer sjunger han om smärtsamma reflektioner, sorgesam introspektion, mord, dråp och styvsöner. Och så den där refrängen – kort, enkel, men jisses vad bra.

 

Tempers Capital Pains

– Om man ändå vore lika sval, lika svår, lika sexig och med samma melodikänsla som Jasmine Golestaneh och Eddie Cooper i New York-duon Tempers. Nya singeln Capital Pains är ännu ett exempel på att de tillhör toppskiktet beträffande amerikansk atmosfärisk darkwave.

 

The Sound of German Post-Punk (spellista, Spotify)

– Engelsk och amerikansk postpunk i all ära, men vill man samtidigt som man stillar sitt postpunk-behov känna den europeiska skymningen fullkomligen rasa ner över en ska man hänge sig åt tysk post-punk. Av en ren nyck sökte jag en eftermiddag efter just tysk postpunk och fann till min glädje denna mycket kompetenta och potenta spellista, ihopplitad av någon eldsjäl på Spotify-kontoret. Här finns iscoola nummer, som Hamburg-bandet Heims snygga Tropisch, medan Stuttgarts Die Nerven bjuder på den lika delar skramliga som drömska Niemals och All diese Gewalts (Die Nerven-sångaren Max Riegers soloprojekt) mästerliga Maria in blau tillhör absolut listans mest suggestiva låtar.

Spellistan rekommenderas å det varmaste!

 

Rome Le Ceneri di Heliodoro (album)

– I januari när plattan släpptes förstod jag mig inte på den och jag var inte alldeles förtjust i Jerome Reuters återgång till mer klassisk neo-folk – jag ville ha mer drömsk rock i stil med mästerverket The Hyperion Machine, från 2016. Det vore förmätet att påstå att man till fullo förstår intrikata plattor som denna, men bra är den. Så mycket har jag äntligen lyckats begripa. Riktigt bra, till och med.

I en intervju med italienska web-fanzinet Aristocrazia från januari i år pratades det om dagens Europa och dess problem, om vilket plattan till stor del handlar.  Vid ett tillfälle sammanfattar Reuter problemet väl och i samma andetag sätter han även fingret på skivan och dess tema:

You just see the changes in the cities and on the major crossroads within Europe. Things are changing. Things are in uproar, and I witness this all around. I have the privilege of having friends in many different countries and I roam about quite a bit and so I got a real sense of how people are worried and frightened. Frightened of the right, frightened of the left, frightened of this new age that has swallowed us up. And no one has the answers.

Och kort därefter:

I can’t act as if I don’t see things, like I don’t feel that things are falling apart, that we’re headed towards war. And I don’t feel like I’m making any stand. I’m just painting the picture of contemporary Europe in all its angst.

Och visst är det i ångest som Europa av i dag lever i. Oavsett vad man tror på. Och detta genomsyrar skivans texter – oavsett om det är texter om hur västvärlden krackelerar eller det faktum att USA är galnare än någonsin innan, eller att Europa och dess invånare låter sig duperas av allsköns tvivelaktiga krafter. Här finns också en längtan efter det starka och enhetliga Europa, som internationalisten och europén Jerome Reuter ser försvinna längre och längre ner i avgrunden. Our eagle once proud/Soon bald and croaking/Our chants once loud/Will quiet down, sjunger han uppgivet i fantastiska Uropia O Morte. Och det sammanfattar hela skivan. Och det är en utmärkt skiva. Klassisk Rome. Att det skulle ta mig sju månader för att inse detta kan jag bara beklaga.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Black Crane

Om ni gillar detta: Rome – Die Aesthetik der Herrschaftsfreiheit, vol. 1-3

Annonser

Bäst just nu: juli 2019

 

Även om sommaren kanske inte blivit som man hoppats kan man, som alltid, lita på musiken. Här är ett axplock av allt bra som nyligen släppts, plus en klassiker på slutet. Mycket nöje.

