Liverecension: I’M KINGFISHER, Mejeriet, Lund, 27/4 2018

JPEG-bild-13C21B7E11B2-1

Igår såg jag Thomas ”I’m Kingfisher” Jonsson öppna för kanadensiska indie-folk-pärlan The Weather Station på Mejeriet i Lund. Och jag råder alla med minsta intresse för americana/folk i allmänhet och intensiv, innerlig musik i synnerhet att gå och se någon av Jonssons resterande spelningar, på turnén som kretsar kring senaste albumet Transit.

På skiva är Kingfisher inte sällan lågmäld, nästan timid. Live, och trots att han är ensam på scen med blott en sliten akustisk gitarr och en effektpedal, är det en helt annan utstrålning. Med en febrighet och med ”Oberstska” nerver vrider han furiöst ur sina folksånger ur själ och hjärta och trollbinder sin publik.  Och då har jag inte ens nämnt hans virtuositet med gitarren. Thomas Jonsson är tvivelsutan svenskt gitarrspels svar på Chuck Johnson – den amerikanske folk-gitarristen och experimentalisten, vars finger-picking man tror ej kunna hava någon like. Men efter att ha bevittnat Thomas Jonsson gå lös på sin stålsträngade gitarr tvingas man inse att så ej är fallet. Utan att anstränga sig vrider, rycker, slår Jonsson fram omöjligt intrikata gitarrfigurer i låtar som Silent Spring och Sarajevo, och psykedelian i Sinking Ship blir om möjligt snårigare och tyngre med bara Jonsson och hans gitarr. Men det där vemodet som är hans kanske allra främsta medel finns där också. I den alltid lika lena, ensliga rösten, och i mästerliga låtar som What Good Would Loving Do Me Now? och den hittills obetitlade(?) låten som avslutade setet. En låt som för övrigt, potentiellt, skulle kunna vara bland det allra bästa han gjort, med en melodi som skulle kunna vara skriven när som helst de senaste 60 åren. Man kan höra Elvis sjunga den, i American Sound-studion 1969, eller Glen Campbell några år tidigare, eller Springsteen kring Tunnel of Love 1987. Under en konsert med flera höjdpunkter var detta peaken. Jag hoppas på en snar release.

Och jag hoppas att fler får upp ögon och öron för Jonsson. I sommar spelar han på en rad platser (och fler tillkommer). Gå och se honom.

Följande är saxat från www.imkingfisher.com:

10 JUN – EKSJÖ (S)

    1. @ Emmas lada

28 JUN – MALMÖ (S)

    1. @ TBA

06 JUL – KARLSTAD (S)

    1. @ Kvarteret Eken

26 JUL – HULTSFRED (S)

    1. @ Hotell Hulingen 3-nighter with Ella Blixt

27 JUL – HULTSFRED (S)

    1. @ Hotell Hulingen 3-nighter with Ella Blixt

28 JUL – HULTSFRED (S)

    1. @ Hotell Hulingen 3-nighter with Ella Blixt

07 AUG – HELSINKI (SF)

    1. @ Elmun Baari

11 AUG – NOTTINGHAM (UK)

    1. Melodica Nottingham (Rough Trade)

12 AUG – NOTTINGHAM (UK)

    1. Melodica Nottingham (Jam Cafe)

29 SEP – LUND (S)

    1. @ Stjärnteatern (+ Louise Hoffsten)

13 OCT – UMEÅ (S)

    1. @ Droskan (w Damien Jurado)

14 OCT – ÖSTERSUND (S)

    1. @ Studioscenen, Storsjöteatern (w Damien Jurado)

16 OCT – MALMÖ (S)

    @ Folk å Rock (w Damien Jurado)

 

Annonser

Bäst just nu: april 2018

Nu när vädret gjort bort sig igen, vad passar då bättre än lite mörk och vemodig popmusik? Ingenting! Varsågoda!

