Bäst just nu: september 2017, del 2

Attachment-1-12

Innan Thåström i morgon fredag kommer och tar över allt vad musiklyssning heter och är, tar jag nu chansen att redogöra för er vad som är bäst just nu. Och denna gång blir det ett lite speciellt inlägg. I stället för den klassiska listan på (minst) fem låtar tillägnas denna utgåvan av Bäst just nu helt det unga gotländska bandet Blå Timmen.

Blå timmen är ett begrepp som används för att beskriva brytpunkten mellan kväll och natt. Således har man valt ett mycket passande bandnamn. Detta är musik för nätter, och för kontemplation. Blå Timmen singeldebuterade i februari i år med Kom låt dom gå – mullrande och suggestiv postpunk som låter som om Thåström anno Mannen som blev en gris och The Cure anno Seventeen Seconds gått ihop och blivit en enda sotig och drömsk enhet. Ännu bättre blir det på uppföljaren, den rent ut sagt briljanta Som bly, som kom i somras. En underskön 80-tals-doftande pärla, med kyliga syntar och gitarrer och ett makalöst saxsolo(!) som låter lika mycket Careless Whisper som A Night Like This. Och då har jag inte ens nämnt sångaren. En stor röst, full av vrede, sorg och desperation, som på Som bly bönfaller textens objekt att ta sig upp hur hålet. Det är precis lysande.

Jag önskar Blå Timmen all tänkbar lycka, och hoppas de snart ger ut mer musik (och åker ut på turné), för de är det bästa nya bandet just nu.

Annonser

Thåströms album – från sämst till bäst

Thåström_2017_Webb_0

 

Med mindre än en vecka kvar till årets tyngsta albumsläpp levererar jag i kväll den slutgiltiga listan över Thåströms åtta soloalbum. Varsågoda!

8. Thåström

År: 1989

Skivbolag: Mistlur

– Året efter Imperiets uppbrott släpper Thåström sin solodebut. Där Imperiets sista skiva, 1988 års Tiggarens tal, var mörk och stundtals aggressiv är solodebuten gladlynt, ironisk och poppig. Och, dessvärre, kraftigt daterad. Soundet är ofta (men inte alltid) stelt och platt, men det råder ingen egentlig brist på bra låtar. Karenina är till exempel bland det allra vackraste han överhuvudtaget har gjort. Själv ville han bli mer maskinell och hårdare, och bejaka relativt nya influenser som Einstürzende Neubauten. Han lyckades väl inte riktigt med det, men framtiden såg ljus ut…

 

7. Xplodera mig 2000

År: 1991

Skivbolag: Mistlur

– Ett och ett halvt år senare och Thåström bor numera i Amsterdam. Han har kastat sig med huvudet före in i en ny ljudvärld, och pånyttfödd viger han numera sitt musikaliska liv åt industrirock, samplers och syntar.  Xplodera mig 2000 är Thåströms piggaste och hungrigaste album på flera år. Året därpå bildar han Peace, Love & Pitbulls, och under deras fem år tillsammans fördjupar och förfinar han industrilandskapet till fullo.

 

6. Det är ni som e dom konstiga, det är jag som e normal

År: 1999

Skivbolag: Mistlur

– 1999 var Thåström mätt på det maskinella soundet han fördjupat sig i under hela 90-talet. Att sjunga på engelska kändes inte naturligt, och han förstod att han var tvungen att hitta tillbaka till något, till sig själv. Konstiga blev ett slags back-to-basics-album (nypa salt, tack). Här finns låtar som minner om Ebba Grön, och andra som låter som Imperiet hade kunnat låta om de vågat fläska på med gitarrerna. Framförallt lät det väldigt mycket Thåström. Produktionen var kanske inte den bästa, och albumet är inte hans mest dynamiska eller nyanserade, men det är sannolikt ett av hans viktigaste.

 

5. Mannen som blev en gris

År: 2002

Skivbolag: Mistlur

– Om Konstiga är den triumfartade återkomsten är MSBEG dagen efter. Ljudbilden är tyngre och dovare och allting är sotigare, smutsigare, avigare, långsammare. Och det är på MSBEG som Pelle Ossler gör sin storartade (publika) entré i Thåström-världen. Han spelar akustisk gitarr på öppningsspåret Släpp aldrig in dom, men det är på Kaospassageraren, skivans mittpunkt, som han verkligen visar vem han är och varför han är oumbärlig för Thåströms sound för all framtid. Det Thåström oklanderligt förmedlar i låtens geniala text, om människans villkor, om varför vi finns till och kämpar och om hur meningslöst det kan tyckas vara, det förmedlar Ossler lika genialt i sitt gnissliga och kallsvettiga gitarrspel. Sveriges mest uttrycksfulla sångare och textförfattare möter här sin like; Sveriges mest uttrycksfulla gitarrist.