Iggy Pop Free

– I dag nåddes vi av det glädjande beskedet att ingen mindre än Jim Osterberg – aka Iggy Pop – släpper nytt album i början av september. Plattan har fått namnet Free, och det inte ens två minuter långa titelspåret är det första smakprovet att släppas. Där förra plattan, den universellt hyllade Post Pop Depression, var rock n roll i stil med The Idiot och Lust for Life är det nya materialet närapå dess raka motsats. Istället för sliriga gitarrer, en gungig bas och en fräsande Iggy vid mikrofonen får vi på Free ett jazzigt, ambient ljudlandskap parat med Iggys varmaste stämma som lugnt, nästan urlakat,  konstaterar att han vill vara fri. En av samarbetspartnerna på nya plattan är den amerikanska ambientmusikern Sarah Lipstate, känd under namnet Noveller. Hennes drömska sound, som rör sig någonstans mellan Twin Peaks och Grouper, klaffar anmärkningsvärt väl med Iggys röst och jag får en känsla av att kommande album kan bli ett av årtiondets sista höjdpunkter.

 

Chelsea WolfeAmerican Darkness

– Chelsea Wolfe har något stort på gång. Förra plattan, Hiss Spun, var ett tungt, kärvt monstrum. Nya plattan ser ut att bli mer avskalad. Lika kärv, lika sotigt gråsvart, men mer avskalad. Detta blir tydligt inte minst på nya singeln American Darkness. Till en akustisk gitarr och mardrömslika elektroniska ljud sjunger Wolfe försiktigt om möten människor emellan, besvikelserna som kan uppstå och det inre mörkret man förgäves försökt att stävja. Album Birth of Violence släpps i september.

 

Lust for YouthLust for Youth (album)

– Svenskdanska Lust for Youth släppte sitt senaste album i juni i år och det är ett av sommarens finaste. Med en morrisseyansk känsla för både misantropi och stora gester, en avmätthet vi inte fått till bjuds sedan TTA:s glansdagar och vackert snidad elektronisk pop som skulle kunna få Peter Hook och Bernard Sumner att sluta fred har Hannes Norrvide och Malthe Fischer satt ihop ett album som är lika delar vemod som attityd, popklubb som sovrum. Popkänslan från föregående album sitter i, men varvas med gott om vemodiga nummer som atmosfäriska Fifth Terrace (som gästas av Soho Rezanejad) och mästerliga Venus de Milo. Den sistnämnda, en suggestiv midtempo-pärla om lust, dyrkan och dåliga beslut, hör till årets bästa låtar.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Venus de Milo

Om ni gillar detta: Premiere – Premiere, Boat Club – Caught the Breeze

 

Morrissey Brow of My Beloved

– Äntligen har b-sidan till Wedding Bell Blues-sjuan släppts digitalt. På den gör Morrissey det han gör bättre än alla andra: varm, melankolisk och atmosfärisk pop om kärlek, knackiga relationer och misantropi. Allt till ett skimrande Boz Boorer-arr och en sångmelodi som vanliga dödliga knappt ens kan drömma om. Det är detta vi vill att Moz ska göra. Det är detta som tröstat så många trötta själar genom årtiondena.

 

Dr John – det mesta, men kanske i synnerhet låtarna Glowin’ och Twilight Zone

– I stort sett samma sekund som jag tog min magisterexamen i början av juni kablades nyheten om Dr Johns bortgång ut. Jag lyckades därför aldrig riktigt ta in att han gått bort. Det är först nu jag börjat fatta. Jag har inte lyssnat på Dr John speciellt länge. Jag hörde honom för första gången för kanske tio år sedan, men började lyssna någorlunda aktivt först för några år sedan. Jag lockas av mystiken, häxdoktorbluesen som är lika mycket New Orleans som kräftor och Mardi Gras är New Orleans (om inte mer) och av de märkliga arrangemangen som är lika avvisande och kärva som de är hypnotiska och tilldragande. Men Mac Rebenack, som Doktorn egentligen hette, var inte bara en tokstolle i märkliga hattar och djurben som gjorde svårlyssnad, om än fantastisk, voodoomusik. På de två låtarna jag valt att lyfta fram i detta korta inlägg, Glowin’ och Twilight Zone (båda hämtade från lysande plattan Babylon, från 1969), lyser en annan Doktor igenom.

