Bäst just nu: oktober 2017, del 2

Attachment-1-15

 

Efter ett omedvetet och ofrivilligt uppehåll är 482 MHz nu så sakteliga på väg tillbaka ut i etern. Här är fem låtar att lyssna extra noga på:

HaterBlushing

– Hater går från klarhet till klarhet, förädlar sitt uttryck och får oss 00-tals-nostalgiker att sakna band som Days och tidiga Radio Dept. lite mindre.

 

MorrisseyI Wish You Lonely

– De senaste tio åren har inte varit Morrisseys bästa. Fantastisk musik har varvats med oinspirerad sådan, och tröttsamma uttalanden och utspel har stundtals helt överskuggat det faktum att han besitter en sagolik förmåga att skapa ljuv popmusik. Comebackbeskedet i augusti värmde hjärtat på mig, men den lättsamma och ganska ointressanta förstasingeln gjorde mig endast frustrerad. Men så släpper han plötsligt I Wish You Lonely, som redan nu ser ut att bli en sentida Morrissey-klassiker. Ett typiskt Moz-anthem om ensamhet och utanförskap, med stridsyxan i högsta hugg och hjärtat på utsidan. Och sångmelodin, som i en Morrissey-låt är lika viktig som texten, den sitter som en smäck!

 

NaiviiI’m Leaving

Thåström och Nicole Sabouné repar med Kent anno Hjärta och Smärta-EP:n, på svenska Naiivis debutsingel. Mörkerpop av hög klass, om hur gräset sällan är grönare på andra sidan. En EP släpps i början av nästa år. Den ser vi fram emot.

 

TrepaneringsritualenGravfärd

– Dödsindustrins okrönte konung, Thomas ”Trepaneringsritualen” Ekelund, är tillbaka. Med besked! Gravfärd är nyckelspåret på nya plattan Your’s Is a Kingdom of Death. Långsamt, mullrande, sprakande, med förtvivlans skrik långt, långt bak i ljudbilden. Musik för de stunder då all färg runnit ur tillvaron.

 

ReukoffCord

– Listans ”oldie” blir ryska dark ambient-duon Reukoff. Låten Cord är hämtad från dubbelalbumet NullRaum, från 2016. Ljudbilden påminner om bulgariske Shrine och hans mästerliga album Ordeal 26.04.86 (också från i fjol). Tung, tung elektronik, som fräser och viner, blandas ut med ren musikalitet och känsla för melodi, och bildar ett vackert stycke melankolisk musik, alldeles oavsett genre.

 

Annonser

Bäst just nu: oktober 2017, del 1

Attachment-1-13

 

Mitt i denna intensiva musikhöst vaskar vi fram dessa fem guldkorn.

 

ThåströmLåt det goda

– Den låt från Centralmassivet som växt snabbast och mest. Vid första genomlyssningen tänkte jag ”vafan är det här för bredbent riffrock?” och kände att den tveklöst var plattans svagaste spår. Men redan vid andra och tredje lyssningen hörde jag nya grejer. Jag hörde Iggy Pop, en av Thåströms mest(?) betydelsefulla husgudar. Jag hörde bluesen, smutsen och kåtheten. Och så texten förstås (med en referens till alla tiders bästa låt), där skarp självkritik varvas med en önskan om att textens objekt har skapat något vackert av sitt liv och att han/hon låter det goda i livet rulla.

 

Liam GallagherAll My People/All Mankind

– Liam har äntligen släppt sitt soloalbum, och även om det inte är riktigt så bra som de tre förträffliga singlarna lovade så är det ändå ett genomarbetat och stabilt album. Ännu bättre hade det blivit om de tre bonuslåtarna (som endast finns digitalt och på cd) kommit med på albumet. De är nämligen vassare än mycket av det övriga materialet.  All My People/All Mankind är en av dessa låtar: en midtempo-pärla där belackare sätts på plats och allierade hyllas. Lysande.

 

InadeAltar to the Unknown

–  En relativt ny upptäckt (som egentligen förtjänar ett eget inlägg). Blytung, drone-ig dark ambient från Leipzig. Malande, dunkande, tryckande. Som att skickas ut i rymden.

