Bäst just nu: februari 2019

Ny månad, ny bäst just nu. Varsågoda.

 

Nivhek After Its Own Death/Walking in a Spiral Towards the House (album)

– Liz Harris, geniet bakom fantastiska Grouper, är tillbaka under namnet Nivhek. Här tar hon Groupers eteriska atmosfärer och blandar ut dem med tunga, elektroniska drones. Resultatet är trollbindande och ett fenomenalt bra album. Om fjolårets mästerliga Grouper-platta Grid of Points försatte en i trans djupt inne i de regntunga skogarna i Pacific Northwest-området hör Nivheks varmkalla sound hemma bland Murmansks karga vidder och de portugisiska Azorerna, där Harris tillbringade konstnärsresidens under skivans tillkomst. Soundet är lika kallt och ogästvänligt som det är drömskt och inbjudande.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Allihop hänger samman

Om ni gillar detta: Grouper – Grid of Points

 

Jenny LewisHeads Gonna Roll

– Jenny fortsätter övertyga oss om att hon har något riktigt stort på gång. Nya singeln är ännu en drabbande poplåt om samspelet människor emellan och magknipet detta för med sig. Förra singeln var fantastisk, denna är minst lika bra. Det känns som kommande plattan On the Line kan bli hennes bästa.

 

Damien JuradoSouth

Senaste plattan är blott dryga halvåret gammalt och redan nu är Jurado på gång med nytt album. Den helt akustiska In the Shape of a Storm ges ut i april och South är första smakprovet därifrån. Vi som sett Jurados akustiska konserter och känt oss dragna till hans mer avskalade kompositioner är förstås uppspelta över kommande skiva, och får man tro den mycket fina South är albumet precis så bra som man förväntar sig.

 

Star HorseAlbatross

– Star Horse har debuterat med ett habilt shoegaze-album, med självklara men väl förvaltade influenser från klassiska album som Nowhere och Souvlaki. Överlägset bäst är sistaspåret – den monumentala och skimrande Albatross. Gitarrerna blixtrar till, rusar mot skyarna och exploderar i klassisk shoegaze-magi.

 

Alice BAllting går över

How Soon Is Now, The Cure anno 1985-87, vårrusighet, bottenlös melankoli. Allting ryms i Alice B:s nya singel, och bildar en strålande poplåt för vårvintern och alla kluvna känslor årstiden bjuder på.

Annonser

Kortrecensioner

Livet går för fort. Det är så mycket jag måste hinna med. I ett försök att komma ikapp har jag här snabbrecenserat några av de bästa aktuella albumen och låtarna. Allihop förtjänar egna inlägg och djupare analyser, men detta får duga den här gången.

 

The DelinesThe Imperial (album)

– Årets hittills bästa platta, i det närmaste perfekt. Willy Vlautin frontade tidigare Richmond Fontaine, men tröttnade på uppmärksamheten. Nu är han hjärnan, låtskrivaren och gitarristen i The Delines, när han inte skriver sina fantastiska romaner, förstås. Och precis som romanerna befolkas Delines-texterna av trasiga män och kvinnor, som kämpar för sitt uppehälle, med spriten och mot ett samhälle som inte riktigt vill släppa in dem. Här till tonerna av ändlöst och andlöst vacker countrysoul.

Bäst: Where Are You Sonny? eller Roll Back My Life

Betyg: 9/10

Om ni gillar detta: Willy Vlautins böcker, Richmond Fontaine – We Used To Think the Freeway Sounded Like a River, Elvis Presley – From Elvis in Memphis

 

Hante. Fierce (album)

– Hélène de Thoury från Paris är kvinnan bakom det mystiska namnet Hante. Kvinnan bakom de kalla och ödsliga synthmattorna, som genom kryptobios återvänt från 80-talet – lika vitala nu som då. Och Fierce är hennes bästa platta, hittills. Till skillnad från många andra moderna cold- och darkwave-artister balanserar Hante. på rätt sida av dramatiken och de stora gesterna, och låter i stället melodierna och ljudbilderna ta plats.

Betyg: 8/10

Bäst: Waiting for a Hurricane

Om ni gillar detta: Minuit Machine – Violent Rains

 

Wy Pavements (singel)

– Fenomenal comeback från Malmö-duon Wy. Febrig, nervig och monoton popexplosion som hänsynslöst gör upp med ångest, depression och allsköns demoner. Ute nu via Hybris.

