BÄST JUST NU: oktober 2018, del 2

Det är total och otvetydig höst, vilket avspeglas i dessa totalt och otvetydigt sorgesamma och höstliga sånger. Ljusterapi är för jönsar. Varsågoda.

 

Folke NikanorSkymningslåt

Annika Norlin möter Jan Johansson. Pianobaserade och vemodiga popmelodier från norr, med stänk av lika vemodig jazz. Det helt instrumentala albumet Bottenviken är utgivet på kvalitetslabeln Novoton, och det kom igår. Skymningslåt är dess i särklass bästa låt.

 

Azure Ray Palindrome

– Azure Ray är tillbaka. Äntligen. På Palindrome låter de precis som man önskar att de ska låta. Det är skört, sorgset och atmosfäriskt, och Maria Taylor sjunger med en röst som kan rädda liv och krossa hjärtan. Precis som hon alltid gör. EP:n Waves, Azure Rays första släpp sedan 2012, gavs ut igår på Taylors egna etikett Flower Moon Records.

 

Boygenius Boygenius (EP)

– Ett av fjolårets bästa album var Phoebe Bridgers debut Stranger in the Alps. Självutlämnande och rå indiefolk med nerverna på utsidan, och med en oklanderlig känsla för melodi och text. I år bildade hon Boygenius ihop med de likasinnade vännerna och musikerna Lucy Dacus och Julien Baker. Resultatet är en EP så stark att den förtjänar att nämnas bland årets bästa. Tycker man om de enskilda artisternas tidigare släpp, eller bara har en svag punkt för känsloladdad och intim indierock och -folk, blir man knappast besviken. Bäst är Bridgers kompositioner Me and My Dog och Ketchum, ID. På den sistnämnda sjunger de harmonier som borde få systrarna Söderberg att skita på sig. Bara en sån sak.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Me and My Dog

Om ni gillar detta: Phoebe Bridgers – Stranger in the Alps

 

The FaintChameleon Nights

– Ett annat välkommet återseende. Omahas synthpunk-hjältar The Faint är tillbaka – och de låter mer inspirerade än på många år. Stilen känns igen. Det är suggestivt, mörkt, kantigt och dansant, precis som man är van vid när det kommer till The Faint. Men samtidigt är låten djupt förankrad i nutiden, när sångaren Todd Fink sjunger om förljugenhet, påklistrade och stundom aggressiva nät-personas och ett samhälle som kanske, trots allt, inte vill oss så väl. En fenomenalt bra låt och jag ser fram emot ett nytt album.

 

White Birches Tabula Rasa

– I vintras släppta svenska dark wave-bandet White Birches sitt andra album. Nu följer de upp med en EP, där de gör klart att den goda formen och den klädsamma dysterheten sitter i. Bäst på EP:n är den lågmält dramatiska Tabula Rasa. Även om de inte börjar om på helt ny kula visar Tabula Rasa att de på intet vis skyggar för utveckling eller nya sound.

 

Annonser

Halloween på 482 MHz

Attachment-1

Halloween närmar sig med hasande steg. Och oavsett om man älskar det eller tycker att det är ett kommersiellt och amerikanskt sattyg är det (ännu) en utmärkt anledning att lyssna på bra musik. Här följer elva kolsvarta och obehagliga stycken pop- och rockmusik, som gör sig extra bra så här års och som garanterat får en på ett riktigt obehagligt humör.

 

The DoorsThe End

– Elva minuter psykotisk och surrealistisk feberdröm. Tar avstamp i ett avsked mellan två älskande, men mynnar ut i något betydligt mer förvridet och otäckt. Till exempel ormar, mördare, märkliga blå bussar och fadermord.

Höjden av otäckhet: Den kyliga och sakliga dialogen mellan fadern och sonen, omkring 7:20 in i låten:

Father? Yes, son. I want to kill you.

 

The CureFear of Ghosts

– Sällan har väl depression och neuroser låtit mer skräckinjagande än i denna fantastiska b-sida från 1989 (som i ärlighetens namn hade gjort sig bättre på Disintegration än a-sidan Lovesong).

