Elvis, 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 30-21

43476e957d5bb690e8b9500083fea16a

 

Ny vecka, ny Elvis-lista för att uppmärksamma att det den 16:e augusti är 40 år sedan han gick bort. Jag sammanställer hans 40 bästa låtar genom att en gång i veckan i fyra veckor publicera en topp 10-lista. I dag har vi kommit fram till platserna 30-21. Låt oss börja.

30. Faded Love

År: 1970

Album: Elvis Country

– Aldrig förr (eller senare) hade Elvis och bandet låtit mer som ett barband från den djupaste södern än de gör på den här undanstoppade pärlan från det ypperliga albumet Elvis Country, utgivet 1971. Ett utmärkt och sketet gung.

29. She Thinks I Still Care

År: 1976

Album: Moody Blue

– Denna countryballad spelades in hemma på Graceland 1976 under vad som skulle bli Elvis sista inspelningssession. Förhållandet med Linda Thompson hade nyss tagit slut, och Elvis, märkt av de senaste årens svårigheter, sjunger här hjärtat ur kroppen.

28. Blue Moon

År: 1956

Album: Elvis Presley

– Den spelades in av Sun Records 1954, och Elvis spelade den live regelbundet under 1954-55, men den släpptes inte på skiva innan debutalbumet 1956. Detta kusliga och atmosfäriska mästerstycke förknippas i dag lika mycket med Elvis och 50-tals-kulturen som med (planetens finaste fotbollsklubb) Manchester City, som gjort låten till sin nationalsång.

27. Promised Land

År: 1975

Album: Promised Land

– Till alla belackare som hävdar att Elvis inte hade ett uns rock kvar i kroppen under 70-talet: lyssna på Promised Land. Här blåser han skallen av självaste Chuck Berry och dennes förhållandevis tama originalversion. Aw, get on it!

26. How the Web Was Woven

År: 1970

Album: That’s the Way It Is

– Ett av många kraftprov som sångaren Elvis Presley visade upp under vad som skulle bli hans sista decennium. Förutom den makalösa sånginsatsen är det värmen som genomsyrar hela låten, den starka melodin, och crescendot i refrängen som gör detta till ett riktigt stort nummer.

25. Mystery Train

År: 1955

Album: Any Way You Want Me (EP)

–  En av gitarristen Scotty Moores största stunder med Elvis (lyssna på tågrytmen i elgitarren!) och den sista singeln Elvis släppte via Sun Records, 1955. Enastående.

24. Tomorrow is a Long Time

År: 1966

Album: Spinout (soundtrack)

– Det finns många fina versioner av denna Bob Dylan-klassiker. Nationalteaterns tolkning, Men bara om min älskade väntar, är en svensk klassiker och har i sin tur tolkats av Joakim Thåström och blivit något av en fan favorite, men ingen, inte ens Dylan själv, gör det lika bra eller lika drabbande som Elvis. I hans händer blir den en trånande, akustisk blues, släpad i myllan. Det sägs också att detta är Dylans egen favorit-cover – och man förstår varför.

23.  Loving Arms

År: 1974

Album: Good Times

– Ännu en omskakande 70-tals-ballad. Inspelad två månader efter att skilsmässan från Priscilla gått igenom. Ångern i rösten och texten kan skära genom titan.

22. If I Can Dream

År: 1968

Album: Elvis TV Special (soundtrack)

Översten ville att en jullåt skulle avsluta den legendariska TV-specialen från 1968 (som kom att kallas The ’68 Comeback Special), men Elvis och regissören Steve Binder lyckades övertala honom att If I Can Dream var rätt för ändamålet, och vilken tur. I stället för någon intetsägande jullåt fick vi denna gigant till låt, med ett tidsenligt (och samtidigt tidlöst) budskap om hopp, gemenskap och gränslöshet. Känslorna i Elvis röst spränger högtalarna, och efter femte tagningen ska han, enligt Binder, ha svimmat av utmattning.

21. Fame and Fortune

År: 1960

Album: Elvis’ Golden Records vol. 3

– B-sidan till Stuck on You, som var Elvis första singel sedan han muckat från det militära i början av 1960. En doo-wop-doftande ballad med en sångmelodi och sånginsats från himlen sänt. En av många låtar jag önskar att 70-tals-Elvis hade spelat live.

 

Nästan vecka tar listan en paus. På återseende igen om två veckor!

