Bäst just nu: november 2018

 

På grund av den långa recensionen av The Good, the bad & the Queens nya formidabla platta som publiceras samtidigt blir det en något kortare bäst-just-nu-lista den här gången. Men misströsta icke: det är hög kvalitet rakt igenom. Borås och Omaha samsas. Punk, drömpop och folk. Med vemodet som gemensam nämnare. Varsågoda!

 

Free Monkeys with ShoesTowards the Day

– Ångest, kåthet, hedonism och läktarrefränger ryms utan minsta problem på boråsarna i Free Monkeys with Shoes starka debutsingel. Den är lika mycket frustrerade Docs mot busskurer på Allégatan som den är förtvivlade vrål i kudden under nätter som aldrig tycks ta slut. Lika mycket gemenskap, öl och allsång som utanförskap. Allra bäst är refrängen och det atmosfäriska munspelet som skänker låten flera nyanser. Jag ser fram emot att lyssna mer.

 

Rottenheim – Everything

– Förra året skrev jag om Rottenheims debutsingel. En vindpinad och imponerande vacker drömpoppärla. Nu är duon (äntligen) tillbaka. Everything är minst lika ödslig som föregångaren, men här tillåts en akustisk gitarr ta plats, medan sångerskans hemsökta röst gäckar låten och ett filmiskt piano dyker upp. Rottenheim har (redan) utvecklats, men visar att de utan problem är lika intressanta som när de släppte debutsingeln. Everything släpps digitalt i dag fredag 23/11.

 

Det jordiskaDet jordiska (album)

– Umeåbandet Det jordiska spelar punkig och nihilistisk postpunk. Det är distat, kantigt och på tvären. Basen mullrar, trummorna skramlar, gitarrerna är som taggtrådar. Texterna, om neuroser, döden, sjukdom, lidande och om hur svårt det är att vara människa i dagens Sverige, är genomsyrade av galghumor, och de gastas fram. Det låter som ett tvärförbannat Velvet Underground. Som om Brända barn eller Ståålfågel tvingats genomlida det svenska 2010-talet. Det är stundtals förbaskat bra och en jävligt spännande debut.

Släpps i morgon via Lazy Octopus.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Den jordiska

Om du gillar detta: Ståålfåågel – s/t

 

Conor OberstThe Rockaways

– Conors nya dubbelasida No One Changes/The Rockaways är sannolikt det allra bästa han släppt under hela årtiondet. No One Changes har jag redan hunnit prata om både en och två gånger när den ännu var osläppt, men The Rockaways är alldeles färsk. Här återvänder Conor till sin gyllene era omkring 2000-2002, när han på löpande band gav ut mästerliga, berättande, personliga och väldigt sorgsna folkballader. Samma sak uppnås på The Rockaways. Här bjuds vi på allmänmänskliga utsnitt ur vardagslivet, som lyckas fånga exakt det man själv upplever och uthärdar, utan att vara det minsta högtravande eller ”svår”.

Här sjunger han:

Scared of everything
Everything’s on blast
Never travel light
I carry the past
In an armored car
That’s my skeleton

Lite senare liknar han desillusionerat förgängligheten i en raketuppskjutning med sin älskades röst när hon säger hejdå. Båda försvinner sakta och bleknar bort. Närvarande en kort stund, sedan borta.

The Rockaways är Conor Oberst när han är som allra, allra bäst.

Annonser

RECENSION: The Good, the Bad & the Queen – Merrie Land

the-good-the-badand-the-queen-merrie-land

Damon Albarn har gång på gång visat att han är den från britpop-generationen som åldrats bäst. Hans hunger tycks outsläcklig, hans nyfikenhet likaså. Hans sinne för (vemodiga) melodier är oantastligt. Vi har hört det i sentida Blur, i Gorillaz och på hans utomordentliga soloskiva från 2014. Och vi hörde det 2007, på ”supergruppen” The Good, the Bad & the Queens debutalbum. Nu är gruppen, bestående av Albarn, Paul Simonon (The Clash), Simon Tong (The Verve) och Tony Allen (afrobeat-pionjär, känd från bl.a. Fela Kutis legendariska band Africa ’70), tillbaka med sitt andra album. Då, 2007, besjöngs och sörjdes ett London, och kanske i synnerhet ett England, i krig. Nu, 2018, har en annan kris, nämligen Brexit, lockat bandet att göra den uppföljare man inte trodde skulle komma.