Höjden av otäckhet: När Robert i slutet av låten visksjunger:

I am lost again
With everything gone
And more alone than I have ever been

I expect you to understand
To feel it too
But I know that even if you will
You cannot ever help me
Nor can I ever help you

 

Frank SinatraStormy Weather

– Jag har alltid hakat upp mig på den här låten, och särskilt inspelningen från albumet No One Cares, från 1959. Arrangemanget är så ödsligt, texten så resolut i sin svartsynthet och Frank sjunger med en fullständigt urlakad röst, helt utan manér och helt utan hopp om framtiden. Han spelade in otaliga så kallade ”saloon songs” (vilket det skrivits grundligt om här), men på Stormy Weather peakar den sortens svärta – så till den grad att det slår över i något hotfullt.

Höjden av otäckhet: Redan i introt hör vi att det här är något annat än en vanlig dyster kärleksballad. De mullrande, men ändå subtila trummorna. Cellon, som för tankarna till Ingmar Bergmans Såsom i en spegel. Och sedan kommer Frank in, med sin allra mest uppgivna röst. Hu.

 

Joy Division In a Lonely Place

– Sägs vara det allra sista de spelade in, mycket kort innan sångaren Ian Curtis tog livet av sig. Och det är deras mest hänsynslöst svarta och obehagligaste låt – vilket säger en hel del om ett band som Joy Division. Arrangemanget är sparsmakat: ett tungt, monotont trummönster. En sorgesam synthslinga. Peter Hooks bas. Sumners gitarr. Och så Ians röst och text. Med rösten hos någon som bestämt sitt eget öde sjunger han:

Hangman looks ‘round as he waits
Cord stretches tight then it breaks
Someday we will die in your dreams
How I wish we were here with you now

Att inspelningen är så brusig och opolerad som den är tillför oerhört mycket till den kusliga atmosfären. En nedkortad version av låten gavs ut på boxen Heart and Soul, 1997. Den fullständiga versionen finns endast på Youtube (se länk ovan).

Höjden av otäckhet: Den nyss citerade sistaversen.

 

Nick Cave & The Bad Seeds The Carny

– En cirkusdirektör har övergivit sitt sällskap. Regnet öser ner utan nåd. Ett gäng dvärgar begraver en utmärglad häst i en för grund grav. Överallt en rutten stank. Ruttet hö. Våt päls. Hästen flyter upp på grund av att det hårda regnet luckrat upp jorden. Kråkor cirkulerar oroligt i luften. Regnet öppnar upp jorden där direktörens vagn står övergiven – och slukar den. Allt till tonerna av förvriden, nattsvart goth-kabaré.

Nick Caves mest obehagliga låt är ett mästerverk utan dess like. Tod Brownings Freaks, tonsatt.

Höjden av otäckhet: Vers sex, när hästen Sorrows kadaver flyter upp ur marken.

 

Wire The Other Window

– En blyg och något avtrubbad resenär åker genom ett dunkelt och anonymt Europa. Han svettas. Är obekväm. Törs inte le åt sina medresenärer. Begriper inte vad de säger. Han tittar ut genom fönstret och ser en häst kämpa för sitt liv. Den har fastnat i taggtråd och håller på att strypas till döds. Resenären vänder bort blicken. Utsikten från det andra fönstret var trevligare. Wires suggestiva spoken-word-stycke från skivan 154 är en av deras bästa låtar – och tveklöst deras mest skrämmande.

Höjden av otäckhet: Ljudbilden. Och scenen där hästen stryps.

 

Swans Killing for Company

Michael Gira sjunger med empati om en av Storbritanniens värsta seriemördare, Dennis Nilsen, och ur dennes perspektiv. Nilsen var livrädd för att bli övergiven och mördade sina offer för att på så vis hindra dem från att lämna honom. Han mördade för sällskap.

Höjden av otäckhet: Sista raden i sista versen och sättet Gira levererar den.

 

Scott WalkerJesse

– Sägs handla om hur Elvis i stunder av nöd talade med sin dödfödda tvilling Jesse Garon Presley. Här i en förvriden, mardrömslik Scott Walker-tolkning, förstås. Oerhört obehaglig låt. Jesse, are you listening?

Höjden av otäckhet: När Scott 5:39 in i låten, i rollen som Elvis, lamenterar ”I’m the only one left alive.”