Bild hämtad härifrån.

Bäst just nu: juli 2017, del 2

Attachment-1-6

 

Det är slutet av juli, och sommarens andra hälft. Laddat läge. Nerver. Man vill suga musten ur de sista förhoppningarna. Detta gör man med fördel till dessa toner:

Conor OberstNo One is Going to Change

– Nyskriven, ännu ej släppt, ännu ej inspelad i studio (såvitt vi utanför den inre cirkeln vet), men så bra att all annan musik ter sig platt och oviktig under de nästan fyra minuterna som låten pågår. Conor Obersts bästa låt på många år, och en återgång till de becksvarta och råa känslorna vi känner igen från hans tidiga 00-tal, men med den äldre Conors touch och djup. Jag råder alla med minsta intresse för textdriven musik att lyssna på denna pärla.

Avi Vinocur I Should Have Been a Con Man

Elliott Smith och Pelle Ossler går in på en bar i Seattle i början av 90-talet med ett anteckningsblock och en elgitarr. Ungefär så låter detta guldkorn till låt, som sannolikt inte kommer att nå ut till särskilt många alls, eftersom världen är en grym och elaksinnad plats. Men jag lyfter på hatten till min käre lille bror (Ossler-entusiaster vet att detta inte är en särskrivning), som har vett nog att känna till och tipsa om såhär bra musik. Kolla även in Avis huvudprojekt, alt-country-bandet Goodnight, Texas.

Mick JaggerEngland Lost

– Från obskyrt till megaikon. I natt släppte plötsligt en av rockhistoriens allra största ikoner, Mick Jagger, en ny tvåspårssingel. Och det är framförallt spår 2, b-sidan (eller den andra a-sidan?) som imponerar på mig. England Lost är en lynnig kommentar och känga till post-Brexit England, och låter som något som Paul Weller hade kunnat få ur sig på en av sina bättre (solo-)dagar. Väldigt engelskt, väldigt bra.

SlowdiveFalling Ashes

– Nästan tre månader efter release och jag fortsätter att sjunka in i Slowdives fjärde fullängdare och hitta nya favoritlåtar. Den senaste i ordningen heter Falling Ashes och den avslutar albumet. Det är ett episkt, åtta minuters pianobaserat ambientstycke om förlust och minnen. Låtskrivaren Neil Halstead har sagt att denna låten kan vara en fingervisning om vart Slowdive är på väg och hur en eventuell femte skiva skulle kunna låta. Lovande, minst sagt.

Scott WalkerThe Plague

En av de största i min bok heter Scott Walker. Ni känner säkert till historien om hur han på 60-talet slog igenom som tonårsidol i The Walker Brothers, hoppade av, inledde en solokarriär influerad av Frank Sinatra, Jacques Brel och jazz, och började släppa skivor som successivt blev mer och mer avantgardistiska, mörka och underliga. Konstnärligt har han peakat med sina två senaste soloalbum och tillika utforskningar av människans svartaste avgrunder, The Drift (2006) och Bish Bosch (2012) (samarbetet med Sunn O))) från 2014 låter precis som sentida Scott, men är ingen regelrätt soloskiva). The Plague, som jag har valt som denna listans ‘oldie’, släpptes emellertid 1967 och var b-sida till singeln Jackie. Den hintar om de mörka teman som skulle komma att utforskas lite längre fram, utan att för den skull tappa i melodi eller sväng.

 

När vi hörs nästa gång har jag en ny Elvis-lista att visa upp.

Fotot är taget och redigerat av mig.

Elvis, 1935-1977: Jubileumslistan, platserna 40-31

1956_may_audubon_drive

 

Elvis är den enskilt viktigaste artisten i rockhistorien. Han har influerat The Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan, Bruce Springsteen, David Bowie, Morrissey, och fler än jag kan räkna till.  Han är en av de tre allra viktigaste artisterna för mig, personligen. Han är en artist som jag kan lyssna på när som helst, var som helst, oavsett sinnesstämning, och alltid känna en värme och ett hopp. Elvis för mig är tröst, medicin, berusning och samhörighet i ett. Och alla tiders bästa sångröst. Den 16:e augusti är det 40 år sedan han gick bort och med anledning av detta ska 482 MHz publicera en topp 40 över hans bästa låtar.

Årtal indikerar året då låten/versionen ifråga först gavs ut. Album indikerar den fullängdare den först gavs ut på. Ibland finns det ingen relevant fullängdare, då hänvisar jag i stället till EP:n eller singeln som låten först gavs ut på.

