Morrissey: 2000-talets 20 bästa låtar

Morrissey2017_CreditHamishBrown

 

I en tid då ingen hyllar Morrissey, och mediala kontroverser, hans vacklande hälsa och inställda konserter överskuggar det faktum att han nyss faktiskt släppt ett ganska bra album, väljer jag att sticka ut hakan och oförblommerat hylla honom – denna artist och människa som ihop med Thåström hållit mig i schack de senaste 17 åren. Jag väljer att fokusera på hans 2000-tal därför att det har varit en tid då han gått från att vara allas älskling till en av musikvärldens mest utskällda, och en tid då kontroverser alltför ofta tagit fokus från hans musik. Det sistnämnda skulle man kunna skylla på honom själv och då peka på saker han sagt (eller påståtts ha sagt) i intervjuer, på de många inställda konserter och turnéer som kantat hans karriär de här senaste åren eller påstå att materialet han spelat in och släppt under 2000-talet varit för ojämnt. Men hur man än vrider och vänder på det kan och bör man inte glömma bort det stora antalet fantastiska låtar han skänkt oss sedan comebacken 2004. Nedan följer en lista över de 20 bästa av dessa.

 

20. Good Looking Man About Town

År: 2006

Album: You Have Killed Me (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Rädsla för och samtidigt avsaknad av fysisk kärlek, till tonerna av driven rock, smakfullt (och måttligt) inspirerad av österländska tongångar.

 

19. You Have Killed Me

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– 2004, sju år efter förra albumet Maladjusted, gjorde Moz storstilad comeback. 2005 höll han låg profil, flyttade till Rom och spelade där in uppföljaren till comeback-plattan You are the Quarry, Ringleader of the Tormentors. Och så i mars 2006 kom första singeln – den formidabla och lynniga poplåten You Have Killed Me, skriven ihop med den då nya gitarristen i Morrissey-bandet, Jesse Tobias.

Färgad av sin nya hemort strösslar han texten om sexuellt uppvaknande med referenser till italiensk 1900-talsfilm och likställer sig själv bl.a. med den skandalomsusade regissören och poeten Pier Paolo Pasolini och sitt kärleksobjekt med dennes förstlingsverk Accattone från 1961. Lysande.

 

18. I’ll Never Be Anybody’s Hero Now

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En fin ballad, skriven ihop med Alain Whyte, om att helt tappa tron på sig själv. Här ser Moz sig som ett spöke. De som borde älska honom kliver rakt igenom honom och han inser att han aldrig mer kommer vara någons hjälte eller älskade igen. På många sätt klassisk Moz, men det är bara positivt.

 

17. I’m Playing Easy to Get

År: 2004

Album: Osläppt. Spelades in under en radio-session med BBC 2004.

– En ganska rak poprock-låt, men ack vad bra. En innerlig sångmelodi och en varm text om att släppa på fasaderna och i stället bara omfamna kärleken som stirrar en i ögonen.

Don’t waste time with snappy conversations
I’m yours
everyone knows…I’m yours.

 

16. Smiler With Knife

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

– 2014 års återkomst, fem år efter Years of Refusal, blev kortlivad. Blott veckor efter comebackalbumet World Peace is None of Your Business hade släppts hamnade Morrissey i en (olöslig) tvist med skivbolaget Harvest, kontraktet revs och Morrissey drog in skivan. Albumet är långt ifrån hans bästa verk, men innehåller några guldkorn. Ett av dessa är balladen Smiler With Knife, skriven ihop med Jesse Tobias. Texten, om dödsångest, livsleda och kärlekslöshet är fenomenalt bra, men allra bäst är det lilla gitarrplinket som först dyker upp runt 1:20 in i låten och sedan igen med mer kräm runt 2:30 och 3:40. Så melodiskt, och även så skört och melankoliskt.

 

15. I’m Not Sorry

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Vid tidpunkten för YATQ bodde Morrissey i Los Angeles sedan sex-sju år, och precis som en rad andra låtar på skivan är I’m Not Sorry dränkt i Kalifornien-sol. Den är mellow, och varm, och Moz sjunger tillbakalutat om sin comeback, om tillvarons spel och om pressen på honom.

 

14. Sweetie Pie

År: 2006

Album: I Just Want to See the Boy Happy (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Det mest experimentella och avantgardistiska som den musikaliskt ganska konservative Morrissey någonsin gjort. Morrisseys nakna text om olycklig och omöjlig kärlek körs genom förvridna ljud som inte låter som någonting man är van vid i Moz-världen och som lyssnare lämnas man initialt både imponerad och konfunderad. Skriven ihop med dåvarande keyboardisten Michael Farrell.

