Morrissey till Dalhalla

BCB8A795-E796-4145-BED7-329593D44183.jpeg

Upprorsmakaren och croonern Morrissey kommer till Sverige i sommar. Den 19 juli intar ikonen och hans band Dalhallas mäktiga arena. Detta står skrivet på Morrisseys officiella hemsida. Information om biljetter har ännu inte tillkännagivits.

I höstas släppte Morrissey sitt elfte soloalbum, Low in High School, och sedan dess har han turnerat runt om i världen. I sommar gör han stopp även i Berlin och hemstaden Manchester.

Annonser

KORTRECENSIONER: Tre album

Det är en särdeles stark musikvår i år. Den ena grymma plattan kommer in efter den andra, och man hinner knappt få luft. Dessutom är det en massa annat som slukar ens tid och det är så mycket man måste hinna med. I kväll gjorde jag det enkelt för mig: tre plattor på en gång. Två korta recensioner, en halvkort. Tvära kast, brett spektrum. Skyhög kvalitet. Några av årets allra bästa skivor.

Leila Abdul-RaufDiminuition

– På sin tredje fullängdare gör amerikanska Leila Abdul-Rauf dark ambient på ett sätt man inte alls är van vid. Hon hämtar lika mycket inspiration från jazzen som från europeiskt maskinmörker, när hon med subtilt blås, ödsligt piano och gitarrer väver fram sina skuggfigurer till låtar. Vissa låtar är helt instrumentala, vissa sjungs med en eterisk röst som för tankarna till Lisa Gerrard. Maskinerna är också närvarande, men de tar inte plats och till stor del handlar soundet om mellanrummen mellan maskinerna och de andra instrumenten.

Detta är musik för ensamma nätter och tidiga morgnar. Musik som hasar fram i dimma, in och ut ur medvetandet. Och det är utan tvekan ett av årets mest imponerande släpp. Och skivan har årets vackraste omslag.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Wayward, men skivan är en helhetsupplevelse.

Om ni gillar detta: Bohren & Der Club of Gore – Sunset Mission

 

GrouperGrid of Points

– I ungefär samma värld som ovanstående hittar vi Grouper och hennes senaste, elfte, album. Här handlar det uteslutande om pianobaserad musik, men även här är sången eterisk och svävande. Och här, precis som hos Rauf, handlar det om mellanrum i soundet. Om saknad. Om tomma ytor. Det är i bruset mellan anslagen i pianot det händer. Och i de subtila små effekterna och ekona. Och det är ett vindpinat sound som Liz Harris skapat. Att hon är baserad i Pacific Northwest-området hörs klart och tydligt. Plattan andas lika mycket djup Twin Peaks-skog som ödsliga kustremsor under blytunga moln och med vågor skvalpande runtomkring.

Detta är Groupers bästa platta och ett album som kommer återfinnas ganska högt på årsbästa-listan i december. Sanna mina ord.

Ps. Skivan är mastrad av ljud- och ambientgeniet Rafael Anton Irrisarri. Ett finfint plus i kanten.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Breathing, men även här är det utan tvekan fråga om en sammansatt helhet.

Om ni gillar detta: Grouper – Ruins

 

Leon BridgesGood Thing

– Nu till något helt annat. Amerikanske soulsångaren Leon Bridges har släppt sitt andra album – uppföljaren till 2015 års retrohit Coming Home. Och saker har hänt. Han är fortfarande förankrad i soulhistorien, men har släppt sitt tidigare så fasta grepp om de gamla Sam Cooke– och Otis Redding-vinylerna. Nu blickar han framåt. Vi hör Curtis Mayfields tidiga 70-tal i gitarrspelet och falsetterna. Michael Jacksons sublima 80-tal hörs klart och tydligt i låtar som Forgive You och If It Feels Good (Then It Must Be). Och på You Don’t Know samsas både Michael och Prince. Bridges har heller inga problem med att sälla sig till 00-talets neo-soul-garde (D’Angelo, Bilal, Raphael Saadiq etc). Det är med andra ord fortfarande retro, men med ett tveklöst fäste i samtiden. Och det är ett mer mångbottnat och komplext sound. Good Thing är ingen förutsägbar platta. Här finns också en mognad och ett eget ID, som ännu inte hade hunnit utvecklas på förra plattan.

