Lonnie Holley – I Woke Up in a Fucked Up America

a3829842247_10

Ibland snubblar man över musik som fullständigt knockar en. Detta hände mig härom dagen, när jag av en lycklig slump upptäckte amerikanske konstnären, poeten och artisten Lonnie Holley och dennes nya singel I Woke Up in a Fucked Up America.

Holley, född 1950 i Birmingham, AL, gör vid sidan av musiken avig och osmickrande outsiderkonst –  och musiken drar åt samma håll. Nya singeln är en blodrött indignerad replik på det politiska mardrömsläget som råder i USA 2018. Musikaliskt existerar den i samma värld som Algiers, Gil Scott-Heron anno I’m New Here och Joakim Thåström. En värld där bluesen är trubbig och industriell och där man lika väl kan mässa fram texten ála spoken word som sjunga den. Och där kall och monoton elektronik och percussion väger lika tungt, om inte tyngre, som en Gibson.

Låten finns ute nu via amerikanska indie-labeln Jagjaguwar, och går att lyssna på här. Albumet MITH släpps 21 september.

Annonser

Bäst just nu: juli 2018 – THÅSTRÖM LIVE

IMG_3602
Thåström, här med Niklas Hellberg t.v. och Mikael Nilzén t.h., på Sofiero i Helsingborg, 12/7 2018. Foto och redigering: Niklas Lövgren

Mycket har sagts om Thåström i allmänhet och liveartisten Thåström i synnerhet – inte minst har jag själv sagt och skrivit en herrans massa redan. Men behovet pockar nu igen. Sveriges bästa liveartist är ju åter ute på vägarna, som vanligt kompad av Sveriges bästa liveband. I torsdags förärade de den skånska sommarkvällen med ett besök på Sofiero i Helsingborg. Denna ”bäst just nu” ägnas helt åt Thåström.

Som sagt, mycket har sagts. Men så sitter man där igen. Hur många gånger har man inte gått igång på det faktum att det i år är 40 år sedan han debuterade med Ebba Grön och att han trots detta hisnande faktum sjunger bättre, är snyggare och en bättre låtskrivare och liveartist än han någonsin varit? Hur många gånger? Tusenfalt. Hur många gånger har man inte tjatat sig hes om bandet, bestående av Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Rockis Ivarsson, Anders Hernestam och Mikael Nilzén? Detta urtajta band, lika samspelt och dovt som Bad Seeds, lika skramligt, när behovet finns, som Gun Club anno Fire of Love. Hur många gånger har man frågat sig själv hur det är möjligt att gång på gång bli så knäckt av en konsert med en artist man sett så många gånger att man måste sätta sig ner i lugn och ro och verkligen räkna efter för att själv fatta hur många gånger det rör sig om? Det är ingen idé att undra. Det är bara att acceptera. Svaret är samma nu som det alltid har varit: så länge livet finns, så länge vedermödor och demoner finns, så länge det ligger högar av fastbundna emotioner på själens skrov, som bara väntar på att få sprängas loss – just så länge finns behovet av att se Thåström, så länge finns behovet av att prata om Thåström. Och nu gör jag det alltså igen.

Jag såg Thåström med band i torsdags i Helsingborg. Jag såg dem två gånger i höstas, I Köpenhamn och i Stockholm, på den bejublade turnén som direkt följde släppet av nionde soloalbumet Centralmassivet. Och faktum är att, trots att dessa höstspelningar var grymt tighta och bra, som alltid med Thåström, så var torsdagens spelning någonting särskilt. Och det krävs ju en särskilt bra artist för att en utomhuskonsert, en sommarkväll, på ett stort ställe som Sofiero, ska bli bättre än en inomhuskonsert på ett litet ställe som Vega i Köpenhamn. Typiskt Thåström att vara så märkligt bra.

Det var som att allt det de gjorde i höstas även gjordes i torsdags – men med tyngre, ännu mer övertygande, emfas. Hammarslagen slog hårdare, sjönk djupare ner. Demonerna, var och en av dem, jagades på flykt. Känslorna sprängde banden och flög iväg, lättade. Fötterna lyfte från marken. Det var en urladdning. Det var som regn efter hundra dar av torka. Allting som företogs räckte hela vägen fram och klättrade ytterligare en nivå. Jag har sett det förr från det här gänget, men inte sedan det gyllene året 2015.

