Recension: JOE STRUMMER – 001

strummer

Rockens brinnande hjärta sammanfattas i ny samling

Det känns typiskt, som grym ironi, att det var just hjärtat som skulle fela och ta kål på Joe Strummer. Ett par dagar innan jul 2002 somnade han plötsligt in, 50 år gammal – ett offer för ett oupptäckt och medfött hjärtfel – denne man, som hade ett av rockens starkast brinnande hjärtan. Det var ju hjärtat, med dess inneboende sprakande passion och nyfikenhet, som fick diplomatsonen John Mellor, som han egentligen hette, att rusa genom livet, vändande på varje sten och aldrig stå still, alltid vara på väg. Han var konstskoleelev och dödgrävare. Reste runt i Europa och USA och Sydamerika. Han älskade amerikansk bilkultur lika mycket som latinamerikansk revolutionsromantik. Han var en jävel på pubrock, men sjöng också punk bättre än någon annan. Han älskade jamaicansk reggae och ska, lika väl som amerikansk och irländsk folkmusik. Och när en ny musikstil kallad hiphop började slå igenom i USA i slutet av 70-talet och början av 80-talet var Strummers band The Clash bland de allra första i Storbritannien att fatta grejen. Allt med känsla och glöd rymdes i Strummers enorma hjärta. The Clash vägrade att stå stilla, utan experimenterade med ljud och stilar redan från början, trots att punkarna brölade om att de glömt sina rötter och ideal. När de splittrades 1986 fortsatte den där elden som Strummer bar på att helt enkelt spridas åt andra håll. Och det är här 001 tar vid.

För även om vi bjuds på två låtar med Strummers gamla pubrockband The 101ers och en Clash-demo ligger fokus på åren efter The Clash – och de flesta låtar är rariteter i någon mening. Och det är banne mig inte mycket som inte håller måttet. Strummers gränslösa kärlek till musiken och det konstnärliga uttrycket matchas med lätt hand av hans låtskrivarförmåga. Höjdpunkterna står som spön i backen. Appalach-countryn i Tennessee Rain är en sådan. Johnny Cash-duetten tillika Bob Marley-covern Redemption Song en annan. Den tidigare osläppta Rose of Erin är underskönt vemodig irländsk pop. Rockern Strummer får också visa upp sig – inte minst i Mescaleros-klassiker som Coma Girl – men också i fantastiska Trash City, som han gjorde 1988 med konstellationen Joe Strummer & The Latino Rockabilly War, och It’s a Rockin’ World från 1998. Allra mäktigast är kanske, måhända (det är ju så svårt att välja), tiominutaren U.S. North, som han spelade in ihop med Mick Jones (den gamle vapendragaren från The Clash) till Sid and Nancy-soundtracket. Få, ytterst få, rockröster funkar så bra ihop som Strummer/Jones.

Oavsett vilken Joe Strummer man älskar, eller om man älskar det mesta med honom, kommer 001 att tillfredsställa en. Och få en att vilja gräva vidare. Detta är ett av årets finaste släpp. Och Joe Strummers brinnande hjärta slutar aldrig inspirera.

Betyg: 9/10

Bästa låt: U.S North eller Redemption Song. Eller…

Om ni gillar detta: Allt med The Clash

Annonser

IMPERIET, 30 ÅR SENARE: Deras 30 BÄSTA LÅTAR

imperiet30

I februari 1983 var Ebba Grön ett avslutat kapitel. De hade börjat bli tonårsidoler och Thåström, ihop med trummisen Gurra och Ebbas fjärde medlem Stry, drog i nödbromsen. Tillsammans med Madhouse-basisten Christian Falk och saxofonisten Per Hägglund bildade de Imperiet. Redan under Ebba-tiden hade Thåström och Stry experimenterat med nya sound under namnet Rymdimperiet, och som Imperiet skulle dessa nya sound få fritt spelrum. Redan i september 1983 släpps Imperiets första album Rasera. I september 1988, efter fyra fullängdare, splittras de. Åren däremellan är de Sveriges ohotat största rockband. De spelar på fritidsgårdar och klubbar, och de fyller ishallar, folkparker och festivalscener. Säljer drivvis med plattor (men tjänar knappt ett öre själva). De älskas och hyllas, men de skälls också ut för att vara pretentiösa och dryga.