På souliga, malande och väldigt vackra Glowin’ försöker han (förgäves?) hitta ett ljus i det allomfattande mörker som hängde som säckväv över USA i slutet av 1968 när låten spelades in. Vietnamkriget skördade otaliga offer, den nyligen valde presidenten var korrumperad, Martin Luther King sköts ihjäl, precis som Robert Kennedy. På Glowin’ försöker John mana sig själv och alla som vill höra på till att inte ge upp, att härda ut och ”just live plain old life”. Han är minst sagt övertygande.

På spöklika, late-night-jazziga Twilight Zone sjunger han uttryckligen om den hotfulla, mörka värld som var ett faktum 1968. Det som en gång var bekant och tryggt är nu förvridet och underligt, illasinnade krafter försöker ta över och de ledare som människan lagt sitt hopp till har mördats. When all the clouds in the sky/Disappear in front of your eyes/When you hear a lullaby/You once knew, now you can’t recognize/You step into the twilight zone/In the outer limits of a land unknown, sjunger han redan i första versen och med ens är ljuset släckt och tänds aldrig igen. Sju minuter senare mynnar låten ut i en kakofoni av psykotiska röster och ljud.

Nu är han borta och det som kvarstår är, som alltid, musiken. Och så länge den och Louisianas träskmarker finns kvar kan vi vara säkra på att Doktorn aldrig riktigt lämnar oss. Det får duga så.

Bäst just nu: juni (plus retroaktivt)

8A59C328-C7C6-4399-B6DC-4FD49936D828

Det blir en speciell bäst just nu den här gången. 482 MHz har ju legat på is någon månad på grund av andra åtaganden, och nu när det är dags att sparka igång maskineriet igen finns det en del inte bara dagsfärsk musik utan även en del från de gångna månaderna som jag skulle vilja uppmärksamma. Varsågoda!

No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me (album)

– I april släppte No Suits in Miami sitt debutalbum – ett av två album som sannolikt kommer klassas som årets bästa svenska indiepopalbum. Med en sval självklarhet rör de sig i ett mollstämt ljudlandskap uppbyggt kring jangliga Johnny Marr– och Field Mice-gitarrer, varma synthar och drömska melodier. Låtarna de skriver är melodistarka och hopplöst vemodiga och när sångerskan Michelle Dzgoeva med sin lika delar sensuella som avmätta röst sjunger rader om utanförskap och omöjlig kärlek tror man på henne. Och man är fullständigt övertygad om att No Suits in Miami kommer att gå en ljus framtid till mötes.

Betyg: 8/10

 

Morrissey California Son (album)

– I en tid där ingenting kring Morrissey längre tycks handla om hans musik eller gudabenådade röst är det uppfriskande att han väljer att släppa ett coveralbum. På låtar som Jobriaths Morning Starship, Buffy Saint Maries Suffer the Little Children och Fifth Dimensions Wedding Bell Blues låter han hungrig, tänd och i det närmaste pånyttfödd. På den sistnämnda visar han också att han utan minsta problem kan sjunga soul. På Roy Orbisons It’s Over är rösten större, starkare, mäktigare än på länge.

Mest drabbande blir det dock på skivans två sista spår. I Morrisseys händer blir Tim Hardins Lenny’s Tune ett gotiskt kammarstycke, medan Melanie Safkas sköra folkballad Some Say I Got Devil, som avslutar skivan, blir till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv. Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

På California Son visar popnörden och sångaren Morrissey med all önskvärd tydlighet att musiken ändå är det viktigaste.