 

13. You Were Good in Your Time

År: 2009

Album: Years of Refusal

– På Years of Refusals enda ballad sjunger Morrissey från ett fans perspektiv till sin åldrade idol, och sätter (som vanligt) ord på det man som Morrissey-fan ofta känner:

You made me feel less alone
You made me feel not quite so
Deformed, uninformed and hunchback

Texten fungerar som en uppföljare till The Smiths klassiker Rubber Ring, där Moz sjunger om att vi fans inte ska glömma honom när vi vuxit upp och blivit lyckliga. I YWGIYT har idolen ifråga åldrats och ligger nu på dödsbädden. Han avtackas hjärtligt och slussas sedan vidare till andra sidan.

En mycket gripande och faktiskt ganska kuslig låt.

 

12. One Day Goodbye Will Be Farewell

År: 2009

Album: Years of Refusal

Morrissey påstår här att han ingenting har att ge någon, ingenting att sälja någon. Och livet – det kan när som helst ta slut, så ta vara på det. Allt detta förmedlas till tonerna av melodiös och rusande popmusik signerad Boz Boorer, i vad som mycket väl kan vara YOR:s bästa låt.

 

11. I Bury the Living

År: 2017

Album: Low in High School

– Börjar som en kolsvart och hänsynslös antikrigs-dräpa, där den enskilda soldaten, med sitt människohat och sin blinda patriotism, ges uppfriskande mycket ansvar för de vidrigheter en nation begår i krig. Men soldaten dör, och låten går in i ett Bowie-anno-tidigt-70-tal-aktigt music hall-parti, för att sedan mynna ut i ett trallande som är så bräckligt, men så melodiskt fulländat att klockorna och hjärtat hotar att stanna.

 

10. Irish Blood, English Heart

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Våren 2004 sparkade Morrissey in dörren med den stenhårda och kompromisslösa Irish Blood, English Heart. Han hade varit borta i sju år och det var dags att ta tillbaks tronen. Sättet han gjorde det på är ytterst övertygande. Med hjälp IBEH:s musikaliska råstyrka sätts belackare på plats och kungahuset och makthavarna spottas på. 2004 var Morrisseys år och det var med IBEH allting började.

 

9. I Have Forgiven Jesus

År: 2004

Album: You are the Quarry

– I denna midtempo-klassiker, skriven ihop med Alain Whyte, ställs självaste Jesus till svars för den vacklande katoliken Morrisseys livslånga olycka. I en av sina bästa texter konfronterar han Jesus och frågar:

Why did you give me so much love in a loveless world,
When there is no one I can turn to
To unlock all this love?
And why did you stick in self deprecating bones and skin?
Jesus, do you hate me?

Det är genialt och det är djupt rörande.

 

8. I’m Not a Man

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business

Morrissey har alltid varit mer genusmedveten än han får cred för, och detta blev han långt innan det blev coolt. Klassiska mansroller och machismo-manér har han alltid föraktat, men det är först med I’m Not a Man från 2014 som han utan omsvep och symbolik ägnar en hel låt om det. Här radas den ena mansklyschan upp efter den andra, för att sedan förskjutas.

Don Juan, picaresque
Wife-beater vest
Cold hand, ice man
Warring caveman
Well if this is what it takes to describe
I’m not a man

En fantastiskt viktig låt, helt rätt i tiden, som borde lyftas fram i fler sammanhang.

 

7. Home is a Question Mark

År: 2017

Album: Low in High School

–  Home is a Question Mark är episk, självlysande, svävande pop av klassiskt Moz-snitt, om hans eviga rotlöshet. Lyfter under sista minuten mot skyarna för att aldrig någonsin komma ner igen. Det är rent hänförande.

 

6. My Dearest Love

År: 2008

Album: All You Need Is Me (singel), senare på b-sidesamlingen Swords

– Mörk, mullrig ballad om längtan efter en kärlek som aldrig kommer och efter ett drömmarnas land, där alla ensamma outcasts äntligen kan känna samhörighet. Mycket starkt kontrasterande mot a-sidans (uppkäftiga) klumpfots-rock.

