ÅRETS 20 BÄSTA ALBUM

Album

 

Jag tänker inte hålla er på halster längre. Ta ett djupt andetag – 482 MHz ger er…

Årets 20 bästa album. Varsågoda.

 

20. Tapheophobia Ghostwood

– Introspektiva gitarrfigurer blandas med abstrakta ljudkollage och bildar en tjock, tjock dimma av atmosfärisk och drömsk dark ambient. Storslaget utan att ta minsta plats.

 

19. Den Sorte DødBundløse Søer

– Den Sorte Død lever kvar i och finslipar alltjämt sina analoga världar, men på Bundløse Søer är tempot nedskruvat, humöret något tyngt, atmosfären ännu mäktigare. Det är fortfarande mörkt 80-tal, fortfarande filmiskt, men numera är det de tysta timmarna precis efter (zombie)apokalypsen som tonsatts. Och utvecklingskurvan pekar rakt uppåt.

 

18. Colter WallSongs of the Plains

– Visst, man kan klia sig i huvudet och mumla oroligt om gimmicks och image, men när det är så här innerligt och genuint är det knappt lönt. 22-årige kanadensaren Colter Wall må låta som någon som var 70 år 1960, och han gör musik därefter, men det är så innerligt och genuint att man inte kan annat än falla för det. Men jag vidhåller att det nu, efter några plattor förankrade i urgammal västerntradition, vore mycket intressant att höra Colter sjunga om något mer allmängiltigt och personligt. Detta uttryck har han fulländat.

 

17. Det JordiskaDet Jordiska

– En debut som bara växer och växer och ett band jag verkligen ser fram emot att följa. Det Jordiska sätter utan omsvep ord på allsköns neuroser och sjuka tankar man kan tänkas ha, och de gör det till skitig och mullrig rock’n’roll som rör sig någonstans mellan postpunk, punk och Velvet Underground. Inget annat band i Sverige anno 2018 låter som Det Jordiska.

 

16. Leon BridgesGood Thing

– När Bridges går ifrån sina allra mest tummade Sam Cooke- och Otis Redding-vinyler blir han plötsligt en mycket intressantare artist. Den här gången tycks förebilderna heta Curtis Mayfield och Michael Jackson, men året är trots allt 2018 och Bridges är oerhört bekväm med det – retroryktet till trots. Han har aldrig låtit bättre.

 

15. Reutoff feat. Deutsch NepalEating the Dust

– Ryska dark ambient- och postindustri-giganterna i Reutoff slår sina påsar ihop med svenske mörkermannen Peter ”Deutsch Nepal” Andersson och tillsammans kokar de ihop en samling domedagsstycken som svänger, skrämmer och bygger makalösa stämningar. Helgjutet.

 

14. Mount ShrineWinter Restlessness

Brasilianske dark ambient-artisten Mount Shrine skapar vacker musik av djupa, varma drones och stämningsmättade field recordings. Skivan frammanar bilder av ödslighet, hällregn och dimma så tjock att man kan krama om den. Ännu ett fantastiskt album från svensk-amerikanska dark ambient-labeln Cryo Chamber.

 

13. Mark Lanegan & Duke GarwoodWith Animals

– Lanegans och Garwoods andra album har mer gemensamt med Lanegans sentida soloplattor än deras första, ganska sköra giv ihop. Lanegans sträva, monotona blues dominerar ljudbilden och det är en av de mest helgjutna album Lanegan släppt. Och ett av de mest drömska.

 

12. Leila Abdul RaufDiminuition

– Dark ambient varvas med jazz, maskinpålägg och subtilt blås möter ödsliga pianon, vackra ljudkulisser balanserar tomrum och tystnad och vice versa. Diminuition är ett av årets vackraste album. Musik för timmen mellan natt och gryning.

 

11. Sevendeaths FT4C EP

– Borde varit med på EP-listan, kanske vissa tycker. Men med sina 53 minuters speltid går det inte att motivera, oavsett vad plattan heter. Och FT4C känns som ett album. Det där albumet man spelar precis efter att bomben fallit och askflingorna yr i luften och allt är grått och stilla.