Bland otaliga Thåström-fans och rockälskare i dag hyllas de som något av de bästa Thåström varit inblandad i. Jag förstår dem. Imperiet är utan tvekan hans mest lättlyssnade kapitel. Sånt gillar folk. Själv tycker jag att Imperiet, ihop med den tidiga solokarriären, är hans tveklöst mest ojämna period. De saknade Ebbas nerv och närvaro. De föll offer för mitten av 80-talets inspelningsteknik och som en följd av det låter en stor del av deras produktion daterad i dag (och har egentligen så gjort i 25 år). Samtidigt var de vansinnigt vassa på melodier och deras intresse för sound och arrangemang kan man inte annat än buga och bocka inför. Texterna, sedan, pendlade ständigt mellan geniala och andefattiga, träffsäkra och pekoral, och ibland drunknade de i symbolism och fyndigheter. Det är, kort sagt, frustrerande att lyssna på Imperiet, vilket jag inte alls upplever med Ebba Grön, som kanske inte varierade sitt sound eller sin tematik lika mycket heller, men som likväl knappt spelade in en halvdan ton. För att inte tala om Thåströms oantastliga soloproduktion de, åtminstone, senaste 16 åren (men om den har jag redan orerat tillräckligt – se här).

Men samtidigt, någonstans, älskar jag ju Imperiet. De var ojämna, visst, men Thåströms lägstanivå är ju nästan högre än genomsnitts-rockerns högstanivå. Jag var 15 och Ebba-tokig när jag upptäckte Imperiet. Lånade Greatest Hits-cd:n av en kompis, men precis när jag kommit in i den ville han ha den tillbaka, det aset. Ett par år senare fick jag en bland-cd av en äldre kusin (som dessutom sett dem live på 80-talet! Jag var mäkta imponerad!) och saken var klar. I mina unga år älskade jag Imperiet förbehållslöst, och det är tack vare den där bland-cd:n. Den innehöll deras deppigaste grejer, mycket från Synd och Tiggarens tal, och jag som börjat upptäcka The Cure och Joy Division var mer än nöjd. Jag har fortfarande kvar den där cd:n.

imperietdojan

11 september i år var det 30 år sedan Imperiets sista konsert på svensk mark. För att högtidlighålla detta jubileum ger jag er här, något försenat, deras 30 bästa låtar, med kommentarer. Varsågoda.

 

30. …när vodkan gjort oss vackra

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En Flyktsoda för dagen efter. När festen är slut och bara slumpen är kvar. Man slickar i sig det sista och hoppas på det bästa.

 

29. Moderna män

År: 1988

Album: Blå himlen blues

– 80-talets egocentriska go-getters besjungs kyligt i denna poppiga postpunk-dänga. Imperiets sound beskylls ofta för att snabbt ha blivit daterat (senast för några stycken sedan av mig själv), men det finns exempel på låtar när 80-talssoundet lyckas låta tidlöst. Moderna män, med sin luftiga produktion och kalla synthar är ett bra exempel på just detta.

 

28. Den nya dansmusiken

År: 1983

Album: Alltid rött alltid rätt (singel)

– Skriven av Stry Terrarie och Peter Ivarss. En fortsättning på Vad ska du bli och en föregångare till Ståaldrigstill. Svängigare än förstnämnda, kåtare än sistnämnda.

 

27. Running in the Rain

År: 1988

Album: Imperiet (engelsk)

– Per Hägglund har sagt att Imperiets engelskspråkiga platta var ”en kil rakt ner i bandets själ”. I hopp om att slå utomlands skeppades de ner till Holland för att spela in gamla låtar på nytt, när de kanske borde ha satsat allt på ett nytt, helgjutet, svenskt album i stället. Det engelskspråkiga albumet och utlandslanseringen floppade rejält, men ett par låtar fick de till. Bäst är Running in the Rain, en av de första de spelade in. Den är en engelsk version av Rymdimperiets hit Vad pojkar vill ha. Borta är det springsteenska soundet, som var en stor del till varför originalet var så bra. I stället är den stöpt i ganska tidstypisk, halvsynthig skrud och känns i största allmänhet tillrättalagd. Trots detta är det en riktigt bra låt, med en nerv och ett uns av passion som annars helt saknas på engelska plattan.

 

26. Balladen om briggen Blue Bird av Hull

År: 1985

Album: Märk hur vår skugga/Briggen Blue Bird av Hull (singel)

Evert Taubes ödesmättade berättelse om den fördömde sjömannen Karl Stranne från Smögen blir i Imperiets händer ett gothigt och vindpinat ambient-jazz-nummer – 22 år innan Sällskapet fulländade uttrycket med debutsingeln Nordlicht.