 

5. Forgive Someone

År: 2014

Album: World Peace is None of Your Business (Bonus Disc)

– Med CD-utgåvan av WPINOYB följde en bonusskiva med sex stycken extraspår. Två av dessa, Scandinavia och Art Hounds, hade spelats live de föregående åren, och resterande fyra var helt nya. Samtliga låtar var knäckande bra, och utklassade merparten av originalalbumet med sin tidlösa popkänsla, starka melodier och personliga texter. Bäst av dessa är den varma och melodiska Forgive Someone, där den annars ganska oförlåtande och kärva Morrissey medger att det är lättare att hålla hårt på principer och vara tjurskallig än att göra det nobla och förlåta.

 

4. The Public Image

År: 2004

Album: I Have Forgiven Jesus (singel)

–  En av få b-sidor från åren 2004-2009 som inte kom med på den annars oumbärliga b-side-samlingen Swords, som släpptes hösten -09. Också en av Morrisseys allra bästa b-sidor, överhuvudtaget. Skriven ihop med Boz Boorer, och med en sångmelodi av yppersta klass, är detta en djupt drabbande låt om yta, image och om hur man skyler sig med fasader i kampen för överlevnad. Texten är skriven med Morrisseys klassiska och oklanderliga wit:

What you see is what you get
And what you get may well be worth seeing

 

3. Come Back to Camden

År: 2004

Album: You are the Quarry

– Den låt som bäst påvisar den landsflyktige och titt som tätt Englands-kritiske Morrisseys obotliga anglofili – och den låt som bäst eldar på min! Sagolikt vacker och Englands-romantisk ballad, om skiffergrå skyar, te som smakar Themsen och en kärlek som gick förlorad. Mästerliga You are the Quarrys allra bästa låt.

 

2. Life is a Pigsty

År: 2006

Album: Ringleader of the Tormentors

– En låt som är lika mörk, dov och dramatisk som den är drivande, melodiös och faktiskt ganska rytmisk. ROTT:s mittpunkt (och höjdpunkt) är en låt som, kompromisslöst och utan att sockra, rakt uppochner talar om hur jävligt livet ofta kan vara. Men den erbjuder också en tröst i att trots all djävulskap finns det fortfarande goda chanser att bli förälskad, även om kärleken nödvändigtvis inte är okomplicerad.

ROTT är i mångt och mycket en skiva om sexuell och existentiell pånyttfödelse, och Pigsty är en låt som helt passar in i det temat.

Even now in the final hour
Of my life
I’m falling in love again

 

1. The Never Played Symphonies

År: 2004

Album: Irish Blood, English Heart (singel), senare b-sidesamlingen Swords

– Skimrande klassisk orkestral pop, med Moz i bästa crooner-mode, och med en vemodig sångmelodi av absoluta världsklass. Om att ligga på sin dödsbädd och ångra allt man inte gjort, så till den grad att allt annat, alla som älskat en och stått ut med en, helt överskuggas. Om att de sista sekunderna innan ljuset sväljer en bara kunna tänka på den där som gick förlorad. Bara Morrissey kan göra så här ljuv popmusik av något så fruktansvärt.

En låt som knäckte mig som 19-åring, när jag först hörde den och som än i dag, när helst jag hör den, känns lika stark.

 

***

Spotifylista (innehållande de låtar som finns på Spotify) här.

Fotot hämtat härifrån.

Annonser

Nytt album och singel från Anna Von Hauswolff

0011994098_10

Anna Von Hauswolff, Sveriges svar på och häpnadsväckande korsning mellan Michael Gira och Lydia Lunch, är tillbakaFjärde fullängdaren Dead Magic är ute 2 mars via City Slang/Pomperipossa, men redan nu kan man höra ett smakprov från albumet. Igår släpptes en singel kallad The Mysterious Vanishing Of Electra. Och tro mig när jag säger det – det är en av årets mäktigaste låtar. Swans ödesmättade ackord och rytmer blandas med darriga Ossler-gitarrer och en hundra år gammal dansk orgel. Anna sjunger med sin fullständigt unika stämma som om livet stod på spel, och låten växer och växer och blir till ett oroligt spöke som med sin övernaturliga kraft tar över allt under de sex minuter som låten pågår. Som lyssnare lämnas man skräckslagen och överlycklig.

Lyssna på singeln på Spotify, och förboka albumet här.

Bäst just nu: December 2017, del 1

Attachment-1-17

 

Årets näst sista Bäst-just-nu-lista. Varsågoda.

