Årets 20 bästa låtar

ÅRETS20 (kopia)

Albumlistan dröjer ännu några dagar, men håll tillgodo med en redogörelse över 2018 års 20 bästa låtar. Idel fullträffar. Här samsas drömpop med americana, postpunk med taggig indierock, veteraner med debutanter, ikoner med underdogs. Förlamande mörker möter gränslös romantik. Precis som det ska vara. Varsågoda.

PS! Spellista här och i slutet av inlägget.

 

20. Band AparteGravity’s Rainbow

– Jangly engelsk drömpop möter postpunkig goth på kaliforniska stränder – och resultatet är både monokromt och bländande.

 

19. Rottenheim Everything

– En akustisk gitarr tar plats i Rottenheims ljudbild, men diset och drömskheten skingras inte. Rottenheims formkurva fortsätter att peka uppåt, och det enda vi kan begära av dem nu är högre produktivitet. En låt om året är frustrerande lite.

 

18. Advance BaseDolores and Kimberly

– Owen Ashworth är fortfarande, 15 år efter genombrottet som Casiotone for the Painfully Alone, en mästare på melankoliska vardagsbetraktelser, där vanliga människor drabbas av vanliga saker och livet förändras. Dolores and Kimberly, höjdpunkten från årets platta Animal Companionship, är ett utmärkt exempel på detta.

 

17. The Mary OnettesWait Out a Ghost

– B-sidan till comebacksingeln Cola Falls är urstark, klassisk Mary Onettes-pop och bland det bästa de givit ut. Lika mycket 2018 som 1984. Somrig och skimrande, men med tungt hjärta.

 

16. Mirny MineBad

– Gotländsk ödslighet och kyla – och oändligt med skönhet – utgör debutanten Anna Sundströms absolut bästa låt. Alla vi som saknar Skriet får här vårt lystmäte.

 

15. Damien JuradoAllocate

– Årets kanske bästa soul kommer något oväntat från americana-maestron Damien Jurado. Men det är bara att tacka och ta emot.

 

14. Johnny MarrHi Hello

– Call the Comet, Marrs tredje soloplatta, är hans mest experimentella och sannolikt hans bästa. Men lik förbannat är det den Smiths-doftande Hi Hello som är dess höjdpunkt. Marr visar här alla efterapare vem som är kungen av indiegitarr.

 

13. Blå timmenIoánnina

– Den sofistikerade, drömska postpunken som utgjorde fjolårets singlar bereder här plats åt en massivare, stundtals nästan postrockig, ljudbild – och resultatet får en att tappa andan.

 

12. Boygenius Me and My Dog

– Phoebe Bridgers, en av fjolårets allra mest imponerande debutanter, går från klarhet till klarhet på ”supergruppen” Boygenius debutplatta. Me and My Dog, hennes komposition, är typiskt personlig och vemodig Bridgers-folk – här kryddad med vackra harmonier och tunga gitarrer, signerade bandkamraterna Julien Baker och Lucy Dacus.

 

11. Morrissey Never Again Will I Be a Twin

– Den bästa av de tre nyskrivna bonuslåtarna från nyutgåvan av Low in High School. Skriven ihop med bassisten Mando Lopez – och det hörs. Basen mullrar och gungar sexigt och suggestivt genom hela denna mörka och atmosfäriska historia om förlust, identitet, kärlekens omöjlighet och mänsklighetens meningslöshet. Klassisk Moz, som ni förstår.

 

10. I’m KingfisherCan’t Wait for the Future

– Skört, bitterljuvt och väldigt personligt från en av de finaste och mest innerliga låtskrivarna och artisterna vi har. På Can’t Wait for the Future, kniven mot strupen den bästa låten från finfina plattan Transit från i våras, lär han oss om livet och man lyssnar lyhört.

 

9. The AmazingPull

– The Amazing bygger en bro mellan The Cures Disintegration och Slowdives Souvlaki. Som en grådisig dag mitt emellan dröm och vaka, med lika delar vemod som hopp i hjärtat.

 

8. Cursive It’s Gonna Hurt

– Ett styrkebesked och en comeback utan dess like från Tim Kasher & co. Nya plattan är en av deras allra bästa och detta är dess höjdpunkt. En modernt förankrad återgång till det klassiska Cursive-soundet från tidigt 00-tal.

 

7. Azure RayPalindrome

– Ännu en stark comeback. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör.

 

6. Stars One Day Left

– Från ojämna kanadensarna i Stars vet man aldrig vad man får, men One Day Left är en mästerlig, sorgsen, poplåt om kärlek som gått om intet och de sista skälvande timmarna innan allt är historia. Wow!

 

5. Sällskapet L’Autostrada

– Introts tribal-rytmer, Hellbergs kokande, brinnande högspänningselektronik, Osslers åskmolnsgitarrer. Schroeders mässande sång om att alltid vara på väg, aldrig stå still. Thåström, som likt en osalig ande fladdrar in och ut ur låten, och utan att säga särskilt mycket säger mer än vad många andra skulle förmå. Tempot. Intensiteten. L’Autostrada är en upplevelse. Ljudet, känslan av ett förlösande uppbrott. L’Autostrada är att dundra fram på Autobahn eller E 40. Bort, iväg, ifrån. 2018 var året då Sällskapet kom tillbaka – och de gjorde det med besked. L’Autostrada är ett exempel på detta.

 

4. Amigo the DevilCocaine and Abel

– Hänsynslös och rå självuppgörelse i americanaskrud, som träffar som en slägga oavsett hur många gånger du än lyssnar. Att den bygger på sorg snarare än ilska, och att denna sorg även genomsyrar låtens subtila men urstarka melodi, gör den bara än mer drabbande. Amigo slog i år in på en mer privat stig, som jag hoppas att han håller sig på framöver.

 

3. John Prine Summer’s End

– Förlust, saknad, längtan. Bekanta teman,  här i en lika bekant folktappning, men framfört av en man med så mycket pondus, levnadsärr och hjärta att det känns som man hör allt för första gången. 2018 är i sanning återkomsternas år, och John Prine är utan tvekan en stor del av det.

 

2. The Good, the Bad & the QueenRibbons

– I min översvallande lyriska recension av albumet Merrie Land skrev jag följande om Ribbons: ”En otröstligt sorgsen folkballad, med en melodi som vilken annan låtskrivare som helst skulle gå över lik för. Till ett skört komp (och den där melodin som man inte kan nämna för många gånger) vecklar ett mästerverk om brittiska traditioner, gemenskap, tillhörighet och förlust (av detsamma) ut sig. Och om någon någonsin tvivlat på om Damon Albarn är sin generations bäste sångare behöver denne någon endast lyssna på Ribbons. Själv tvivlar jag bara på om Damon någonsin sjungit bättre än vad han gör här.” Ribbons är ett mästerverk, precis som hela plattan, och därtill tre minuter koncentrerad engelskhet.

 

1. Conor OberstNo One Changes

– Om detta makalösa stycke musik och lyrik har jag redan skrivit spaltmeter: dels i fjol och tidigare i år när den ännu var en outgiven, gömd pärla på YouTube, och dels härom månaden när den (äntligen) gavs ut som singel. Jag ska inte återupprepa mig (igen), utan bara understryka att när Conor Oberst når sin fulla potential är det inte många som rår på honom. Vilket vi klart och tydligt ser här. No One Changes förtjänar att nämnas i samma andetag som tidigare Conor-mästerverk som Gold Mine Gutted, Going for the Gold och Amy in the White Coat.

Spellista:

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s