 

25. Kung av jidder

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En atmosfärisk redogörelse över självförakt, skriven av Falk och Thåström. En av Tiggarens tals bästa texter.

 

24. Tonårs-Jesus

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Imperiet när de är på sitt allra bästa pop-humör!

 

23. Cold Turkey (live)

År: 1985

Album: 2:a augusti

– Har en svensk artist någonsin sjungit rock på engelska bättre eller mer övertygande än vad Thåström gör här? Svaret är blankt NEJ. Även om man bortser från det faktum att uttal och frasering sitter som en smäck finns här en närvaro och känsla för både text och musik man annars kan glömma från svenska rocksångare som ger sig på att härma sina engelskspråkiga idoler – i synnerhet 1985. John Lennons original är helt igenom fantastiskt, men Imperiets cover river i hälarna.

 

22. Cosmopolite

År: 1986

Album: Synd

– Döpt efter (och kanske utspelad på) gamla Café Cosmopolite – haket i Klara-kvarteren där bland andra Nils Ferlin hängde. En tillflyktsort för tänkare och intellektuella i Stockholm i början av 30-talet. Och det är om just tillflykt som Thåström sjunger i det här franskklingande numret.

Vi behöver inget utifrån, vi har gin och magnecyl, vi talar i tungor, sjunger våra sånger.

 

21. Offret

År: 1986

Album: Synd

– Imperiet när de är som mest atmosfäriska. Men om vad texten handlar har jag ingen aning. Och visst är den lite för lång. Och kanske är jag för generös med den här placeringen…men en fin låt är det.

 

20. 19Hundra80Sju

År: 1987…

Album: 19Hundra80Sju (singel)

– Imperiet goes maskin-rock – och gör det med bravur. En fingervisning mot vad som komma skulle, bara några år senare.

 

19. (Kom ihåg) den fria världen

År: 1983

Album: Rasera

– Ett av de starkaste och bästa exemplen på att Ebbas själ aldrig dog. Kom ihåg är en svettig och konfrontativ uppgörelse med den moderna tillvaron och pseudo-friheten den saluför. Den är också en hyllning till alla de som står upp och emot.

Ditt blod är vin, till och med nitroglycerin!

 

18. Var e vargen

År: 1986

Album: Var e vargen (singel)

Vad är vargen, är väl frågan man bör ställa sig? Är det ryssen, det röda spöket som gäckade västvärlden under merparten av 1900-talet – inte minst under 80-talet? Eller är det revolutionen som aldrig kom, trots att Wiehe och proggarna sjöng sig hesa om den? Oavsett är Var e vargen en lysande rocklåt, som fick nytt liv dels under Peace, Love & Pitbulls 90-tal och Thåströms 2000-tal (senast i somras).

 

17. Personliga Persson

År: 1988

Album: Den flygande holländaren

– Det är ingen lätt match att trumfa Cornelis mästerliga originalversion om den alkoholiserade och självbelåtna kvinnomisshandlaren Persson, men Imperiets febriga goth-kabaré-version ger den en god match. Utgiven på en hyllningsplatta till den då nyligen avlidne skalden.

 

16. Erotisk politik

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En av Imperiets bästa, rena rocklåtar, och en av Thåströms allra bästa sånginsatser. Här ger han allt och får 100% utdelning. Anglosaxiska idoler som Iggy Pop är inte längre ouppnåeliga väsen – de är jämlikar. 

Titeln är hämtad från Jim Morrison, som refererade till sitt band The Doors som ”erotic politicians” i en intervju från 1968.

 

15. Rasera

År: 1983

Album: Rasera

– ”Det var några [skinheads] som brände kors och tände eld på hus där chilenska familjer bodde. Så invandrarna samlade ihop hundra man och sedan röjde de skinsen som ingenting. Skinsen vågade inte gå ut efter det. Det var skitkul.” – Thåström om låten Rasera, i en intervju med tidningen Recension, 1983. 35 år senare, när extremhögervindar blåser starkt och flyktingförläggningar brinner, känns Rasera som en av Imperiets allra mest relevanta låtar.

 

14. Rock’n’Roll e död

År: 1987

Album: 19Hundra80Sju (singel)

– Här experimenterar Imperiet med instrumentering och arr och visar på intet vis hur rocken skulle vara död. I deras händer, 1987, levde den och kändes fräschare än på länge.