Double EchoWater’s Edge

– Slutet av-mitten-spåret på det brittisk-amerikanska postpunk-bandets senaste album är oändligt vemodig, svepande och vacker goth. Tänk The Essence, Disintegration-Cure och Sad Lovers and Giants. Tänk regnvåta hedar under skiffergrå skyar.

 

Tallest Man on EarthSomewhere in the Mountains, Somewhere in New York

– Ängslan och rädsla för förlust, till tonerna av en tidlös folk-melodi, och så Kristian Mattssons alldeles unika röst på det. Som ett gryningsljus över Appalacherna.

 

No Suits in Miami Plain Sight

– Med nya No Suits in Miami-singeln Plain Sight är det plötsligt inte längre lika självklart att Hater är vassast i landet på sorgsen och genialt melodisk indiepop. Lundagänget No Suits…hotar definitivt sina grannar i Malmö. Och Plain Sight är en fantastisk poplåt, där varma och jangliga gitarrer, atmosfäriska syntar och Field Mice-sjuor sätts på piedestal och vårdas mer än ömt.

 

Wrekmeister HarmoniesThe Alone Rush

JR Robinson har döpt sitt musikprojekt efter den lysande Béla Tarr-filmen Werckmeister Harmonies, och musiken korrelerar med filmen. Det är mörkt, dissonant, suggestivt, men med en renande känsla som skär genom det svarta. Titelspåret från nya albumet är inget undantag. Men vi slipper de många orkestrala utbrotten som tyngt ner vissa av hans tidigare produktioner, vilket gör The Alone Rush till Robinsons starkaste alster hittills. Diggar man Nick Cave eller 90-tals-Swans/Angels of Light gör man bäst i att kolla upp detta.

 

Pink Turns Blue I Coldly Stare Out

Härom veckan skrev jag om The Essence (och nämnde dem som hastigast även i detta inlägg), och nu tar jag återigen tillfället i akt att lyfta fram ett annat bortglömt europeiskt goth/postpunk-band, nämligen tyska Pink Turns Blue.

I Coldly Stare Out är första låten från första skivan If Two Worlds Kiss, och i mångt och mycket är det klassisk, vindpinad dark wave: mullrande bas, tunga, distinkta trummor, Robert Smith-gitarrer och en synt som ligger som ett istäcke över produktionen. Som sagt, klassiskt. Men gjort med ack så mycket känsla för genren.

Pink Turns Blue existerade mellan 1985-1995, och återförenades 2003. Deras senaste platta kom 2016.

RECENSION: Citizen H (Niklas Hellberg) – Monoscope

afa71a2a748b18ad96eb908c5cdc19d0a6690e95

En av Sveriges vassaste ljudmakare, Niklas Hellberg, överraskar med en ny platta under aliaset Citizen H. Senast Hellberg släppte något under det namnet var 2016, då debuten Transference kom – ett av det årets intressantaste dark ambient-släpp. Nya fyraspårs-EP:n Monoscope kom i måndags, via Hellbergs egna etikett Nutopia Music, och soundet är mer avskalat än vad vi är vana vid. Oavsett om man förknippar Hellberg med Citizen H, industrimanglet i Peace, Love & Pitbulls, Sällskapets Europa-blues, eller som solo-Thåströms högra hand, kan man inte bortse från hans maskiner och hans elektronik. På Monoscope, däremot, dominerar ensliga och vemodiga pianofigurer. Maskinerna är visserligen kvar, men de håller sig för det mesta i bakgrunden och bygger skickligt atmosfärer. De får fullt spelrum endast på den lysande Fabrica Abandona. Ett smygande och suggestivt stycke ambient industri som Hellberg är så fenomenal på att få till.

Hellberg själv kallar musiken på Monoscope för ”ambient piano for travelers” och det är en träffande beskrivning. Som det mesta och bästa han tidigare gjort frammanar också Monoscope bilder av ensamma resor i dunkla tågkupéer, där dina medresenärer är tigande, hålögda. Konduktören, han är likadan, och hasar fram mellan vagnarna som ett spöke. På andra sidan fönstret fladdrar ett sotigt och kyligt Europa förbi. Det är 2018, men skulle lika väl kunna vara 1900-tal. Det är skymning nästan jämt.