 

10. I’m KingfisherTransit

– Jag har skrivit månget inlägg om I’m Kingfisher i år, så jag ska fatta mig kort. Svensk americana mår förträffligt år 2018 och längst fram i ledet går Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson. Med nakna nerver och ett hjärta som svallar över av kärlek skriver han underskön musik som hemsöks av Molina, Oberst, Jurado. Musik som skulle kunna vara komponerad av någon hjärtekrossad kofösare på en ranch i Wyoming, men som ju egentligen har mer med Värmland att göra. Sakta men säkert börjar fler och fler tas i besittning av Thomas storhet, färre och färre kan värja sig. Och det är helt i sin ordning.

 

9. Marissa NadlerFor My Crimes

– På sitt åttonde album, I utrymmet mellan förälskelse och uppbrott/utplåning, målar den fantastiska sångerskan/låtskrivaren Marissa Nadler upp sina sotiga och disiga goth-folk-historier vackrare än någonsin tidigare. For My Crimes är hennes bästa platta.

 

8. Inade The Nine Colours of the Threshold

– Årets bästa dark ambient kommer inte oväntat i form av tyska genierna i Inade och deras comebackplatta The Nine Colours of the Threshold. Som vanligt och precis som man vill ha det från Inade är soundet massivt, iskallt och hänförande. Som vanligt körs tunga maskinljud ihop med sprakande elektronik och mässande gränsgångarröster. Det låter uråldrigt och framtida på en och samma gång. Dröm och parallell verklighet. Rituellt och industriellt. Arrangemang som vältrar sig över en och genom tid och rum. Det är kolsvart, men oupphörligen fascinerande och förbannat bra.

 

7. Slowgold Mörkare

– Vissa är sylvassa på att sätta samman ett riktigt album. Amanda Werne vet hur man gör. Mörkare är en synnerligen genomarbetad och enhetlig platta, med minutiöst fokus rakt igenom. Och den saknar helt och hållet minsta utfyllnad. Varje ljud, varje gitarrslinga, varje synth, varje stavelse (inte minst), finns där för att de måste finnas där. Allting hänger ihop och alla ljud och alla ord är beroende av varandra. Och vilka ljud, dessutom. Och vilka ord. Om förra skivan Drömmar var drömsk prärierock med ett någorlunda fast grepp om ljuset är Mörkare, well…mörkare. Den sömnlösa natten efteråt, där det klassiska Slowgold-soundet blandas ut med nattsuddar-toner á la 50-tals-Sinatra och Cure-atmosfärer. Fullständigt briljant.

 

6. John Prine The Tree of Forgiveness

– Han är 72 bast, John Prine. Han har levt, han har stirrat döden i vitögat mer än en gång, och det hörs. Rösten är väderbiten, kanske inte lika kraftfull som förr om åren, men när John Prine sjunger, då lyssnar man. År 2018 är John Prine den lilla människans främste företrädare. Han sjunger om vanliga människors vanliga vedermödor och han gör det med djup empati och mycket värme. The Tree of Forgiveness är Prines första skiva med nyskrivet material på 13 år och man hoppas ju att det kommer fler. Han har väl aldrig låtit bättre.

 

5. Anna Von HausswolffDead Magic

– Anna går från klarhet till och klarhet och levererade 2018 sitt bästa album hittills. Dead Magic är en hänsynslös och särdeles vacker samling hinsideshymner. En perfekt uppbyggd värld av djup skog och svarta orgelklanger, och där en trollbindande röst lockar en längre och längre in, tills man vare sig vill eller kan hitta ut.

 

4. Cursive Vitriola

– Av alla comebacker år 2018 (och det finns ju ett antal mäktiga att välja bland) gör mig nog Cursives allra gladast. Ett mycket kärt favoritband för mig, som efter en rad undermåliga skivor i höstas kom tillbaka med sitt bästa album på minst 15 år. Borta är de överjästa produktioner, obefintliga melodier och ansträngda teman som i olika grad tyngt ner de tre senaste albumen. Vitriola är i stället fokuserad, förtätad, helt utan dödkött och med en produktion som både är krispig och karg. Sångaren och låtskrivaren Tim Kasher låter mer inspirerad än på många år och hans låtar är kompromisslösa uppgörelser – med samtiden och med det egna jaget. Det är en svart (men ack så sann) bild av samhället som han målar upp på Vitriola. Samtidigt har väl förfallet aldrig låtit vackrare eller mäktigare än här.