 

13. Århundradets brott

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– 1984 sattes Thåström på kåken för vapenvägran. Där, på Svartsjöanstalten i Ekerö kommun, skrev han flertalet av låtarna på Blå himlen blues. Paradnumret från fängelsevistelsen är förstås Århundradets brott. Och vare sig förr eller senare har Thåström eller Imperiet låtit mer Eldkvarn än vad de gör här.

 

12. Märk hur vår skugga

År: 1985

Album: Märk hur vår skugga/Balladen om briggen Blue Bird av Hull (singel)

– Tidernas största backfire? 1985 hade Imperiet gått och blivit lite för stora. De bestämde sig för att ge ut ett par mörka, långsamma och mycket suggestiva tolkningar av gamla svenska visklassiker, för att få lite andrum och dra ner på populariteten. Det gick sådär. Bellman-tolkningen Märk hur vår skugga blev deras i särklass största framgång och den låg på Svensktoppen i hela 19 veckor mellan december -85 och april -86. Efter den hitten visste alla, inklusive taxichaffisar och tanter på Konsum, vem Thåström var. Vill man fjärma sig från mainstream-populariteten krävs hårdare tag än så, vilket svenska folket blev varse under 90-talets början.

 

11. Du ska va president

År: 1984

Album: Du ska va president (singel)

– Imperiet kanaliserar The Clash och hyllar upproret och utanförskapet i låten som är en av deras mest ikoniska.

 

10. Innan himlen faller ner

År: 1986

Album: Synd

– En fantastiskt vacker uppmaning till alla eftersatta att resa sig upp och ta för sig, för allt är ändå på väg åt helvete.

 

9. Guld och döda skogar (live)

År: 1985

Album: 2:a augusti

– Egentligen ett ganska torrt och lättglömt albumspår på Rasera, men som på liveplattan 2:a augusti blir ett tungt och ödesmättat synthnummer. Miljöpartiet må ha bildats 1981, men miljöpolitik har aldrig låtit sexigare eller coolare än i händerna på Imperiet.

 

8. Du är religion

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– På Du är religion är jaget djupt missnöjd över sin livssituation; han lever i en spökstad, vill inte möta livet, tål inte sin egen spegelbild, är tärd av skuld och tigger desperat efter ett uns av glädje. Det är mörkt, men melodiskt, atmosfäriskt och faktiskt lite svängigt. Imperiets sista platta, Tiggarens Tal, är deras mörkaste, och detta är ett av de bästa exemplen på det.

 

7. Alltid rött alltid rätt

År: 1983

Album: Alltid rött alltid rätt (singel)

– Imperiets debutsingel. En nervig, blodröd programförklaring, med hjärtat bultande på utsidan. Hårdare och mer konfrontativt än det mesta Ebba gjorde de sista åren. Bäst är ändå Thåströms blizkriegsversioner från turnéerna -99 och -02.

 

6. Kriget med mig själv

År: 1984

Album: Imperiet (Mini-LP)

– Alla tiders självföraktaranthem! En av de första Imperiet-låtarna jag föll för – och inte undra på. Och en av få Imperiet-låtar som inte låter det minsta daterad. Både text och musik kommer leva för evigt.

 

5. Kom kom

År: 1984

Album: Du ska va president

– En av Thåströms tidigaste kärlekslåtar. Och även om texten emellanåt är rätt pajig, så är detta en grymt fin låt. Varm, innerlig, med en fantastisk melodi (starka melodier var i sanning ingen bristvara i Imperiet!). Och rotar man lite i texten hittar man trots allt några riktigt fina rader, till exempel: Var en nyhet bland det gamla, när man tröttnat på allt det andra.

 

4. Blå himlen blues

År: 1985

Album: Blå himlen blues

– Thåström har gjort många låtar om vattenhål, fristäder, tillflyktsorter och murar. Han vet hur tillvaron ser ut och han vet att det behövs något att fly till. Man kan argumentera för att detta är en av de första av dessa låtar. Det är atmosfäriskt, det är 80-tal, det är fantastiskt moody och snyggt. 2002 framförde Thåström en version av låten som av undertecknad betraktas som den ultimata. Den återfinns på live-skivan På Röda Sten.