 

4. Skebokvarnsv. 209

År: 2005

Skivbolag: Sonet/Universal

– MSBEG underskattades av skivköpare och kritiker (och sedermera Thåström själv). Det var återigen dags att återuppfinna sig själv och det egna uttrycket. På Skebokvarnsv. 209 är soundet organiskt, där finns ett lugn vi inte hört från Thåström sedan 80-talets ballader, och framförallt är texterna djupt, djupt personliga. Garden är nere. Han är naken och låter oss se rakt genom honom. Han sjunger oförställt och rakt om sin far, gamla vänner som kommit och gått, Ebba Gröns första tid, förlorad (och vunnen) kärlek och om sina barn. Återigen bryter Thåström ny mark, hos sig själv och i svenskt musikklimat.

 

3. Kärlek är för dom

År: 2009

Skivbolag: Sonet/Universal

– Nästan fyra år senare, efter den monumentala framgången med Skebokvarnsvägen (och dess turnéer) var Thåström tillbaka. KÄFD är ”Skebo-erans” motsvarighet till Mannen som blev en gris: en närbesläktad, men tyngre, mörkare och dovare, skiva som följer i kölvattnet av sin omåttligt framgångsrika föregångare. Två år tidigare, 2007, släppte Thåström ihop med Ossler och Niklas Hellberg en skiva som bandet Sällskapet. Sällskapet tar industrimusikens huvudingredienser, drar ner tempot och skapar ett suggestivt musikaliskt skuggspel, och dess dova klanger har påverkat allt Thåström (och Ossler) gjort sedan dess, inte minst just KÄFD. Men trots lysande recensioner, succéartade turnéer och en Grammis för bästa album, är KÄFD inte alls lika allmänt omhuldad som Skebokvarnsv. 209. Det är synd, för det är ett mer dynamiskt album, med, åtminstone soundmässigt, fler lager.

 

2. Beväpna dig med vingar

År: 2012

Skivbolag: Razzia

– Utvecklingen fortsätter (med råge!) på 2012 års bästa album Beväpna dig med vingar. Skebos självbiografiska anslag, KÄFD:s dova klanger och Sällskapets kyla, ambience och suggestiva natur bildar här en väldigt imponerande enhet. Och bättre skulle det bli…

 

1. Den morronen

År: 2015

Skivbolag: Razzia

– Den morronen är en vidareutveckling och förfining av allt Thåström gjort sedan Skebokvarnsv. 209. Det är skivan och uttrycket han hela tiden (medvetet eller omedvetet) jobbade sig fram till. Det är personligt, romantiskt, kyligt, suggestivt, hoppfullt och dovt. Alla adjektiv man kan tänka sig kring Thåström, sammanfört till ett uttryck. Och framförallt är det en skiva utan minsta antydan till dippar eller svagare stunder. Det är enhetligt och jämnt, med gott om höga toppar, från början till slut. Det är resultatet av en konstnär som outtröttligt och utan sinande inspiration sökt och till slut funnit sitt alldeles egna uttryck.

Det blir väldigt spännande att höra hur detta förvaltas på Centralmassivet. De båda singlarna som släppts lovar mycket gott.

***

Där har vi det. Thåströms bästa album från sämst till bäst. Och utan att på förhand veta om det, blev det också en lista i kronologisk ordning. Men det säger väl allt om Thåström? Vem mer än Thåström kan stoltsera med att ständigt utvecklas, ständigt fila vidare på sitt uttryck, aldrig stå still och förnöjsamt sjunka in i fåtöljen?. Ingen. Hos Thåström finns alltid en eld som inte går att släcka, en hunger som inte går att mätta, ett tvivel som måste överkommas. Jag är bara glad och tacksam att jag får lov att se på.

Bäst just nu: september 2017, del 1

Attachment-1-10

 

Efter ett litet uppehåll är Bäst just nu tillbaka. Och det är storartade tider för en musikälskare. Här är sju låtar som motiverar det påståendet:

a-haThis Is Our Home

– Nästa månad släpper ett av historiens mest underskattade och missförstådda popband ett livealbum med avskalade versioner av några av sina mest klassiska låtar. Med på skivan finns även en ny låt vid namn This Is Our Home. Och med den visar a-ha än en gång upp sin oklanderliga fingertoppskänsla för über-melankolisk popmusik. This Is Our Home har en melodi som Jocke Berg skulle sälja merparten av sina designerkavajer för.

