Recension: Algiers – Cleveland (singel)

hq720

Algiers följer upp förra singeln, The Underside of Power (titelspåret till plattan som släpps 23/6 på Matador), med Cleveland – en låt som måste betraktas som en av de allra bästa som bandet hittills har släppt ifrån sig.

Låten är en urladdning – en rasande uppgörelse av närmast apokalyptisk sort med det våld och maktmissbruk som utövas mot USA:s afroamerikanska invånare av polismakten och, till syvende och sist, staten. Här tar Algiers sin industrigospel ett steg längre. Körerna sjunger som vore det den yttersta dagen. Elektroniken och gitarrerna fräser och skriker än mer frenetiskt än vi är vana vid, och ihop med textrader som

Here come the boys in black and white
With the kerosene
It’s been the same evil power since in ‘63
They hang in Homewood, Alabama with the whitest sheets
And in Montgomery County, Maryland from a sapling tree
But innocence is alive and it’s coming back one day
I don’t think you’re gonna get away

är slutsatsen tydlig: När apokalypsen är här kommer de rättrådiga att segra och alla de som svikit, kört över och mördat sina medmänniskor kommer gnissla tänder på väg ner i något slags helvete. Allt till tonerna av Cleveland.

 

Bild hämtad härifrån.

Recension: Agent Blå

agent-690x690

 

Och så var den här, Agent Blås fullängdare, efter en lång rad singlar. Singlarna, som alla återfinns på albumet, var larmiga postpunkdängor med mycket (döds)popkänsla. Resten av albumet låter likadant. Det är ett jämnt och enhetligt album, och kvalitén är definitivt hög, men det är aningen odynamiskt. De göthbergska Robert Smith-gitarrerna går som en röd tråd genom hela plattan. Likaså det relativt snabba tempot, och skivan hade absolut tjänat på ett par långsammare nummer för att bryta av och skapa fler nyanser och mer djup. Det ska dock tillstås att gitarrerna är skivans stora behållning – lead-gitarristen är Göteborgs nästa gitarrhjälte.

Man uppnår en dynamik med sistaspåret, tillika plattans odiskutabelt bästa låt, Faust. En sex minuter lång, kylig postpunk-dräpare om en relation som inte riktigt vill sig. Här tar gitarrerna stor plats och de gör de allra bästa av det. Jag gläds med alla unga (och olyckliga) dödspopälskare, som får ha denna pärla i hörlurarna på väg hem efter någon mindre lyckad kväll. Här hittar man en tyngd och ett uttryck som man mer än gärna får ta med sig till uppföljaren. Och jag ser fram emot att följa dem.

 

Bild hämtad härifrån.

 

Bäst just nu, juni 2017

Attachment-1-2

Fem låtar att lyssna lite extra på.

ThåströmUtanför Old Point Bar

– I slutet av september kommer Centralmassivet, i början av september släpps nästa singel (som fått namnet Körkarlen, efter en film av Victor Sjöström och en berättelse av Selma Lagerlöf). Tills dess får vi hålla till goda med den här spoken word- och industrigospel-dängan. Och det gör vi ju så gärna.

Liam GallagherWall of Glass

– Äntligen. Och den lever upp till förväntningarna. I believe the resurrection’s on.

ChromaticsShadow

– En av många bra saker med nya Twin Peaks är den fantastiska musiken. Chromatics nya singel är det starkaste exemplet. Vemodig, atmosfärisk drömpop som gjord för The Bang Bang Bar och de dimmiga skogarna uppe i nordväst.

Mount EerieEmptiness, pt. 2

– Förra sommaren gick Phil Elverums fru bort i cancer. Likt Nick Caves senaste album, Skeleton Tree, är Mount Eeries senaste alster, A Crow Looked at Me, en reflektion över död, förlust och saknad. Men där Cave använde sig av metaforer är Phil Elverum ständigt brutalt rak och okonstlad. Döden är inget att sjunga om, gör han klart tidigt på skivan. Inget att göra konst utav. Den är meningslös och smärtsam. There is nothing to learn, her absence is a scream saying nothing, sjunger han sedan i Emptiness, pt. 2.

Songs: OhiaMighty Like Love, Mighty Like Sorrow

– Och slutligen ett äldre bidrag. Jason Molina gjorde musik i flera olika konstellationer. Mest känd är han för projektet Songs: Ohia, som släppte skivor mellan 1997 och 2003. Jag återkommer ständigt till Molina. Till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv som den är melodisk och varm.  Jason Molina slog aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. En vidrig orättvisa och en hopplös förlust. Jason Molina tillhör de allra största gåvorna som musikgudarna någonsin har skänkt oss. Denna låt är bara ett litet exempel på detta.

 

Fotot taget och redigerat av mig.

Recension: Liam Gallagher – Wall of Glass

Attachment-1

 

I kväll, klockan 20:30 svensk tid, stod världen stilla. Liam Gallagher släppte då lös sin debutsingel, Wall of Glass, som soloartist, live på brittisk radio. Förväntningarna hade varit skyhöga. Vad skulle vi få?