 

3. Saker som hon gör

År: 1986

Album: Synd

– Saker som hon gör har en typisk 80-tals-ljudbild. Det är stora trummor, feta synthar, det är melodramatiskt, och med en stor refräng – men det funkar! Denna typen av drömsk, atmosfärisk,  alternativ 80-tals-rock har haft en revival så länge nu att det känns som att den aldrig blivit omodern. Väldigt häftigt, och därtill en väldigt vacker låt. Dessutom en av inte jättemånga Imperiet-låtar som faktiskt låter bättre med Imperiet än med solo-Thåström. Han har ju annars en tendens att förbättra de gamla Imperiet-pärlorna så till den grad att originalen om inte bleknar åtminstone hamnar i skymundan.

 

2. Jag är en idiot

År: 1988

Album: Tiggarens tal

– En hänsynslös och blodig uppgörelse med sig själv och de tvivelaktiga handlingar man gjort sig skyldig till: svek, falskhet, egoism. Per Hägglund, saxofonist, keyboardist, den som hade bäst och mest kontakt med skivbolag och det administrativa i bandet, och inte minst en nära vän till Thåström, hade inför Tiggarens tal fått sparken. Thåström mådde skit över detta. Jag är en idiot är resultatet.

Imperiet har aldrig låtit argare eller mer skoningslösa än här. 14 år senare skulle Thåström fullända låten på Röda Sten i Göteborg. Den versionen hör till de allra, allra bästa Thåström-inspelningar som släppts.

 

1. Österns röda ros

År: 1986

Album: Synd

– Imperiets hatlåt till staten Israel. Finns i en rad olika versioner. Imperiets albumversion är pampig och vacker, deras liveversioner var råare (Oviken -88 kan vara den ultimata), och under Thåströms turné våren 2015 gjordes den i en närapå dansant tappning. En låt som ständigt får nytt liv, och ständigt är aktuell (inte minst på grund av att Gaza-konflikten aldrig tycks lösas).

Jag kämpade med att välja mellan denna och Idiot. Det har alltid varit en kamp mellan dessa två för mig. Jag kan inte säga säkert säga varför jag valde Österns. Kanske är det inte svårare än att detta är den Imperiet-låt jag oftast vill höra. Kanske är det melankolin och det atmosfäriska soundet som gör det. Eller så är det sångmelodin och ackordbytena. Kanske spelar det mindre roll. Men att det är Imperiets bästa låt, det är jag helt med på.

 

***

Här kommer en spellista (och eftersom Running in the Rain saknas på Spotify tog jag i stället med originalet Vad pojkar vill ha):

 

 

BÄST JUST NU: september 2018

Genom det ohejdbara sorlet lyckas jag skönja följande:

Magnus UgglaEnda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen (bok)

– Magnus Uggla. Hitmakare, popoffer, tokig stolle. För mig en barndomshjälte som aldrig egentligen släppt taget om mitt medvetande, trots den strida ström av band och intryck som forsat fram sedan jag lyssnade på honom som mest. På senare år har han varit intressantare än på decennier. 2016 framförde han den mästerliga monologen Hallå, om sina unga år, och återuppfann sig själv i samma veva. Nu har han alltså släppt sin självbiografi. Utan vidare sållar den sig till den utomordentliga skara rockmemoarer som kommit de senaste åren (Autobiography, Dancing With Myself, Born to Run, Set the Boy Free).

Uggla är naken och öppenhjärtig, men utan att bli effektsökande eller beklämmande. Han är precis så rolig som man väntat sig, men lockar lika ofta till tårar som till skratt. Han skriver fängslande och boken är hart när omöjlig att lägga ifrån sig, men den saknar helt pretentioner eller utfyllnad. Magnus Uggla, som annars är oförtröttligt privat, låter oss här ta del av det inre mörker han burit på sedan barndomen. Han pratar uppriktigt, men varmt, om sina barn, om sina syskon, om den allt annat än okomplicerade relationen till föräldrarna (och då särskilt modern). Han väjer inte heller för att gå in på misslyckanden, såväl privata som yrkesmässiga. Dessutom bjuder han på ovärderliga skildringar av ett Stockholm som inte längre finns. Vi får följa med Uggla och pappa Claes på promenader ut till Djurgården tidigt 60-tal. Vi hänger på glamhaket Cat Ballou tio år senare.

Jag läste ut boken på mindre än tre dagar. Hade det inte varit för jobb och annat hade det gått snabbare ändå. Och nu är det tomt, men jag är glad ändå. Tacksam.

Släpps i morgon, måndag 17/9, på Norstedts.