Öppningslåten Körkarlen var precis så dansant och ljus, och pulserande och svartskimrande, som den ska vara. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, som egentligen aldrig varit en favoritlåt, kan man tycka att man hört till leda, men lik förbannat uppvisar den tecken på evigt liv vid varje konsert – så även på Sofiero. Beväpna dig med vingar var som så ofta i en klass för sig. När man, som jag, pratar om Thåström som exorcist, som någon som driver ut djävulskap och räddar en från mörkret, då är det inte sällan Beväpna dig med vingar man har i åtanke. Den låten, särskilt när den framförs live, sliter upp en ur dyn och kastar iväg en mot himlen. Allra bäst blir det när Thåström släpper loss under Gun Club-partiet. I torsdags gjorde han det. Så förlösande och rått.

En låt jag ofta känner att jag skulle kunna leva utan, vad gäller livekonserter, utan att jag för den skull tycker att den är annat än en riktigt bra låt, är St Ana Katedral. Men i torsdags lät den vitalare, mer angelägen och tyngre än på länge. Kanske någonsin. En annan stor höjdpunkt var southern gothic-mästerverket Om Black Jim, som med den här turnén gjort en efterlängtad comeback. Har någon annan svensk textförfattare skrivit en bättre text om döden? Sällan. Det var andakt när Thåström framförde den i torsdags. Men den är så fin och den river upp så mycket hos så många att publiken till slut inte kunde hålla sig utan exploderade i ett slags försiktig allsång om den obevekliga och stränga döden. Att Alltid va på väg också gjort comeback med den här turnén känns bara vettigt. Få låtar symboliserar Thåströms hela väsen som den låten. Rörelsen, vägran att stagnera, kärleken till Europa, till amerikansk roots-musik, till polsk poesi och livet – allt finns i den låten. Spelningen avslutades med en annan symbollåt, nämligen Centralmassivet. Hymnen, psalmen. Från det att den släpptes har det stått klart att den för alltid kommer att tillhöra Thåströms och hela Sveriges kanon. Den kommer att spelas på begravningar, på skolavslutningar, på bröllop. När allt går i kras, när man står på toppen. Den går hand i hand med ljuset och mörkret, förvägrar ingetdera. Själva den thåströmska essensen. I torsdags lät den klarare än den gjorde i höstas, i en version som gjorde den enastående vackra studioversionen rättvisa. Den bröt sig loss från ljudmassorna och hängde lätt över alla oss i publiken. Och vi lapade girigt i oss. Och vi skrek efter mer när Thåström och bandet gått av, men gick sedan därifrån lyckligare och ljusare än när vi kom. Jag vet att jag sannerligen gjorde det (tack igen till Niklas, T och ni andra).

Turnén pågår ett bra tag till. Gå och se:

TORS 19 JUL 2018 Bukta Tromsö
LÖR 21 JUL 2018 Malakoff Rockfestival Nordfjordeid
FRE 27 JUL 2018 Storsjöyran Östersund
LÖR 28 JUL 2018 Månefestivalen Fredrikstad
LÖR 4 AUG 2018 Arvika Hamnfest Arvika
FRE 10 AUG 2018 Haven Köpenhamn
LÖR 11 AUG 2018 Way Out West Göteborg
FRE 17 AUG 2018 Pstereofestivalen Trondheim
FRE 24 AUG 2018 Huskvarna Folkets Park Huskvarna
TORS 30 AUG 2018 Gröna Lund Stockholm

En klassiker: THE CURE – PORNOGRAPHY

JPEG-bild-B33F17867C8F-1

Det är dags att med försiktiga steg försöka att introducera ett nytt inslag på 482 MHz. I likhet med bland andra Pitchfork, Hymn och (hopplösa och oläsliga) Gaffa ska jag med jämna mellanrum ägna en klassisk skiva en djupare analys. Vad som betraktas som klassiker är ganska godtyckligt, men någon slags vedertagen uppfattning om skivan i fråga som en klassiker ska helst finnas. Det kan, för att exemplifiera, vara fråga om en odiskutabel mainstream-klassiker (typ: Thriller) eller en indie-motsvariget (typ: Fevers and Mirrors). Eller något mittemellan. I dag, för att sparka igång, har jag valt The Cures mardrömsskildring Pornography, från 1982. Av många betraktat som bandets mästerverk, men av lika många andra är den fullständigt ogenomtränglig. Men om att det är en klassiker råder det ingen tvekan. Låt oss börja.