Vidare har låten Beyond stor hitpotential, men är samtidigt plattans i särklass sämsta, och låter som något som den olidlige Ed Sheeran hade kunnat klämma ur sig om han för sitt liv kunde förmå sig att skriva en enda okej låt. Detta är en ganska unik fläck på den annars självlysande solen som är Good Thing, och definitivt något man kan leva med. Och Leon Bridges är en artist jag ser fram emot att följa.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Forgive You

Om ni gillar detta: Michael Jackson – Thriller, Curtis Mayfield – Curtis

 

FRANK SINATRA – 14/5 1998-14/5 2018: 20 ‘Saloon Songs’

Attachment-1-2

Den 14 maj 1998 tystnade en av musikhistoriens mest ikoniska och stilbildande röster. Francis Albert Sinatra gick bort, 82 år gammal. Och med honom en monumental bit av 1900-talet. Jag minns det tydligt, även om jag bara var 12 och lyssnade på hiphop (jag skulle upptäcka Franks musik på allvar ett par år senare). Frank var morfars idol och detta var enda gången jag sett morfar, denna urkraft, denna symbol för gammaldags pondus, manlighet, stil, och klass (alltså inte olik Sinatra på det sättet), påtagligt skärrad. Jag ska inte säga att han grät, men han var mer än märkbart berörd. Detta har alltid dröjt kvar. Frank måste vara något alldeles särskilt, tänkte jag. Sånär som på dagen ett år senare dog också morfar. Det har också alltid dröjt kvar.

Sinatra var många saker för fruktansvärt många människor. För Bobbysox-generationen var han den tanige skönsjungande The Voice. För andra var han sinnebilden av det goda livet. Vissa såg honom som ett italienskt råskinn med suspekta kontakter. En del tänker på alla kvinnoaffärer, eller på låtar som My Way, på New York, New York, Strangers in the Night, Härifrån till evigheten (filmen som räddade karriären för honom). Han var lika mycket Vegas-nätter utan slut som han var regnvåt asfalt under blinkande neon. Lika mycket LA-glitz som ensamma New York-nätter.

Själv tänker jag främst på Sinatra som alla tiders bästa ‘saloon singer’. Den där ensamma rösten under småtimmarna, på skivtallriken, i hörlurarna, på nattklubbens scen, på jukeboxen, som sjöng från sitt hjärtas mörkaste vrår om förlust, fylla, om att bli lämnad, om ensamhet och om livets alla uppförsbackar. Sinatra själv återkom ofta till sin roll som saloon singer och det var det epitetet han själv var mest bekväm med. Och det var dessa många album som var hans allra bästa.

För att hylla denna outsägligt stora artist ska jag nu lyfta fram hans 20 bästa saloon-låtar, med förhoppning om att fler ska upptäcka dem. Och om det fortfarande finns folk som undrar vad exakt en ‘saloon song’ är hänvisar jag till vad musikjournalisten Marc Myers har sagt: ”A saloon song, by definition, is a conversation set to music that one has with oneself or with an imaginary bartender about being dumped. It doesn’t matter if the ”bartender” is actually listening, and the person singing can, of course, be a man or woman. What matters most is the impression the singer leaves with the listener that he or she is at a near-empty bar around closing time and sharing his or her romantic woes.” Och med de orden…

20. Spring Is Here

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Våren är här, men protagonisten kan inte glädjas. Han utgår ifrån att hans kärlekslöshet och ensamhet ligger till grund för detta, och moln samlas på den tidigare så blå himlen. ”Spring is here, I hear…”

 

19. A Man Alone

År: 1969

Album: A Man Alone: The Words and Music of McKuen

– 1969 gjorde Sinatra en platta med tolkningar av (den utskällde och hånade) poeten Rod McKuens dikter. Jag vet egentligen ingenting om McKuen, men plattan är ett sant guldkorn från Sinatras mogna epok. Vissa spår är rena reciteringar av McKuens rättframma dikter om ensamhet, andra är tonsättningar. Sinatra sjunger med närvaro och med enorm patos. Titelspåret är möjligen det bästa, men jag är faktiskt osäker.

 

18. Good-Bye

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Ett bittert, mörkt, bluesigt nummer signerat Gordon Jenkins, från Sinatras allra bästa album. Om brutna löften och om att låta kärleken dö.