 

My Sad Captains Don’t Listen To Your Heart

– Såhär ska indiepop göras. Londonbandet My Sad Captains vet att det framgångsrika receptet stavas jangly gitarr, knäckande melankolisk melodislinga, harmonier och atmosfärisk produktion. Ypperligt!

 

Deutsch Nepal Menage A Troi…Cent

– På 2006 års album Erotikon gick Peter Andersson till stor del ifrån dark ambient-stuket som i mångt och mycket präglat hans skivor sedan starten som soloartist i början av 90-talet. Men på albumhöjdpunkten Menage A Troi…Cent visar Peter återigen var dark ambient-skåpet ska stå. Låten är stundtals suggestiv och smygande, stundtals ett ljudbaserat överfall på lyssnaren, med stenhård perkussion och kusliga loopar. Mycket imponerande.

 

Ha det gott tills nästa gång.

Recension: Thåström – Centralmassivet

FullSizeRender-50

På förstasingeln, industrigospeln Old Point Bar, konstaterade Thåström att tiden var utmätt. Blott en fjärdedel återstår, mässade han. På nästa singel, Körkarlen, är Dödens hantlangare och kusk i antågande. Överallt på Centralmassivet står jag:et ansikte mot ansikte med människans ofta rätt bistra villkor; att medmänniskor försvinner, att man får ångra både ett och annat, att hur man än vrider och vänder på det så är vi inte särskilt unika; samma början och slut väntar oss alla, och när som helst kan det vara över. Men Thåström vore inte Thåström om det hela inte målades med flera nyanser än så. På sina sena soloskivor, och då i synnerhet de två senaste, har Thåström, som ofta beskylls för att vara både deppig och svår, varit rent livsbejakande. Han har hyllat resandet, kärleken, sina barn, och musik och litteratur som berört och inspirerat honom. Han har hela tiden lyft fram det stora i det lilla och uppmanat oss att alltid vara på väg, tro på det man inte törs tro på, och att beväpna oss med vingar. På Centralmassivet må han beröra en rad obekväma ämnen, men han berättar samtidigt för oss att livet är vackert, att de stora stunderna bör tas till vara på, att vi ska låta det goda rulla. Att det är något stort på gång, och att om vi måste blöda så är det helt okej. På nyss nämnda Låt det goda refererar han 15 år bakåt i sin egen historia och lånar en nyckelrad ur mästerverket Kaospassageraren: titta aldrig bakåt, vänd dig aldrig om, sjunger han. Thåström tar pulsen på människan, ställer diagnos och ger oss botemedlet.

Musiken på skivan är skriven ihop med Niklas Hellberg, en av Thåströms allra trognaste bundsförvanter de senaste 25 åren. Tillsammans har de även producerat skivan, och spelat in den i främst Berlin och Karlstad. Hellberg är ett slags ljudlandskapsarkitekt och multiinstrumentalist, en Brian Eno från Värmland om man så vill, och tillsammans har de skapat ett till stor del elektroniskt album som bultar, kokar och fräser. Bluesen i Malmö är ett undantag. En tidlös hymn som mer eller mindre hade passat in på så skilda plattor som Synd, Kärlek är för dom och Beväpna dig med vingar, likaväl som på Centralmassivet. Körkarlen är pulserande industripop. Plattans bästa låt och tillika titelspår är en atmosfärisk och mycket soulig postpunk-ballad som låter som om sentida Bruce Springsteen gått med i The Cure anno Disintegration. Det finns inte tillstymmelse till tvivel om att det där är en av Thåströms allra bästa låtar genom tiderna. Den sköra och aviga pianoballaden Aldrig av med varandra hade inte låtit malplacerad på Skebokvarnsv. 209.  Vidare är albumets avslutande triptyk bestående av Som mästarna målat himlen, Karaokebaren och Natten för det här är en mäktig samling ödesmättade och sprakande industriballader. Gitarrerna och syntarna gnisslar och fräser ikapp innan LaGaylia Fraziers makalösa stämma, som förgyller fem av skivans nio låtar, slussar oss ut och skivan tar slut.

Ofattbara 60 år fyllda fortsätter Thåström att utmana både sig själv och oss lyssnare. Han  finslipar sitt patenterade uttryck, väjer med lätt hand för upprepningar och förblir landets mest relevanta artist och låtskrivare. Och varje ny skiva han släpper är potentiellt den bästa han gjort. Centralmassivet är inget undantag.