Lyssna på Monoscope här.

Betyg: 9/10

Bästa låt: Fabrica Abandona eller Pianissimo

Om ni gillar detta: Citizen H – Transference, Sällskapet – s/t

RECENSION: Nordmark – Tomorrow (singel)

Per Nordmark känner vi som musikproducent, och som trummis i bland annat Kristofer Åströms band Hidden Truck, Fireside och Pelle Osslers liveband. Han är också programledare för en av landets bästa poddar, och verkar vara en helt igenom sympatisk kille. Nu debuterar Nordmark som soloartist och sångare. I morgon, fredag 20/4, släpps första låten, Tomorrow, från en kommande EP. Och när man hör resultatet undrar man varför det dröjt, för låten är ett smått lysande stycke drömsk pop.

Till en varm men i huvudsak elektronisk ljudbild, och med lätt reverbad sång, sjunger Nordmark om förgänglighet och om att göra det bästa av tiden vi fått. Självklara teman, kan tyckas, men lika tidlösa som solsken och regn, och av yttersta vikt. För snart 20 år sedan fick Nordmark cancer. Han överlevde efter en tuff behandling, men i höstas trodde han att sjukdomen kommit tillbaka, och då skrev han låten. Det var falskt alarm, men det väckte något hos honom. I en intervju med NSD säger han att låten handlar om att vara ödmjuk inför livet, och fortsätter med att säga att ”oavsett hur jävligt det än är löser det sig. Att försvinna är i sig inte det hemska, det hemska är det som sker under tiden. Om man kan göra något av det bör man göra det bästa, att leva i nuet.” Plattityder, säger den blaserade cynikern, men detta är saker människan ständigt måste påminnas om. För det går väl knappt en dag utan att man sitter och stirrar in i naveln och förtvivlar över bagateller – som en (fullt frisk) idiot? Jag är glad att människor som Per Nordmark finns och att han påminner oss om vad det är som gäller. Att han gör det med högklassig drömpop är förstås ännu bättre.

Och kom ihåg: i morgon släpps den, alltså!

 

The Essence – holländsk sorg upp till ytan igen

 

Anrika indie-etiketten Cherry Red gav nyligen ut en box med holländska The Essence. Boxen innehåller alla album, plus en herrans massa extramaterial och är väl värd att kolla in om man diggar sorgesam och drömsk postpunkig pop.

Bandet bildades i Rotterdam 1984, och signades till engelska labeln Midnight Music året därpå. De har ofta beskyllts för att vara Cure-kopior, främst pga sångaren Hans Dieners uppenbara (sökta?) röstlikheter med Robert Smith, och de blev aldrig annat än ett kultband i gothkretsar, men de förtjänar att lyftas fram och hyllas. De prickade kanske inte alltid rätt, men när de gjorde det skapade de oändligt sorgsen och drömsk postpunk, med tyngdpunkt på melodi och atmosfär. Som till exempel på andra albumet A Monument of Trust, från 1987 eller EP:n Like Christ från 1990. Där står Cure-mätarna på max, men det gör även känslan för att med gitarrer och syntar som främsta vapen skapa popmusik med rejäl emotionell och melodisk tyngd och träffsäkerhet. Lyssna bara på de ödsliga mästerverken In Tears och The Waves of Death eller magnifika The World Collapsed – och försök sedan att hålla det tryckande vemodet tillbaka.

I The Essence värld är kärleken – drömd såväl som verkligt upplevd – allestädes närvarande, men den har liten eller ingen chans att överleva. Skymningen hänger tungt över stad och land, natten rullar snabbt in. Döden och förgängligheten pressar sig fram överallt, och det enda man kan göra är sjunga om det och lätta sitt ständigt tunga hjärta. Hans Diener och hans vänner gjorde precis detta. Inte alltför många har hört på, men vi som har gjort det är berikade därav.