 

3. Grouper Grid of Points

– En skiva jag inte kan få nog av. Fråga mig närhelst på dygnet om jag skulle vilja kliva in i Liz Harris regndisiga och djupt vemodiga Pacific Northwest-värld, gömma mig i de brusiga tomrummen mellan de ödsliga pianoanslagen, och svaret blir varje gång ett rungande ja. Grid of Points må bara vara 21 minuter lång, men det är 21 perfekta minuter.

 

2. The Good, the Bad & the QueenMerrie Land

– Brexit och det öppna Storbritanniens fall fick Damon Albarn att ge sig ut på en resa runt öriket som fostrat honom, samla ihop den magnifika ”supergruppen” The Good, the Bad & the Queen för första gången sedan 2007 och skriva vad som torde vara sitt bästa album i karriären. Merrie Land är ett fulländat album, fyllt av kvintessentiellt engelska sånger stöpta i dub, pop, folk, music hall och den sorg som infinner sig när man inte längre känner igen sitt eget hem och när de anständiga värderingar man trott på i hela sitt liv kastats ut med badvattnet.

 

1. Sällskapet Disparition

– Etta. För hur de får vår europeiska skymning att kännas lite mindre ensam, lite mindre hotfull. För Andrea Schroeder och hur hon lyckas axla den thåströmska manteln. För Thåströms knappt verkliga, men helt igenom magiska, gästspel på L’Autostrada. För Osslers förtvivlade, undersköna gitarrer på nyss nämnda L’Autostrada. För den berusande drömskildringen i Tiefenrausch. För de perfekt frammejslade stålverksklangerna i Wandler. För gitarrerna, för mullret, för Hellbergs livsfarliga högspänningselektronik. För de svartvita bilderna. För associationerna. För helheten. För Hellbergs och Osslers särställning i svenskt musikklimat, där ingen eller inget låter som dem utom just de själva. För inspirationen. Tack.

***

Och där var 2018 över. 2017 var ett legendariskt musikår, men 2018 bjöd upp till match. Nästa gång vi hörs skriver vi 2019, och vad som där väntar vet ingen.

Gott slut!

/N

 

Annonser

Årets bästa EP:s och mini-LP:s

 

EP-formatets aktier har stått högt i kurs år 2018. Inte undra på. Dess nätta speltid passar vår samtids hetsiga och scrollningsskadade Instagram-hjärnor utmärkt. Och det är ju en konst i sig att sätta samman en helgjuten EP/mini-LP – och svårare än man tror. På en EP finns ingenstans att gömma halvdana utfyllnadsspår. En kackig låt kan dra ner helhetsintrycket rejält. Nedan följer fem exempel på EP:s som mer än väl klarar biffen. 482 MHz ger er:

2018 års fem bästa EP:s/mini-LP:s.

 

5. Oestergaards Maal niir

– I april skrev jag om Tomas Oestergaards debut-EP Rötterna. Jag berömde den, men anmärkte på det något ofokuserade helhetsintrycket den gav och önskade ett mer renodlat uttryck till framtida släpp. På nya EP:n får man precis just det. På de månader som gått sedan debuten gavs ut har Oestergaards utvecklats rejält. Ljudlandskapet är frammejslat med precision och känsla och inget ljud är överflödigt eller off. Maal niir är högklassig dark ambient. Nu vill jag se Oestergaards ge sig på fullängdsformatet.

 

4. Nine Inch Nails Bad Witch

– Avslutande EP:n i en trilogi och NIN:s formkurva fortsätter att peka uppåt. På Bad Witch återser vi råa och aggressiva NIN från fornstora dagar, men experimentlustan är ändå intakt. Lyssna bara på God Break Down the Door och Play the Goddamned Part, där atonal jazz blandas med maskiner och gitarrer, och aggressivitet med subtilitet.

 

3. Boygenius Boygenius

– Om man som jag redan i år började sukta efter mer Phoebe Bridgers efter fjolårets lysande debutplatta, kom Boygenius som ett brev på posten. Här slår hon sig ihop med likasinnade och begåvade vännerna och musikerna Julien Baker och Lucy Dacus och resultatet blir sårbart, moody, personligt och väldigt bra. Alla tre gör sitt allra bästa och kompletterar varandra, och man kan bara hoppas att det blir fler skivor framöver.

 

2. Beach BullyBeach Bully

– Beach Bully är ett gäng ynglingar från New Jersey som ingen utanför dess bekantskapskrets hört talas om, och de har gjort en EP som är omöjligt, osannolikt bra. De blandar drömpoppens atmosfärer, postpunkens svärta och post-hardcorens hjärtat-på-utsidan-attityd, och slutresultatet är en platta där varje spår känns mitt i prick och som en ynnest att få höra. När jag recenserade dem i januari i år önskade jag att många fler skulle upptäcka dem. Det verkar ännu gå lite trögt på den punkten, men jag hoppas fortfarande på lite rättvisa här i världen. Beach Bully är fenomenala låtskrivare och förtjänar all framgång.

 

1. Citizen HMonoscope

– När Niklas Hellberg inte skapar Europa-blues med Sällskapet eller bygger vackra och suggestiva ljudvärldar med Thåström använder han sin gudabenådade fallenhet för atmosfärer och ljudlandskap till att skapa svårslagen dark ambient – och då under namnet Citizen H. Första albumet, Transference, kom 2016 och i april i år kom EP:n Monoscope. Maskinerna man förknippar med Hellberg har här lämnat en del av utrymmet åt vemodiga pianofigurer, men den hellbergska känslan är densamma och nivån är lika hög som alltid. Vad som dominerar är fortfarande utsökta, ambienta stycken, och som vanligt föder de bilder. Mängder av bilder. Bilder av ensamma resor i dunkla tågkupéer, med ett sotigt och ödsligt Europa utanför fönstret. Dåtid blir nutid, dröm blir vaka, med Monoscope i lurarna. I Hellbergs värld är gränser ovidkommande. Det Europa som frammanas kanske inte finns. Kanske hör det till det förgångna eller så har det aldrig funnits. Alldeles oavsett är det både vackert och lite skrämmande – precis som Hellbergs musik. Som Monoscope – årets bästa EP.

Fun fact: Monoscope är 2018 års mest klickade Spotify-länk på 482 MHz. Grattis till alla ni som upptäckt denna pärla tack vare min recension från i april.

Årets 20 bästa låtar

ÅRETS20 (kopia)

Albumlistan dröjer ännu några dagar, men håll tillgodo med en redogörelse över 2018 års 20 bästa låtar. Idel fullträffar. Här samsas drömpop med americana, postpunk med taggig indierock, veteraner med debutanter, ikoner med underdogs. Förlamande mörker möter gränslös romantik. Precis som det ska vara. Varsågoda.

PS! Spellista här och i slutet av inlägget.

 

20. Band AparteGravity’s Rainbow

– Jangly engelsk drömpop möter postpunkig goth på kaliforniska stränder – och resultatet är både monokromt och bländande.

 

19. Rottenheim Everything

– En akustisk gitarr tar plats i Rottenheims ljudbild, men diset och drömskheten skingras inte. Rottenheims formkurva fortsätter att peka uppåt, och det enda vi kan begära av dem nu är högre produktivitet. En låt om året är frustrerande lite.

 

18. Advance BaseDolores and Kimberly

– Owen Ashworth är fortfarande, 15 år efter genombrottet som Casiotone for the Painfully Alone, en mästare på melankoliska vardagsbetraktelser, där vanliga människor drabbas av vanliga saker och livet förändras. Dolores and Kimberly, höjdpunkten från årets platta Animal Companionship, är ett utmärkt exempel på detta.

 

17. The Mary OnettesWait Out a Ghost

– B-sidan till comebacksingeln Cola Falls är urstark, klassisk Mary Onettes-pop och bland det bästa de givit ut. Lika mycket 2018 som 1984. Somrig och skimrande, men med tungt hjärta.

 

16. Mirny MineBad

– Gotländsk ödslighet och kyla – och oändligt med skönhet – utgör debutanten Anna Sundströms absolut bästa låt. Alla vi som saknar Skriet får här vårt lystmäte.

 

15. Damien JuradoAllocate

– Årets kanske bästa soul kommer något oväntat från americana-maestron Damien Jurado. Men det är bara att tacka och ta emot.

 

14. Johnny MarrHi Hello

– Call the Comet, Marrs tredje soloplatta, är hans mest experimentella och sannolikt hans bästa. Men lik förbannat är det den Smiths-doftande Hi Hello som är dess höjdpunkt. Marr visar här alla efterapare vem som är kungen av indiegitarr.

 

13. Blå timmenIoánnina

– Den sofistikerade, drömska postpunken som utgjorde fjolårets singlar bereder här plats åt en massivare, stundtals nästan postrockig, ljudbild – och resultatet får en att tappa andan.