 

17. In the Wee Small Hours of the Morning

År: 1955

Album: In the Wee Small Hours

– Titelspåret till ett av Sinatras allra mest klassiska album – tillika ett av tidernas första konceptalbum – är en skör historia skriven av David Mann, där den obesvarade kärleken håller protagonisten vaken långt in på småtimmarna, när resten av världen sover. Orkestern spelar ack så försiktigt, som för att inte störa.

 

16. The September of My Years

År: 1965

Album: The September of My Years

– 1965 var Sinatra 50 år. Han kände hur tiden började rinna iväg och med oförställd och bitterljuv melankoli sjöng han: ”As a man who has always had the wand’ring ways, now I’m reaching back for yesterdays”. Vagabonden, vars enda stig varit den som lett framåt, har plötsligt blivit nostalgisk. Han vill tillbaks, kanske ställa något till rätta. ”And I find that I’m sighing softly as I near
September, the warm September of my years”

 

15. Only the Lonely

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Programförklaringen till detta klassiska album. Filmiska stråkar, några melankoliska pianoackord och så Ol’ Blue Eyes som proklamerar: ”Each place I go, only the lonely go”. Och med ens står vi och hänger vid baren, på det sista nattöppna stället.

 

14. Glad to be Unhappy

År: 1955

Album: In the Wee Small Hours

– Att Morrissey är Sinatra-fan är ingen hemlighet, och finns det någon Sinatra-låt som mer än någon annan borde tilltala Morrissey är det Glad to be Unhappy. 30 år innan The Smiths ironiserade Sinatra med bitterljuv stämma över sin egen ångest och ensamhet på ett sätt man numera helt förknippar med croonern från Stretford.

 

13. Drinking Again

År: 1967

Album: The World We Knew

– Hjärtesorg och fylla – två saker man förknippar med både Sinatra och saloon-genren. Öppningsstrofen sätter omedelbart tonen: ”Drinkin’ again and thinkin’ of when, when you loved me. I’m havin’ a few and wishin’ that you were here.” Sinatra sjunger med sin mest uppgivna stämma – han låter verkligen urlakad – medan bartendern tittar på klockan och torkar ur glasen. En av Sinatras bästa 60-tals-ballader.

 

12. Stormy Weather

År: 1959

Album: No One Cares

– Mullrande trummor och en olycksbådande cello öppnar låten, innan Sinatra kommer in och sjunger med rösten hos någon som blivit fullkomligt sönderriven av livet. Han låter rädd och ångestriden på ett sätt han nog aldrig gjort vare sig förr eller senare. Jag vill t.o.m. gå så långt som att säga att detta är Sinatras allra mörkaste låt. Att det, som alltid, låter så oförställt och nära gör obehaget bara starkare. Stormy Weather är en låt man inte kan värja sig mot, och jag råder er alla att lyssna med måttfullhet!

 

11. Everything Happens to Me

År: ca. 1981

Album: Everything Happens to Me

– Inspelad i en rad versioner, och cirka 1981 gjorde han sitt sista och, skulle det visa sig, starkaste försök (som saknas på Spotify! Versionen jag länkar till i spellistan nedan är från plattan Close To You från 1957). Från början en lätt ironisk och självförebrående låt gjord ihop med Tommy Dorsey och hans orkester (som ju Frank sjöng med under några år på 40-talet), men den här versionen är mörkare, med en ny text, och Sinatra sjunger med det knarret i rösten han fick under de sista decennierna. Magnifikt.

 

10. Rain in My Heart

År: 1968

Album: Cycles

– Kanske något för pampig för att kunna klassas som en typisk saloon song (åtminstone vad gäller refrängen), men den är för bra för att hållas utanför listan. Protagonisten förebrår kvinnan som lämnat honom, samtidigt som han medger att han inte kan släppa henne. Klassiskt. Utåt visar han inte sin sorg, men invärtes rasar monsunregn och sliter honom i tu. Allt medan musiken pendlar mellan stramt och nyktert och expressivt och pampigt.

 

9. One for My Baby (And One More for the Road)

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Kanske den allra mest klassiska saloon-låten genom alla tider. Detta är arketypen och urmodern – både vad gäller text och musik. Till ett late-night-jazzigt pianokomp sjunger Sinatra till sin bartender: ”It’s quarter to three
There’s no one in the place except you and me
So set’em up Joe
I got a little story you I think you should know”, varpå tungsint fyllesnack följer. Och en av Sinatras mest klassiska låtar vecklar ut sig.