 

The National Walk It Back

– Knappt sedan Oasis glansdagar har världens största band också varit det bästa. Men så är fallet just nu. The National är sannolikt både störst och bäst, och så har det sett ut de senaste åren. Sleep Well Beast är ett av årets hittills tre bästa album, och The Nationals bästa sedan 2007 års mästerverk Boxer. Jag skulle kunna välja i stort sett vilken låt som helst från plattan, men jag stannade vid Walk It Back. En låt om att till varje pris undvika att bli totalt knäckt, om att vara i krig med sig själv och sina gnagande tankar.

I can’t stay in
And I can’t come back
I just keep awake 
And I won’t react
I walk through Lawrence town
Along the tracks
My own body in my arms
But I won’t colapse
So don’t go dark on me

 

Club 8Breathe

– Ett av Labradors flaggskepp och allra skickligaste popkreatörer överraskar stort med senaste singeln Breathe – som visar sig vara ren och skär ambient av allra vassaste sort. Det här är så långt man rimligen kan komma ifrån t.ex The Boy Who Couldn’t Stop Dreaming från 2007, eller syntpopen på förra plattan Pleasure från 2015. Singeln Lost från tidigare i år drog åt samma håll, men Breathe är en förbättring, fördjupning och ett finslipande man bara måste lyfta på hatten för. Fruktansvärt bra.

 

Alice BomanDreams

– Alice Boman är tillbaka och det är tamejfan på tiden. Och vilken återkomst sedan! Låten, som gör skäl för sin titel, är en drömsk och skör ballad om förlust och om att kravla sig tillbaka. Sorg och hopp på tre väldigt vackra minuter. Välkommen tillbaka, du har varit saknad.

 

Susanne Sundfør Undercover

– Sundførs nya album heter Music For People In Trouble, och med den titeln understryker hon något av det viktigaste musiken är och kan vara, nämligen något att ta till när livet försatt en i knipa. Och lyssnar man skivan, och inte minst höjdpunkten Undercover, hör man att hon menar allvar med titeln. Det är varm, innerlig musik, som inte hymlar med djävulskapen i livet, men som också erbjuder tröst och kärlek.

 

Deptford GothYou Can’t Paint it All

Daniel Woolhouse har släppt vad som troligtvis är sin hittills bästa låt. Man är van vid att få suggestiva och förvridna (och förbaskat fina) soulballader från honom, men här levererar han vad som måste ses som en närapå rak popballad. Jag säger närapå, för den innehåller en del experimentella inslag, så räkna inte några spelningar på reklamradion, men samtidigt är det en låt som många kan och bör uppskatta. Om de hör den.

 

R.E.M.Mike’s Pop Song

– Veckans oldie är både gammal och ny(utgiven). Inom kort släpper R.E.M. en jubileumsutgåva av sitt klassiska album Automatic for the People, som i år firar 25 år. Med på plattan finns två outgivna låtar, bland annat Mike’s Pop Song. Visserligen hör man att det är en demo, men samtidigt är låtkvalitén såpass hög att många band, med rätta, hade gett ut den som singel. Men R.E.M., som samma år ger ut tidlösa klassiker som Everybody Hurts, The Sidewinder Sleeps Tonite och The Man on the Moon, väljer att förpassa den till arkivet. 25 år senare får den upprättelse. Det är suverän, jangly gitarrpop från ett av banden som verkligen visste hur det skulle låta.

 

Jag kan bara säga varsågoda. Här har ni fått sju(!) makalösa poplåtar.

Fotot är mitt.

(Dubbel)Recension: Alvvays – Antisocialites och The Pains of Being Pure at Heart – The Echo of Pleasure

 

Två av twee- och indiepoppens främsta fanbärare har nyligen båda släppt nya album; kanadensiska Alvvays och amerikanska The Pains of Being Pure at Heart. Så varför inte behandla bägge i en och samma text?