Betyg: 7/10

 

Nizui Stabilize

I vintras skrev jag lyriskt om Nizuis första släpp. En närapå felfri liten samling postpunk, shoegaze, dreampop och posthardcore. Nu är de tillbaka med 88 sekunder ny musik. Inte mycket, kan man tycka, men de förvaltar de där sekunderna mer än väl. På den korta stund som Stabilize pågår skickas man tillbaks sisådär 35-40 år i tiden. Till legendariska London-klubben The Bat Cave. Till band som Alien Sex Fiend. Till Killing Joke och Virgin Prunes. Skitig, farlig goth. Svart som säckväv. Mysigt som trubbigt våld. Men alltjämt riktigt bra. Det sägs att en fullängdare är på gång. Den ser jag fram emot.

 

Agent BlåMorning Thoughts (album)

– Kandidat nummer två till årets bästa svenska indiepop, tillika fina etiketten Luxurys allra sista släpp. Ett passande sista släpp, kan jag tycka. Det är precis den här vemodiga och atmosfäriska pop som Luxury gjort så bra genom åren – och få av deras tidigare album har varit lika helgjutet som det här. Utan tvekan är det också Agent blås bästa platta. Borta är Broder Daniel-vibbarna, till förmån för skimrande Cure-toner, xx-ångest och en stämning som inte sällan för tankarna till Red House Painters. Det är så här man följer upp ett hypat debutalbum – med utveckling, mognad, fördjupning, förbättring.

Betyg: 8/10

 

Liam GallagherShockwave

– Vemodig pop i all ära – men ibland vill man faktiskt bara ha gammal hederlig rock’n’roll. Och man kan vara säker på att William John Paul Gallagher levererar. Shockwave är en fenomenal rocklåt. Lika mycket brittisk pub och stompig glam från tidigt 70-tal, som sketen blues från djupaste södern. Liam må ha låtit pånyttfödd när han för två år sedan solodebuterade med succéplattan As You Were, men det är ingenting mot hur hungrig, kaxig och konfrontativ han låter här.

 

 

Bäst just nu – bonus: Springsteen och Meierkord

 

Jag har egentligen inte tid eller energi till detta, i dessa hektiska tider, men i dag gick det inte att låta bli. Två vitt skilda, men lika vackra, stycken musik pockade på min uppmärksamhet, och jag blev tvungen att plita ner några rader. Det räckte inte att bara lyssna. Varsågoda.

Bruce SpringsteenHello Sunshine

– Till tonerna av pedal steel, filmiska stråkar, mjuk bas och lika mjukt piano ror Springsteen hem sitt starkaste stycke musik på över tio år. Han är tillbaks i väst, i Kalifornien. Tillbaks på marker där han egentligen inte rört sig sedan 1995 års mästerverk The Ghost of Tom Joad. Då handlade det i första hand om kärva, akustiska folkberättelser om mexikanska gästarbetare, amerikansk underklass och den amerikanska drömmens obehagliga baksida. Nu handlar det om varm, om än vemodig, countrypop med tydlig förankring i 60-talet. Det låter Glen Campbell, Laurel Canyon, Harry Nilsson. Med självklar patos och mycket värme i rösten sjunger den snart 70-årige Bruce om att ensamheten, utanförskapet och flykten – det som drev och eldade på den unge Bruce och gjorde honom till den ikon han är – kan bli för mycket och att det inte är så dumt ändå att dröja kvar i ljuset ibland. Det låter kanske lite enkelt, men vad gör det? Så här fokuserad, inspirerad och tänd har Bruce inte låtit på väldigt, väldigt länge.

Springsteens tre senaste album (Working On a Dream, Wrecking Ball och High Hopes) tillhör hans allra sämsta. Men det var då och detta är nu. Den 14 juni släpps Western Stars. Pressreleasen lyser av oändligt lovande ledord som ”highways and desert spaces”, ”isolation and community” och ”the permanence of home and hope”. Jag tror att han har något stort på gång.