”People have often said, ‘Nothing you’ve done has had the same kind of intensity or passion.’ But I don’t think you can make too many albums like that, because you wouldn’t be alive.”Robert Smith i en intervju med Rolling Stone, 2004.

1982 var The Cure ett band i spillror. Drogmissbruk, supande, och ett till synes ändlöst turnerande hade gjort slarvsylta av Robert Smiths psyke. Bandet hade funnits sedan 1976, singeldebuterat 1978, men aldrig haft några riktiga hits. Sedan -79 hade de släppt en platta om året, och turnerat med samtliga. Efter turnén som följde albumet Faith, bandets tredje fullängdare, var de slutkörda. De hade färdats runt hela jorden, men i stället för att samla sig, hämta andan och kanske återknyta kontakten med nära och kära gick de in i RAK-studion i London för att spela in sitt fjärde album i början av 1982.

Rent kreativt var vägen mot Pornography inte särskilt ojämn. För varje skiva, sedan den taggiga och mycket lynniga postpunk-pop-debuten Three Imaginary Boys från 1979, via 1980 års minimalistiska och kyliga Seventeen Seconds och den grådisiga och tungt melankoliska Faith från 1981, hade de rört sig med stadiga, om än tunga, steg mot avgrunden och ett allt tätare mörker. Pornography var sista anhalten. Pornography kunde, närmast deterministiskt, bara bli avgrunden själv.

Smith, knäckt av den senaste tidens påfrestningar, hade bestämt att skivan skulle bli tyngre och mörkare än något de gjort tidigare. Inte minst skulle detta avspeglas i texterna. Han tillbringade en inspirerad helg i en väderkvarn(!) i Guildford i sydöstra England där han skrev ihop de mardrömslika texterna på ett stream-of-consciousness-sätt. Robert Smith sa 2003 att planen med Pornography var att göra en sista skiva, en riktig ”fuck-off-platta”, och sedan lägga ner bandet. Han hade också övervägt självmord, men såg som alternativ att göra en skiva som i stället gav uttryck för just de känslorna. Ur detta föddes alltså Pornography, som släpptes 4 maj 1982 på Fiction Records.

Där föregångaren Faith var melankolisk, vindpinad, grå och grubblande är Pornography mer utåtagerande. Den är aggressiv, men på ett sätt som har vare sig med punk eller postpunk eller ens vanlig ilska att göra. Ej heller med rock’n’roll. Pornographys aggressivitet är sammansatt av självförakt, nihilism och en verklighet som av olika anledningar har krackelerat. Till tunga trummor, tribal-rytmer, mullrande basljud, kyliga gitarrslingor och mörkt skimrande syntar gestaltas detta med en fruktansvärd intensitet. Det är en klaustrofobisk platta. Till skillnad från senare Cure-klassiker som Disintegration, som präglas av ett luftigt, vått och regnpiskat sound, är Pornography-soundet till stor del kruttorrt och stramt. Det ligger tätt, tätt, för att pricka in klaustrofobin och känslan av världen som rämnar. Pornography existerar i ett mycket litet, mycket mörkt och skitigt rum, där väggarna kryper närmare och närmare och syret minskar för varje andetag du tar.

Här är låtarna som utgör denna nattsvarta skiva:

1. One Hundred Years

– Programförklaringen, kan man säga. Nihilismen som dominerar både ljud- och textvärlden på den här skivan är sprungen ur öppningslåtens öppningsrad: ”It doesn’t matter if we all die”. Sedan staplas förvridna feberbilder på varandra: ett postindustriellt kontorsliv utan mening eller riktning, en ängslig kärleksrelation, militarism och självmord. Alltmedan elektroniska trummor hamrar och lika delar majestätiska och lika delar arga gitarrer ringer och river genom låten.