Beklämd av att landet han älskar forcerat sig självt ut ur Europa, bort från gemenskapen och solidariteten och mot isolering och avgrundens svarta famn, åkte Albarn på ett slags pilgrimsresa. På cykel, med buss, med tåg och till fots tog han sig runt öriket som fostrat honom och hans musik och tog pulsen på dess folk – postbrexit. Resultatet, eller ska jag säga konsekvensen, av detta blev Merrie Land. En elegi och sorgesång över läget i vår tids Storbritannien.

På debuten var grunden ett slags experimentell, djupt, djupt melankolisk och väldigt engelsk folkmusik, men med stark förankring i (lika engelsk) pop och dub. På Merrie Land har folkmusiken till viss del fått stryka på foten. Stämningen är grumligare, tyngre, poppen inte lika tydlig. Dubben, däremot, är allestädes närvarande. Simonons ikoniska bas, som förgyllde, ankrade och skänkte groove till åtskilliga Clash-låtar när det begav sig, mullrar och svänger plattan igenom. Detsamma kan sägas om Tony Allens fantastiska trumfigurer. Att mannen är 78 år är omöjligt att ta in. Han spelar inte bara med glöd – han spelar med eld, återhållen vrede och med gränslösa mängder kärlek till berättelserna som Albarn väver. Nästan lika närvarande är de urbrittiska music hall-influenserna, och tillsammans med dubben och de mardrömslika freakshow-orglarna som dyker upp i hartnär varje låt skapar Albarn och bandet ett sound som både känns igen och känns väldigt nytt.

Till en början var jag skeptisk. Jag älskar Damon Albarns förmåga att skapa enkla, men samtidigt gränslöst vemodiga, engelska popsånger. TGTBTQ:s första platta innehåller några av hans finaste kompositioner i den kategorien. Att Merrie Land är lite trubbigare tog mig till en början emot. Kort sagt: jag var besviken. Men för varje påföljande lyssning släppte besvikelsen. Nu känns det som den självklaraste saken i världen att denna overkliga, kusliga och sorgsna världsbild ska tonsättas med overklig, kuslig och sorgsen musik. Kort sagt: jag älskar skivan.

Jag älskar hur titelspåret ackompanjerar sina hejdlösa ordsalvor om Storbritanniens avsked från Europa med sorgsen tivolimusik. Jag älskar hur Gun to the Head, med sin käcka refräng, hade kunnat vara ett överblivet spår från både Modern Life is Rubbish och The Village Green Preservation Society. Jag älskar den drog- och spritstinna resan genom nordvästra England som målas upp i den fantastiska The Great Fire. Desillusionen i The Truce of Twilight och Nineteen Seventeen. Den kolsvarta (inofficiella) Parklife-uppföljaren The Last Man to Leave. Den undersköna avskedshymnen The Poison Tree. Och allt däremellan. Jag älskar hur Damon Albarn till dags dato likt ingen annan kristalliserar och sätter ord och ton på den engelska folksjälen. Hur han gräver i dess digra musikaliska skattkista och ideligen plockar fram det som bäst gestaltar vad landet går igenom just nu. 

