Recension: Naiivi – Hollow

NAIIVI_Hollow_Presstext

 

Svenska sångerskan och låtskrivaren Naiivi släppte en av höstens bästa debutsinglar, och nu är hon tillbaka med en ny singel, som fått namnet Hollow – och den här gången överträffar hon sig själv. Medan mörkerpoppen i I’m Leaving kanaliserade postpunk, Razzia-kollegan Nicole Sabouné och Kent när de var som bäst, för nya singeln Hollow tankarna till trulig och melodistark (amerikansk) indie anno sent 90- tidigt 00-tal (tänk Sleater-Kinney).  Till vassa gitarrslingor och en ursnygg melodi sjunger Naiivi om tomma löften och de meningslösa typerna som slänger ur sig dem. Det är sårbart, det är piss-off-attityd, det är mörkt, poppigt och stärkande. Och varje gång låten tar slut klickar jag igång den igen, för detta är årets första fullträff.

Hollow släpps digitalt i dag fredag, via Razzia/Sony, och finns att lyssnas på här.

Annonser

Recension: Iggof Foggi (Iggo Frost, f.d. Kitchen and the Plastic Spoons) – I väntan på döden

505092

 

I början av 80-talet var Kitchen and the Plastic Spoons ett av landets mest innovativa postpunk-band. Iggo Karlsson Frost var en av ursprungsmedlemmarna och stod för elektroniken. Bandet var i sin ursprungsform kortlivat, och fick aldrig några hits eller något bredare genomslag, men har (med rätta) förblivit respekterade och omtyckta bland de initierade.

I november släppte Iggo solodebuten I väntan på döden, på lilla etiketten Erik Axl Sund Records. Mörkret och postpunken från Kitchen är till stor del utbytt mot en lekfullhet och en än mer utvecklad experimentlusta där syntharna spelar huvudrollen. De virvlar runt, puttrar, viner och fräser, och bildar en fond mot vilken Iggo levererar sina egensinniga texter.

Vissa låtar, som den vackra Sjögräs, är rena ljudlandskap, medan andra, som den minst lika fina Med hjärtat högre opp, är välkomponerade poplåtar, som hade förtjänat bredare uppmärksamhet. Sedan har vi den aggressiva Oh oh ahh, där en hårt distad gitarr duellerar mot en armé av sprakande synthar. Allra bäst är måhända den drömska Så gott, där Iggo flyter fram på ett trankilt synthhav och mässar om att lämna mörkret bakom sig. Det är dessa låtar och Iggos avantgardistiska hållning som gör detta till en mycket intressant solodebut.