 

Henrik MeierkordNorra Kvarken

– När Henrik Meierkord inte spelar suggestiv cello bakom Pelle Ossler eller verkar som ena halvan av lysande duon Meipr gör han hänförande musik i eget namn. Med cello, piano och elektroniska atmosfärer tonsätter Meierkord på nya Jacaszek-doftande singeln ypperligt känslan som jag föreställer mig att det där kalla, kontemplativa sundet mellan Sverige och Finland fyller en med. Det är kyligt, fuktigt, men med ett märkligt lugnt, som från en annan planet.

Ett album är visst på gång, på Johan Bergmarks och Eric Palmqvists label Ella Ruth Institutet. Det ser jag fram emot.

Bäst just nu: april 2019

 

Det är en bra period för ny musik nu. Nu igen. Här följer ett axplock. Något att ta med ut i vårsolen, och något att hålla fast i när det vänder och blir kallare. För det blir alltid kallare.

Johan HedbergTobias och jag

– Sommaren 2013 släppte Johan Hedberg (ex-Suburban Kids with Biblical Names) det årets bästa svenska poplåt – Nackamasterna. Jag var vilse i tillvaron och jobbade som kundtjänsthjon på Staples. Jag avskydde varje sekund på det stället, och jag gissar att de inte var så förtjusta i mig heller (efter inte ens ett halvår blev jag uppsagd – en sann välsignelse för den som inte vågar sluta självmant). Varje morgon när jag cyklade till jobbet lyssnade jag på Nackamasterna och tillvaron kändes lite lättare. Jag var djupt förälskad i den låten. Så till den grad att jag hörde av mig till Johan (på Twitter?) och bedyrade min kärlek för denna exceptionellt fina poplåt. Året därpå släppte han albumet Paradiset, men sedan dess har det varit tyst. Fram tills nu. Med nya singeln Tobias och jag visar Hedberg återigen att han är en mästare på socialrealistisk vemodspop. Till skimrande gitarrer och synthar och en närmast postpunkigt melankolisk basgång sjunger Hedberg om förlorad men ändå odödlig vänskap, barndomsminnen och allt det där som gjorde en till det man blev. Och han får en att grubbla både en och två gånger över folk man sårat och broar man bränt.

Tobias och jag är utgiven på Tobias Isakssons (aka Azure Blue) nystartade label The Future Sound of Stockholm.

 

Stainwasher What Did I See (EP)

– Vad som tidigare kunde anas kan med detta efterlängtade EP-släpp bekräftas: Stainwasher gör Sveriges just nu bästa dreampop. Att ett par av låtarna är bekanta sedan tidigare kvittar. De får nytt liv och ett nytt sammanhang bredvid tidigare osläppta pärlor som Twin Peaks-doftande After All, den sköra svenskdebuten Hur det blev och den snudd på obehagliga, men ack så mäktiga, Only Lonely. Jag kan inte med nog eftertryck rekommendera Stainwasher till alla med minsta intresse för melankolisk och atmosfärisk musik.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Joy For Me (eller möjligen After All)

Om ni gillar detta: Cocteau Twins – Head Over Heels

 

Agent BlåChild’s Play

– Vad tråkigt det är med recensenter som när de vill hylla ett band som utvecklats skriver att de ”mognat”. Det känns så nedsättande. Men det är just mognad jag hör på Agent Blås nya singel. Josefine Alatalo sjunger lika jäkla bra som hon alltid gjort, men soundet låter mindre BD och mer England, tidigt 90-tal. Mer Sarah Records. Vemodet är tyngre att bära. Mer permanent, mindre explosivt. GItarrtonerna är varmare, rundare i kanterna. Child’s Play är deras bästa låt hittills, och den lovar gott inför kommande albumsläpp.

 

Marvin GayeYou’re the Man (album)

– Lagom till vad som skulle varit soulgigantens 80-årsdag ges detta album, bestående av material skrivet mittemellan de båda klassikerna What’s Going On (1971) och Let’s Get It On (1973), ut. En del av materialet har tidigare getts ut på deluxeutgåvor av nyss nämnda album, men aldrig tidigare har de samlats på en och samma platta, som en gång var Marvins avsikt. Efter What’s Going On ville Marvin hålla ångan uppe och ge ut ännu ett politiskt brännbart statementalbum, men skivbolagsbossen Berry Gordy fick kalla fötter och sa nej. Gordy, vars egna politiska åsikter sannolikt låg längre åt höger än Marvins, tyckte att det nyskrivna materialet var för explicit och låtarna hamnade i byrålådan. You’re the Man har haussats upp som ett storartat ”lost album” från en av de stora mästarna. Det är väl inte riktigt fallet. Materialet är ganska spretigt och Marvin pendlar mellan att vara cyniker, klarsynt och förförare. Men en spretig Marvin Gaye är fortfarande bättre än det mesta och You’re the Man är stundtals en sann njutning att lyssna på.

Betyg: 7/10

Bästa låt: I’m Gonna Give You Respect (eller You’re the Man pt.1 & 2)

Om ni gillar detta: Marvin Gaye – What’s Going On, Curtis Mayfield – Curtis

 

The Nent Vulner (minialbum)

– Berlinbaserade italienaren Vince Gagliardi gör sin albumdebut med den på Cyclic Law utgivna Vulner. Han blandar field recordings och samplingar, gitarrer och malande, nästan rituella, drones och skapar ett ljudlandskap som är både vackert och kusligt, hypnotiskt och fullt av energi. Dark ambient-genren har haltat några månader nu, tycker jag, men The Nent ger hopp om framtiden.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Dumt att separera de tre. Plattan gör sig bäst som en helhet. Men väljer trots det Venustas, för den kokande, sprakande, sannolikt dödliga, elektroniken som dyker upp runt 3:20.

Om ni gillar detta: Allseits – Chimäre

 

 

 

 

Bäst just nu: mars 2019 + hyllning till Jason Molina

 

 

För mycket stress. För lite musik. Här är ett försök att fokusera på det sistnämnda.

Shura BKLYNLDN

– Manchestertjejen Shura släppte ett av 2016 års snyggaste och intressantaste popalbum. Med influenser från 80tals-Madonna, Janet Jackson och drömpopband som Cocteau Twins satte hon ord och ton på hur det är att var ung med hjärtat på utsidan i slutet av 2010-talet. Nu har hon signat med lysande indie-etiketten Secretly Canadian och nya singeln kan mycket väl vara hennes bästa låt hittills. Influenserna från förra plattan är intakt, men soulen har krupit närmare hjärtat och kärnan. BKLYNLDN är en luftig och sensuell poplåt om närhet, frånvaro, längtan och drömmar. Outrot, de sista 50 sekunderna, är pur perfektion. Där byter låten riktning en aning och man tas med på en atmosfärisk resa med solen i ögonen tillbaka till 90-talets bästa r’n’b.

 

Stainwasher Joy For Me

– På Joy For Me, sin tredje singel, tar Stainwasher sitt sound till nya nivåer och låter drömpopen bli i det närmaste sakral. Joy For Me är Stainwashers hymn. Så vacker att fåglarna på himlen stannar till. EP:n What Did I See släpps 29/3 via Feverish Club och kommer finnas tillgänglig digitalt och på CD.

 

Wy Softie

– Några andra med Feverish-koppling är man- och hustruduon Wy från Malmö (Wy ges ut av Hybris, men Ebba och Michel som utgör duon driver tillsammans skivbolaget Feverish. Så. Utrett). Deras första skiva var som en välbehövlig svensk version av Daughter och The xx. Förra singeln hade avsevärt mer bett än så och nya singeln är som ett slags perfekt hopkok av båda sounden. Skörheten och melodierna finns där, men även attityden och den där smällen i magtrakten. Wy är ett band som vägrar stå still och som älskar att göra musik. Det är fantastiskt att få se på. Albumet, som också heter Softie, släpps 30/4.

 

Marissa Nadler & Stephen BrodskyFor the Sun

Marissa Nadler, gothfolkens främste fanbärare, och Stephen Brodsky, oljudsmakare från Cave In och Mutoid Man, har slagit sina påsar ihop. Albumet Droneflower släpps i april via Sacred Bone och första singeln lovar gott, precis som pressreleasen. Vi pratar perfekt blandning mellan mullrande gitarrmörker och eterisk drömfolk. Albumet har alla förutsättningar för att bli en av årets höjdpunkter.

 

Jason Molina (artist, låtskrivare, ljus i mörkret)

– I dag är det sex år sedan en av 482 MHz:s största favoriter gick bort. Jag återkommer ständigt till Molina. Oavsett om det handlar om Songs: Ohia, Magnolia Electric Co. eller de fantastiska skivorna han gjorde i eget namn. Jag dras till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv och gråmulen som den är melodisk och varm. Till hans i vemod genomdränkta blandning av country, folk, blues, rock ‘n’ roll och gospel. Dessvärre slog Jason Molina aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. Indie-enklaven av världens musikintresserade kände till och högaktade honom, men han tillhörde alltjämt periferin. Hans död var en vidrig orättvisa och en hopplös förlust.

When I die, put my bones in an empty street to remind me of how it used to be
Don’t write my name on a stone, bring a Coleman lantern and a radio
Cleveland game and two fishing poles and watch with me from the shore
Ghostly steel and iron ore ships coming home

– Songs: Ohia – Blue Factory Flame

Bäst just nu: februari 2019

Ny månad, ny bäst just nu. Varsågoda.

 

Nivhek After Its Own Death/Walking in a Spiral Towards the House (album)

– Liz Harris, geniet bakom fantastiska Grouper, är tillbaka under namnet Nivhek. Här tar hon Groupers eteriska atmosfärer och blandar ut dem med tunga, elektroniska drones. Resultatet är trollbindande och ett fenomenalt bra album. Om fjolårets mästerliga Grouper-platta Grid of Points försatte en i trans djupt inne i de regntunga skogarna i Pacific Northwest-området hör Nivheks varmkalla sound hemma bland Murmansks karga vidder och de portugisiska Azorerna, där Harris tillbringade konstnärsresidens under skivans tillkomst. Soundet är lika kallt och ogästvänligt som det är drömskt och inbjudande.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Allihop hänger samman

Om ni gillar detta: Grouper – Grid of Points

 

Jenny LewisHeads Gonna Roll

– Jenny fortsätter övertyga oss om att hon har något riktigt stort på gång. Nya singeln är ännu en drabbande poplåt om samspelet människor emellan och magknipet detta för med sig. Förra singeln var fantastisk, denna är minst lika bra. Det känns som kommande plattan On the Line kan bli hennes bästa.

 

Damien JuradoSouth

Senaste plattan är blott dryga halvåret gammalt och redan nu är Jurado på gång med nytt album. Den helt akustiska In the Shape of a Storm ges ut i april och South är första smakprovet därifrån. Vi som sett Jurados akustiska konserter och känt oss dragna till hans mer avskalade kompositioner är förstås uppspelta över kommande skiva, och får man tro den mycket fina South är albumet precis så bra som man förväntar sig.

 

Star HorseAlbatross

– Star Horse har debuterat med ett habilt shoegaze-album, med självklara men väl förvaltade influenser från klassiska album som Nowhere och Souvlaki. Överlägset bäst är sistaspåret – den monumentala och skimrande Albatross. Gitarrerna blixtrar till, rusar mot skyarna och exploderar i klassisk shoegaze-magi.

 

Alice BAllting går över

How Soon Is Now, The Cure anno 1985-87, vårrusighet, bottenlös melankoli. Allting ryms i Alice B:s nya singel, och bildar en strålande poplåt för vårvintern och alla kluvna känslor årstiden bjuder på.