 

Common Eider, King EiderA Wound of Body (album)

– Ett av årets bästa dark ambient-släpp kommer från dessa oljudsmakare från Alaska. Det är ett tätt mörker de bjuder på. Klaustrofobiskt. Fuktigt. A Wound of Body är en grotta vars ingång man sedan länge tappat bort. Syret börjar ta slut, och de där skuggestalterna man ser skymta förbi…är de på riktigt? För att måla upp detta hänsynslösa mörker använder de feta drones varvat med skimrande ambience. I en av höjdpunkterna, mittenspåret We Sing Over these Bones So That They May Rise Up and Run Away Into the Night, byggs soundet av ödsliga stråkar – och obehaget stegrar.

Skivan ges ut av Cyclic Law och Sentient Ruin och finns ute nu.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Sinew Stretched Over Crumbling Bones

Om ni gillar detta: Inade – The Nine Colors of the Threshold

 

Kollaps Sibling Lovers (album)

– Brutal maskinrock från Melbourne. Släpptes för ganska exakt ett år sedan, men upptäcktes av undertecknad först härom veckan. Det är monotont, rått och kallt. Paralleller kan dras till tidiga Swans, men Kollaps förlitar sig mer på maskiner än vad Gira & co någonsin gjort. Andra stunder låter det som Godflesh anno Streetcleaner, eller experimentella Nine Inch Nails. Mörkret är allomslutande och det suger musten ur dig. Det är katarsis.

I höst turnerar de. Se schemat här.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Heartworm

Om ni gillar detta: Swans – Holy Money

 

Roscoe Holcomb (artist)

– Kolaren från Appalacherna, som extraknäckte som folkmusiker. Holcomb behärskade banjo, gitarr, fiol och munspel, och hade en enslig falsett som sjöng om förlust och motgångar. Han spelade in för första gången 1958. Då var han 46 år gammal. Proffsmusiker blev han först på 60-talet, när gentrifieringen av folkmusiken var i full gång. 1981 dog han på ett sjukhem, 68 år gammal, efter att ha ådragit sig lungemfysem, förslitningsskador och astma från de många åren nere i kolgruvorna.

Rekommenderas till alla med minsta intresse för alldeles äkta och oförställd roots-musik.

 

Dylan CarlsonConquistador (album)

– Hade Pelle Ossler kommit från Texas och hämtat inspiration från västra USA:s stäpper, slätter och mylla i stället för centraleuropeisk asfalt och betong, då hade han låtit som Dylan Carlson. Carlson, till vardags gitarrist och frontfigur i drone-metal-bandet Earth, väver jordiga och sotiga gitarrmattor, som gnisslar och fräser, skrämmer och lockar. Han står stadigt i bluesen, men minst lika tydligt hörs drone-musiken han gör med Earth. Blandningen är fantastisk.

Skivan släpptes i våras på Sargent House.

Betyg: 8/10

Bästa låt: When the Horses Were Shorn of their Hooves

Om ni gillar detta: Ossler – Ett Brus, Steve Von Till – A Life Unto Itself

VAL 2018

482-VAL

I morgon är det val. Det mest ödesdigra valet i modern tid. Sverigedemokraterna, ett explicit rasistiskt parti, gör anspråk på regeringsmakten – och svenska folket uppmuntrar det. Gammelhögern vill ta makten även om deras block blir mindre än det rödgröna – och antyder därmed att de kan tänka sig att regera med stöd från just Sverigedemokraterna, vars syn på skatt, sjukvård, välfärd och till viss del migration de delar. Sossarna står långt ifrån Palmes ideal – fan, till och med en bit ifrån Perssons.

Vi lever i en mörk tid. En tid jag aldrig trodde att jag skulle behöva uppleva. När jag växte upp var Bo Lundgren(!!) ärkefienden, och senare Reinfeldt(!). Neo-fascister som SD var blott komiska fotnoter som ingen vettig människa ägnade en tanke. Tänk, vad bra man hade det. Men nu är det nya, mörka tider. Och dessa tider kräver ett soundtrack. Nedan följer tio låtar, utan inbördes ordning, att spela extra högt inför och under valet. Varsågoda – och Gud hjälpe oss alla (och spellista hittar ni som vanligt längst ner).

 

Imperiet Rasera

– Redan när fascist-Jimpa gick på dagis spydde Thåström galla på den unkna ideologi Jimpa i dag så innerligt vurmar för. Rasera är programförklaringen, tillika titelspåret, på Imperiets första platta. Den hyllar mångfalden och hånar nationalismen, till ett ruggigt svängigt funkkomp. 