 

Nico Janitor of Lunacy

– Hinsidesrösten från Köln sjunger här en av sina märkligaste och obehagligaste sånger, ackompanjerad av ett orgelharmonium som låter som en hel orkester (från helvetet, visserligen).

Höjden av otäckhet: Hela tredje versen.

 

Billie Holiday Strange Fruit

– Ibland är verkligheten det mest skrämmande. Särskilt om man som svart amerikan levde i södern under Jim Crow-eran, där magnolians somriga doft blandades med brinnande kroppars omänskliga stank och lynchade svarta kroppar hängde från trädgrenarna. Kråkorna må ha fått sitt lystmäte, som Billie sjöng, men USA:s och mycket av mänsklighetens rykte raserades för all framtid.

Höjden av otäckhet: Att detta var verkligheten. Och att en version av den verkligheten fortfarande existerar.

 

Suicide Frankie Teardrop

– Listans kanske allra ruggigaste låt är Suicides socialrealistiska skräckklassiker Frankie Teardrop, från 1977. Till Martin Revs monotona synth- och trummaskinskomp sjunger Alan Vega om huvudpersonen Frankie som inte kan försörja sin familj. Han jobbar tio timmar om dagen i en fabrik, men får det inte att gå runt. Dessutom hotar en vräkning. Pressen blir för stor, det slår slint och Frankie bestämmer sig för att ha ihjäl sin familj. Han skjuter frugan, får ågren, skjuter sig själv.

Vega avslutar med att säga att vi skulle alla kunna hamna i Frankies sits. Varken samhället eller det mänskliga psyket garanterar någon evig lycka eller balans. We’re all Frankies, mässar Vega. We’re all lying in hell.

Höjden av otäckhet: Herregud, var ska man börja? Det är svårt att inte nämna Alan Vegas ångestdränkta, psykotiska avgrundsvrål som dyker upp här och var genom låten. Skrämmer slag på vilken hårdhudad tuffing som helst.

 

I Spotify-listan nedan har Joy Divisions In a Lonely Place ersatts med deras mardrömslika JG Ballard-möter Kafkas En svältkonstnär-mästerverk Atrocity Exhibition. Närapå lika obehaglig.

Asylums with doors open wide
Where people had paid to see inside
For entertainment they watch his body twist
Behind his eyes he says, ”I still exist”

 

Bäst just nu: oktober 2018

 

Blandad kompott den här gången. Allt för att göra hösten lite mer dräglig. Fem album, en singel. 100% kvalitet. Varsågoda.

Colter WallSongs of the Plains (album)

– Kompromisslös prärieromantik från den kanadensisk-amerikanska gränsen. Myllan, dammet och brännvinet bor i den blott 22-årige Colters för sin tid helt unika röst, och han berättar skickligt historier om det nordamerikanska slättlandet, armod och fallna westernikoner. Hur han inte är en nyligen framvaskad relik från många decennier sedan är nästan omöjligt att begripa. Samtidigt vore det onekligen roligt att höra Colter sjunga om något lite mer personligt, ej lika djupt förankrat i vildmarkstrubadur-romantiken från fordom. Man vill inte att det blir gimmick av det hela. Det vore synd och skam på en sådan talang.

 

Kübler RossMitt livs största misstag var att flytta till Malmö (album)

– Årets roligaste albumtitel, tillika årets charmigaste skilsmässoplatta. Men också grym, förtvivlad punkrock om ett liv som gått åt helvete och hur man tar sig ut på andra sidan – med Malmö som kuliss och co-star. Kübler Ross är enligt egen utsago ett post-breakup-band som spelar småländsk emo. I kväll öppnar de för Albert af Ekenstam på Babel i Malmö. Plattan är utgiven digitalt och på kassett på Rundgång Rekords. 20 låtar på dryga halvtimmen. Tryck på play igen.

 

Stainwasher Time Lapse (singel)

– Stainwasher stod för ett av fjolårets finaste stycken svensk drömpop, i form av singeln Ruminate Forever. Nu är hon tillbaka igen – och det låter lika ljuvligt vindpinat och vemodigt som sist. Möjligen är soundet än mer eteriskt, än luftigare, än vemodigare nu än i fjol. Och modigare. Stainwasher kliver längre in i skugglandskapet och jag ser fram emot att följa efter.