Men vad jag älskar allra, allra mest är låten Ribbons. Ribbons är den låt som bäst (och mest) återkopplar till TGTBTQ:s debutalbum, Albarns soloplatta och moderna Blur-mästerverk som Under the Westway och My Terracotta Heart. Ribbons är en otröstligt sorgsen folkballad, med en melodi som vilken annan låtskrivare som helst skulle gå över lik för. Till ett skört komp (och den där melodin som man inte kan nämna för många gånger) vecklar ett mästerverk om brittiska traditioner, gemenskap, tillhörighet och förlust (av detsamma) ut sig. Och om någon någonsin tvivlat på om Damon Albarn är sin generations bäste sångare behöver denne någon endast lyssna på Ribbons. Själv tvivlar jag bara på om Damon någonsin sjungit bättre än vad han gör här.

Sannolikt är Merrie Land årets bästa album. Lika sannolikt är det att det är 482 MHz:s första fullpoängare. En skiva som växer och växer, ju mer du sjunker in i den.

Betyg: 10/10

Bästa låt: Ribbons

Om du gillar detta: The Good, the Bad & the Queen – s/t, Damon Albarn – Everyday Robots

RECENSION: Mirny Mine – The Other Part

MirnyMine_TheOtherPart

Svenska indieetiketten Novoton fortsätter att leverera kvalité. Det senaste exemplet är Mirny Mines debutalbum The Other Part, som släpps i morgon 16/11. Bakom den svårbegripliga pseudonymen döljer sig den gotländska fotokonstnären och musikern Anna Sundström. Som Mirny Mine gör hon drömpop som känns lika ödslig som romantisk. Mörkret är allomfattande, både i text och musik, men här finns också något inbjudande och varmt. Kombinationen minner inte sällan om Angelo Badalamentis musik till tv-serien Twin Peaks, som också jobbade med precis samma motsättningar och som tack vare desamma skapade musik som både skrämde, förförde och lockade till tårar – precis som Sundström i sina bästa stunder gör.

Precis som Badalamentis musik är fast förankrad i de mörka skogarna i USA:s Pacific Northwest-område kan man på samma sätt inte tänka sig en mer passande miljö för Sundströms musik än Gotlands vindpinade och karga stränder. De kalla syntharna, det ödsliga blåset som här och var dyker upp och luften, tomrummen i Sundströms atmosfäriska sound andas och smakar Östersjön på ett sätt man inte hört sedan skivbolagskollegorna och gotlänningarna Skriets två första album. Men ibland, som på singeln Dream, hör man i stället möjliga influenser från Anna Von Hausswolff. Där känns uttrycket inte heller lika eget och resultatet inte lika intressant.

MirnyMine2_Photo-AnnaSundstrom

Men i övrigt finns det gott om höjdpunkter: Blood Will Be Shed borde släppts som förstasingel för ingen annan låt på skivan sammanfattar Mirny Mines sound lika bra. Öppningsspåret Ice är en annan höjdpunkt – och den gör skäl för sitt namn. Här samsas blåset och de kalla syntharna jag nämnde tidigare med ominösa, dramatiska trummor och Sundströms vackra, nästan hemsökande röst. Kyligt är bara förnamnet. Men allra bäst är låten Bad (ingen Michael-cover – bara så ni vet!). En fantastiskt vacker ballad, som för tankarna till Skriets mästerliga Ben och hjärtan, likaväl som till fjolårets debutanthopp Blå Timmen (också gotlänningar, för övrigt). Här driver hon den med kyla och melankoli utblandade skönheten till absolut fulländning. Bad är en av årets finaste låtar.

Anna Sundström har skapat ett starkt förstlingsverk och jag kan inte annat än fantisera om hur bra det sannolikt hade låtit live, på klubb. Hoppas det blir verklighet.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Bad

Om ni gillar detta: Skriet – Skriet

 

[ingenting] är tillbaka – här är deras tio bästa låtar till dags dato!

ingentingtopp10

Igår slogs jag plötsligt av hur jäkla fint det känns att Stockholmsbandet [ingenting] är tillbaka. Detta band som oavsett om de använt gitarr, bas och trummor eller synthar och maskiner, skapat formidabel popmusik, som man lika ofta gråter ögonen ur sig till som man skrålar med i. Utsökta moll-melodier har de aldrig lidit brist på, ej heller texter som är lika intelligenta som de är drabbande. Från debuten 2004 till årets comebacksinglar har de hållit sig på en konstant hög nivå och bjudit på ett sound som blandat Smiths-pop, Ugglas 70-tal, ljungströmska underfundigheter, (sena) Kent och Nile Rodgers-disco, med hjärtesorg och existentiell ångest, till något som saknar egentligt motstycke i svenskt 2000-tal.