 

12. Boygenius Me and My Dog

– Phoebe Bridgers, en av fjolårets allra mest imponerande debutanter, går från klarhet till klarhet på ”supergruppen” Boygenius debutplatta. Me and My Dog, hennes komposition, är typiskt personlig och vemodig Bridgers-folk – här kryddad med vackra harmonier och tunga gitarrer, signerade bandkamraterna Julien Baker och Lucy Dacus.

 

11. Morrissey Never Again Will I Be a Twin

– Den bästa av de tre nyskrivna bonuslåtarna från nyutgåvan av Low in High School. Skriven ihop med bassisten Mando Lopez – och det hörs. Basen mullrar och gungar sexigt och suggestivt genom hela denna mörka och atmosfäriska historia om förlust, identitet, kärlekens omöjlighet och mänsklighetens meningslöshet. Klassisk Moz, som ni förstår.

 

10. I’m KingfisherCan’t Wait for the Future

– Skört, bitterljuvt och väldigt personligt från en av de finaste och mest innerliga låtskrivarna och artisterna vi har. På Can’t Wait for the Future, kniven mot strupen den bästa låten från finfina plattan Transit från i våras, lär han oss om livet och man lyssnar lyhört.

 

9. The AmazingPull

– The Amazing bygger en bro mellan The Cures Disintegration och Slowdives Souvlaki. Som en grådisig dag mitt emellan dröm och vaka, med lika delar vemod som hopp i hjärtat.

 

8. Cursive It’s Gonna Hurt

– Ett styrkebesked och en comeback utan dess like från Tim Kasher & co. Nya plattan är en av deras allra bästa och detta är dess höjdpunkt. En modernt förankrad återgång till det klassiska Cursive-soundet från tidigt 00-tal.

 

7. Azure RayPalindrome

– Ännu en stark comeback. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör.

 

6. Stars One Day Left

– Från ojämna kanadensarna i Stars vet man aldrig vad man får, men One Day Left är en mästerlig, sorgsen, poplåt om kärlek som gått om intet och de sista skälvande timmarna innan allt är historia. Wow!

 

5. Sällskapet L’Autostrada

– Introts tribal-rytmer, Hellbergs kokande, brinnande högspänningselektronik, Osslers åskmolnsgitarrer. Schroeders mässande sång om att alltid vara på väg, aldrig stå still. Thåström, som likt en osalig ande fladdrar in och ut ur låten, och utan att säga särskilt mycket säger mer än vad många andra skulle förmå. Tempot. Intensiteten. L’Autostrada är en upplevelse. Ljudet, känslan av ett förlösande uppbrott. L’Autostrada är att dundra fram på Autobahn eller E 40. Bort, iväg, ifrån. 2018 var året då Sällskapet kom tillbaka – och de gjorde det med besked. L’Autostrada är ett exempel på detta.

 

4. Amigo the DevilCocaine and Abel

– Hänsynslös och rå självuppgörelse i americanaskrud, som träffar som en slägga oavsett hur många gånger du än lyssnar. Att den bygger på sorg snarare än ilska, och att denna sorg även genomsyrar låtens subtila men urstarka melodi, gör den bara än mer drabbande. Amigo slog i år in på en mer privat stig, som jag hoppas att han håller sig på framöver.

 

3. John Prine Summer’s End

– Förlust, saknad, längtan. Bekanta teman,  här i en lika bekant folktappning, men framfört av en man med så mycket pondus, levnadsärr och hjärta att det känns som man hör allt för första gången. 2018 är i sanning återkomsternas år, och John Prine är utan tvekan en stor del av det.

 

2. The Good, the Bad & the QueenRibbons

– I min översvallande lyriska recension av albumet Merrie Land skrev jag följande om Ribbons: ”En otröstligt sorgsen folkballad, med en melodi som vilken annan låtskrivare som helst skulle gå över lik för. Till ett skört komp (och den där melodin som man inte kan nämna för många gånger) vecklar ett mästerverk om brittiska traditioner, gemenskap, tillhörighet och förlust (av detsamma) ut sig. Och om någon någonsin tvivlat på om Damon Albarn är sin generations bäste sångare behöver denne någon endast lyssna på Ribbons. Själv tvivlar jag bara på om Damon någonsin sjungit bättre än vad han gör här.” Ribbons är ett mästerverk, precis som hela plattan, och därtill tre minuter koncentrerad engelskhet.

