Bäst just nu: juni 2017, del 2

Attachment-1

 

Då var det dags igen. En ny samling låtar att lyssna lite extra på. Precis som vanligt blandar jag nytt med gammalt.

AlgiersCleveland

– Andra singeln från nya albumet visar än tydligare varför Algiers är ett av de bästa aktiva banden just nu. Apokalyptisk industrigospel som sparkar både vildsint och vackert mot orättvisorna som förföljer USA:s svarta befolkning.

Oneohtrix Point Never & Iggy PopThe Pure and the Damned

– Iggy gästar OPN:s nya singel, och resultatet är så bra som man kan tänka sig. OPN:s skimrande elektroniska ljudbild passar utmärkt ihop med Iggys baryton och hans text om att önska sig bort till något större och vackrare. Nu hoppas vi att Iggy får mersmak för den här typen av musik.

Alan VegaDTM

– För nästan exakt ett år sedan gick Suicides frontfigur, den omåttligt inflytelserika Alan Vega, bort. Mellan 2010 och fram till sin död jobbade Vega med ett soloalbum, IT, och DTM (Dead to Me, förkortat) är första smakprovet från den skivan. Och det är en fantastisk låt. Rytmen är karg och mekanisk, maskiner ylar i bakgrunden, allt medan Vega mässar om en rutten samtid. Fantastiskt.

SannhetWay Out

– Bandet bakom låt nummer fyra är en helt och hållet ny upptäckt. De heter Sannhet och kommer från Brooklyn, NY. De gör ett slags blytung och drömsk postrock, med gitarr- och basinfluenser från 80-talets brittiska postpunk-scen, och band som The Cure och Chameleons. Resultatet är bländande.

Songs: OhiaCross the Road, Molina

– Jason Molina är en av de fem största artisterna, låtskrivarna och sångarna i min bok. Han är också en av de mest underskattade och förbisedda jag överhuvudtaget känner till. Cross the Road, Molina är det bästa spåret från den mästerliga skivan Didn’t It Rain, från 2002. Det är en ödesmättad låt. Tunga stråkar, en ogästvänlig elgitarr och en banjo ramar in Molinas ensliga röst och texten om hur nära under klingan man rör sig, hur lätt man kan förlora allt, och att man måste fokusera och fatta rätt beslut, om man alls vill klara sig.

***

God lyssning, och på återhörande!

Fotot är taget och redigerat av mig.

Annonser

Recension: Algiers – Cleveland (singel)

hq720

Algiers följer upp förra singeln, The Underside of Power (titelspåret till plattan som släpps 23/6 på Matador), med Cleveland – en låt som måste betraktas som en av de allra bästa som bandet hittills har släppt ifrån sig.

Låten är en urladdning – en rasande uppgörelse av närmast apokalyptisk sort med det våld och maktmissbruk som utövas mot USA:s afroamerikanska invånare av polismakten och, till syvende och sist, staten. Här tar Algiers sin industrigospel ett steg längre. Körerna sjunger som vore det den yttersta dagen. Elektroniken och gitarrerna fräser och skriker än mer frenetiskt än vi är vana vid, och ihop med textrader som

Here come the boys in black and white
With the kerosene
It’s been the same evil power since in ‘63
They hang in Homewood, Alabama with the whitest sheets
And in Montgomery County, Maryland from a sapling tree
But innocence is alive and it’s coming back one day
I don’t think you’re gonna get away

är slutsatsen tydlig: När apokalypsen är här kommer de rättrådiga att segra och alla de som svikit, kört över och mördat sina medmänniskor kommer gnissla tänder på väg ner i något slags helvete. Allt till tonerna av Cleveland.

 

Bild hämtad härifrån.

Recension: Agent Blå

agent-690x690

 

Och så var den här, Agent Blås fullängdare, efter en lång rad singlar. Singlarna, som alla återfinns på albumet, var larmiga postpunkdängor med mycket (döds)popkänsla. Resten av albumet låter likadant. Det är ett jämnt och enhetligt album, och kvalitén är definitivt hög, men det är aningen odynamiskt. De göthbergska Robert Smith-gitarrerna går som en röd tråd genom hela plattan. Likaså det relativt snabba tempot, och skivan hade absolut tjänat på ett par långsammare nummer för att bryta av och skapa fler nyanser och mer djup. Det ska dock tillstås att gitarrerna är skivans stora behållning – lead-gitarristen är Göteborgs nästa gitarrhjälte.

Man uppnår en dynamik med sistaspåret, tillika plattans odiskutabelt bästa låt, Faust. En sex minuter lång, kylig postpunk-dräpare om en relation som inte riktigt vill sig. Här tar gitarrerna stor plats och de gör de allra bästa av det. Jag gläds med alla unga (och olyckliga) dödspopälskare, som får ha denna pärla i hörlurarna på väg hem efter någon mindre lyckad kväll. Här hittar man en tyngd och ett uttryck som man mer än gärna får ta med sig till uppföljaren. Och jag ser fram emot att följa dem.

 

Bild hämtad härifrån.

 

Bäst just nu, juni 2017

Attachment-1-2

Fem låtar att lyssna lite extra på.

ThåströmUtanför Old Point Bar

– I slutet av september kommer Centralmassivet, i början av september släpps nästa singel (som fått namnet Körkarlen, efter en film av Victor Sjöström och en berättelse av Selma Lagerlöf). Tills dess får vi hålla till goda med den här spoken word- och industrigospel-dängan. Och det gör vi ju så gärna.

Liam GallagherWall of Glass

– Äntligen. Och den lever upp till förväntningarna. I believe the resurrection’s on.

ChromaticsShadow

– En av många bra saker med nya Twin Peaks är den fantastiska musiken. Chromatics nya singel är det starkaste exemplet. Vemodig, atmosfärisk drömpop som gjord för The Bang Bang Bar och de dimmiga skogarna uppe i nordväst.

Mount EerieEmptiness, pt. 2

– Förra sommaren gick Phil Elverums fru bort i cancer. Likt Nick Caves senaste album, Skeleton Tree, är Mount Eeries senaste alster, A Crow Looked at Me, en reflektion över död, förlust och saknad. Men där Cave använde sig av metaforer är Phil Elverum ständigt brutalt rak och okonstlad. Döden är inget att sjunga om, gör han klart tidigt på skivan. Inget att göra konst utav. Den är meningslös och smärtsam. There is nothing to learn, her absence is a scream saying nothing, sjunger han sedan i Emptiness, pt. 2.

Songs: OhiaMighty Like Love, Mighty Like Sorrow

– Och slutligen ett äldre bidrag. Jason Molina gjorde musik i flera olika konstellationer. Mest känd är han för projektet Songs: Ohia, som släppte skivor mellan 1997 och 2003. Jag återkommer ständigt till Molina. Till hans varma, ensliga röst. Till hans texter, som trots sitt mörker alltid är trösterika och hoppfulla. Till hans musik som lika ofta är kärv som den är melodisk och varm.  Jason Molina slog aldrig igenom på riktigt. I mars 2013, nio månader innan sin 40-årsdag, dog han ensam i sin lilla lägenhet i Indianapolis. En vidrig orättvisa och en hopplös förlust. Jason Molina tillhör de allra största gåvorna som musikgudarna någonsin har skänkt oss. Denna låt är bara ett litet exempel på detta.

 

Fotot taget och redigerat av mig.