Ni som har följt bloggen sedan i våras vet att jag i samband med Thåströms 60-årsdag i mars publicerade en topp 60 över hans bästa låtar som en veckovis följetong: en topp 10-lista i veckan i sex veckor. Jag ska nu göra samma sak med Elvis, med början i kväll: en topp-10-lista i veckan de närmaste 4 veckorna. Nedan följer platserna 40-31.

 

40. Return to Sender

År: 1962

Album: Girls! Girls! Girls (soundtrack)

– Ett av de starkare undantagen till den allmänt vedertagna uppfattningen att Elvis filmlåtar var genomgående skräp. Det finns många guldkorn att plocka från de många soundtracken, och denna Otis Blackwell-klassiker är sannerligen ett av de starkast skimrande.

 

39. I Got a Woman

År: 1956

Album: Elvis Presley

Ray Charles klassiska jump-blues-hit i stökig och rå rock’n’roll-tappning. Elvis började spela den live redan i början av 1955, när Charles version fortfarande klättrade på listorna, och det var en av de första låtarna Elvis spelade in för RCA Records 1955. Den förblev en bestående del av Elvis setlists fram till slutet, ofta i ett medley ihop med gospeln Amen.

 

38. That’s Someone You Never Forget

År: 1962

Album: Pot Luck

– Elvis var ingen låtskrivare. Han var arrangör, musiker, producent, utomvärldslig sångare och uttolkare. Men ingen låtskrivare. Men undantag finns förstås, och detta är ett sådant. That’s Someone You Never Forget skrev han ihop med kompisen Red West 1961. En fin och ganska tidstypisk ballad om något och någon som kunde blivit något, men som gick om intet och försvann.

 

37. That’s All Right

År: 1954

Album: släpptes inte på en regelrätt fullängdare innan hopkoket For LP Fans Only (1959)

– Elvis första singel och låten som sparkade in dörren för rock’n’roll/rockabilly-rörelsen tillkom genom en lycklig slump, sägs det. När Elvis, Scotty Moore och Bill Black stod i Sun Records inspelningsbås och förgäves försökte sig på countryballad efter countryballad utan att hitta rätt fick de plötsligt för sig att ta sig an Arthur “Big Boy” Crudups bluesdänga That’s All Right. De slopade några verser, gjorde några ändringar i texten, ökade tempot något och skapade ett helt nytt sound. Låten blev en enorm framgång framförallt i USA:s södra regioner och banade väg för Elvis karriär och rockmusiken i stort.

 

36. Take My Hand, Precious Lord

År: 1957

Album: Peace in the Valley (EP)

– För Elvis fanns det ingen musik som slog an hårdare och djupare än gospelmusik och spirituals. Det var musiken han växte upp med, och innan Sun Records gav honom ett skivkontrakt 1954 försökte han förgäves att gå med i gospelgruppen The Songfellows. Och de enda Grammy-priserna han vann under sin livstid var för gospelskivor. Take My Hand, Precious Lord skrevs av pastorn Thomas Dorsey efter att dennes hustru och lilla dotter båda gått bort. Det var Martin Luther Kings favoritgospel (dock i Mahalia Jacksons tappning), och man behöver inte vara religiös för att bli berörd av den.

 

35. Baby, Let’s Play House

År: 1955

Album: A Date With Elvis 

– Tveklöst en av höjdpunkterna bland Elvis Sun-inspelningar. Ännu en bluesdänga som i Elvis händer förvandlas till rå, kåt rock’n’roll, och ett av de tidigaste och tydligaste exemplen på ren rockabilly, med bluesackord, kontrabas, ekad sång och tremolo-gitarr.

 

34. Any Day Now

År: 1969

Album: From Elvis In Memphis

– En av otaligt många makalösa inspelningar från Elvis mytomspunna och omhuldade Memphis-inspelningar från 1969. En soulhit med Chuck Jackson 1962, en (minst lika soulig) b-sida för Elvis sju år senare (a-sidan var den, enligt mig, något uttjatade In the Ghetto).

 

33. It Hurts Me

År: 1964

Album: Elvis’ Gold Records Vol. 4

– Ännu en b-sida som överglänser sin a-sida (den ganska så förskräckliga Kissin’ Cousins), och något av en favorit hos Elvis själv. Originalinspelningen är jättefin, men den ultimata versionen återfinns på soundtracket till The ’68 Comeback Special (även om den klipptes bort från originalsändningen).