The ClashCharlie Don’t Surf

– Faran för nationalismen besjungs även i den här retrofierade och febriga poplåten från eposet Sandinista!We’ve been told to keep the strangers out, sjunger Mick och Joe unisont och citerar de främlingsfientliga. We don’t like them starting to hang around, we don’t like them all over town. Across the world we are going to blow them down. De erkänner det komiska hos dessa människor, men är väl medvetna om allvaret:  It’s a one a way street in a one horse town
One way people starting to brag around
You can laugh, put them down
These one way people gonna blow us down

Kanske är det där problemet ligger. Vi var för snabba med att garva åt dem, förminska dem, avfärda dem. Det gav dem tillfälle att bida sin tid och samla kraft – och nu är det kanske för sent. These one way people gonna blow us down.

 

Dead KennedysKill the Poor

– När en hel rad med högervridna vill förbjuda tiggeri(!) är det lätt att tänka på den här tiopoängaren från ett av USA:s bästa punkband.

The sun beams down on a brand new day
No more welfare tax to pay
Unsightly slums gone up in flashing light
Jobless millions whisked away
At last we have more room to play
All systems go to kill the poor tonight

 

Dan BerglundDe mördades fria republik

Leonard Cohen och Appalachernas folkmusik möter svensk progg i denna kolsvarta uppgörelse med de som ombesörjer kapitalet och tystar de som sätter hårt mot hot.

 

Billy Bragg It Says Here

Do you ever wish you were better informed? 

 

Blå TågetDen ena handen vet vad den andra gör

Ebbas cover är en av tidernas kanske tre allra bästa covers och det här landets allra bästa rocklåt, men man får ej förglömma Blå Tågets alldeles underbara original. Låten hade förtjänat ett omnämnande för enbart klarinetten! Bara den berättar oändligt om svenskt sjuttiotal; om rödtjut, om Palme-tal på tv:n, om sammetskavajer, om brännande ideal, tro, hopp, solidaritet.

 

Bruce SpringsteenRoulette

– Bruce, som alltid haft hjärtat till vänster och alltid varit en förkämpe för den lilla människan, har aldrig låtit argare, och hans E-Street Band har aldrig låtit mörkare, än på River-outtaken Roulette från 1979, om en arbetare som blir blåst på hela sitt liv. Han får ett sammanbrott och försöker bryta sig loss, men systemet lägger krokben:

I tried to find my way out to somewhere where I thought it’d be safe
They stopped me at the roadblock they put up on the interstate
They put me in detention but I broke loose and then I ran
They said they just want to ask me a few questions but I think they had other plans
Now I don’t know who to trust and I don’t know what I can believe
They say they want to help me but with the stuff they keep on saying
I think those guys just wanna keep on playing…

Roulette, with my life
Roulette, with my kids and my wife

 

The OppressedBNP (You’re Full of Shit)

– Ibland behöver man faktiskt inte krångla till det. Ibland räcker det med minsta möjliga antal ackord, ett par rejäla kängor och ett svidande hat för högerextremismen.

Ain’t gonna run in your hate race
Coz I know your shit is wrong
Fascist man like the Ku Klux Klan
Don’t you know you don’t belong

 

Katthem Hetsa

– Fy fan för att växa upp eller vara ung vuxen i dag. All respekt till er som står ut och gör något vettigt av det. Som Katthem, ett av de bästa unga svenska banden de senaste åren. Tant Strul möter Birthday Party, typ. Fantastiskt.

 

Elvis PresleyIf I Can Dream

– Men det kommer en tid då ilskan övergår i något slags melankoliskt hopp eller längtan. Man kan inte gapa hur länge som helst. Och då behövs Elvis varma röst och trösterika ord om hur det måste finnas något bättre än det vi upplever nu. If I Can Dream gavs ut för 50 år sedan, 1968. Ett år då både Martin Luther King och Robert Kennedy hade mördats (något som Elvis tog hårt) och Vietnam-kriget härjade för fullt (dessutom hade JFK mördats 1963 och Malcolm X två år senare). Då som nu var människor förtvivlade. Då som nu är If I Can Dream en välbehövlig vitamininjektion och en påminnelse om att det finns något vackert runt hörnet – det gäller bara att besegra de mörka krafter som står i vår väg. Det gör vi i morgon.

Kram på er.

Spellista:

 

 

Bäst just nu: skarven augusti/september 2018

Bäst just nu har än en gång legat lågt, men här kommer äntligen en ny giv med grym musik. Varsågoda.