Fyra nykomlingar: Oestergaards, Pink Spit, Stenlunga och Parasite Child

 

Det är en fin tid för popmusik, vare sig det handlar om veteraner eller rookies. Nedan följer några exempel på lovande färskingar (nåja…) att hålla koll på.

OestergaardsRötterna (digital EP, ute fredag 13/4 via Lamour)

– Älvkarlebys Tomas Östergårds gör blytung dark ambient med hela hjärtat. Med ett förflutet i americana-genren är Rötterna Tomas första exkursion i de elektroniska, industriella ljudvärldarna, och det märks – på gott och ont! Det är stundtals extra-allt-känsla och lite ofokuserat, vilket inte är ovanligt när det kommer till debuter. Man vill ju visa upp och släppa ut allt man gått och värkt fram och burit på. Men samtidigt är det så uppenbart att det också handlar om pur kärlek till och kunskap om genren, dess historia, dess uttryck och flaggskepp.

Rötterna är en kall, trubbig och hotfull ljudupplevelse. En bra dark ambient-debut, som lovar gott inför framtiden.

Betyg: 7/10

Bästa låt: Nihilist

Om ni gillar detta: SvartsinnElegies for the End

 

Parasite ChildPC (digitalt album, ute 18/4)

– Parasite Child är stockholmaren Andreas Stellan, känd från bland annat Avantgardet och Sylvester Schlegel. Den 18/4 släpper han sitt andra album som Parasite Child. Där andra band han spelat med i regel varit gitarrbaserade fokuserar Parasite Child mest på trummaskiner och syntar. Musiken han gör är ett slags sofistikerad vuxenpop, med rötter i 80-talet. De vemodiga melodierna och det kyliga anslaget för tankarna till band som Prefab Sprout, a-ha, The Blue Nile och Junior Boys (för att nämna något mer samtida). Och stundtals är det förbaskat bra. Som i den gränslöst melankoliska öppnaren The Fix (som gästas av Björn Almgren), den xx-souliga Smile eller avslutande elektroniska balladen Walk Away, som torde göra Jocke Berg avundsjuk. Och det är när Stellan fokuserar på just dessa romantiska, melankoliska skymningsstämningar som det verkligen funkar. Dessvärre finns där också en och annan hurtig poplåt (Thinking of You), något halv-klubbigt experiment (Star) och någon Prince-pastisch (You Know Where to Go) som faktiskt bara stör helheten. Men en bra platta är det, helt klart. Och Andreas Stellan sjunger tamejfan klanderfritt.

Betyg: 6/10

Bästa låt: The Fix

Om ni gillar detta: Junior Boys – So This Is Goodbye

 

StenlungaNär det inte längre är kul (digital ep, ute nu via Veritabel Fonogram)

– Bakom det geniala och underliga namnet Stenlunga hittar vi Sebastian Eriksson och Robin Lindqvist från jämtländska bandet Reseda (som jag skrev om i vintras). Reseda gör som bekant drömsk indierock, men Stenlunga har däremot helt andra saker för sig. Helt utan sång skapar Eriksson och Lindqvist på blott 12 minuter en finfin samling 1900-doftande och kraftiga musikstycken, inspelade i Lindqvists studio i Rissna.  Och än en gång får vi se prov på vilken grymma musiker och kompositörer de är. Detta må vara långt ifrån musiken de till vardags gör med Reseda, men jag vill nog tillstå att de hittar särdeles rätt här. Enda minuset är väl att plattan är i kortaste laget. Nästa gång hoppas jag på åtminstone tio minuter mer musik.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Ohyra

Om ni gillar detta: 1900 – s/t

 

Pink Spit Two Bodies Were Found Last Night (digital enspårssingel, ute nu)

– Under eget namn gör Malmö-baserade stockholmaren John Riggebo märklig, suggestiv och förbannat begåvad och bra lo-fi-indie, vars närmsta referens måste vara Skriet. Nu gör han musik på engelska under namnet Pink Spit. Debutsingeln släpptes i februari och klockar in på ynka 96 sekunder. Men på den tiden hinner Riggebo, ett piano och en ursnygg saxofon bygga upp en stämning som för tankarna både till tidiga Kent och till Twin Peaks. Inte dumt alls! Den här killen vill vi höra mer av.