GodfleshBe God

– Industrimetal-pionjärerna Godflesh är tillbaka, och det med ett genomstarkt album. Där förra plattan på det hela taget var aggressiv och motsträvig är nya albumet mer atmosfäriskt och experimentellt. Lysande utveckling. En av höjdpunkterna är mittenspåret Be God. Där möts lyssnaren av svallvågor av tung elektronik och sångaren Justin Broadricks distade avgrundsvrål, innan låten mynnar ut i en avskalad gitarrslinga.

 

Empathy Test Trampoline

– Londonbaserade synthpopduon Empathy Test debuterade nyligen med att släppa två album på samma dag. Ett vågat drag. En höjdarlåt är den kyliga balladen Trampoline, om att växa ifrån en gång betydelsefulla personer. Tänk Soft Cell, fast 2018.

 

RomeBlighter

– I januari är Rome tillbaka med nytt material, vilket jag skrivit om. Nya singeln Blighter lovar mycket gott. På många sätt en klassisk Rome-låt, men också otvetydigt ny. Här finns en aggressivitet och ett malande jag inte känner igen, som dessutom intensifieras genom hela låten och fler och fler lager läggs på soundet. Efter fyra minuter är man slutkörd, men man vill höra låten igen. Och igen.

 

HaterBlushing

Jag hyllar Malmös (Sveriges?) just nu bästa popband Hater så ofta jag får chansen, och med tanke på hur produktiva de är (två ep:s och ett album på ett år) får jag chansen ganska ofta. Senaste ep:n Red Blinders innehåller deras bästa låt hittills, Blushing. Jag har skrivit om den förr, men det skiter jag i. Den låten har allt som var bra med melankolisk och atmosfärisk svensk indiepop från 00-talet (och det är ganska mycket). Just i dag går jag igång på basslingan (årets vackraste!) som återkommer här och var. Den låter som sann kärlek, som lycka och saknad i ett.

 

SwansWas He Ever Alive?

– I februari besöker Michael Gira Köpenhamn för en akustisk spelning, och detta har fått mig att återupptäcka Swans mer avskalade låtar. Was He Ever Alive? är en kolsvart sorgesång om ett liv så meningslöst, så bortslösat, att låtens jag tvivlar på om det ens existerat. Efter några studsiga, experimentella och stökiga album hoppas jag nu att Gira och kommande uppsättning av Swans återvänder till detta mer avskalade sound.

Recension (tillika bäst just nu, november 2017, del 2): Noel Gallagher’s High Flying Birds – Who Built the Moon?

https---images.genius.com-4a33fe07867287d27f88e51e91d795a4.1000x1000x1

Trötta svenska rockjournalister kommer aldrig att respektera Noel eller Liam Gallagher. Oavsett vad de gör eller hur plattorna egentligen låter kommer samma murkna och motsägelsefulla argument om att det var bättre förr, att de aldrig utvecklas och att det är Beatles- och Stones-influerat rehashas tills tidens ände. Även nu, när Noel släppt en platta som inte låter som något annat han har gjort rapas dessa härskna och mycket lata invändningar upp i recension efter recension. Jag är trött på’t och jag begriper det inte. Nedan följer en recension skriven av någon som dels lyssnat på skivan och dels är insatt i ämnet.

Noel Gallagher är tillbaka, och det med sitt bästa och mest helgjutna album under eget namn, och det klart bästa Gallagher-albumet post-Oasis. Förhandssnacket har (i överkant) handlat om att det är experimentell, hemskt underlig och dansant techno-psykedelia Noel snickrat ihop med producenten David Holmes. Det är fel. Nog för att Who Built the Moon? är modig och inte låter som något annat album han gjort, men SÅ konstig är den inte. Gitarrerna är fortfarande framträdande, men det är större fokus på atmosfärer och ljud, och även rytm. Syntar och samplingar tar mer plats än tidigare, och influenserna är hämtade från fransk pop och psykedelia, men även från tidiga 90-talets Madchester-scen. Men under alla nya och nygamla influenser och referenser är det fortfarande rockmusik med bra melodier, och med Noel Gallaghers klassiska röst ibland långt fram i ljudbilden, ibland långt bak, dränkt av effekter, och ibland, som under de stämningsfulla mellanspelen Wednesday 1 och 2, saknas den helt.