 

1. Conor OberstNo One Changes

– Om detta makalösa stycke musik och lyrik har jag redan skrivit spaltmeter: dels i fjol och tidigare i år när den ännu var en outgiven, gömd pärla på YouTube, och dels härom månaden när den (äntligen) gavs ut som singel. Jag ska inte återupprepa mig (igen), utan bara understryka att när Conor Oberst når sin fulla potential är det inte många som rår på honom. Vilket vi klart och tydligt ser här. No One Changes förtjänar att nämnas i samma andetag som tidigare Conor-mästerverk som Gold Mine Gutted, Going for the Gold och Amy in the White Coat.

Spellista:

Bäst just nu: december 2018

 

 

Nu har det dröjt nästan 14 dar sedan senaste inlägget här. Men livet har helt enkelt inte gått att hållas stången. Det har inte funnits tid. Men efter att ni lyssnat på dessa låtar kommer ni känna att väntan var motiverad. Vilken omgång det blev!

 

Morrissey – de tre nyskrivna bonusspårennyutgåvan av Low in High School:

– Hur du än gör kommer du falla för honom. Sålunda är denna lustiga 60-tals-doftande poplåts budskap. Kanske inte på torsdag, kanske inte heller på fredag, men snart får han dig. Som om Peter Sellers anno Oh, vilket party tolkat The More You Ignore Me, the Closer I Get.

– Den bästa av de tre. Skriven ihop med bassisten Mando Lopez – och det hörs. Basen mullrar och gungar sexigt och suggestivt genom hela denna mörka och atmosfäriska historia om förlust, identitet, kärlekens omöjlighet och mänsklighetens meningslöshet. Klassisk Moz, som ni förstår.

– En nästan lika mörk låt är denna olycksvals om uppbrottets bittra eftersmak. Moz har blivit hjärtekrossad och han kan för sitt liv inte begripa hur han kunde falla för vederbörande. Självsäkert sjunger han att denne kommer att ångra sig och att han kommer att dröja sig kvar i själ och hjärta långt efter deras uppbrott.

 

Azure Blue – Shine On

– Lyckligare kärlek är det emellertid fråga om i Azure Blues nya singel – hämtad från kommande plattan Images of You, som ges ut i mars på Hybris i samarbete med Matinee i USA, Zeon Light (som ger ut kassetten) samt nystartade egna etiketten The Future Sound of Stockholm. Nya singeln Shine On tar avstamp i förra plattans mer synthpoppiga stunder, men melankolin i den bitterljuva melodin känner vi igen från Azure Blues tre första album. Och då som nu sitter man med en klump i halsen och trycker envist på play så fort låtjäveln fadar ut. Shine On är klassisk Tobias Isaksson, och tacka fan för det. För hur många som honom har vi i Sverige?

Skivbolaget The Future Sound of Stockholm lanserades förra veckan och drivs av, förutom Isaksson,  Viktor Blomstergren och Sophie Valencia Vogel, som annars driver design- och kommunikationsbyrån Bird Is The Word. Deras första release var The Land Belows nya kåtsvängiga singel Good Time – en utmärkt programförklaring, om man frågar mig.

Shine On släpps digitalt på fredag, 14/12.

Foto: Daniella Gullström

 

Blå timmenBlå timmen blues

– Elva månader har gått sedan vi senast hörde något från Gotlands just nu bästa band Blå timmen. I fjol runt den här tiden spådde jag dem att bli 2018 års genombrott. Men då världen är renons på rättvisa och anständighet (och Blå timmen själva skyndar mycket, mycket långsamt) blev det icke så. Med nya singeln hörs det tydligare än någonsin hur mycket de förtjänar den där framgången. De låter alltjämt hungrigare och mer angelägna. Till furiösa gitarrer, som till varje pris måste upp, bort, iväg mot himlen, och en saxofon som följsamt, smeksamt och samtidigt  bottenlöst melankoliskt lindar in den annars så febriga ljudbilden, sjunger sångaren Henrik Ryftenius om ett liv som stretar emot och inte låter sig levas. Det är en lång, mörk blues om allt det där vi tänker på när vi inte kan sova. Och en fin tidig julklapp är det också.