 

Adrianne Lenkerabysskiss (album)

Saddle Creek-bandet Big Thiefs sångerska Adrianne Lenker släppte igår sitt andra soloalbum. Vi pratar skör, plockande singer-songwriter-folk i lo-fi-format. Det är intimt och romantiskt, men samtidigt vilar ett subtilt stråk av obehag över plattan. Redan i öppningsspåret dör hon (textens jag, alltså). Samma sak sker i sista låten. Och spritt över skivan, till den varma och intima ljudbilden, sjunger Lenker med både flickig och märklig röst, om avgrunder, vänner som faller ifrån, omöjlig åtrå, flugor och annat som får en att vrida sig lite. Men bra är det. Ruggigt bra.

 

Den Sorte DødBundløse Søer (album)

– Dansk-svenska dungeon synth-duon Den Sorte Død släppte sin debut i fjol, på Anna Von Hausswolffs finfina etikett Pomperipossa Records. En hotfull, stundtals pulserande uppvisning i kolsvart analog synth, som förde tankarna till lika mycket zombiefilm från 80-talet, som till mörka europeiska medeltidsskogar. På Bundløse Søer slås jag av en melankoli som inte riktigt funnits tidigare. Den här gången är det mer atmosfäriskt, mer ambient och mer dagen efter apokalypsen än mitt i den. Framförallt är det otroligt vackert.

 

Offermose Mørkt Førår (album)

– Inte nog med att Den Sorte Død nyligen alltså släppt nytt album, så gör nu den ena halvan av duon samma sak, fast på solokvist. Och resultatet är egentligen inte särskilt långt ifrån DSD. Även i fallet Offermose snackar vi ödslig och karg dungeon synth, med ena foten i bottenlösa svarta tjärn och den andra i grå östblocksbetong. Men Offermose tar steget bort från det strikt ordlösa och har med både gästsångare (Of the Wand and the Moons Kim Larsen, bland annat) och samplingar. Mørkt Førår fungerar utmärkt som en systerplatta till DSD:s Bundløse Søer och visar klart och tydligt var genrens just nu främsta företrädare finns.

Skivan släpptes digitalt och på vinyl på Pomperipossa Records igår 12/10.

 

Recension: CURSIVE – Vitriola

cursive

Sex år efter stolpskottet I am Gemini är Cursive tillbaka – och den här gången gör de nästan allting rätt. 

Mellan 1997 och 2003 träffade Omaha-bandet Cursive mitt i prick med varje släpp. Plattorna var sprängfyllda med briljant formulerade känslor och tankar kring mänskliga relationer, konstnärskapet och vad man i hela friden ska göra med sitt liv.  Inte sällan hölls skivorna (löst) ihop av ett genomgående tema eller en röd tråd. Med taggtrådsgitarrer och malande och aviga rytmer – och volym – förvaltades det hela ypperligt väl. Men så 2006 hände något. Bandet släppte sitt femte album, Happy Hollow, och låtmaterialet var plötsligt oerhört mycket svagare. Kanske la låtskrivaren och sångaren Tim Kasher det mesta av sitt bästa låtskrivarkrut på sitt andra band The Good Life, som vid den tiden gav ut flera knäckande vackra emo-folk-plattor, för från och med Happy Hollow led Cursive av överjästa produktioner och arrangemang. Inte heller texterna berörde på samma sätt, och i stället för att hållas ihop av temana och de röda trådarna tyngdes skivorna ner av dem. Allra sämst är bandets förra skiva I am Gemini från 2012.

Men nu skriver vi 2018 och Tim Kasher & co har lärt sig av sina misstag. Det stod klart redan efter första lyssningen av Vitriola. Borta är jämntjocka och överambitiösa arrangemang. Borta är kvävande och stela teman. Vitriola låter som klassiska Cursive. Till och med cellon – det ljuvliga instrument som förgyllde och förtätade mången Cursive-låt under det tidiga 00-talet, är tillbaka. Då trakterades den av Gretta Cohn, nu av Megan Siebe, känd från både Cursive- och Kasher-turnéer. Medgrundaren och trummisen Clint Schnase, som lämnade skeppet efter Happy Hollow, är också tillbaka. Men framförallt skriver Tim Kasher återigen fantastiska Cursive-låtar. Och även om skivan inte lyder under ett särskilt tema eller narrativ så hålls den ihop – av ett ursinne och en sorg över det rådande världsläget vi, och i synnerhet USA, tvingades in i 2016.