Alvvays följer upp sin hyllade (och självbetitlade) lo-fi-debut från 2014 med den något mer polerade Antisocialites. Där debuten påminde om Beat Happening och Beta Band låter Antisocialites mer som ren pop, nu förankrad i Johnny Marr-gitarrer och skivbolag som Matador och Sarah Records. Och ofta fungerar det alldeles finfint. Den drömska Dreams Tonite är en av årets finaste poplåtar, om en tvåsamhet som inte riktigt vill sig. Och Not My Baby, om livet omedelbart efter ett uppbrott, är verkligen inte så dum, den heller. Och det är i dessa vemodiga, nedtonade stunder som skivan är som bäst (precis som i fallet med debuten). Då kommer de ofta välskrivna och indiepoppigt finurliga texterna fram och bandets musikaliska finesser och kvaliteter står tydliga. I de (tyvärr lite för många) upptempolåtarna lyser de gamla och något enerverande influenserna igenom och intresset falnar.

The Pains of Being Pure at Heart lider av syndrom, med den lilla skillnaden att här saknas det nedtonade och nyanserande stunder nästan helt och hållet. Kip Berman, för närvarande bandets enda fasta medlem, är fortfarande tweeigt täppt i näsan, men det musikaliska soundet har ändrats till att låta fläskigare. Produktionen låter (relativt!) dyrare och mer opersonlig, syntpåläggen är fler, och det hela drar ofta åt ett ganska ointressant new wave-poppigt håll. Men framför allt saknas melodierna, och för ett renodlat popband är melodierna som bekant a och o. Skivan pågår i dryga 40 minuter och det mesta låter likadant rakt igenom. Det känns extra tråkigt då föregångaren, 2014 års Days of Abandon, var fullsprängd med skimrande indiepoplåtar och Bermans bästa melodier hittills. Förklaringen kan, om man vill vara cynisk, ligga i att detta är Pains mogna album. Berman skrev plattan när han och hans fru väntade barn. För ett band som byggt en karriär på att skriva om ung och flyktig kärlek, i en genre som premierar hjärtesorg och förluster, är det förstås en stor utmaning att tackla en sådan här omvälvande förändring och mognad. Vad gör man som indiepoppare, när kärleken inte längre är flyktig och man har ett litet liv att ta hand om? Kanske gör man gladlynt och melodifattig new wave-pop, vad vet jag? Jag önskar Berman lycka till, och sätter på plattans enda fullträff – det vackra avslutningsspåret Stay, som låter som en uppdaterad Field Mice-ballad.

Recension: The National – Sleep Well Beast

5913672e1d363

 

16 år efter det självbetitlade debutalbumet har The National gått och gjort vad som sannolikt kan vara deras allra bästa platta. Det musikaliska uttrycket känns igen från de flesta av de föregående skivorna – de gör fortfarande National-musik (som endast kan höras, ej förklaras), men uttrycket har finslipats med fingertoppskänsla och når här en kulmen. Svärtan som alltid varit deras signum och som för varje skiva fått fler och fler lager, är nu svartare ändå. Arrangemangen är än mer intrikata och egensinniga än tidigare och blandar och varvar vansinnigt skickligt elektroniska ljud med akustiska, gitarrutsvävningar med varma syntmattor och omöjliga trummönster. Och då har jag inte ens nämnt sångaren Matt Berningers briljanta texter. De tycks vara hämtade djupare inifrån honom själv än någonsin tidigare, och då är han ändå känd som någon som åtminstone till synes bär hjärtat på utsidan, om än då och då maskerat. Kände man inte till kontexten här, att Matt är lyckligt gift och att hans fru Carin Besser faktiskt varit med och skrivit texterna på skivan, hade man trott att detta är The Nationals skilsmässoskiva. Var och varannan låt, den ena brutalare än den andra, tycks handla om ett förhållande som antingen kraschat eller åtminstone är centimeter från asfalten med huvudet före. Men det blir aldrig för privat och det är aldrig utan finess. Matt skriver fortfarande med pennan doppad i Cohen, Morrissey och Cave. Svartsynt, men med kvickhet och nyanser.

På skivans bästa låt, Guilty Party, sjunger han med sin allra sorgsnaste stämma:

You’re sleeping night and day
How’d you do it
Me I am wide awake
Feeling defeated 

I say your name
I say I’m sorry
I know it’s not working
I’m no holiday
It’s nobody’s fault
No guilty party
We just got nothing
Nothing left to say

Det är demonutdrivning, och det är en parallell verklighet där makarna Berninger-Besser får redogöra för och hänge sig åt allt det där som är fel med förhållandet. Det är ingen bitterhet, ingen skuld, bara en förlamande uppgivenhet. Men det känns som en nödvändighet för att det verkliga livet, livet utanför texthäftet, ska fungera. Det är högst sofistikerad parterapi.