Vi fick ingen vårig, folkrockig och akustisk kärleksvisa likt Songbird, ingen lennonsk och mörk psykedelia likt Born on a Different Cloud. Inte heller någon rå, explosiv rock’n’roll-rökare likt Man of Misery eller Ain’t Got Nothin’. Vad vi fick var en välproducerad pop-rock-dänga med bluesinfluenser, ett sjujäkla driv och en jättebra och konfrontativ text, och en fantastisk sångmelodi i verserna. Liam, som ofta fått kritik för sin röst de senaste åren, sjunger dessutom bättre än på mycket länge. Röstläget är balanserat, id:t är självlysande och han låter väldigt avslappnad.

Han är sin generations klarast lysande rockstjärna. Han är en av de allra största i min bok. Och han är tillbaka. Äntligen.

I believe the resurrection’s on.

 

Lyssna på Wall of Glass på Spotify, köp den på iTunes, se videon på YouTube. Och kom ihåg att köpa albumet As You Were i oktober.

***

Tonight at 7:30 BST, the world stood still, as Liam Gallagher let his debut solo single loose on the world, live on BBC Radio 1. The expectations had been sky high. What would we be getting?

We didn’t get a spring-y, folky, acoustic love song like Songbird. Nor did we get a lennonesque dark psychedelic number like Born on a Different Cloud. Nor a raw, explosive rocker like Man of Misery or Ain’t Got Nothin’. What we did get was a nicely produced pop-rocker with bluesy influences, a hell of a stomp and drive, great confrontative lyrics and an amazing vocal melody during the verses. Liam, whose voice often has been criticized over the last few years, is also singing better than he has in a long time. His voice is balanced, instantly recognizable and he sounds very relaxed.

He is his generation’s brightest shining rock star. He is one of the greatest in my book. And he is back. Finally.

I believe the resurrection’s on.

 

Listen to Wall of Glass on Spotify, buy it on iTunes and watch the video on YouTiube. And be sure to buy the album As You Were when it’s released in October.

Manchester – 10 of the best

lowry-original-theblitz

I’ll be writing this English, because the situation calls for it.

In honor of today’s events, here is a list celebrating one of my favourite cities on the planet – Manchester. Ten of the best Manchester songs of all time. One song per artist/band/songwriter, and the artist must be from the Greater Manchester area.

Stay strong, stay handsome, and remain your brilliant self.

 

10. I am KlootTo the Brink

  • Kloot’s beautiful 2010 paean to drink and the safe havens that are Northern English pubs.

9. John Cooper Clarke Beasley Street

  • Apparently about the rundown streets of Salford in the late 70’s. Dark, gritty, mancunian spoken word by the true bard of the urban North West.

8. MagazineMotorcade

  • Howard Devoto looks at the world from a twisted perspective, while death creeps up slowly all around.

7. The ChameleonsPerfume Garden

  • Gorgeous atmospheric mix between dream pop and post punk, about the fallacies of nostalgia.

6. The VerveSonnet

5. Bee GeesHow Deep Is Your Love

  • Born on the Isle of Wight, raised in Manchester, started their career in Australia, made it big after moving back to Britain, heavily associated with New York Disco. They’re not Mancs through and through, but just about. And it helps if you’ve made one of the most beautiful love songs of the 70’s.

4. Stone Roses Mersey Paradise

  • At first glance a jangly celebration of the North West. But a closer look reveals suicidal thoughts, drowning and betrayal. Cheerful music, disturbing lyrics – how Mancunian.

3. Joy DivisionAtmosphere

  • No other band embodies the post-industrial and gritty air of Manchester and the North West better than Joy Division, and this haunting, elegiac piece is perhaps the best example of it.

2. OasisLive Forever

  • Exactly the kind of message of love and freedom the world and Manchester need right now.

1. MorrisseyNow My Heart Is Full

  • The title says it all.

 

The picture is LS Lowry‘s The Blitz, retrieved from here.

Ny intervju: Ossler, om kommande turné

 

FullSizeRender-29

Ossler har gjort årets i särklass hittills bästa platta. I april var han ute på en kort men hyllad turné. I sensommar/höst drar han åter ut på vägarna för fyra spelningar – denna gång med ett lite annorlunda upplägg. På scen hittar vi denna gång inte ett kokande, febrigt rockband, utan i stället endast Ossler, hans elgitarr och två cellister. Upplägget kändes så fräscht och spännande att jag var tvungen att be om ännu en pratstund. Förutom den stundande turnén pratar vi om hur svårt det är att få speltillfällen, att överleva på ens konst, om fylleidéer och om hur Jimmie Åkesson borde byta parti.

Tack till Ossler för intervjun. Köp hans musik här, här, eller varför inte här.

Och se honom live här:

2017-07-29 Alma Löv Sunne Biljett

2017-08-02 Skottvångs Grufva Mariefred Biljett

2017-09-29 East West Örebro Biljett

2017-09-30 The Tivoli Helsingborg Biljett

 

Fotot är taget och redigerat av mig.

 

INTERVJUN:

Vems idé var upplägget “Ossler och två cellister”?

Min idé.

Hur föddes idén? 