 

Sambassadeur Foot of Afrikka (singel)

– Tack vare Sambassadeurs efterlängtade och helt igenom lysande comebacksingel lever den melankoliska 00-tals-indien alltjämt. Ljudbilden är fortfarande varm och gitarrerna jangliga. Den oklanderliga, men vemodiga, popmelodin vittnat om ett hjärta som både brister och spritter, och långt bak i mixen ligger en synthslinga lika subtil som den är oumbärlig och atmosfärisk. Tillsammans vävs allt ihop till en utomordentlig poplåt. Albumet Survival ges ut i april på egna labeln European Records. Något att se fram emot.

Skivbolaget Luxury lägger ner – 482 MHz minns BOAT CLUB

boat club

Göteborgslabeln Luxury lägger ner verksamheten. Efter 13 år har bossen Rasmus Hansén nått vägs ände och vill syssla med något annat – och det är han väl värd. I 13 år har han givit ut inte sällan blödande romantisk, ofta drömsk, alltid högkvalitativ indie med band och artister som Franke, Palpitation, Anton Kristiansson, My Darling YOU, School ’94 och många fler. Men ett Luxury-släpp sticker ut extra mycket för mig: Göteborgsduon Boat Clubs hittills enda platta, den sällsynt vackra Caught the Breeze från 2007.

Jag upptäckte Boat Club någon gång på hösten 2007, ett par månader efter att Caught the Breeze hade släppts. Jag var 22 år och hade brutit upp från min stillastående tillvaro i min västsvenska hemstad och börjat ett nytt, på alla punkter mer givande, liv i Kalmar. Ny luft i lungorna (havsluft, dessutom!), nya intryck att svepas med av, nya känslor som fick hjärtat att slå. Det var på många sätt en exiltillvaro, något som jag än i dag är allt annat än främmande för. Och precis som exiltillvaror brukar vara var tiden i Kalmar absolut nödvändig – och väldigt fin.

Då som nu konsumerade jag mycket musik, och musiken fick förstås tillvaron att skimra extra mycket. 2007 var dessutom ett särdeles starkt musikår. Sällskapet debuterade, Bright Eyes gav ut det episka albumet Cassadaga, The National släppte vad som än i dag måste betraktas som sin bästa skiva, och så vidare… Och så var det Boat Club, då.

Två grabbar, Andreas, 22 och Magnus, 25, från Göteborg. 2006 bildar de en duo. De spelar gitarr, synthar, elektroniska trummor, sjunger bitterljuva sånger om kärlek, minnen och havet, och spelar in allt själva på dator. Andreas sjunger och lägger beatsen. Magnus spelar gitarr och synth. Skivbolaget Luxury nappar och släpper debut-ep:n Caught the Breeze i juli 2007. Skivan får minimal uppmärksamhet i Sverige, utanför indiekretsarna. Mig når den som en slägga ett par månader senare.

Caught the Breeze skulle komma att utgöra ett perfekt soundtrack till min exilhöst på Östkusten 2007. Balearica-genren, som Boat Club till viss del får sägas tillhöra, är ju egentligen ganska solig, men för mig är Caught the Breeze regntunga, skiffergrå skyar, luft tyngd av fukten från havet, en kuststad i dvala i väntan på nästa turistsäsong. Deras über-romantiska sound och melodier satte mitt redan sprittande hjärta i gungning. Jag minns mången promenad i det kalmaritiska duggregnet med Boat Club i hörlurarna, och varje gång jag tänker tillbaka på den tiden ligger Nowhere eller Memories som ett varmt, bitterljuvt ljudspår i bakhuvudet – och varje gång jag lyssnar på Boat Club är det på den tiden jag tänker.

Året därpå lämnade jag Kalmar, och livet skulle de kommande åren sakta men säkert falla isär för att sedan, tids nog, byggas upp igen och bli något annat. Något ännu större. Boat Club har emellertid inte hörts av sedan 2007 – i vart fall inte på skiva. För två år sedan försökte jag styra upp en jubileumsintervju med Magnus och Andreas, men det rann ut i sanden. Kanske ville de låta då vara då. Låta Caught the Breeze vara i sin 2007-kapsel. Och vem kan klandra dem?

 

Lördag 25 maj arrangerar Luxury en avslutningsfest på Pustervik i Göteborg. Nya och gamla band ska spela. Kanske är Boat Club ett av dessa.