2. A Short Term Effect

– Mer feberbilder om död och obehagligheter. Till ljudet av psykedeliska gitarrer och röster. Knappast plattans bästa låt, men klart spännande.

3. The Hanging Garden

– Skivans enda singel. Tog sig märkligt nog in på Englandslistans topp 40 (om än bara för en vecka). En mullrande tribal-gothig historia om naturens mest primitiva uttryck. Hur mycket på den där listan lät som The Hanging Garden? Ettan var Irene Caras Fame och tvåan Come On Eileen.

4. Siamese Twins

– Monotont och malande om självdestruktivitet och smuts – och den monumentala skammen morgonen efteråt.

5. The Figurehead

– Efter fyra rätt hänsynslösa låtar börjar den kompakta mardrömsstämningen så smått luckras upp. Förstå mig rätt, The Figurehead är kolsvart. Vi snackar domedagstrummor, en djup djup bas och iskalla gitarrer – men soundet andas mer. Det är atmosfäriskt och luftigt på ett sätt som vi inte hört sedan någon gång kring Faith. Syntar hörs och det finns ett visst andrum i ljudlandskapet som vi inte hört tidigare på skivan.

6. A Strange Day

– Och det fortsätter och når ett slags kulmen på A Strange Day – skivans allra bästa låt och en av bandets bästa låtar överhuvudtaget. A Strange Day pekar bakåt mot stämningsstycken som The Funeral Party och inte minst framåt i tiden mot de mest atmosfäriska spåren på Kiss Me Kiss Me Kiss Me och hela Disintegration-skivan. Här samsas mörkret med atmosfär och inte minst melodi. För första gången på skivan tränger en stark melodi igenom. A Strange Day är en skimrande gråsvart ballad om jordens undergång och dess nyansrikedom är fullständigt oumbärlig för Pornography-plattan.

7. Cold

– Aldrig har väl en låt haft en mer passande titel? Isande syntar dominerar den här låten och den kyliga atmosfären som först anades på The Figurehead och sedan kulminerade på A Strange Day fortsätter på Cold. Att lyssna på Cold att befinna sig i en mörk och kall grotta. Ett fantastiskt stämningsstycke, som få band klarar av lika bra som The Cure.

8. Pornography

– Ljudkollage, snedtripps-psykedelia och en huvudstupa störtdykning tillbaka ner i avgrunden efter en stunds andhämtning. Titelspåret är skivans mest experimentella och på flera sätt mörkaste och mest obevekliga stund – men också dess mest hoppfulla, visar det sig mot slutet. Efter sex minuters ljudangrepp och förkrossande och märkliga textrader om att se på när någon drunknar i duschen, slakt och nihilistiska och faktiskt ganska uppgivna konstateranden som ”One more day like today and I’ll kill you!” är det som att det hela rinner över för Robert Smith. Som en kontrast mot övriga låten och inte minst även mot albumets öppningsrad, avslutar Smith skivan sedan med att förtvivlat skrika ”I must fight this sickness – find a cure!”.

Och på sätt och vis gjorde han väl också det. Efter skivan följde ännu en tumultarisk turné, som slutade med att bandet i praktiken splittrades. Basisten Simon Gallup slutade och Robert Smith visste väl inte riktigt hur han skulle fortsätta. Han gjorde det genom att göra en helomvändning. I november 1982 släpper The Cure, då endast bestående av Smith och keyboardisten och f.d. trummisen Lol Tolhurst, Let’s Go To Bed. 1983 släpps The Walk och The Lovecats. 1984 The Caterpillar. För att rädda bandet och sin egen mentala hälsa följer Robert Smith upp karriärens svartaste platta med några av de mest kristallklara poplåtarna han gjort. Systemet var rensat, för den här gången, och det rimligaste var att börja på ny kula. Efter detta följde en formtopp och nytändning som skulle komma att hålla i sig i decennier, och under åren som följde blev The Cure det där framgångsrika och inflytelserika bandet vi i dag känner och älskar.