Recension: Slowgold – Drömmar

Amanda_Werne-10-1024x683

Vissa reagerar sent. Men nu har det hänt – jag har börjat lyssna på Slowgold. Detta är förstås mycket tack vare att Amanda Werne (som ju är Slowgold) sjunger på årets bästa skiva, Pelle Osslers Evig himmelsk fullkomning, och gästade Pelle på hans konserter nu i april. Men ibland behövs det något sådant. Något som väcker en och knuffar en framåt, får en att fatta.

Amanda släppte den femte Slowgold-plattan, Drömmar, i februari, och den tillhör det finaste jag hört i år. Folk snackar om progg, om hennes göteborgska bakgrund. Jag hör det inte. Jag hör lika delar Monica Zetterlund, lika delar Yo La Tengo, med ett stänk Greenwich-gitarrer från 60-talet här och var. Samtidigt låter hon inte som någon annan i Sverige just nu. Jag kommer jag inte på någon annan i Sverige som verkar inom samma referensramar, och får till samma sound, och att haspla ur sig namn och genrer är att förenkla hennes sound. Lyssna i stället.

Mest representativ för skivan: Andetag

– Drömsk indie, zetterlundsk vis-jazz. Essensen av Slowgolds sound.

Bäst på skivan: Evighet

– Psykofarmaka omvandlat till ett ljudspår. En varm akustisk ballad (med ett dragspel från himlen sänt) som driver varje demon på flykt.

Se Slowgold här i vår och sommar:

Bild hämtad härifrån.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s