Att Noel sticker ut hakan och gör något nytt är ju roligt, men plattans största behållning är givetvis det starka låtmaterialet. Från öppningsspåret Fort Knox, som är mer ett introstycke i stil med Oasis klassiska Fuckin’ in the Bushes, till avslutande (bonusspåret) Dead in the Water, är det ett jämnt och välskrivet album. Höjdpunkterna är många och starka: förstasingeln Holy Mountain, med Paul Weller på orgel, var jag väldigt tveksam till när jag först hörde den, men den växte sig stark ganska omedelbart. Det är hans mest catchy popsingel på Gud vet hur länge. Keep On Reaching är hårdkokt och malande soul. It’s A Beautiful World går från att i verserna vara suggestiv och monoton till att formligen explodera i en stark och atmosfärisk refräng. Be Careful What You Wish For är disig och psykedelisk blues, med en underbar gitarrloop genom hela låten. The Man Who Built the Moon är plattans mörkaste spår. En dov och episk pärla, full av religiös symbolik, som inte hade låtit fel på ett Nick Cave-album.

Som minst engagerande blir det på den traditionella och rätt bleka pop-rockaren Black and White Sunshine, som jag hade tagit för ett överblivet spår från något hans två tidigare soloalbum, om det inte hade varit så att alla låtar skrevs från scratch i studion i samband med inspelningen. Men de mer traditionella inslagen är inte bara av ondo. Bonusspåret Dead in the Water är en klassisk, akustisk Noel Gallagher-ballad, men så skör och vacker att klockorna stannar. Den är dessutom inspelad live i en irländsk radiostudio och existerar bara i just den här tagningen. Det kan mycket väl vara hans bästa sololåt och den mäter sig utan problem med hans gamla bands största stunder.

Efter att Noel släppt två mer eller mindre ojämna plattor var jag ganska övertygad om att lillebrorsan/ärkefienden Liam skulle dra det längsta strået i år, med sin upphaussade och habila solodebut As You Were. Men genom att återuppfinna sig själv och vidga sitt uttryck, men samtidigt bibehålla sin kärna, visar Noel med Who Built the Moon? att han är den vassare låtskrivaren av de två bröderna.

Nyheter: Rome tillbaka med nytt album

2COP004_b

 

19 januari nästa år är Rome tillbaka med nya albumet Hall of Thatch. I pressreleasen kan man läsa att Jerome Reuter, som han egentligen heter, den här gången gått ifrån tidigare skivors filosofiska, politiska och historiska spörsmål och i stället vänt siktet inåt, mot sig själv. Skivan beskrivs ta upp personliga och allmänmänskliga ämnen och tankar kring varat, intet, det mänskliga tillståndet, och detta inom en metafysisk och transcendental kontext. Inspirationen sägs komma från en resa Jerome gjorde till Vietnam för några år sedan. Där kom han i kontakt med buddismen och med ett folk som stirrade utplånandet i vitögat för mindre än 50 år sedan. Men Jerome är noga med att poängtera att han inte nått något högre tillstånd, att det hela är en ständigt pågående resa: ”The album is not the peaceful end product of that peaceful being that you eventually want to become, but it focuses the struggle that leads to this point. We obviously tend to have difficulties in letting go. On the album I try to make this negotiation along the journey from one state to another audible. Where am I, who am I, what would I like to be, what must I surrender to achieve this?…//…It’s not the peak of the holy mountain, merely the base camp. That’s all I can sing about, because I’ve not yet been any further.”

Musikaliskt jämförs soundet på skivan med idel mörkermän såsom Swans, Wovenhand och Neurosis-sångaren Steve Von Till och dennes kriminellt förbisedda soloalster. ”Rome’s basic sound has always been massive, but on none of the project’s previous albums was it ever so dark and powerful as on ‘Hall of Thatch’. Reuter grants rays of light here and there, but admits that this time there is no escape. This is not music that you can just flop down to. Rome compares it to being thrown into some satanic barrel organ, where you are never able to come out of it unscathed.”

Första singeln Blighter släpps på fredag, 24/11.

På söndag 26/11 och måndag 27/11 agerar Rome förband åt ThåströmCirkus i Stockholm.

Hall of Thatch släpps 19/1 på Trisol Music Group. Kort därpå, 25/1, inleds en Europa-turné på Babel i Malmö. Fullständiga datum här.

 

Bild hämtad härifrån.