 

Amigo the DevilCocaine and Abel

– Årets bomb! Kanske rent av årets bästa låt. Amigo har vuxit enormt och nya låten är många mil från den underhållande, men knappast superberörande, murder folk han annars hänger sig åt. Med piano, gitarr och sparsmakade stråkar levererar han här en hänsynslös och rå, men också melodiös, självuppgörelse, vars sort man annars förknippar med sådana som Conor Oberst. Självhatet som driver låten är uppbyggt av sorg snarare än ilska och det finns hela tiden ett hopp om bot och bättring. I was born impatient and I was born unkind, sjunger han i första versen, och fortsätter: but I refuse to believe that I have to be same person I was born when I die. Det är naket och utlämnande, oändligt vemodigt, men svagt i bakgrunden brinner ett outsläckligt ljus. Allas vårt inneboende egenvärde, som lätt kan vändas till tvivel om vi inte ser upp.

 

Stilla Havet – Verklighet och fantasi

– Tredje och sista delen av en kommande trespårs-ep med samma namn (släpps på fredag 7/9), där vi också hittar redan utgivna postpunk-höjdarna Fritt fall och Dansar i kedjor (bägge 482 MHz-hyllade). Nya låten når inte upp till nyss nämnda kanonlåtar, men känslan för malande komp, öststatselektronik och Simon Gallup-basljud visar ändå på fortsatt god form och jag är tämligen säker på att albumet, som ska släppas via Novoton i vinter, blir helgjutet.

Recensioner av de bägge andra Stilla Havet-låtarna hittar ni här och här.

 

Interpol Marauder (album)

– Interpol har inte gjort ett helgjutet album sedan 2004 års fina Antics. Efter det tappade de bollen, blev trötta och mäktade inte med mer än ett par tre fullträffar per album. Dessutom hoppade ursprungsmedlemmen och bassisten Carlos D av efter fjärde plattan 2010. Men nu verkar något ha hänt. Oklart vad, eftersom soundet är detsamma som det alltid varit – rockig postpunk-revival med popkänsla. De flesta låtar hade rent soundmässigt kunnat platsa på vilket Interpol-album som helst. Men det är inte svårare än att de helt plötsligt börjat skriva bra låtar igen. Och det låter som att de har roligt tillsammans, vilket verkligen inte varit fallet på de senaste jämntjocka och lätt glömda plattorna. Melodierna sitter, så gott som på varenda låt, och ljudbilden andas.

Öppnaren If You Really Love Nothing har ett intro och ett komp som hade platsat på Morrisseys  Your Arsenal. The Rover är mullrig och interpolsk poprock, precis som man vill ha den. Surveillances vemod påminner om den klassiska debuten Turn on the Bright Lights bättre stunder. Och avslutaren It Probably Matters, vars verser oblygt blandar Otis Redding med Bauhaus, låter inte som mycket annat Interpol givit ut. Och detta är bara en handfull guldkorn från ett album som måste betraktas som en av årets stora överraskningar.

Betyg: 8/10

Bästa låt: If You Really Love Nothing

Om ni gillar detta: Interpol – Antics

 

Advance BaseDolores and Kimberly

– Ända sedan åren som Casiotone for the Painfully Alone har Owen Ashworth varit en mästare på vardagsmelankoli. Karaktärerna i hans texter är vanliga människor som tillåts prata om vanliga vedermödor, som förlust, saknad och utanförskap. Men han kan också måla upp bitterljuva bilder av lycka – som i Dolores and Kimberly, hämtad från kommande plattan Animal Companionship. Till en melodi som skulle kunna vara plockad från Bruce Springsteens Tunnel of Love, sjunger han om en person som lämnat sin familj för att leva med någon denne träffat på nätet. Hon är kanske inte helt lätt att tycka om (när skilsmässan är klar och beskedet kommer om att hon inte längre får träffa barnen firas det med ”good champagne” och en svängom på vardagsrumsgolvet till Moon River), men samtidigt är kärleken som beskrivs så äkta och så mänsklig, och melodin så vacker, att det inte spelar någon roll. Dolores and Kimberly är en fantastisk låt.

 

Geneviéve PasquierLouche

– Geneviéve Pasquier, från industribandet Thorofon, är som soloartist känd för elektronisk och väldigt europeisk och experimentell pop. Men hon kan mer än så. Som i det här sprakande noir-numret. En elektro-ambient jazz-ballad, som för tankarna till både Bohren & Der Club of Gore och Sällskapets mästerverk Rött liguriskt vin. Makalös.