Öppningsspåret To Be Or Not Be You and Me var den sista låten att komma med på plattan, och tillhör definitivt höjdpunkterna. Ett mörkt och mullrande intro, där gitarrerna och cellon tävlar om att låta obehagligast, leder fram till verserna. Tim gläntar på dörren till sitt hjärtas mörkaste rum och sjunger med (själv)förakt i rösten om hur han är ”cursed with life” och att ”to live is to be in schism”, medan gitarrerna hackar och ylar. Tongångarna lättas tillfälligt upp på nästa spår, Pick Up the Pieces, som musikaliskt hade kunnat vara ett överblivet spår från bandets kanske mest klassiska platta The Ugly Organ (2003). Megan Siebe kanaliserar Cursives klassiska cello-sound och Kasher sjunger om hur världen gått åt pipan och att allt vi gör är skicka ut ”thoughts and prayers” till höger och vänster, helt utan genuin medkänsla.

På tredje spåret, tillika plattans mästerverk, You Know It’s Gonna Hurt, turas Kasher och gitarristen Ted Stevens om att sjunga de nattsvarta verserna om någon som gått ner sig i missbruk och helt gett upp. Musikaliskt rör den sig i ett suggestivt emofierat postpunk-landskap, där emon och posthardcorens intrikata arrangemang och känsloutbrott blandas ut med postpunkens mörker, taggiga gitarrer och stämningar. Det är Cursives bästa låt på en herrans massa år. En annan höjdpunkt är Under the Rainbow, som låter som om Kasher skrivit en låt åt kompisen Conor Obersts antikapitalistiska posthardcoreband Desaparecidos. Med rösten full av avsmak sjunger Kasher: The one percent live in high rises, they block out the sun for all the denizens under the rainbow. Men i en värld som rasar samman, där solidaritet knappt existerar, är det lätt att tappa hoppet. En stund senare sjunger han: wish I had time, wish I had hope, wish I had mine, wish I could cope with this. We’ve been left all alone – under the rainbow. Hur gärna man än vill och hur mycket man än lider är det till slut nästintill omöjligt att uppbringa ett engagemang som är gott nog. Då är det lätt att misströsta och navelskåda. Och det är inget fel i det.

A-sidan rundas av med det smärtsamt vackra stycket Remorse. Till vindpinad feedback och ett skört piano sjunger Tim om att hamna fel i livet och bristen på samvete och ånger. Hur få det är som erkänner för sig själva och andra hur fel det blev. Det finns något skamligt i den där vilsenheten, vilket Tim här hjältemodigt försöker utplåna. B-sidan inleds med besked med den fantastiska Ouroboros. Ouroboros är förstås den omättlige ormen som åt upp sig själv i ett slags evigt kretsloppstillstånd, och som Platon ska ha menat var den första levande varelsen på jorden. I Cursives värld får den i första versen symbolisera jordbrukarna, som en gång i tiden brukade jorden så att människan skulle slippa svälta, men som förvandlades till profithungrig industri, som återigen lämnade människan hungrig. I andra versen sjunger Tim om hur vi som människor välsignades med ett intellekt olikt andra djurs. Intellektet skapade sedan internet, som i sin tur tog död på intellektet och ersatte det med primala uttryck som hat och ilska. Jävelskapet snurrar runt runt – evigt. Det enda som tar död på det är döden i sig, vilket för oss in på Everending, en midtempo emo-dänga om det oförenliga i att ha dödsångest och ändå inte vilja leva för evigt. Om att försöka skapa något meningsfullt när allt ändå kommer att raderas ut, förr eller senare. Om att varje solnedgång man tar för givet är en solnedgång närmare utslocknandet. Musikaliskt tillhör den skivans minst ambitiösa, men textmässigt är den slående. Ungefär samma sak kan sägas om Ghost Writer, där internets många stollar får sig en välförtjänt känga. Alla har en åsikt (inte sällan är den dränkt i hyperbol) och alla gapar ut den. Allting är politiserat och alla hytter med näven åt vemhelst som avviker. Nobody asked me to do this – yet, here I am/…/Nobody asked my opinion – yet, here it is. 