Men det är ju också livet i stort som tynger ner Matt. I låten I’ll Destroy You sjunger han om hur inte ens droger eller berusning får honom att känna annorlunda. Ett par verser senare blickar han in i sig själv och ser…ingenting.

I have no positions
No point of view or vision
I’m just trying to stay in touch with anything I’m still in touch with

Liknande känslor går återfinns även i den fenomenalt vackra Walk it Back. Han sjunger där om hur han bara tänker värdelösa tankar och om hur han blandar gräs med vin until everything is less insane. Destruktivitet men med självinsikt, får man väl kalla det.

På skivans sista låt, tillika titelspåret, Sleep Well Beast, är temat återigen parterapi. Till ett elektroniskt arrangemang som stundtals låter mer som The Postal Service än The National sjunger Matt om hur han vill rädda förhållandet och få det tillbaka till hur det var när de först började träffas. Men han kommer ingenstans, han tappar greppet, och mot slutet av låten är de båda parterna som (o)djur inför varandra. En dag kommer någon av dem att förgöras, får vi veta, och låten avslutas med att de önskar varandra en god natt. Sleep well, beast. You as well, beast.

 

bild hämtad härifrån.

Peter Puders är död

puders

 

I dag slås vi av nyheten att Peter Puders, Sveriges kanske främsta punk- och postpunkgitarrist, har gått bort, 58 år gammal. Under det sena 70-talet och det tidiga 80-talet spelade han med bland andra Henrik Venant i stilbildande Lundabandet TT Reuter, innan han flyttade till Stockholm och bildade postpunkbandet Commando M Pigg (sedermera blott Commando). Han var även verksam som studiogitarrist under 80-talet och spelade bland annat med Ulf Lundell.

Puders gitarrspel var kvintessentiell postpunk. Det var kallsvettigt, kantigt, intrikat och avigt. Lyssna på Buick Elektra, med Commando M Pigg, eller på Nostalgi (eller 2000 år) med TT Reuter. När man hör dessa låtar förstår man att Peter var den främsta bland den första vågen av svenska postpunkgitarrister. Och man hör klart och tydligt varför det var honom Imperiet ropade på, när de behövde någon som avlastade Thåström och dennes gitarrspel, mot slutet av Imperiets levnadstid. Frukten av det samarbetet blev Imperiets sista album, Tiggarens tal från 1988. På låtar som Jag är en idiot och Du är religion svävar Puders kolsvarta gitarrfigurer runt som spöken. Rolösa, svarta spöken. När Thåström 1989 blev soloartist hängde Puders med, och stannade vid Thåströms sida under stora delar av 90-talet, och spelade live och även då och då på skiva, med Peace, Love & Pitbulls. 2015 återförenades Commando M Pigg med det hyllade albumet När dom dumma har fest. Under senare år har Commando M Piggs basist Anders Karlsmark och Puders arbetat ihop på nytt material, bland annat en låt av dramatikern Måns Edwall, som dog förra året. Till TT hälsar Karlsmark att materialet kommer att ges ut.

Peter bodde sedan ett antal år åter i Lund. Att veta att jag under två års tid gått på samma trånga och pittoreska gator som denna svenska postpunkikon har varit hisnande, och känns i dag kanske ännu mäktigare. Peter går inte längre på Lunds gator, men var han än går, så önskar jag att det är med frid i stegen.

Tack.

Tre singlar

Attachment-1-9

 

Tre färska singlar att uppmärksamma.

Svart KattNär allt är över

– Vemodig Stockholmspunk med popkänsla. När allt är över är deras senaste singel, släppt 28/8 på Malmö-baserade Rundgång. Klockar in på dryga minuten, men vilken minut sedan! Hopp, sorg, tacksamhet och melankoli – allt får plats. Men man önskar ju att nästa låt de släpper åtminstone är en minut längre.

 

The Hanged ManThe Crack

– The Hanged Man är Rebecka Rolfart (f.d. Those Dancing Days). The Crack är senaste singeln från det kommande albumet – det är också det starkaste vi hittills fått höra från henne. Det gothiga mörkret från de tidigare singlarna finns kvar, men blandas här ut med en vindpinad drömskhet. Hur bra som helst.

 

John MausThe Combine

– John Maus är tillbaka och allt är som vanligt. Syntpopen är suggestiv, barytonrösten sjunger obegripligheter, och det är klart bra, alltsammans. Jag ser fram emot fullängdaren (27/10 på Ribbon Music).

 

Bilden är min egen.