När vi firade releasen av Evig Himmelsk Fullkomning på min stamkrog hade ingen av dom som spelade på plattan tid att vara med utom just Henrik och Pär. Det kändes lite konstigt men så är det ju i Sthlm..vill man överleva på sin konst måste man jobba precis hela tiden. Efter några öl kom jag på att jag ville göra nåt med enbart cellisterna och min gitarr, en spännande utmaning för mig. Mattias, min bokare från Headstomp var med och vi enades alla om att det var en strålande idé. Fick ett mess från Mattias dan efter där han undrade om jag tyckte idén var lika bra ur ett nyktert perspektiv.

Vad har du för egen målsättning med turnén och upplägget?

Egentligen mest att testa hur det funkar. Ett helt band kan va rätt tungrott när det gäller att få till reptillfällen och köra utrustning m.m. Sen är det inte lätt att få spelningar för Ossler ute i landet, väldigt få vågar boka oss. Ett sånt här mer ”arty” och flexibelt  sammanhang kanske kan öppna dörren för helt andra scener i landet.

Kan du berätta något om cellisterna?

 

Jag var på ett konstvernissage för några år sen där en stråkkvartett, ‘Kalashninkov Quartet’, spelade. Dom gör ganska filmisk musik och en väldigt vacker grej dom spelade fick mina ögon att tåras. Pratade med dom efteråt och det visade sig att jag träffat Henrik (Meierkord) tidigare när jag bodde i Malmö, fast jag inte kände igen honom först, Henrik är bror till Åsa Meierkord från ’Sobsister’ och ‘The OhNos’ som jag känner sen länge. När jag började planera skivinspelningen ville jag ha med Kalashnikov på ett hörn, det blev till slut rätt många hörn.

Har du börjat fundera på låtval?

Inte jag men Henrik och Pär (Lönn) verkar smida planer :). Det blir såklart fokus på sista plattan.

Vilken typ av låtar tror du funkar bäst att omarrangera så att de passar upplägget?

Vet inte än, vi får prova oss fram.

Du har valt relativt “udda” spelplatser den här gången, och frångått de klassiska storstäderna som annars är självklara på en turné. Kan du berätta något om det?

Jag har inte möjlighet att välja alls om jag inte arrar spelningar själv och det har jag ingen lust med. Vi spelar där nån vill ha oss och kan betala.

Känns det speciellt att få spela i gamla hemstaden Helsingborg?

Ja, Jo. Ossler har aldrig funkat i Helsingborg. Vi får se.

Kommer du att spela gitarr också, eller blir det bara sång och cello? I så fall, el- eller akustisk?

Det blir elgitarr. Tänker få in lite noise och trasa sönder det vackra.

Och till sist, vad önskar du mest av den stundande sommaren?

Att Trump blir avsatt och Jimmy Åkesson blir miljöpartist. Men helst vill jag ta det vääldigt lugnt, om jag kan. Det kommer att bli en intensiv höst.

Recension: Thåström – Utanför Old Point Bar

xnqo7ijhnmp1rfcs0xyi

 

Mellan varje avslutad Thåström-turné och nästa skivsläpp lever man som Moses i öknen. Man harvar runt i vad som känns som en evighet i ett fruktlöst landskap, letar efter tecken, hoppas själen ska hålla ett tag till. Hoppas törsten inte ska knäcka en. Törsten, törsten. Men så en dag kommer något, och man dricker vildsint vid källan. I dag är en sådan dag.

Thåströms senaste singel, Utanför Old Point Bar, det första smakprovet från den ännu namnlösa skivan som kommer i september (via Razzia/Family Tree) är ljudmässigt det tyngsta han gjort på jag vet inte hur länge. Förra sommaren såg han Algiers i Berlin och blev förälskad. Jag förstår varför, och jag hör influenserna (som visserligen redan fanns där). Han blandar europeisk och amerikansk blues med tung industri och gospel. Algiers signum, men Thåström var där och nosade redan på 2015 års Kom med mig (eller kanske redan på Långtbort, från 2009). Nu har han tagit det flera steg längre och djupare. Det skälver i kroppen när man lyssnar.

Den massiva ljudbygget är skapat av Thåström själv och den alltid lika briljante Niklas Hellberg (Sällskapet, Peace, Love & Pitbulls, Thåströms liveband) i Hansastudion i Berlin. Och gitarren som tuggar och fräser – är det Ossler?

I texten befinner han sig i djupaste amerikanska södern och mässar på öijerskt vis fram vackra scenarion om att sitta på en motellbalkong i Houston i ösregn, att lycklig som ett barn susa förbi oljefälten, att hand i hand sjunga med äldre kvinnor i en liten kvarterskyrka. Han sätter sig sedan utanför Old Point Bar, och tänker på Stockholm, och på att han har mindre än en fjärdedel kvar…

Thåström fortsätter ge oss den där musiken man inte kan vara utan, och som bara han kan ge en. Han fortsätter berätta om hur vackert livet är utan att ens snudda vid pastischer. Han fortsätter fylla en med inspiration och känslan av att allt är möjligt.

Tack, Thåström. Nu har du gjort det igen.

Köp singeln på iTunes, eller lyssna på Spotify.