RECENSION: I’m Kingfisher – Transit

IMG_2561

 

Värmlandsbördige Thomas Jonsson har verkat under den omedelbara indie-radarn i Sverige i 15 år nu. Först som Thomas Denver Jonsson, och sedan 2010 som I’m Kingfisher. Han har inte glidit alltför långt ifrån den i första hand akustiskt baserade americanan på något album, men det har aldrig känts tröttande, utan har snarare bara lett till att Jonsson kommit att bli en av landets allra vassaste på americana och alt-country-området. Möjligen kan Kjellvander och Daniel Norgren mäta sig, men Jonsson är jämnare. Han har jämförts med Damien Jurado (som han också turnerat med), och själv hör jag även Jason Molinas sköra vemod i Thomas röst, och live kanaliserar han Conor Obersts nerviga närvaro. Tråkigt nog har Jonsson inte skördat alls lika stora framgångar som ovanstående herrar, men finns det minsta rättvisa i detta avlånga musikland blir det ändring på det med denna tredje Kingfisher-platta, som släpps på fredag, 13/4, på nystartade etiketten Fading Trails (på tal om Jason Molina…).

Där tidigare Kingfisher-plattor inte väjt för att använda rätt friskt med pålägg låter Transit relativt sett mer som Jonssons live-set. Den akustiska gitarren bär otvunget americana-arrangemangen och rösten ligger långt fram i mixen, och de pålägg som används är utsökt placerade här och var på skivan. Lite porlande elektronik där, en stämningsfull elgitarr där (på fina Silent Spring signerat just Christian Kjellvander), och några stråkar som accentuerar och bygger på. Detta är ett smart drag. Den intima känslan frammanar illusionen av att Jonsson sitter bredvid dig på verandan i vårskymningen och berättar sina historier om folk som kommit och gått, tid som flytt och tid som är, och om framtiden man med behärskad tillförsikt kan se fram emot. Det är ingen dum känsla alls.

Allra bäst blir det på de många vemodiga numren. Där kommer Jonssons oklanderliga fingertoppskänsla för varma alt-country-melodier bäst fram och rösten, denna ensliga, sköra och oändligt fina tenorstämma, får det utrymme den förtjänar. Som på innerliga The Oaks Rule, den lätt bluesiga Luck Underwhelms Me eller den sanslöst vackra Can’t Wait For the Future. För att inte nämna den försiktiga, knäckande falsetten på Superman in a Wake, som är en höjdpunkt i sig.

Transit är Jonssons mest fokuserade och mest personliga platta hittills. Vi får hoppas att fler hajar till den här gången och ger Thomas den kärlek han och hans musik förtjänar.

På torsdag drar I’m Kingfisher ut på en lång turné. Bland höjdpunkterna märks en releasefest på Bar Teatral i Karlstad på fredag, och 27/4 öppnar han för kanadensiska indiefolksångerskan Weather StationMejeriet i Lund. I oktober agerar han återigen förband åt amerikanska indie- och americana-legendaren (och inte minst inspiratören!) Damien Jurado på inte mindre än tre konserter, bland annat en intim spelning på Folk å rock i Malmö. Se fullständig turnéplan här. Och förboka plattan här.

Betyg: 8/10

Bästa låt: Can’t Wait For the Future

Om ni gillar detta:

Conor Oberst – Upside Down Mountain 

Great Lake Swimmers – Bodies and Minds