 

8. Autumn Leaves

År: 1957

Album: Where Are You?

– Mollstämd, atmosfärisk jazz, där kärleken korresponderar med årstiden utanför fönstret. Bill Evans och Miles Davis har också spelat in minnesvärda versioner.

 

7.  I’m a Fool To Want You

År: 1957

Album: Where Are You?

– Anledningen till att Sinatra spelade in så många saloon songs, torch songs och ballader under, framförallt, 50-talet, sägs vara den giftiga av-och-på-relationen han hade med Hollywood-stjärnan Ava Gardner. Sinatra lämnade sin första fru, Nancy, för Gardner och de levde ihop under åren 1951-1957. Gardner har sagt att han var hennes livs kärlek och sannolikt var det ömsesidigt. Relationen var som sagt allt annat än idyllisk. De slogs, bråkade, separerade, bedrog varandra, och Sinatra drevs nästan till självmord. Och de hade fruktansvärt svårt att släppa varandra och den här konflikten fick Frank utlopp för på flera skivor under 50-talet. Vad som får låten I’m a Fool To Want You att sticka ut är det faktum att Frank var med och skrev texten till den. Frank var ju annars ingen låtskrivare, men här provar han sina vingar – och han gör det ypperligt väl! Texten fångar perfekt Franks och Avas infekterade relation, och musiken andas uppgivna nätter framför aldrig sinande glas.

 

6. When No One Cares

År: 1959

Album: No One Cares

– Med textrader som: ”You’re like a falling star that dies, and seems to go on dying” står det tydligt att detta är en blytung saloon song, från ett av hans bästa album med (nästan) samma namn. Tittar man på skivomslaget blir det ännu tydligare.

 

5. I Loved Her

År: 1981

Album: She Shot Me Down

– Sinatras sista fullträff, om man så vill, var plattan She Shot Me Down, från -81. Efter en rad splittrade album under 70-talet var SSMD en återgång till skivorna han spelade in under 50-talet på Capitol Records. Vi snackar (ja, ni vet ju nu) ballader, stråkar, late-night-jazziga arr, och texter om förlust sjungna med en nu 65-årig röst nedtyngd av motgångar och welt-schmerz. Sinatra sa själv om albumet:  ”A complete saloon album…tear-jerkers and cry-in-your-beer kind of things.” I Loved Her är utan tvekan höjdpunkten. En olycklig historia om två alldeles för olika älskande: den enkle mannen och den finkulturella donnan. ”She was Mozart, I was Basie, she was afternoon tea, I was saloon…” Sinatras radar upp flera exempel i den stilen och beklagar sig: ”Opposites attract, the wise men claim,
Still I wish that we had been a little more the same.
It might have been a shorter war,
If we had know each other more.” Låten avslutas med att Sinatra säger att trots att hon visste och kunde mycket fanns det en sak hon inte visste, och det var att han älskade henne – därför att han aldrig berättade det. Jisses. Cry-in-your-beer, indeed.

 

4. The Night We Called It a Day

År: 1957

Album: Where Are You?

– Från början Sinatras första inspelning som soloartist. Men den ultimata versionen är den från det fantastiska albumet Where Are You?.

Det talas ofta om Sinatras sångteknik. Om hans sätt att frasera och hans andningsteknik. Jag sticker här ut hakan och påstår att ingenstans hör vi bättre prov på just detta än i The Night We Called It a Day. Lyssna på hur han tar sig igenom tredje versen. Hur han åker slalom mellan fraserna och ser sig inte om. Häpnadsväckande. En av hans tre bästa sånginsatser, på det stora hela.

 

3. Angel Eyes

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Den låt som bäst utmanar One For My Baby om titeln ”Alla saloon-låtars urmoder”. Allting klaffar här: barmiljön, den nattliga stämningen, det släpiga och atmosfäriska jazzkompet. Texten om den där kärleken som oupphörligen hemsöker en.

”Try to think that love’s not around
Still it’s uncomfortably near
My old heart ain’t gaining any ground
Because my angel eyes ain’t here”

Låten avslutas oändligt snyggt med att protagonisten ger sig ut i natten för att leta efter ”Angel Eyes”. Excuse me while I disappear, sjunger han.