Jag är kort sagt glad att de är tillbaka. 14 december släpper de sin fjärde platta, som fått namnet #STXLM – deras första på närmare tio år (som för övrigt kan bli årets sista fullträff). Igår släpptes Gyllene Tider-tolkningen Billie. För att fira återkomsten vill jag här lyfta fram några av deras många pärlor. Här är [ingentings] tio bästa låtar – med kommentarer!

Spellista som vanligt i slutet av inlägget.

 

10. Emilio

– Suggestiv och mörk, men dansant och smittande, Berlin-disco. Jocke Berg anno Röd eller Tigerdrottningen skulle villigt bytt bort ett par av sina coolaste solbrillor för den här kompositionen. En av låtarna från kommande albumet.

 

9. Blanka blad

– Dryga sex minuters ånger och en kvävande känsla av att inte räcka till.

 

8. Gaia

Chic gör ekokritisk och makalöst snygg disco med nyss nämnda Jocke Berg. Släpptes som fristående singel redan 2015, och dyker kanske därför inte upp på #STXLM, men den hade definitivt förtjänat en plats.

 

7. Gråt inte älskling

– Frontfiguren och hjärnan bakom [ingenting], Christopher Sander, är grym på pop, men hans ballader sliter inte sällan hjärtat ur kroppen på en. Detta är ett av [ingentings] tidigaste och mäktigaste exempel.

 

6. Punkdrömmar

– En av deras mest klassiska låtar. Punkig (…) indie-rökare om ungdomssynder, nostalgi och drömmar. Sander må sjunga om Berlin och Tjeckoslovakien, men aldrig har väl [ingenting] låtit mer New York än på Punkdrömmar? Men så nämns ju också Lou Reed.

 

5. Hanna

– Ännu en ny låt och förmodligen den som imponerat mest. Här blandar Sander [ingentings] melankoliska gitarrpop från 00-talet med senare års discofierade ljudbilder – och resultatet blir stundtals hjärtskärande.

 

4. Syster dyster/Julia

– Den första [ingenting]-låten jag hörde, i början av 2004. Mitt artonåriga indiehjärta hade börjat slå hårda slag, och jag föll pladask för alla poplåtar som på Smiths-vis blandade sorgsna melodier med finurliga texter och jangliga och riviga riff. Syster dyster (eller Julia, som den senare döptes om till på debutalbumet) var ett det årets bästa exempel på just detta. Blir lika glad än i dag av att höra den.

 

3. Bergochdalbanan

– Intim och brusig pianoballad. Sander skriver brev till den som försvann och passar på att rannsaka sig själv samtidigt. Brutalt ärligt och väldigt vackert.

 

2. Låt floden komma

– Mer självrannsakan, mer piano. Här på knä inför Herren Gud själv. Sander låter som om han hamnat vid den sista utposten och han lägger alla kort på bordet för att i bästa fall kanske nå något slags upprättelse. Till tonerna av återhållen gospel begråter han relationer han försakat, synderna han bär, och han ber om att få bli ett med jorden och himlen. Det finns bara en enda låt i den sanderska låtkatalogen som bräcker detta mästerverk.

 

1. Lång väg

– Denna. En låt jag inte kan höra utan att böla snoriga, tunga tårar. En skimrande atmosfärisk låt som rör sig i gränslandet mellan poplåt och ballad, på ett sätt som för tankarna till The Cure. Om att ha och att mista, ha och vara rädd för att mista. Om att minnas och om att längta. Om saknad. Om lycka. Om två människor och en katt. En av de allra finaste svenska 00-tals-låtarna.

 

Spellista: