Bäst just nu: juni (plus retroaktivt)

8A59C328-C7C6-4399-B6DC-4FD49936D828

Det blir en speciell bäst just nu den här gången. 482 MHz har ju legat på is någon månad på grund av andra åtaganden, och nu när det är dags att sparka igång maskineriet igen finns det en del inte bara dagsfärsk musik utan även en del från de gångna månaderna som jag skulle vilja uppmärksamma. Varsågoda!

No Suits in MiamiI Hope That No One Sees Me (album)

– I april släppte No Suits in Miami sitt debutalbum – ett av två album som sannolikt kommer klassas som årets bästa svenska indiepopalbum. Med en sval självklarhet rör de sig i ett mollstämt ljudlandskap uppbyggt kring jangliga Johnny Marr– och Field Mice-gitarrer, varma synthar och drömska melodier. Låtarna de skriver är melodistarka och hopplöst vemodiga och när sångerskan Michelle Dzgoeva med sin lika delar sensuella som avmätta röst sjunger rader om utanförskap och omöjlig kärlek tror man på henne. Och man är fullständigt övertygad om att No Suits in Miami kommer att gå en ljus framtid till mötes.

Betyg: 8/10

 

Morrissey California Son (album)

– I en tid där ingenting kring Morrissey längre tycks handla om hans musik eller gudabenådade röst är det uppfriskande att han väljer att släppa ett coveralbum. På låtar som Jobriaths Morning Starship, Buffy Saint Maries Suffer the Little Children och Fifth Dimensions Wedding Bell Blues låter han hungrig, tänd och i det närmaste pånyttfödd. På den sistnämnda visar han också att han utan minsta problem kan sjunga soul. På Roy Orbisons It’s Over är rösten större, starkare, mäktigare än på länge.

Mest drabbande blir det dock på skivans två sista spår. I Morrisseys händer blir Tim Hardins Lenny’s Tune ett gotiskt kammarstycke, medan Melanie Safkas sköra folkballad Some Say I Got Devil, som avslutar skivan, blir till ett postapokalyptiskt, svärtat Broadwaynummer, vars text säger lika mycket (om inte mer) om Morrissey som det gör om Safka själv. Some say I got devil/Some say I got angel/I am just someone in trouble/…/And though I’d like to tell you/Exactly how I feel/Somehow the music/hides it and conceals it.

På California Son visar popnörden och sångaren Morrissey med all önskvärd tydlighet att musiken ändå är det viktigaste.

Betyg: 7/10

 

Nizui Stabilize

I vintras skrev jag lyriskt om Nizuis första släpp. En närapå felfri liten samling postpunk, shoegaze, dreampop och posthardcore. Nu är de tillbaka med 88 sekunder ny musik. Inte mycket, kan man tycka, men de förvaltar de där sekunderna mer än väl. På den korta stund som Stabilize pågår skickas man tillbaks sisådär 35-40 år i tiden. Till legendariska London-klubben The Bat Cave. Till band som Alien Sex Fiend. Till Killing Joke och Virgin Prunes. Skitig, farlig goth. Svart som säckväv. Mysigt som trubbigt våld. Men alltjämt riktigt bra. Det sägs att en fullängdare är på gång. Den ser jag fram emot.

 

Agent BlåMorning Thoughts (album)

– Kandidat nummer två till årets bästa svenska indiepop, tillika fina etiketten Luxurys allra sista släpp. Ett passande sista släpp, kan jag tycka. Det är precis den här vemodiga och atmosfäriska pop som Luxury gjort så bra genom åren – och få av deras tidigare album har varit lika helgjutet som det här. Utan tvekan är det också Agent blås bästa platta. Borta är Broder Daniel-vibbarna, till förmån för skimrande Cure-toner, xx-ångest och en stämning som inte sällan för tankarna till Red House Painters. Det är så här man följer upp ett hypat debutalbum – med utveckling, mognad, fördjupning, förbättring.

Betyg: 8/10

 

Liam GallagherShockwave

– Vemodig pop i all ära – men ibland vill man faktiskt bara ha gammal hederlig rock’n’roll. Och man kan vara säker på att William John Paul Gallagher levererar. Shockwave är en fenomenal rocklåt. Lika mycket brittisk pub och stompig glam från tidigt 70-tal, som sketen blues från djupaste södern. Liam må ha låtit pånyttfödd när han för två år sedan solodebuterade med succéplattan As You Were, men det är ingenting mot hur hungrig, kaxig och konfrontativ han låter här.

 

 

Annonser

Recension: Azure Blue – Images of You

CD86cover10x10

Tobias Isaksson är tillbaka med sitt femte album som Azure Blue, och första på nya, egna labeln The Future Sound of Stockholm (som ger ut plattan i samarbete med Hybris, Matinee och Zeon Light).

Isaksson gjorde sig ett namn i indiesverige som motor och frontfigur i twee:iga indiepopbandet Irene, som släppte två hyggliga album på Labrador i mitten av 00-talet innan de försvann igen. När han några år senare började göra musik som Azure Blue blev det avsevärt intressantare. Mellan 2011 och 2015 gav han ut tre hopplöst nostalgiska drömpopalbum som står sig mot det mesta indiesverige någonsin haft att erbjuda. Till drömska, atmosfäriska popmelodier av hög rang sjöng Isaksson från botten av sitt hjärta om den som försvann och det som aldrig blev.

För ganska exakt ett år sedan kom senaste plattan – den jämförelsevist punkiga, smått kaxiga, men samtidigt nyförälskade och helt igenom jättefina synthpopplattan Fast Falls the Eventide. Och nu är det alltså dags igen. Synthpopen är fortfarande den föredragna stilen, men nyförälskelsen har utvecklats till djup, genuin tillbedjan och enligt presstexten är varje spår ett ljudpoem tillägnat musan/flickvännen. Allt som oftast funkar det jättebra, men ibland, som på Entropy och den innerliga Images of You, känns det som att man tjuvlyssnar på en förtrolig stund två nyförälskade emellan. Då blir jag generad och måste dra mig undan.

Den som älskade den hjärtekrossade Isaksson från decenniets första hälft kanske ryggar tillbaka här, rädd för att bli översköljd av hurtiga durtoner. Ingen fara. Isakssons sånger må handla om lycklig kärlek, men de kommer från någon som alltjämt står med ena foten cementerad i dysterlandet. Texterna vittnar om en sökare som äntligen hittat hem, om den evigt sårade som äntligen fått läka, om den där kärleken alla vi människor vill åt. Men hur mycket de analoga syntharna än bubblar och skimrar och hur kristallklara poplåtar Isaksson än skriver står det lika klart som i en pekbok för barn att molltonerna och melankolin är Isakssons livsblod. Och tack och lov för det. Låtarna på skivan är skrivna av någon som sett kärlekens baksidor och som, hur lycklig han än är, ändå vet, någonstans i bakhuvudet, att det en dag kan ta slut. Ibland finns det ingenting värre än att vara kär och den dualismen hörs genom hela albumet – i kampen mellan text och musik. Love’s the reason why I’ll stay forever blue, sjunger Isaksson på albumets i särklass bästa låt, Millions of Stars. Den textraden sammanfattar hela skivan.

Images of You släpps nu på fredag, 14/6.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Nyss nämnda Millions of Stars, men även Event Horizon (klump-i-halsen-fina verser och vilken refräng sedan! Världsklass) samt instrumentala öppnaren Hökarängen (Söderorts-Twin Peaks!)

Om ni gillar detta: Azure Blue – Beyond the Dreams There Is Infinite Doubt