 

32. Trying to Get to You

År: 1956

Album: Elvis Presley

– Inspelad för Sun 1955, släppt på RCA ett år senare. En utomordentlig, bluesig r’n’b-pärla som förblev en favorit hos Elvis själv, och som fick en revival under hans livesets i mitten av 70-talet. 

 

31. Mary in the Morning

År: 1970

Album: That’s the Way It Is

– En ballad som kanske borde komma på en högre placering på en sådan här lista. Fantastiskt varm, hoppfull och trösterik, och sentimental på det allra renaste och finaste sätt. Elvis 70-tal skulle bjuda på mer av denna vara.

Bäst just nu: juli 2017, del 1

Attachment-1-5

 

Då var det dags igen för en ny samling låtar att lyssna lite extra på. Halva sommaren har gått, det trevande vädret behöver lite hetta. Det finns hjälp att få.

Erik de VahlHearts

– Precis den sortens romantiska och vemodiga melodi och stämning som utan ansträngning sliter hjärtat ur kroppen på en. Akustisk(!) drömpop när den är som bäst.

Radio Dept.You’re Not in Love

– Även om jag uppskattade delar av fjolårets comeback-platta Running Out of Love var det på det hela taget inte hur jag vill att Radio Dept. ska låta. Med detta nya ep-spår är det en helt annan femma. Den här låten har sound- och stämningsmässigt mer gemensamt med mästerverket Pet Grief (2006) än någon annan Radio Dept.-skiva. En helt igenom fantastisk låt.

Peter PerrettTake Me Home

– 65 år fyllda är The Only Ones-frontfiguren Peter Perrett tillbaka, efter en evighet av drogmissbruk och ett tufft liv i skymundan. Kompad av sina söner (kända från Babyshambles) levererar han här varm, okonstlad och melankolisk gitarrpop, med det distinkta melodisinnet fullständigt intakt. Otroligt.

Jessica93R.I.P. in Peace

– Fransmännen har alltid haft lätt för att skapa snygg och kylig coldwave och gothpop och -rock. Jessica93 är inget undantag. Nya singeln är en mullrande atmosfärisk dänga som bör bli en hit på varje dunkelt dansgolv framöver.

Zola JesusSoak

– Storslagen goth om livsval, arv och om att ta sitt eget öde i egna händer. I ett pressmeddelande berättade Zola Jesus att låten från början var skriven ur en seriemördares offers perspektiv, men att den allteftersom visade sig handla om henne själv. Utan tvekan listans mörkaste låt.

 

Bara nya låtar denna gång. Ingen är mer förvånad än jag.

Fotot är taget och redigerat av mig.

Recension: Erik de Vahl – Hold Your Breath

erikdevahl2

Jag börjar med att säga att jag (ännu) inte lyssnat på Eriks podcast som hänger ihop med albumet, och således bedöms albumet helt fristående.

Erik de Vahls musik har alltid varit både drömsk och djupt melankolisk, oavsett om han kompats av elektronik eller av en akustisk gitarr. I fallet med Hold Your Breath är det för det mesta gitarren som ackompanjerar de sorgsna melodierna, men det drömska är lika intakt för det. Och låtkvalitén likaså – Erik de Vahl har gjort ett av årets bästa och finaste album. Och intimt är det, dessutom. Ibland så till den grad att det känns som att man tjuvlyssnar på något väldigt personligt, men man kan inte låta bli att dröja kvar eftersom man relaterar så till det man hör, och man återkommer gång efter annan. Det man hör, känslan som flyter genom hela plattan, är ljudet av ren, äkta kärlek och rädslan för förlust. Men det är också sentimentalitet i sin allra vackraste och smakfullaste form. Som starkast blir detta i den förkrossande vackra Hearts (en låt som mycket väl kan vara den bästa han någonsin gjort), och de tre instrumentala spåren Sorgenfri #1, 2 och 3. Här kristalliseras Eriks uttryck till perfektion och som lyssnare lämnas man visserligen knäckt, men med en varm känsla i hjärtat.

I intervjuer har Erik sagt att han efter varje skiva känner att han ska sluta med musiken. Det vore en förbannad synd om han gjorde verklighet av detta.

Bild hämtad härifrån. Köp skivan härifrån.