Recension: Morrissey – Low in High School

morrisseylowinhighschool

 

Det var nog inte många som vågade hoppas på en ny Morrissey-skiva efter senaste skivbolags-debaclet 2014, då det skar sig (rejält) mellan Moz och dåvarande labeln Harvest. Och efter några rykten om nya kontrakt i fjol och tidigt i år som inte ledde någonstans såg det inte vidare ljust ut. Men så i augusti stod det plötsligt klart att Morrissey skrivit på för BMG och att ett album kallat Low in High School skulle släppas i november. Och där är vi nu.

Skivan är på många sätt en typisk Morrissey-platta: ojämn. Det är lite för många murkna politiska låtar, lite för spretigt sound, men också gott om rejäla toppar. Home is a Question Mark hör till hans starkaste låtar under 2000-talet. I Bury the Living, likaså. I den förstnämnda sjunger han om rotlösheten som jagat honom under stora delar av livet, och om kärlekslösheten som blivit hans signum. I den sistnämnda belyser han det godtyckliga och meningslösa med krig och ger den enskilde soldaten mer ansvar och mer skuld än man är van vid. Home is a Question Mark är episk, självlysande, svävande pop av klassiskt Moz-snitt, som under sista minuten fullständigt lyfter mot skyarna för att aldrig någonsin komma ner igen. Hänförande. I Bury the Living byter mot slutet kurs och går från att vara en tung och mörk halvballad till Bowie-aktig music hall, och mynnar slutligen ut i ett trallande som är så skört och så vackert att det blir lönlöst att kämpa mot tårarna.

Det är överhuvudtaget första halvan av skivan som är bäst. Öppningsspåret My Love, I’d Do Anything For You är stompig, glammig Moz-rock i stil med You’re Gonna Need Someone On Your Side och Glamorous Glue. Texten är lysande, bortsett från ett par mediefobiska rader alldeles i början. Här återfinns också andrasingeln I Wish You Lonely, en stark och vital poplåt som friskt varvar introspektion med politik.

Andra halvan av skivan är musikaliskt spretigare, vekare och har överlag sämre texter. En grandios och vacker låt som Israel hade definitivt förtjänat en bättre text. When You Open Your Legs, med sin lysande refräng, hade klarat sig utan tango-arrangemanget. Ännu tydligare och än mer enerverande tango hör vi i The Girl from Tel Aviv Who Wouldn’t Kneel, som bortsett från ett par starka textrader helt saknar existensberättigande. All the Young People Must Fall in Love, vars grundbudskap är fint, har en lekfull, om än lite väl lättsam, sångmelodi och hade blivit en bättre låt utan textens ytligt formulerade politikerförakt. Men allra sämst är ändå Who Will Protect Us From the Police. Tungfotad kött-och-potatis-rock, sångmelodi utan melodi och en simpel och tråkig text (om än med en relevant frågeställning i dessa tider), som verkligen borde ratats i ett tidigt skede. Detta är Ganglord del 2: nu ännu segare och tröttare!

Men trots dessa brister ska man kanske inte klaga för mycket. Sedan 2014 då Morrissey senast släppte ett studioalbum har brittisk pop dominerats av låtar som Thinking Out Loud av Ed Sheeran och Hymn for the Weekend med Coldplay.  Låtar (och upphovsmän) som i praktiken fungerar som hån mot popmusiken som uttrycksform och övergrepp på varje normalbegåvad musiklyssnare. Att en sådan som Morrissey nu återvänder och ger oss låtar som Home is a question mark och I Wish You Lonely betyder mer än vad de flesta musiklyssnare och -tyckare omedelbart begriper. Vore det inte för dessa och liknande inslag i våra musiklyssnarliv hade vi för längesedan varit ohjälpliga träskallar. Morrissey håller oss ännu på rätt sida gränsen.

Ny upptäckt: Stainwasher

JMD028

 

Svensk mörk, drömsk pop mår alldeles förträffligt just nu. I höst har det påträffats tre utmärkta band som på olika sätt passar in under beskrivningen. Jag har tidigare skrivit om Blå timmen, och senast igår skrev jag om Stockholmsbandet Rottenheim. I dag upptäcker jag Stainwasher och dennes skimrande debutsingel Ruminate Forever, utgiven på etiketten Jämmerdosa tidigare i höst.

Stainwasher jobbar med ett luftigt och vindpinat sound, byggt på reverb, ekande trummor och romantiska synt- och orgelslingor, som för tankarna till brittiska band som Marine Time Keepers, Dead Can Dance och Slowdive.

Stainwashers musik är som en novemberdag nere vid havet. Precis så bitterljuvt och vackert.

 

Bild hämtad härifrån.