Förstasingeln Life Savings är nästa spår, och den skrev jag om i augusti. Då hette det: ”På Life Savings mullrar basen ikapp med cellon, medan Kashers och Ted Stevens gitarrer ömsom hugger, ömsom slirar omkring på ljudmattan, på klassiskt Cursive-manér. Och en iskall synth fyller i och nyanserar den karga ljudbilden. Texten, en svartsynt uppgörelse med dagens kapitalistiska läge, sitter och det gör även melodin.” Två månader senare är jag av precis samma åsikt. Life Savings är en lysande låt. Betydligt svårare har jag för avslutaren Noble Soldier/Dystopian Lament – ett något överambitiöst och delvis pompöst stycke uppdelat på två låtar. Ett grepp som snarare hör hemma på skivor som Happy Hollow eller I am Gemini. Dock kan man glädjas åt att åtminstone andra halvan, A Dystopian Lament, är riktigt bra. Där sjunger en urlakad Tim Kasher om allt han en gång trott på och hängt upp sin tillvaro på, men som visat sig vara båg. Jag skulle kunna citera hela den knäckande versen som utgör låten, men väljer följande stycke:

I used to fall for love
For family and for friends
I used to fall for unity
Despite our differences
I used to fall for trust
The decency of man
I used to fall for secrecy
‘Til a neighbor played my hand
I used to fall for math
A universal truth
I used to fall for science books
Until they were removed

Det är ett paradigmskifte som skett, helt klart. Dessvärre till det sämre. Grundläggande fakta ifrågasätts och anständighet har bytts ut mot hat, nationalism, skriande rasism och allmän intolerans. Grundvalarna på vilka vårt demokratiska samhälle byggts monteras ner för varje dag som går. Jaget i låten har gett upp och sjunger i slutet hur han nu i stället rättar sig in i ledet. Detta är inte fallet för Tim Kasher eller Cursive. De stirrar vår hopplösa tillvaro stint i ögonen och erkänner vad den är och vad den gör med oss, och skapar sedan oumbärlig musik av det hela.

Cursive är tillbaka med sitt bästa album på 15 år –  utan tvekan ett av 2018 års allra bästa album.

Betyg: 9/10

Bästa låt: It’s Gonna Hurt

Om ni gillar detta: Cursive – The Ugly Organ, Cursive – The Storms of Early Summer: Semantics of Song

Konsertrecension: 1900, Inkonst, Malmö, 4/10 2018

IMG_4780

Som hämtat ur Henry Spencers fantasier.

Christian Gabels audiovisuella gestaltande av sitt 1900-projekt må ha varit än mer lyckat på Orionteatern i våras, men tillhör alltjämt en klass för sig. Det är suggestivt likt Eraserhead, bitterljuvt som gamla journalfilmer. Videoprojektionerna och musiken får en att sakna det Europa och den värld som en gång i tiden sa NEJ till extremism och antidemokrati och JA till avantgarde och melankoliska piano- och dragspelsstycken. Men mitt i saknaden kan man likväl trösta sig med att Gabel och 1900 finns.

I kväll likt i våras fick de sällskap på scen av dels Pelle Ossler, vars penetrerande närvaro och ljudvärld för en stund förvandlade Inkonst i Malmö till The Bang Bang Bar i Twin Peaks, och dels den makalösa blåskvartetten. Fyra herrar i plommonstop med sällsynt känsla för förtätat blås. De känns lika mycket Tintin som Lynch och är, precis som Ossler, oumbärliga för föreställningen.

IMG_4770

Gabel har i intervjuer uttryckt en mildare oro för hur det ska gå att omvandla Orionteatern-föreställningen till en mobil dito. Och som sagt, vårens föreställning var visserligen bättre, men något skäl till oro finns icke. Christian Gabel kan lugnt känna att han lyckats mer än väl med höstens projekt. 1900 är en fantastisk upplevelse jag unnar alla.

IMG_4777 (1)

Bäst: Väldigt mycket. Till exempel det vansinnigt tajta bandet.

Sämst: Att vi inte fick höra Anti 1900 – en av Gabels vackraste kompositioner.

Längd: Omkring 70 minuter.