Även detta en av Sinatras mest klassiska låtar, och live var den något alldeles särskilt.

 

2. It’s a Lonesome Old Town

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Blekt ljus från en gatlykta, regnvåt asfalt, tomma gator. ”Jag driver runt i natten, för jag sover inte bra”, sjöng Pelle Ossler 2013 på låten Tiden lider, och detta är ett tema som även Sinatra var väl bevandrad i. Vad mer finns att göra, när hjärtat känns söndertrasat, än att småfull driva omkring i den öde staden och hoppas/inte hoppas att man mot förmodan stöter på den där personen man bara måste glömma? Och är det möjligen protagonisten från Angel Eyes som vi träffar på här?

 

1. What’s New?

År: 1958

Album: Frank Sinatra Sings for Only the Lonely

– Och så var vi framme vid ettan – den allra bästa saloon-låten. Även den från mästerverket Only the Lonely. Om precis det där osannolika mötet jag var inne på här ovan. Den olycklige saten springer på sin gamla kärlek och tafatt och lite nervös försöker han spela mogen och balanserad: ”What’s new? How is the world treating you?”, frågar han, men kan inte låta bli att komma med komplimanger: ”[You’re] Lovely as ever, I must admit”. I nästa vers tappar han fattningen ytterligare, när han mot bättre vetande drar upp kvinnans nuvarande relation, och man anar att han blev lämnad på grund av den: How did that romance come through? We haven’t met since then…” Han avslutar med hjärtat i rännstenen och proklamerar: ”I haven’t changed, I still love you so…”, och man kan inte hjälpa att känna att han borde stannat hemma den där kvällen. Å andra sidan blev det en bra låt av det hela – den allra bästa saloon-låten.

***

Och där var det slut. Öppna nu en flaska Daniel’s eller gråt ner i ölen, och höj volymen. Här är låtarna samlade i en Spotifylista. 

Vila i frid, Frank. Och morfar, som öppnade mina ögon och öron.

 

RECENSION: Stilla Havet – Dansar i kedjor

242961-860x484

Stilla Havets nya singel, den första sedan i julas, är en energisk och melodistark new wave-dänga, om att låta livet och dess vedermödor stå tillbaka och ta paus en minut – till förmån för dans. Det kan kanske låta banalt, men det är det inte. För som alla tiders bästa dansare en gång sa: ”On many an occasion when I am dancing, I have felt touched by something sacred. In those moments, I felt my spirit soar and become one with everything that exists.” Elias Eriksson vet detta, och bevittnade dansens kraft under ett besök i Nordkorea(!). I ett pressmeddelande säger han: ”Folk som lever under total kontroll och utsätts för hemska övergrepp dansar också, oklart om det är frivilligt eller ej, men när de dansar gör de det i kedjor.” Och så föddes texten till låten.
Och det är en utmärkt låt, sprungen ur lika delar Garbochock, Tant Strul och Hurula, som effektivt sammanför kropp och själ, som all sann rock’n’roll ska göra. Och samtidigt får den Stilla Havets utvecklingskurva att peka fortsatt uppåt.

Release i morgon, 9/5, via Novoton Records. I morgon firas också releasen med fest på prisbelönta restaurangen Woodstockholm (Mosebacke torg) kl 19.30. Stilla Havet spelar live och visar videon till Dansar i kedjor, som är gjord av Mats Mums.

RECENSION: Birdpeople – EP

2

Birdpeople är en finlandssvensk trio bestående av Amanda Blomqvist, Cecilia Wickström och Jakob Lavonius. I morgon, 4/5, släpper de sin debut-EP, som är producerad av Existensminimum och utgiven av Monocetafon.

Med hemmagjorda instrument, analoga syntar, klanger och gitarrer skapar de ett slags underlig popmusik där melodier samexisterar med ambienta atmosfärer och låtar med rena ljudbyggen. Ofta drivs låtarna fram på en krautig, mekanisk bana, men lika ofta hör man influenser från exempelvis Radiohead. Som i inledande The Monument och dess kalla och samtidsalienerade OK Computer-anda. En mäktig låt som man gjort rätt i att placera först. Mer Radiohead anas i den inte lika imponerande Flesh & Bone, som helt saknar den pondus som The Monument har i överflöd och i stället satsar på en smått enerverande sångmelodi och en hurtig rytm. Ett plus, dock, för texten. Raden ”There’s a ship called tomorrow, but it’s already sailed” hör till en av vårens bästa. Allra bäst är Birdpeople emellertid på de två avslutande och instrumentala styckena, Komarov och Gravberg-1. Den kyliga och stämningsfulla Komarov hade inte låtit bortkommen på Kraftwerks klassiker Trans-Europa Express, medan den ömsom dova, ömsom skarpa Gravberg-1 har mer att göra med post-industri som Coil. Sämre blir det på, förutom nyss nämnda Flesh and Bone, även på Björk-pastischen Bodies. Där låter de out-of-place och spretiga.

Just spretigheten är ett allmänt problem med den här EP:n. Dels blandas låtar med sång med instrumentala stycken (vilket man absolut kan göra – så länge det finns en stark enighet i både material och stämning, som t.ex. hos Sällskapet). Dels blandar de sångare, vilket inte känns nödvändigt på en EP på dryga 20 minuter, där två låtar är helt instrumentala och en (The Monument) avslutas med ett långt instrumentalt outro. Det känns onödigt splittrat.

Men det finns gott om potential på denna EP för att man ska vilja återkomma till den och se fram emot fortsättningen. Och till nästa gång hoppas jag Birdpeople satsar än mer på instrumentala mörkerstycken – för där imponerar de rejält!

Betyg: 6/10

Bästa låt: Gravberg-1

Om ni gillar detta: Coil – The Ape of Naples

1:a MAJ

DA3DCF5E-A5A3-4EFA-A73E-AC97B24CA926

 

Dags att bekänna färg. Här är tio låtar med hjärtat på rätta stället, som pissar på rasism och strukturella klyftor och hyllar enighet och solidaritet. De listas utan inbördes ordning.

 

Marvin GayeWhat’s Happening, Brother?

– 1971 släppte Marvin Gaye ett av alla tiders bästa album, den politiskt laddade What’s Going On. Denna låt må vid första anblick handla om en Vietnam-veterans desillusionerade hemkomst, men tar samtidigt upp tidlösa ämnen som sammanhållning, solidaritet och socialt utanförskap.

 

Gang of FourGuns Before Butter

– Åt helvete med nationalism, åt helvete med att arbeta för ett samhälle man inte tror på. Gang of Four var postpunkens mest kompromisslösa gäng. Sylvassa taggtrådsgitarrer, funkiga rytmer och texter som slår dig på käften och får dig att tänka till.

 

Public Enemy Fight the Power

– PE:s största anthem är en vänsterkrok så hård att den sänker rasismen, de sociala klyftorna och alla de rådande krafterna som understödjer dessa farsoter – samtidigt som den får dig att dansa på köpet.

 

Imperiet/ThåströmAlltid rött, alltid rätt

– Ett självklart val denna dag, men ack så hårt träffande. Bäst är Thåströms blitzkrigs-version från turnéerna 1999 och 2002.

 

Gil Scott-HeronThe Liberation Song (Red, Black and Green)

– Svart frigörelse är rasismens utplåning, vilket i sin tur betyder slutet på några av de värsta strukturella orättvisorna som plågat vårt samhälle i hundratals år. Minoriteters och lägre klassers uppror mot förtryckande makter är att skjuta in medicin i demokratins sjuka kropp. Detta visste Gil och gjorde en svängig låt av det.

 

The ClashI’m So Bored with the USA

– Kommentar överflödig? USA anno 1977 var kanske inte så himla kul, men 2018? Fuhgeddaboutit. Joe Strummer har aldrig varit mer saknad.

 

Bruce SpringsteenThe Ghost of Tom Joad

– Bruce kanaliserar Steinbeck och besjunger kapitalismens värsta baksidor i denna folkballad från vad som måste betraktas som ett av hans allra bästa album.

 

Michael JacksonThey Don’t Care About Us

– MJ gör upp med all möjlig samhällelig orättvisa och tyranni, och har aldrig tidigare låtit så förbannad. HIStory-skivan från 1995 är full av liknande nummer, men inget är bättre än detta. 2014-2015 fick låten ett uppsving då den användes av Black Lives Matter-rörelsen. Den kunde inte använts i ett bättre forum. En stolt Michael log sannolikt från sin himmel.