 

Sevendeaths FT4C EP

– Skotske mörkermannen Steven Shade är tillbaka med sitt grymma, dark ambient-inspirerade projekt Sevendeaths. Den här gången har mardrömmen från tidigare släpp skingrats och ersatts av en ödslighet. Vi är vakna, vi drömmer inte, men världen vi vaknar till är tom och öde. Någonting har hänt. Fåglarna tiger i skyn. Löven på träden har rasat av. Flingorna i luften är aska snarare än snö. Och FT4C är musiken som ringer i huvudet, soundtracket som gör apokalypsen vacker.

Betyg: 8/10

Bästa låt: SH4A

Om ni gillar detta: Sevendeaths – Concréte Misery

 

Henning Belladonna

– I ett alternativt universum är det 1984 i Santa Monica. I samma universum har Jocke Berg bildat band med Mark Knopfler. De har skrivit en fenomenalt vacker midtempoballad om kärlek, minnen och Paris, och det känns som allt kommer att lösa sig. Och så slutar låten och man inser att Belladonna är göteborgaren Hennings nya singel – och det är verkligen inte fy skam, det heller!

 

 

Bäst just nu: skarven november/december 2018

 

Americana, bluesrock, maskiner. November glider in i ett grått, fuktigt december och det är detta vi lyssnar på.

 

Signalfel Spökgarn (EP)

– Göteborgsindie, där hurtigheten skruvats ner flera steg, men där melankolin bibehållits. Signalfels meditationer över förgänglighet och vår trasiga omvärld kapslas in av sparsmakade, men samtidigt djupt drömska, ljudbilder i stället för skramliga Göthbergs-gitarrer eller jangliga Marr-diton, som GBG-traditionen annars bjuder på. Dessutom levereras ett par instrumentala nummer, varav det ena är en cover på 1900:s moderna klassiker Den minsta av segrar.

En intressant debut från ett band jag gärna hör mer av.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Fragment

Om ni gillar detta:  David Kauffman & David Caboor – Songs from Suicide Bridge

 

Free Monkeys with ShoesNever Get to Know Me

– Senaste släppet från Borås-dräggen är mer Stones-blues á la Exile on Main Street och spritdränkta pubgolv än debutsingelns ångestdarriga, läktarvåldsromantiska ölhävarpunk. Vad de båda dock har gemensamt är attityden, det bultande hjärtat och känslan för refränger.

 

Rome Who Only Europe Know

– En av två nya singlar från 482 MHz-favoriten Rome, och den första att släppas digitalt. På klassiskt Rome-vis samsas här akustisk folk med samplingar och maskiner, och fram vävs en otvetydigt europeisk sång om solidaritet, kamp och blodspillan. Jerome Reuter (aka Rome) tycks inte kunna skapa något halvdant. Who Only Europe Know är ännu en fullträff och ännu en kuslig gestaltning av ett Europa som kommit, gått och kommit åter. Albumet, Le Ceneri di Heliodoro, släpps i början av nästa år via Trisol Music Group.

 

The Young Gods Figure Sans Nom

– Figure Sans Nom är det första livstecknet (på vax) från de schweiziska industri- och maskinpionjärerna på sju år. På nya singeln är hörnen rundade, jämfört med förra plattans sprakande, vassa ljudbild. Här får vi i stället en suggestiv, förförisk poplåt där fokus ligger på att skapa en stämning. Och stämningsfullt är det – från första ton. Och bra. Riktigt bra.

 

Ryan BinghamWolves

– Från europeisk skymning till amerikansk mylla. På nya singeln gör americana-pärlan Ryan Bingham precis det man förväntar sig (och hoppas). Men han gör det med fingertoppskänsla och insikt. För uttrycket och för genren. Så här säger Ryan själv om låten:

”It is really about the constant effort of fighting the darkness. Not only from what I’ve experienced personally growing up, but also witnessing what others are going through and fighting for everyday. There were a lot of ‘Wolves’ in my past from the schoolyard bully who was looking for a fight in the many different schools I went to while my parents kept moving, to the demons that were creeping up in my family with parents who were dealing with substance abuse. But the song was also inspired by the March for Our Lives students, in the wake of the Parkland school shooting, who were dealing with grown men and women questioning their integrity on social media…I was really taken aback by the kind of rhetoric people were using against these young people who were speaking out against gun violence. The courage of these kids was inspiring to me.”

Hjärtat på rätta stället, fingret på pulsen och med känsla för att förmedla alla dessa intryck. Americana av hög klass.