 

John LennonWorking Class Hero

– Arbetarklassens omöjliga predikament. Hur man än gör blir det fel. Den strukturella kvävningsdöden.

 

The ImpressionsKeep on Pushing

– Svårt att välja bara en låt av Curtis Mayfield, men jag stannade vid denna. En av medborgarrättsrörelsens viktigaste låtar under 60-talets mitt, och dess budskap om att härda ut och kämpa emot funkar ypperligt även 50 år senare. Och kommer sannolikt låta lika fräsch om ytterligare 50 år.

***

Spotify-lista med alla låtar hittar ni här.

Liverecension: I’M KINGFISHER, Mejeriet, Lund, 27/4 2018

JPEG-bild-13C21B7E11B2-1

Igår såg jag Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson öppna för kanadensiska indie-folk-pärlan The Weather Station på Mejeriet i Lund. Och jag råder alla med minsta intresse för americana/folk i allmänhet och intensiv, innerlig musik i synnerhet att gå och se någon av Jonssons resterande spelningar, på turnén som kretsar kring senaste albumet Transit.

På skiva är Kingfisher inte sällan lågmäld, nästan timid. Live, och trots att han är ensam på scen med blott en sliten akustisk gitarr och en effektpedal, är det en helt annan utstrålning. Med en febrighet och med ”Oberstska” nerver vrider han furiöst ur sina folksånger ur själ och hjärta och trollbinder sin publik.  Och då har jag inte ens nämnt hans virtuositet med gitarren. Thomas Jonsson är tvivelsutan svenskt gitarrspels svar på Chuck Johnson – den amerikanske folk-gitarristen och experimentalisten, vars finger-picking man tror ej kunna hava någon like. Men efter att ha bevittnat Thomas Jonsson gå lös på sin stålsträngade gitarr tvingas man inse att så ej är fallet. Utan att anstränga sig vrider, rycker, slår Jonsson fram omöjligt intrikata gitarrfigurer i låtar som Silent Spring och Sarajevo, och psykedelian i Sinking Ship blir om möjligt snårigare och tyngre med bara Jonsson och hans gitarr. Men det där vemodet som är hans kanske allra främsta medel finns där också. I den alltid lika lena, ensliga rösten, och i mästerliga låtar som What Good Would Loving Do Me Now? och den hittills obetitlade(?) låten som avslutade setet. En låt som för övrigt, potentiellt, skulle kunna vara bland det allra bästa han gjort, med en melodi som skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 60 åren. Man kan höra Elvis sjunga den, i American Sound-studion 1969, eller Glen Campbell några år tidigare, eller Springsteen kring Tunnel of Love 1987. Under en konsert med flera höjdpunkter var detta peaken. Jag hoppas på en snar release.

Och jag hoppas att fler får upp ögon och öron för Jonsson. I sommar spelar han på en rad platser (och fler tillkommer). Gå och se honom.

Följande är saxat från www.imkingfisher.com:

10 JUN – EKSJÖ (S)

    1. @ Emmas lada

28 JUN – MALMÖ (S)

    1. @ TBA

06 JUL – KARLSTAD (S)

    1. @ Kvarteret Eken

26 JUL – HULTSFRED (S)

    1. @ Hotell Hulingen 3-nighter with Ella Blixt

27 JUL – HULTSFRED (S)

    1. @ Hotell Hulingen 3-nighter with Ella Blixt

28 JUL – HULTSFRED (S)

    1. @ Hotell Hulingen 3-nighter with Ella Blixt

07 AUG – HELSINKI (SF)

    1. @ Elmun Baari

11 AUG – NOTTINGHAM (UK)

    1. Melodica Nottingham (Rough Trade)

12 AUG – NOTTINGHAM (UK)

    1. Melodica Nottingham (Jam Cafe)

29 SEP – LUND (S)

    1. @ Stjärnteatern (+ Louise Hoffsten)

13 OCT – UMEÅ (S)

    1. @ Droskan (w Damien Jurado)

14 OCT – ÖSTERSUND (S)

    1. @ Studioscenen, Storsjöteatern (w Damien Jurado)

16 OCT – MALMÖ (S)

    @ Folk å Rock (w Damien Jurado)